Ändringsförslag i turkiska strafflagen urholkar barnens skydd mot övergrepp

President Erdoğan och Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP) försöker påverka opinionen i Turkiet på ett sätt som kan sluta i en mer kvinnofientlig lagstiftning. Man försöker öka toleransen när det gäller barnäktenskap och införa mildare straffsatser för sexuella övergrepp på barn. Asli Elif Sakalli beskriver här hur Erdoğanregimen och AKP-partiet manövrerar och försöker manipulera opinionen. – Asli Elif Sakalli

Vad jag tar upp här är några nya utvecklingsdrag när det gäller kampen för ett mer jämlikt samhälle i Turkiet. Även om den feministiska rörelsen under lång tid har fått hantera ett starkt motstånd mot kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen fortsätter kampen för kvinnors frigörelse. En dyster bakgrund till seminariet i riksdagen utgjordes av att president Erdoğan i det politiska spel han bedriver föreslagit att Turkiet skulle lämna Europarådets viktiga Konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet.

Till historiens ironi hör att det var Turkiet som stod som värd för den konferens där konvention antogs. Den ägde rum i Istanbul och konventionen fick sitt namn efter staden och har kommit att kallas Istanbulkonventionen. Turkiet hade då den antogs inga invändningar mot konventionstexten alls. Man undertecknade den och parlamentet ratificerade konventionen utan reservationer. Erdoğan och AKP-regeringen har alltså därefter vänt på klacken när det gäller Istanbulkonventionen. Men det har inte gått riktigt så hastigt till som det ser ut. Ett frontalangrepp på kvinnors rättigheter var länge väntat. För att förutse detta lappkast i politiken behövde man inte ha varit någon spågumma. 

Ultrakonservativa attacker

I Turkiet har vi under flera år fått erfara hur vår regering sedan 2012 genom t.ex. olika lagförslag försökt att förkorta perioden för legala aborter. Lyckligtvis har regeringen ännu inte vågat ändra själva lagstiftningen på grund av de feministledda protesterna. Å andra sidan har regeringens och president Erdoğans politiska markeringar i olika sammanhang medfört en praxis som innebär att man på sjukhus och kliniker agerar som om en sådan lag redan är stiftad. Med hänvisning till allehanda typer av förhinder nekar man att genomföra aborter även under den del av graviditeten då en abort är laglig.

Efter år av angrepp på Istanbulkonventionen från ultrakonservativa krafter har Erdoğan dessutom nyligen själv stöttat tillbakadragandet av konvention. Framträdande kvinnliga parlamentariker från AKP, det styrande regeringspartiet, har dock varnat honom om dessa angrepp på konventionen (Ayşe Sayın, “AKP’li kadın milletvekilleri İstanbul Sözleşmesi’nden geri adıma karşı”, 2020.)

Utöver denna form av motgångar som drabbat progressiva krafter i Turkiet skulle jag kunna peka på försämringar i utbildningssystemet, försöken att minska möjligheterna till skilsmässa och att förstärka könsuppdelningen i samhället, men i denna artikel begränsar jag mig till att skriva om barnäktenskap.

AKP:s kvinnofientliga äktenskapspolitik

Jag har valt att sätta mitt fokus på AKP:s ansträngningar att försöka ändra de straffrättsliga bestämmelserna när det gäller övergrepp mot barn, vilka dragits fram i ljuset i samband med debatten om barnäktenskap. Enligt den turkiska brottsbalken artikel 103 skall personer som begår sexuella handlingar mot barn bestraffas. Där fastslås att sådana handlingar är brottsliga om barnet är under 15 år. Detta oavsett om barnet eventuellt kan ha samtyckt eller undsluppit att drabbas av traumatiska följdverkningar. 

Hela historien börjar i november 2015 när Författningsdomstolen annullerade de delar av straffrätten som säger att alla slag av sexuella handlingar mot barn under 15 år ska betraktas som övergrepp. Denna förändring hade föranletts av att en lokal domstol i Elbistan, som hade ett fall där maken ställts inför rätta. Förhållandet som ingåtts hade inletts medan de båda parterna i målet var minderåriga. Författningsdomstolens annullerande av bestämmelserna i brottsbalken skedde på grund av att det skulle vara orättvist att bestraffa övergrepp begångna mot barn mellan 4 och 14 år, när förövaren i fallet också är minderårig eller om officiellt äktenskap senare förverkligats efter det icke-officiella/religiösa äktenskapet. Hela regelverket måste sålunda göras om, ansåg man, och det inom ett år.

En kommission möter motstånd

Under tiden tillsattes en parlamentarisk kommission som skulle undersöka

skilsmässor och andra ”negativa” företeelser som kunde undergräva familjens enhet. I maj 2016 publicerade kommissionen en rapport där det bland mycket annat föreslogs att om äktenskap mellan ett barn och en förövare kunde betraktas som ”problemfritt” skulle förövaren inte bestraffas med fängelse, utan dömas till övervakning. Det bör noteras att det bara var AKP:s medlemmar i kommissionen som undertecknade denna rapport. 

I rapporten föreslogs att man skulle ignorera de illegala barnäktenskapen. Istället skulle man legalisera denna företeelse. Rapporten och regeringen argumenterade att denna förändring tillkommit för splittrade familjers skull – familjer där kvinnorna blivit offer för att maken hamnat i fängelse. Det bör noteras att antalet familjer som befinner sig i en sådan situation i hela Turkiet uppgår till 3 000. Rapporten möttes omedelbart av protester från den feministiska rörelsen, som snart fick brett folkligt stöd.

I november 2016 föreslog parlamentariker från AKP två nya tillägg till samma lagförslag med avsikt att förändra innehållet i artikel 103 i brottsbalken, som upphävts av Författningsdomstolen. Det ena tillägget bestod av att man skulle höja den nedre gränsen för avkunnande av dom om barnet var under 12 år. Det andra tillägget, som fick större uppmärksamhet, var en ny artikel som föreslog uppskov med att kungöra eller verkställa dom för kriminella handlingar begångna före tilläggets antagande, eftersom det kunde ha inträffat att offret och förövaren visat sig ha blivit ”lyckligt gifta” när dom väl skulle till att avkunnas. De som stödde denna förändring menade att denna straffrihet bara skulle vara en engångsföreteelse, men nödvändig för att undanröja onödigt lidande. 

Detta tillägg tillbakavisades tack vare en kraftig opposition, vilken även innefattade många AKP-väljare. Det ledde till att regeringen tvingades återremittera ärendet till parlamentets justitieutskott, medan det förstnämnda tillägget antogs av parlamentet. Detta var faktiskt en större motgång för regeringen än de hade väntat sig, vilket också konstaterades av justitieministern vid ett kommissionssammanträde (Türkiye Büyük Millet Meclisi Adalet Komisyonu Tutanak Dergisi, p.9, 23 Kasım 2016). På grund av det sociala trycket hade man tvingats gå med på denna mindre förändring samtidigt som man fortsatte argumentera för ett lägre straff för förövaren.   

För det första innebär även detta ändringsförslag när det gäller en differentiering av offrets ålder en del problem. Den kunde anses innebära att en kränkning av en flicka äldre än 12 år, men under 15 år, kunde betraktas som ett mindre brott än om flickan är under 12 år. Detta kunde användas som ett argument när det gällde sökande av samtycke för barn yngre än 15 år, men fyllda 12 år. För det andraföll inte detta lagförslag Författningsdomstolen i smaken (Sercan Aran, “Yeni TCK 103. Madde Değişikliği ve Çocukların Cinsel İstismarı Suçlarında 12 Yaş Tartışması”). 

Lag eller värderingar

Det har förekommit sporadiska rykten att detta lagförslag kommer att återkomma. Man kan dra paralleller med vad som hänt efter abortdebatten. Vad vi kunnat bevittna är alltså en utveckling av ett politiskt beteende, som liknar det som följde efter abortdebatten. Man handlar i enlighet med presidentens och AKP:s ståndpunkt. Det finns ingen lag stiftad, men man agerar som om det fanns en sådan. Det finns exempel på att domstolar avkunnat domar, trots att domsluten saknat stöd i någon lag.

Högsta domstolen har t.ex. fattat beslut om att godkänna en dom i lägre instansdär enman frikändes från brott om barnmisshandel. Mannen hade ingått religiöst äktenskap med en 12-årig kusin, somär ett brott och ett sexuellt övergrepp på barn. Mannen hade förklarat att han ”inte kände till” hur gammal hans kusin var. Mannen var när giftermålet ingicks 21 år. Beslutet motiverades rättsligt utifrån ”traditionella värderingar” och ”att äktenskapet hade haft en oproblematisk fortsättning av relationen makarna emellan, att offret inte uppgivit några klagomål och att familjen inte åsamkats några skador i form av förföljelse”. Det som sätts i förgrunden är som synes frågan om tidiga äktenskap och inte frågan om att det handlar om ett övergrepp mot ett barn. Övergrepp mot barn i tidiga äktenskap och sexuella övergrepp i allmänhet ska rimligen behandlas separerade från varandra, eftersom de inrymmer olika relationsmässiga dynamiker. Problemet härvidlag är att regeringen inte diskuterat tidiga äktenskap i termer av övergrepp mot barn.

Vad ”kulturen” föreskriver

När vi analyserar denna kedja av händelser bör vi vara medvetna om det faktum att varken partiet AKP eller regeringen utgör ett sammanhållet beslutsmässigt block som uppträder enat. Man kan urskilja olika typer allianser på olika nivåer med olika intressegrupper som även omfattar religiösa sekter. 

Olyckligtvis är dessa grupper varken demokratiska eller jämlikhetssträvande. Vad som än kan tänkas stå på deras verkliga dagordning kan vi enkelt konstatera att deras anhängare varken prioriterar jämlikhet mellan könen eller förordar stärkande av kvinnornas ställning i samhället. De förmår bara att se kvinnan i relation till eller som en beståndsdel i familjen. I det sammanhanget utnyttjas traditionen som ett instrument för att rättfärdiga övergrepp mot barn. En del har välsignat/godtagit icke-officiella äktenskap mellan minderåriga genom att vägra betrakta dem som övergrepp eller som våldshandlingar. Dåvarande justitieministern, som kommenterade fallet, uttryckte sin ståndpunkt och förklarade att: ”Bröllopsceremonin har avhållits, gäster har deltagit i den och överlämnat sina presenter, myndighetspersoner har varit närvarande” (Hürriyet Gazetesi) och avslöjade att han inte kunde acceptera det gällande regelverket (dvs. 16-årsgränsen) därför att det inte stämde överens med en del kulturella föreskrifter. 

Vi bör i det här sammanhanget erinra oss att dessa kulturella föreskrifter inte skapats av barn utan av vuxna. Vi måste också ta i beaktande att varken flickors eller pojkars samtycke är nödvändiga vid dessa ceremonier. Om barnet är under 15 år kan vi inte tala om något verkligt samtycke till sexuella aktiviteter om inte detta ”samtycke” sker mellan jämnåriga parter eller om det inte sker inom en ”äktenskaplig” ram eller inte. I detta sammanhang bör vi påpeka att även minderåriga pojkar – även om de utgör den starkare parten och i sammanhanget åtnjuter vissa fördelar jämfört med flickorna – också tvingas in i äktenskapliga relationer.

I den här diskussionen behöver vi knyta an till vår syn på våld i nära relationer i allmänhet. De som förespråkar legalisering av tidiga äktenskap och föreslår straffrihet bortser från de ojämlika maktförhållanden som råder mellan män och kvinnor och som är orsaken till mäns våld mot kvinnor. Som feminist som kämpar mot mäns våld mot kvinnor är det lätt att slå fast att våld inom äktenskapet har sitt ursprung i ojämlikhet och i kränkningar av kvinnors rättigheter.

Barn utan skydd

Konsekvensen av tidiga och illegala äktenskap kan inte lösas genom att man inför straffrihet för familjer som gifter bort sitt minderåriga barn och för vuxnamakar som gifter sig med barn. För att kunna ta itu med problemet med barnäktenskap måste det för det första finnas en politisk vilja att erkänna att ”barnäktenskap är förbundet med förnekandet av en mångfald av rättigheter, såsom rätten till en god hälsa, fysisk och mental utveckling, utbildning,

skydd mot diskriminering och skydd mot alla former av övergrepp” (Unicef, 25 Years of the Convention on the Rights of the Child)

Enligt FN:s Konvention om Barnets Rättigheter har Turkiet ett ansvar att skydda barn mot övergrepp – inklusive sexuella övergrepp. Straffrihet åt förövaren ger inget skydd utan legitimerar övergrepp. Utan skydd av barnet och utan snabba och adekvata utredningar av förövarna som inkluderar familjerna, kan ett fall dra ut på tiden i flera år, som vi sett har skett i Elbistan, där barnet i slutändan blev mobboffret. Att överge ett barn i en sådan situation leder till att man gör äktenskap mellan barn och förövare till något normalt.

Att lägga skulden för att mannen/försörjaren hamnar i fängelse på kvinnan är den främsta ursäkten för att man understödjer kravet på straffrihet och till att man har överseende med en vuxen människa och dennes familj, som begår övergrepp mot barn. Vi måste med kraft protestera mot bristen på skydd av barnen och oförtröttligt fråga efter orsakerna till senfärdigheten i det rådande juridiska systemet när det gäller att ta itu med övergreppen mot barn. 

Som en sammanfattning när det gäller nödvändiga förändringar i kampen mot övergreppen mot barn och barnäktenskap vill jag citera vad som för en tid sedan skrevs i ett feministiskt pressmeddelande:

”De religiösa auktoriteter som utför bröllopsceremonier med barn, de familjer som gifter bort sina minderåriga barn samt de officiella myndigheter som inte rapporterar vad som sker måste bestraffas. Den turkiska brottsbalken måste klargöra att det inte kan förekomma något samtycke till sexuella aktiviteter där barn under 15 år ingår. Barnäktenskap och tvångsäktenskap ska betraktas som särskilda brott. Äktenskapsåldern skall under alla omständigheter fastställas till 18 år och måste inkluderas i den turkiska lagstiftningen på ett sådant sätt det inte finns något utrymme för miss- eller vantolkningar.” (“Çocuk İstismarının Affı Olmaz” Basın Toplantısı).

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *