N

Nyamko Sabuni går i bräschen för att stoppa hedersförtrycket

Nyamko Sabuni kom från Kongo, via Burundi till Sverige och blev integrationsminister i Sveriges regering. Som sådan genomdrev hon viktiga förändringar i integrationspolitiken och för att förhindra tvångsäktenskap. Som politisk aktivist, riksdagsledamot och under sin period som minister har hon ägnat frågor som handlat om eller varit knutna till integrationsproblematiken, såsom könsstympning, religiösa skolor och våld i hederns namn, stor uppmärksamhet. Här berättar hon både om sin politiska utveckling och sin syn på hedersproblematiken och hur den s.k. hedersfrågorna bör hanteras.

Du kom till Sverige i början av 80-talet, men ditt liv måste redan som barn ha varit ganska brokigt, eftersom du kom till Sverige som flykting. Skulle du vilja berätta lite om dig själv och ditt liv innan du blev en känd politiker – och ibland omstridd politiker?

– Jag är en kvinna i mina bästa år och tvillingmamma. Jag är barn till politiska flyktingar som kom till Sverige 1981. Jag var då tolv år. Jag uppfattar mig idag som svensk med kongolesiska rötter. Jag har tagit för mig av det som Sverige har att ge och försökt bidra till samhället. Det beror på att mina föräldrar redan från början förklarade för oss barn att Sverige var vårt nya hemland. De sa: ”Vi kommer kanske att återvända, men det kommer förmodligen ni aldrig att göra. Här kan ni få gå i skola och få utbildning, men ni ska också gör rätt för er – ta vara på den chansen och var ambitiösa”. Det var deras budskap. Jag tog det till mig. Det har gjort att jag levt mitt liv i Sverige som svensk. 

Men du levde i alla fall några år i Afrika. Satte det inte några spår?

– Absolut, inte minst har jag påverkats mycket av min mormor Anyasi, ett stort föredöme som visade hur man kan vara en stark och självständig kvinna i en patriarkal miljö. Jag fick inte bära min familjs efternamn, vilket hade att göra med att min far var motståndspolitiker i Kongo. Hela den där historien och mina erfarenheter är ju en del av min identitet, men likafullt är Sverige mitt hemland. Det är här jag formats, det är här jag har gift mig, fått barn och mina barn är ingenting annat än svenskar. Detta har gjort att jag levt som en svensk och det har gjort att jag intresserat mig för samhällsfrågor. Som ung tjej var jag väldigt aktiv när det gällde sådana saker som dans, basket m.m.

Men steget från vara allmänt utåtriktad ung tjej är ju en sak. Det innebär ju inte att man för den skull blir intresserad av politik och i så hög grad att man så aktiv i politiken att man till sist blir minister och partiledare i sitt nya hemland?

– Det enda jag visste om framtiden när jag var barn var att jag aldrig skulle bli politiker. Jag förknippade det med min pappas fängelsetid. Men jag blev alltmer medveten om samhällets avigsidor. Det började med att jag vara med om att bilda en ideell organisation som kämpade för mänskliga rättigheter, tolerans och respekt för medmänniskor. Jag var med och bildade Afrosvenskarnas riksförbund, som blev en kanal för mig att bilda opinion och tala om för andra svenskar vilka vi afrosvenskar är. Det talades ju om oss som ”främlingar”.

– Utgångspunkten för mig då var att vi afrosvenskar ju egentligen inte är främmande för Europa och Europa borde inte vara främmande för afrikaner. Olika europeiska länder har koloniserat olika delar av Afrika och vi i Afrika har lärt oss europeiska språk och lärt känna de europeiska kulturerna. Nu när vi kom till Europa skulle vi alltså betraktas som främlingar. Det kunde jag inte acceptera. Min mission var i korthet: Vi är som ni är! Och nu är vi här.  

Från aktivism till partipolitik

Men att engagera sig i en frivilligorganisation är ju en sak. Att engagera sig i ett politiskt parti är ju något annat. Hur gick det till när du tog det steget?

– Att vara föreningsaktiv gjorde så småningom att jag kom i kontakt med många människor i samhället. Jag träffade myndighetspersoner, utredare, statsråd och riksdagsledamöter. Jag fick insyn i hur Sverige fungerar. Jag var opinionsbildare och aktivist, men efter en tid insåg jag att det var politikerna som till sist fattade besluten. Jag kände inte att det budskap jag förde ut ledde till några genomgripande resultat, dvs konkreta politiska förändringar. Jag beslöt alltså att själv bli politiker så jag kunde vara med och fatta besluten. 

– Jag blev medlem i Folkpartiet på 90-talet. Som medlem i ett politiskt parti förstod jag snart att frågor som jag var intresserad av såsom integration, hedersproblematiken m.m. sågs som udda frågor – eller kanske var det snarare så att man i Sverige hade så lite egen erfarenhet av den sortens frågor. Få visste vad det handlade om och ännu mindre vad man skulle göra åt den typen av problem. 

– Vi som förde fram de här frågorna stötte på invändningar och fick kritik. Det var ju mycket lättare att förneka problemen, låtsas som de inte fanns. Istället för att vara nyfiken och ställa frågor som: ”Vad menar du? Kan vi titta närmare på det här?”

– Det har funnits och finns fortfarande för lite nyfikenhet hur ”dom andra” har det i vårt samhälle, de som inte tillhör till det där stora ”vi”. För mig och en del andra blev det att inte ge sig utan att stå på sig och vara rakryggad och kräva att det här måste vi göra något åt för det handlar om min och mina barns framtid. För om jag inte lyckas blir många barn, som tillsammans med mina barn kommer att få det svårt i framtiden. Det är genom att vara drivande i bl.a. integrationsfrågor som jag nått nyckelpositioner i partiet, blivit minister för den typ frågor som vi talar om här idag, och till sist också partiledare.

Det var väldigt intressant att höra dig berätta om ditt liv. Du har ju varit med och grundat Afrosvenskarnas riksförbund. Det är ganska länge sedan nu. Drev man där frågor som rörde hedersproblematiken. Fanns de frågorna med från början eller är det något som kom senare, när debatten blossade upp i Sverige. Hur kom du själv i kontakt med hedersproblematiken och hur var det att ta upp de här frågorna?

– Jag var inte med och grundade Afrosvenskarns riksförbund för att driva frågor som hängde ihop med hedersproblematiken. Jag själv har inte vuxit upp med hedersproblematiken. Jag kände inte ens till begreppet. Jag grundade Afrosvenskarnas riksförbund för att jag ville tala om för infödda svenskar, vilka vi afrosvenskar var och är. 

– Under de första åren kom vi att samarbeta med de tidigare arbetskraftsinvandrarnas organisationer – de turkiska, jugoslaviska kurdiska riksförbunden m.fl. Det var i det sammanhanget som vi upptäckte att många av de yngre som vi försökte vara handledare för en efter en blev bortgifta med sina kusiner – och det vid tidig ålder. De berättade också att de själva inte valt vem de skulle gifta sig med. Jag upptäckte att de flickor som var hårt hållna hemma, men ändå fick följa med på våra läger, hade svårigheter att hantera den tillfälliga frihet som gavs dem. När barn begränsas vet de inte hur de ska bete sig när de tillfälligt blir fria. 

– Det är jätteviktigt som förälder att sätta gränser för barnen, men man ska inte begränsa dem från att utvecklas. Det handlar om två olika saker. Den som inte lever med hederskultur förstår vad vi menar.  När jag upptäckte att de barn som var begränsade inte visste hur de skulle bete sig, då insåg jag att det fanns någonting i deras vardag som begränsade dem, som styrde dem och hindrade dem i deras växande, deras utveckling. Det var en kraft utanför dem själva som styrde dem. Det var så jag kom i kontakt med hedersproblematiken. Det var mot den jag reagerade och som gjorde att jag blev politiker. Nya saker började dyka upp i integrationspolitiken.

Vad var det för nya saker som dök upp och som gjorde att du insåg att integrationspolitiken måste förändras?

– Jag insåg att det var förödande att integrationspolitiken handlade alldeles för mycket om att ge bidrag och tycka synd om invandrare. Istället började vi tala om att man måste ställa krav och ha förväntningar på dem för att de ska kunna integreras på allvar. Vi krävde att man började ställa frågor till de nya svenskarna som: ”Hur kan man begränsa sina kvinnor och sina barn på det sätt som ni gör?” En del barn och kvinnor blev faktiskt utsatta för våldsamheter inom familjen. Våldet var dessutom accepterat och sanktionerat inom familjen och i den nära omgivning de levde. När man sedan blickade in i de här grupperna och ifrågasatte det man fick se, då kom infödda svenskar och sa: ”Varför hänger ni ut folk som redan är så ´svaga´”? Jag tyckte illa om att använda ordet ”svaga” om människor i det här sammanhanget. Människor som behöver goda möjligheter och bättre förutsättningar är inte detsamma som att de är svaga. Jag fick också kritik från dem som ville bevara sina patriarkala traditioner intakta fast vi lever i ett land där man eftersträvar jämställdhet, jämlikhet och tolerans. 

– Vi som började att tala om integrationspolitiken och hederskulturerna på det här viset har fått utstå mycket, men det har det varit värt, för idag är det mycket lättare att ta upp de här sakerna – även om vi fortfarande kan bli kallade saker. Idag kan ingen påstå att vi ljuger eller att vi hänger ut någon eller att vi pratar om hedersproblematiken för att göra karriär. Jag vet, för jag tappade ett antal år i politiken för att jag pratade om de här frågorna och uppfattades som obekväm. Du vet själv som har motats bort av ledningen i det parti du tillhörde – och det på ett så aktivt sätt att situation blev outhärdlig för dig. Och alltsammans för att du talade högt om hedersproblematiken. Kom inte och säg att man gör karriär genom att tala om hedersproblematiken.

Det du beskriver är naturligtvis sant men du har i alla fall lyckats genomföra en del konkreta förändringar som integrationsminister. Du införde detta med 60 timmars samhällsorientering. Det kom en hel del nya lagar när det gällde barn- och tvångsäktenskap under din tid som du var minister. Hur resonerade och motiverade du de förändringar av lagstiftningen som du genomförde? 

– Idag är det självklart med lagar mot barn och tvångsäktenskap. Det var det verkligen inte när jag var ny minister. Alla höga jurister i samhället var väldigt skeptiska, inte minst justitiedepartementet. Jag tror de var defensiva för att de var rädda för att synliggöra luckor i lagstiftningen. Min strategi var först att beställa kunskap från expertmyndigheter. De rapporter jag beställde används fortfarande, till exempel Ungdomsstyrelsens ”Gift mot sin vilja” och Försvarshögskolans Rosengårdsrapport om våldsbejakande islamism. Nästa steg var att Göran Lambertz, en jurist som många respekterade, fick uppdraget att utreda nya lagstiftningen. Han gjorde ett enormt viktigt jobb att förankra lagen hos rättsväsendet.

– Du började din fråga med att tala om undervisning i samhällskunskap för nyanlända. De som kommer till Sverige och vill stanna här behöver ju kunskap och vägledning om hur de ska bära sig åt för att kunna etablera sig i sitt nya hemland. Något sådant fanns inte på plats tidigare. Jag lyckades att få igenom att det i SFI-undervisningen (Svenska för invandrare) skulle innehålla 60 timmars undervisning i samhällskunskap. Nu är den utökad till 100 timmar. Det gäller dem som kommer som flyktingar. Kommer man som anhöriginvandrare behöver man inte gå dessa 100 timmar. Det tycker jag bara är jättekonstigt! Jag tycker att det skall gälla alla nyanlända. Det skall vara obligatoriskt för kommunerna att se till att denna undervisning genomförs. Det ska finnas stränga krav på närvaro på dessa kurser. 

– Det är naturligtvis svårt att klart fastställa vad de här timmarna gjort för integrationen. Det är inte undersökt, men de som deltar i den undervisningen blir åtminstone informerade om sina rättigheter och skyldigheter, vilket borde underlätta etableringen i Sverige.

Religiösa skolor

Det finns mycket mer att göra. Jag tänker på de religiösa skolor som i hög grad medverkar till att upprätthålla och rättfärdiga de begränsningar som du talade om nyss. Skolorna separerar flickor och pojkar från varandra. De blir inte undervisade i sex och samlevnad, ett krav som du som minister och jag som riksdagsledamot drev, men det verkställs inte i praktiken i dessa skolor. Man upprätthåller könsapartheid. Hur ställer du dig till dessa skolors budskap och verksamhet? Vi ger ju en ansenlig del av våra skattemedel till denna begränsande verksamhet. 

– När det gäller religiösa skolor anser jag att sådana inte ska finansieras av våra gemensamma skattemedel. Mitt parti har ännu inte gått så långt, men min ståndpunkt är känd sedan länge. Sverige är ju en sekulär stat. Dess allmänna myndigheters verksamhet, som är till för oss alla som medborgare, som exempelvis sjukvård och äldrevård ska inte vara präglade av någon speciell religiös inriktning. Detta gäller naturligtvis också skolan. En skola kan ha en inriktning på någon speciell typ av verksamhet som idrott, konst, IT, olika typer av hantverk eller vad det nu kan vara. Men om skolorna ska tillåtas ha en specifik religiös inriktning – då uppmuntrar vi faktiskt segregation. Vi får kristna skolor, judiska skolor osv., och det främjar ju inte integrationen.

– Av principiella skäl anser jag att religiösa skolor inte hör hemma i en sekulär stat. Men våra lagar säger idag att de har rätt att finnas och det blir naturligtvis problem med könsapartheid och en rad företeelse som frångår läroplanens värdegrund. Skolinspektionen ska granska vad skolorna gör och finner man att en skola inte följer lagar, regler och våra fastslagna läroplaner så ska skolan först få en chans att korrigera misstagen, men återkommer misstagen gång på gång så menar jag att man ska stänga de här skolorna. Och det är det som är problemet med Sverige. Man stänger ju inte skolor i den utsträckning som man faktiskt borde göra, varken när skolornas verksamhet strider mot vår värdegrund eller när de inte presterar tillräckligt bra resultat när det gäller undervisningen av våra barn. En skola där 50 % av eleverna år efter år lämnar skolan utan behörighet – lägg ner sådana skolor för de gör ingen nytta. Den naivitet som finns när det gäller de här skolorna drabbar ”dom andra”. Jag är upprörd varje dag över hur någonting sådant kan få fortgå.

Över 1,2 miljarder har enligt Aftonbladet gått till dessa religiösa skolor. Det var bara du och jag som tog upp den här frågan med Waberis skolor i riksdagen. Han säger ju rakt ut att gifta kvinnor inte får göra vissa saker, att en massa saker är haram (förbjudna). För unga flickor finns också en rad förbud. Kommer liberalerna som parti att gå i bräschen för en mer bestämd hållning mot dessa skolor än den som regering, myndigheter och andra partiers ledningar intar idag? Waberi har ju fortfarande tillstånd att öppna skolor, fast han har kritiserats så hårt och trots att man vet på vilken värdegrund han står.

– Mitt parti är ju för att nya konfessionella skolor inte skall öppnas. Beslut fattas på landsmöten. Det är ju där besluten som gäller för partiet fattas. Vi har i januariöverenskommelsen fått in att det skall stiftas en lag som säger att det inte skall startas några nya religiösa skolor. Det är en bra början, men jag hoppas att alla partier skall ställa upp på att man skall lägga ner de skolor som inte följer nuvarande regler. Man kan emellertid inte dra alla religiösa skolor över en kam. Det finns de som sköter sig. De kan man låta finnas. De som inte sköter sig skall få sitt tillstånd indraget. Det är viktigt. Här tycker jag att Skolinspektionen skulle vara mycket strängare. Det gäller att få skolorna att leva upp till den värdegrund som vi har.

Religiösa symboler 

Jag har en annan fråga som ansluter till frågan om religiösa skolor. Den handlar om religiösa symboler i skolan. Vår systerorganisation i Frankrike har kämpat för och fått igenom att slöjan – som är så omstridd – får eleverna lägga in i sitt skåp och ta på sig om man vill när man lämnar skolan. Vad anser du i den frågan? Jag vet ju också att Liberala kvinnor har tagit ställning mot slöja för flickor under 18 år, men liberala ungdomsförbundet är kritiska till detta. Vi i VHEK besökte en skola i Skåne med över 800 elever. 460 av dem hade tidigare gått i religiösa skolor. De allra flesta av dessa hade t.ex. inte susning om vad Barnkonventionen var för något.

– I den frågan resonerar jag ungefär på följande sätt: För en del är slöjan ett plagg, vilket som helst. Det är en naiv inställning. För det andra är det ett plagg som innebär förtryck, vilket jag inte heller tror på. Jag menar att slöjan används av vissa familjer eller grupper, till och med av vissa stater, som ett medel att förtrycka kvinnor. Jag har inga problem att vuxna kvinnor bär slöja, men tycker inte att barn skall bära slöja på grund av den betydelse som slöjan har. Det är helt oacceptabelt att personal i förskolan hjälper föräldrar säkerställa att förskolebarnen bär slöja, som media rapporterat. En slöja, om den ska bäras, hör hemma på en vuxen kvinnas huvud. 

– Jag menar också att barn även efter skolan ska få vara fria och inte ska bli pådyvlade en huvudbonad av det slaget. Jag tror att vi under lång tid kommer att få föra den här dialogen om slöjan och jag hoppas att vi kan hitta en lösning, kring vilken vi kan enas. Den som känner sig tvingad ska veta att det finns ett samhälle därute som kan ge dem stöd så att de kan ta sig ur det förtryck de upplever. Det finns en del kommuner som jobbar konkret med det här, medan andra inte ens pratar om det. Allting går inte att förbjuda, men den som känner sig förtryckt ska veta att det finns krafter som kan lyssna till dem och ge mig stöd. Många medborgare känner dock att samhället inte är tillräckligt starkt för att ge det stödet.

Religion och demokrati

Du vet lika mycket som jag att det finns skolor, rektorer och lärare, som är relativister, och tycker kultur och religion går före barnens – framför allt flickornas – rättigheter. Den kulturrelativistiska hållningen utgör ett stort hinder på många skolor. Det finns många bra lärare och rektorer, men det finns skolor där flickorna säger: ”Jag har ingen jag kan vända mig till”.  Kulturrelativismen är ett enormt svek mot dessa flickor och kvinnor. I januariavtalet skrev ni om demokratikriterier för religiösa samfund och föreningar, vilka också får skattemedel. Hur blir det med demokratikriterierna i de religiösa skolorna, för där finns ju en rad odemokratiska inslag?

– Det är ju inte så att religion inte går att kombinera med demokrati. Återigen när det gäller religiösa skolor har jag den principiella ståndpunkten att en sekulär stat ska inte tillhandahåll religiösa skolor, men det finns inget som säger att en religiös huvudman inte kan driva en demokratisk skola i en sekulär demokratisk stat och följa vår fastlagda värdegrund och våra läroplaner. Men det finns skolor som väljer att inte göra detta. Det är det som är problemet. De ska lägga ner. Så länge det är tillåtet att ha en konfessionell skola så måste inspektionerna vara tydliga och överraskande. Därför menar jag att Skolinspektionen måste fortsätta sin granskning och vara mycket noggrannare i sitt arbete.

– På likartat sätt förhåller det sig med religiösa organisationer. Föreningar som kränker demokratiska värderingar, uppmuntrar till hat mot hbtq-personer, judar osv., ska inte ha en enda skattekrona av varken stat eller kommun. Men det går inte att utläsa av stadgar, årsredovisningar m.m. vad som verkligen händer i organisationerna. Allt som står på papperet är jättevackert och fint, men det är det som händer bland människor som är aktiva som är det viktiga och intressanta. Det är organisationens beteende som det ska handla om – om kvinnor och barn undertrycks eller begränsas i organisationen eller om man förordar saker som strider mot läroplaner och värdegrund. Sådant går bara att få reda på genom samtal med dem som är aktiva i organisationen – om det är någon som vågar prata.

Jag tänker på Barnkonventionen som vi gjort till svensk lag, men samtidigt har vi parallella skolor som uppträder som om denna konvention inte fanns. Hur ska vi få det att gå ihop?

Barnkonventionen är ett fantastiskt redskap för många barn i världen i den mån den följs. Det förekom ju en diskussion på några punkter när Barnkonventionen antogs, där flera kritiker ansåg att Barnkonventionen innebar en försvagning av barnens rättigheter jämfört med svensk lag. Det finns i konventionen avsnitt som handlar om föräldrarnas rättigheter. Barnen har t.ex. rätt till bli fostrade enligt föräldrarnas övertygelse, vilket är en mycket otydlig formulering. Nu måste vi följa upp vad som händer och ta reda på vad som behöver förbättras. Det går inte att resonera som så att nu har vi antagit Barnkonventionen så nu har vi löst alla problem. Det har vi inte.

Könsstympning

En annan fråga som hör till det frågekomplex vi ofta diskuterar är könsstympning. Det finns ju närmare 40 000 könsstympade kvinnor och barn i Sverige, men endast två fall har gått till domstol. All statistik på det här området är mycket diffus, men det finns, som jag ser det, anledning att misstänka att könsstympning förekommer i skymundan och att man reser till andra länder för att genomföra könsstympningen. Hur kan man komma åt den här verksamheten?

– Det här är en av de allra viktigaste frågorna när vi kommer in på hederskonceptet. Jag skrev om den i min lilla bok Flickorna vi sviker. Den s.k. hedern kan bevaras på så många olika sätt. Den kan bevaras med slöjan, med oskuldskontroller, genom könsstympning för att kontrollera kvinnors sexualitet och man kan se till att gifta bort dem tidigt. Allt detta måste vi bekämpa på alla sätt och vis. Också här har det funnits en naivitet. Det har ju förekommit en jättedebatt och det finns forskare som hävdat att vissa typer av könsstympning skall kunna accepteras.  

Enligt Brå har vi 100 polisanmälningar sedan 2015 som rör könsstympning. Endast en av dessa anmälningar har lett till ett fällande dom. Enskilda kommuner som Borås har tagit fram rapporter som visar hur moralpoliser agerar i stadsdelar och hur en betydande andel av flickorna utsatts för könsstympning. Det är bra att mer kunskap och fakta om situationen kommer fram, nu måste de politiska åtgärderna vara tillräckligt kraftfulla.- En annan fråga är att det kommer stympade kvinnor till Sverige och man skulle behöva ”återställa” dessa kvinnor. Kommer man som gynekolog eller i samband med mödravården i kontakt med könsstympade kvinnor skall kvinnorna erbjudas hjälp med detta. Skulle det finnas hinder i kvinnans omgivning, inom familjen, så får man ta tag i det problemet på allvar. 

I Norrköping har man praktiserat en modell. Där har Juno Blom länge varit verksam som chef för det team som arbetat med hedersproblem. Där tillfrågades flickorna om de var stympade. De fick svara ja eller nej. De får säga det som sin sanning. Man dokumenterar svaret och när flickorna av någon anledning senare i livet måste uppsöka en gynekolog (hon kanske blivit gravid behöver preventivmedel eller någonting annat) och det uppdagas att det hon sagt inte stämmer överens med verkligheten, så finns det anledning att misstänka att flickan blivit utsatt för ett brott. Detta förutsätter dock att preskriptionstiderna inte är för korta. Man fortsätter alltså att fråga: ”Du sa när du gick i fjärde klass att du inte var stympad?” På det viset skulle man kunna fastställa om ett brott begåtts eller inte.

Men det finns ju många som vill skydda sina föräldrar?

– Barn är barn och vill inte att föräldrarna ska råka illa ut. Det är ju inte någon enkel kamp som vi för, men jag tror att vi alla gör både barnen och familjerna en tjänst när vi pratar om detta. Även om det är så att barnen vill skydda sina föräldrar så tycker jag att de ska veta att föräldrarna faktiskt begått ett brott. Faran är annars att barnen uppfattar könsstympning som något naturligt som alla flickor ska gå igenom. Det skall de aldrig få tro.

Jag kommer ihåg att det blev kalabalik när du kom med förslaget att flickor skulle läkarundersökas om de hade könsstympats. Du förklarade att i skolan undersöker man ju killarna – så varför inte undersöka tjejer?

–  Jag vill lösa problem och om det anses vara kränkande huruvida en läkare undersöker en flicka om hon är stympad, men så hitta då en annan lösning. I Norrköping hittade man en. Den kanske är effektiv, kanske inte, men det är i alla fall någonting som kan prövas. Flickorna tillfrågas i fjärde klass om de blivit utsatta för könsstympning. De får ge ett svar. Flickorna kommer att förstå att det kommer en tid då detta kommer att upptäckas och att föräldrarna då drabbas av något som de inte vill ska drabba dem. Det förutsätter att preskriptionstiden är för kort. 

– Detta är inte lösningen med stort L, men jag menar att vi måste anstränga oss för att hitta metoder när det gäller de här problemen. Det som förvånade mig mest när det gällde reaktionerna på vad jag skrivit i min artikel var en del feministers. Jag har vuxit upp med att vi ska vara stolta över vårt kön. Killarna ska kunna visa upp sitt kön för vårdpersonal, så varför inte flickorna. Varför skall kvinnokönet vara något som skall döljas. Jag trodde att dessa feminister säga: Ska pojkarna kunna undersökas så ska – ta mig fan – flickorna också kunna bli undersökta. Men ack, inte?!

Hur få till en lag mot hedersvåld?

Vi i Varken Hora eller Kuvad har ju drivit frågan om att brott i hederns namn skall ha en egen brottsrubricering. Vi har gjort det i mer än ett och halvt decennium nu, men fortfarande har mycket lite hänt i lagstiftningsväg. Tror du att någon sådan lagstiftning kommer att bli verklighet?

– Liberalerna har drivit det stenhårt i förhandlingarna med regeringen och nu kom en statlig utredning som föreslår just det. Vi kommer kämpa stenhårt för lagen kommer på plats.

-När jag var statsråd och krävde att vi skulle ha en mot lag om barn- och tvångsäktenskap argumenterade de som var emot en sådan lag att det redan fanns lång rad lagar som förbjöd människohandel, misshandel, barnaga och vad det var allt man räknade upp. Men de fungerar inte för den som drabbas.

– Jag tror att lagstiftningen måste ses och göras utifrån de sammanhang där brotten begås. När man hade gjort två utredningar och menade att det redan fanns lagar på plats förklarade jag att vi kanske inte ska låta en utredare utreda om det här behövs. Vi tillsätter istället en utredning som föreslår vad kan göra åt saken, vad som behövs – om man vill! 

– Vi beslöt att ge Göran Lambertz i uppdrag att göra en sådan utredning och lägga fram ett förslag om hur man skulle bära sig åt. Han kom också med ett lagförslag. Och det blev också en lag mot barn- och tvångsäktenskap. Sedan dess har några – inte så många, men del – fällts för brott mot denna lag. Man bör kanske lägga till att en lag är inte bara till för att man ska sätta dit människor, utan för att man ska avskräcka från brott. 

Det är likadant med våld i hederns namn. Om våra lagar inte tar hänsyn till de samhälleliga omständigheterna kommer vi att missa de många brott som begås i hederns namn. Därför är det viktigt med en sådan rubricering.

Vår tid rinner ut och vi måste avsluta vår intervju, men innan vi gör det – är det något du skulle vilja lägga till som du tycker att vi inte fått med?

– Jag hoppas att alla flickor och pojkar förstår att vi för den här kampen för att vi vill alla flickors och pojkars bästa i livet. Vi för den inte mot deras föräldrar, vi för den inte mot någon särskild folkgrupp. Vi för den mot beteenden som är olagliga, som förstör människors liv. Vi vill kunna föra den här kampen med respekt för alla berörda. All förändring tar tid. Vi vill skapa utrymmen för den som inte har någon att prata med – det kan vara i skolan, hos socialtjänsten, hos olika organisationer – där den som är utsatt kan bli lyssnad på och där man kan få hjälp och stöd. Det är bara att arbeta vidare. 

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *