Nahid Persson Sarvestani är en filmregissör i Sverige med rötter i Iran. Hon har gjort flera filmer som handlar om kvinnors situation i Sverige och i Iran. En av filmerna handlade om Fadime Sahindal. En annan om kvinnors situation i Iran, med titeln “Prostitution under slöjan”. VHEK:s ordförande Amineh Kakabaveh samtalar här med Nahid Persson Sarvestani om den revolutionära utvecklingen i Iran, men också om hur den sammanhänger med situationen för många kvinnor i Sverige med rötterna i utlandet.
En av dina första filmer i Sverige handlade om Fadime Sahindal och hennes kamp. Hur ser du på hennes kamp idag, när du samtidigt kan se hur kvinnorna kämpar i Iran för sina liv och sina rättigheter?
Det som händer i Iran idag har ett uppenbart samband med det som Fadime kämpade och offrade livet för här i Sverige. Den iranska regimen vill bestämma över kvinnorna i allt. Den vill bestämma över deras kärleksliv, vad de ska göra och inte göra, och hur de ska klä sig och bete sig.
Jag träffade Fadime när hon var jättekär i sin svenske pojkvän och var förbjuden av föräldrarna att träffa honom, men ändå gjorde det. När jag träffade henne hade hon överfallslarm kring handleden så att hon kunde ringa polisen om hon kände sig hotad eller blev attackerad. Risken var stor att hon skulle bli dödad av sin far, sin bror eller andra släktingar.
Under tiden jag gjorde filmen dog hennes pojkvän i en bilolycka. Det var en fruktansvärd situation för henne, men hon valde att fortsätta att gå sin egen väg. Hon tog tidigt samma väg som tusentals unga kvinnor gör i Iran idag.
Jag växte själv upp i det iranska, mansdominerade samhället där männen bestämde allt om kvinnors liv – deras uppträdande, beteende, vem de skulle gifta sig med med mera. Jag minns hur min pappa reagerade när jag gjorde ett försök att cykla på min brors cykel. Av min pappa, som var en jättesnäll människa, fick jag en så hård blick att jag genast insåg att det inte var någon idé att jag skulle försöka cykla.
Idag har kvinnorna, särskilt de unga kvinnorna som ofta är tonåringar, fått nog av det islamistiska förtrycket. Det som inträffat i Iran är en revolution mot regimen ledd av kvinnor. Fadime, fast långt bort från Iran, var en förelöpare till vad som skulle hända i hennes hemland.
Jag minns ju själv revolutionen mot shahen Reza Pahlavi 1979. Jag var 17 år då, och minns med vilken glöd vi också kämpade mot förtrycket. Men kvinnorna idag är mycket mer medvetna än vi var då. Vi ville bara ha bort diktatorn. Vi ville ha vår frihet. Vi som kämpade mot shahen var, de flesta av oss, vänsteraktivister, men vår revolution kidnappades av Khomeini och islamisterna som var välorganiserade. (Shahen hade jagat och bekämpat vänstern, men inte vågat att på allvar ge sig på moskéerna. Reds anm.)
Idag är det hjärtskärande att se hur barn blir skjutna. Och inte bara det. Man slår och misshandlar dem till döds. Samtidigt hoppas vi att revolutionen lyckas. Våra förhoppningar är så stora.
Kvinnors rättigheter i Sverige och Iran
Du gjorde en film om Fadime; om hur hon i hemlighet hade en pojkvän. Både före och efter mordet på henne har flickor och unga kvinnor mördats och misshandlats för sina krav på frihet, på utbildning. De har mördats för sin kärlek eller för sina val av klädsel. I Sverige har vi lagar och ett rättssystem som ska tillvarata flickor och kvinnors rättigheter, ändå finns det hedersförtryck, ändå inträffar det hedersmord. Du följde en ung kvinna som levde under hot från sin egen familj, men i den revolution som nu pågår är det många fäder och bröder som ställer upp och stödjer sina döttrar och systrar. Det ser ut som att det finns både ett samband och en skillnad mellan Fadimes tid i Sverige och vad som sker i Iran idag.
När jag idag ser hur männen står bakom tjejerna som leder hela rörelsen blir jag så glad och stolt. Det är unga, välutbildade män. Många av dem kommer från universiteten och de är väldigt aktiva. Man använder sociala medier. De har lärt sig vad jämställdhet är och ligger steget före iranska män i Sverige. Här bildar man istället islamistiska partier som Nyans, som kräver att det ska införas ett särskilt förbud mot att bränna Koranen i svensk lag. Jag hörde också någon från det hållet säga att om en kvinna vill kunna gå hem i säkerhet och på ett tryggt sätt en mörk kväll ska hon bära slöja. Jag har sett hur en del muslimska män ser på kvinnor som inte bär slöja.
Jag kommer ihåg Fadime när hon höll tal, hon höll många. Inte för sin egen skull, utan för andra kvinnors skull. Jag tror att många svenska män har missförstått vad demokrati är, och trampar på dessa kvinnors fri- och rättigheter. Man kan inte betrakta dessa kvinnors fri- och rättigheter som någon sorts sekundära krav. Man kan inte prata om att man har demokratiska rättigheter i Sverige samtidigt som man överser med inskränkningar av deras rättigheter här och att de aktivt kränks i Iran.
Jag filmade för en tid sedan den så kallade hijabdagen i Kungsträdgården. Jag tror att jag aldrig sett så många barn och unga bära hijab. Jämför man Sverige med hur det ser ut i Iran idag så inser man att situationen är bisarr. I Iran kämparna kvinnorna mot hijaben för att den är en symbol för det förtryck som drabbar kvinnor, och här försvarar man den. Jag är otroligt häpen över den respekt man bemöter försvararna av hijab med – särskilt i Europa. När man vet hur de kvinnor som vägrar använda hijab behandlas i Iran.
Redaktionens fotnot och kommentar
Internationella hijabdagen är ett årligt evenemang. Det är ett påhitt av Nazma Khan från år 2013. Det officiella syftet är att uppmuntra kvinnor i alla religioner och bakgrunder att bära och uppleva hijab.
Arrangörer av evenemanget beskriver det som en möjlighet för icke-muslimska kvinnor att uppleva hijaben, vilket naturligtvis är nonsens och förtäckt propaganda för politisk islam. Ingenstans i världen har en regering kommit på att påbjuda att det ska var obligatoriskt för ena könet att bära en viss huvudbonad utan att det varit förbundet med en bestämd politisk inställning eller religiös trosinriktning.
Vi kan ju föreställa oss att en regering i ett land helt utan anledning tvingar alla tillhörande det ena könet att alltid bära keps eller tomteluva. Hijaben är en politisk och religiös symbol eller, om man så vill, en politisk och religiös uniform. För män finns inget motsvarande tvång.
Till och med europeiska feminister försvarar hijaben med att den är en del av den iranska kulturen, vilket den inte är. Jag har massor av bilder som är över 50 år gamla och på dem är det mycket få som bär hijab. Det är de här efterblivna mullorna som försöker inbilla oss att män inte kan se på kvinnor utan att omedelbart tänka på sex. För övrigt handlar ju inte den här revolutionen bara om slöjan. Den handlar inte om en bit tyg. Den är riktad mot regimen, mot diktaturen.
Kvinnornas kamp började med att en kvinna lade ut en bild på sig själv utan slöja på Facebook och frågade om andra ville vara med och göra samma sak. Istället för att få ett svar på sin fråga dök det plötsligt upp tusentals bilder av iranska kvinnor utan slöja på Facebook.
Allt detta var viktigt för oss iranier som lever utanför Iran. Vi måste bli deras röst.
Jag har själv gjort filmen “Prostitution under slöjan”, som visar att regimen istället för att skydda kvinnorna ägnar sig åt dölja den prostitution som förekommer i samhället. Religionen används av imamer för att rättfärdiga prostitution. Regimen tolererar inte att enstaka kvinnor demonstrerar mot slöjan. De blir misshandlade, inte sällan till döds. Kvinnor ska inte hälsa på en man genom ta honom i hand. De ska inte skratta och väcka uppmärksamhet i manliga sällskap utan hålla sig i skymundan. Regimens tankar om kvinnor är så låga. Den förvägrar kvinnor att skaffa sig kunskaper om politik och samhälle.
Förräderi mot världens kvinnor
Även om förhållandena är mycket olika är den kamp vi för i VHEK samma kamp som kvinnorna för i Iran. Du säger att de unga männen i Iran bejakar kvinnornas kamp, medan många unga iranska män utanför Iran, i Europa och Sverige, går i moskén och lär sig andra saker än vad de unga männen i Iran lärt sig. Vi vet att 17 av 25 moskéer i Sverige får stöd och resurser från Iran.
I Iran tar kvinnorna stora risker när de tar av hijaben, trots att det är farligt, ja livsfarligt. Här i Sverige har vi feminister, som menar att vi som är mot slöjtvånget är ”islamofober” – även vänsterfeminister intar sådana ståndpunkter.
Jag vet naturligtvis att det finns äldre kvinnor här i Sverige som av hävd och inrotad vana tar på sig slöjan när de går ut. De har alltid gjort det och fortsätter att göra så. Det är inte det vanemässiga bruket av slöja jag är emot. Vad det handlar för min del om något helt annat. Jag blir ledsen och förbannad när vissa moderna, högt utbildade feminister slår sig för bröstet för sina insatser för kvinnors rättigheter samtidigt som de talar om att slöjtvånget ska accepteras som något kulturellt betingat, och beskyller dem som är motståndare till slöjtvånget för islamofobi. Det handlar om ett grovt förräderi mot kvinnors rättigheter på samma sätt som när en del kvinnor i Iran ställer upp och samarbetar med regimens moralpoliser. Hur kommer det sig att det finns kvinnor i Sverige, som ibland kallar sig feminister, som begår samma förräderi som kvinnliga moralpoliser i Iran.
Vi har flytt från förtrycket till Sverige som ska vara ett feministiskt land, och man blir chockad av hur det ser ut i verkligheten. När mina släktingar kommer till Sverige på besök blir de förvånade över hur många kvinnor som bär slöja och frågar sig varför är det så normaliserat. Butikerna har till och med modeller med beslöjade skyltdockor. Det är ju ett hån mot kvinnor, mot kämpande feminister, i andra delar av världen. Varför är lite hår så farligt för män. Att försöka framställa slöjan som någon sorts mänsklig rättighet är att understödja förtrycket ännu mer. Och vad ska de kvinnor som kämpar mot förtrycket i Iran göra när deras fiender förklarar; ”Ja, men till och med i Sverige har modellerna vid visningar och i skyltfönster slöja på sig”.
Demokratin och yttrandefriheten används på fel sätt. Jag skulle aldrig tillåta barn under 18 år att bära slöja. Flickor och unga kvinnor är så vackra när vinden blåser i deras hår. Vad är det som är så farligt med det? De som är anhängare av slöjtvånget – de flesta män – förklarar att det är kvinnorna själva som vill bära slöja. Det är bara skitsnack. Ingen kvinna vill ha slöja på sig – framför allt inte om de blir tvingade till det.
Anders Lindberg, chefredaktör på Aftonbladet, förklarade för en tid sedan att ett slöjförbud för kvinnor under 18 år skulle vara kontraproduktivt. Då får vi samma situation som i Iran.
Förlåt att jag låter som en sverigedemokrat. Är man en så stark anhängare av att vi alla kvinnor ska bära slöja, då förstår jag inte varför man ska leva här i Sverige. Då kunde man väl lika väl ha stannat i Iran. Men lite mer allvarligt talat: Mänskliga rättigheter handlar ju faktiskt om att man ska respektera människors lika värde. Det gör man inte om man tvingar på dem en hijab. Jag önskar att det i Sverige fanns ett politiskt parti som kunde driva frågan om förbud mot slöja på barn under 18 år.
Vår systerorganisation i Frankrike har förmått den franska regeringen att införa ett slöjförbud i skolan. Vi har stött vår systerorganisation i deras krav. Och det förbudet fungerar faktiskt där.
Men i Sverige har man först låtit rasisterna växa sig starka och utveckla sin primitiva islamofobi. När sedan islamistiska och fundamentalistiska strömningar fått fotfäste blir kontentan av alltsammans att man inte törs kritisera varken islamofobiska sverigedemokrater eller islamistiska extremister.
Vi i VHEK är motståndare till religiösa symboler i våra skolor. Så har man haft det länge i de kommunala skolorna i länder som Turkiet och flera andra länder i Mellanöstern. Frankrike skulle också kunna vara en modell för oss i Sverige.
Hemma får man tro på vad man vill. Sin religiösa tro är egentligen inte något man behöver visa upp på någon hijabdag. Vad jag reagerar emot är att man, som man gör i en del länder, visar upp en programledare eller nyhetsuppläsare i TV som bär hijab i rutan. Vad är det man visar med det? Jo, ett etablerat och normaliserat tryck som går ut på att man ska redovisa sin religiösa tro.
Dagispersonal och lärare ska inte bära hijab eftersom de arbetar i yrken där de vuxna mycket lätt blir förebilder för barnen. Varför ska en kvinna som jobbar på dagis bära slöja? Ytterst handlar det om att manssamhället vill ha kontroll över de här kvinnorna och indirekt även över barnen. Vi måste uppfostra våra barn på rätt sätt, och barnen på egen hand söka sig fram till sin tro. Det kan vi inte göra med dagisfröknar med en så tydlig religiös markör som en hijab.
Njutningsäktenskap i Sverige
Jag tycker nog att det är värre när det gäller de religiösa skolorna. De får ju skattemedel för att sprida mycket av de föreställningar som den islamistiska staten framställer som den ”riktiga” formen av islam, och det förtryck som den formen av islam underblåser.
Hur många av våra läsare känner till den shiaislamiska moskén där imamer fungerade som kopplare? Att man understödde prostitution, det vill säga tillfälliga så kallade njutningsäktenskap? Jag tog upp det vid ett tillfälle i Sveriges riksdag med den ansvarige ministern. Den då sittande regeringen förklarade då att man avsåg att förbjuda denna typ av verksamhet i moskéerna.
Det är alltså inte bara slöjfrågan som vi måste vara verksamma i. I Iran är det vanligt med så kallade njutningsäktenskap, som har en varaktighet på någon timma. Du har ju själv gjort en film om hur det fungerar. Hur ser du på det här fenomenet idag? Du kanske borde göra en film om hur det fungerar i Sverige.
Jag blev helt paff när jag fick se att det här fenomenet förekommer i Sverige också. Myndigheterna här i Sverige har ingen koll på den här formen av prostitution. Har man försökt inskrida mot det?
Nej, hittills är det bara media som avslöjat att en imam kan läsa någon sura i Koranen innan mötet mellan den prostituerade kvinnan och hennes kund äger rum. Sådant händer vid olika tillfällen i Iran då kvinnans äkta man är på resande fot. Det hela avslöjades i Sverige genom att en man och en kvinna – båda journalister – utgav sig för att vara kund respektive prostituerad. De uppsökte en imam och fick sitt njutningsäktenskap godkänt mot betalning till kvinnan.
Vad det handlar om är att man utnyttjar kvinnor i en utsatt situation. Imamen ska ju inte medverka till prostitution och till att kvinnan får ännu större själsliga sår än de hon redan har. Prostitution förstör kvinnans självrespekt när hon säljer sin kropp. Det räcker ju inte med att man läser en bit ur Koranen för att det ska vara okej att köpa sexuella tjänster.
Om en kvinna i Iran har sex med en man utanför äktenskapet kan hon bli avrättad, men hon undslipper straff om man fått en imams godkännande och denne rabblat en bit ut Koranen.
Alla imamer gör naturligtvis inte på det här sättet. Men hur förhåller sig de ledande islamiska ledarna i Iran själva till det de föreskriver för vanliga människor? I Iran och Saudiarabien råder stränga regler när det gäller klädsel och kvinnors beteende. Men när döttrarna till dem som sitter i ledande befattningar i samhället kommer till Europa tillåts de leva det liv som är föbjudet för kvinnor i hemlandet. De lever ett påkostat lyxliv precis på samma sätt som den europeiska eller amerikanska överklassen. Det handlar om ett fullt utvecklat hyckleri.
Visst, det man bedriver i Iran är hyckleri och dubbelmoral. Men det är en islamistisk regim som har makten och det är den som stiftar och tolkar lagen, det är en sak för sig. Men att komma till ett land som Sverige och börja uppträda som om de lagar som gällde i hemlandet också gäller här i Sverige är naturligtvis en orimlighet.
I Iran är allting förbjudet för kvinnor. Visar en kvinna håret hamnar hon inte i paradiset när hon dör, men mullornas egna barn och barnbarn i utlandet lever lyxliv. De har allting. De har miljarder. De äger stora gårdar. Tjejerna går omkring i bikini i fashionabla badorter. Jag har massor av bilder och videor som visar deras liv. De tar bilder på sig själva och lägger ut på nätet, medan kvinnor i Iran som vill leva ett normalt liv är förbjudna att göra det.
Att beskyllas för islamofobi
I väst ligger man lågt om allt det du talar om. När vi inom VHEK tar upp det förklarar man för oss att vi inte respekterar andra folks kulturer, att vi är islamofober.
Innan man använder uttrycken islamofob och islamofobi ska man ta sig både en, två och kanske tre funderare på vad ordet betyder. Det betyder att man är rädd för islam, till och med mycket rädd. Och jag är rädd för islam för jag har läst Koranen om hur kvinnor ska behandlas. Det är ingen upplyftande läsning.
Men det finns olika tolkningar. Det du och jag talar om är vad många andra kallar politisk islam.
Jag anser att finns anledning för mig som kvinna att hysa en befogad rädsla för islam. Varför har detta nya ord islamofobi tillkommit? Det har skapats ett särskilt ord för den rädslan jag och andra känner. Man har klistrat på ordet fobi som en sorts ändelse på ordet islam. Ordet fobi får oss att associera till en överdriven, hysterisk och obefogad rädsla. Sedan basunerar man ut detta nyord, islamofobi, över världen som en beskyllning riktad mot alla dem som är kritiska mot islam och likställer det med begreppet rasism.
Det sker naturligtvis för att man ska kunna använda det i sin propaganda mot dem som är kritiska mot den maktutövning som sker i islams namn.
Undergivenhet gentemot islamistiska regimer
Vi i VHEK talar naturligtvis inte om islam som människors tro utan om hur islam tolkas och används av de styrande när de fattar politiska beslut, som starkt påverkar människors liv.
Jag godtar gärna islamofob som en beteckning på mig själv om man därmed menar att vara emot regimens maktutövning i Iran, regimen har ockuperat och förstört så många människors liv. Var och en ska få tycka och tänka och uttrycka sina åsikter utan behöva vara rädd. För regimer som den i Iran och Afghanistan har man anledning att vara rädd – särskilt om man är kvinna.
Man måste bland politikerna i Sverige tänka om när man talar om det de kallar ”respekten för andra kulturer”. När svenska och andra länders kvinnliga politiker reser till Iran kräver man att de ska bära slöja. När iranska, kvinnliga politiker kommer till Sverige borde vi kräva att de inte kommer in här med slöja på huvudet.
I Sverige kan iranska politiker inte sitta vid ett bord där det serveras vin till maten.
Vi kräver inte de ska dricka, men de respekterar inte att det är vanligt att det finns vin på menyn i Sverige.
Såg du när president Raisi var i FN och intervjuades av en journalist som bar slöja? Varför ska hon respektera hans kultur när han inte respekterar hennes? Det är så oerhört skamligt. Han är ju inte hemma hos sig. Det finns inga lagar i New York som säger att en journalist måste bära slöja för att en utländsk diktator ska gå med på en intervju.
Jag tycker det är skandalöst hur man böjt sig så till den milda grad för islamisternas krav att man inför den tidigare presidenten Rohanis besök i Rom dolde och draperade alla de gamla klassiska skulpturerna med nakna män och kvinnor. Det är denna undergivenhet gentemot islamistiska regimer som skapat en motreaktion och grogrund för högerpopulistiska och rasistiska partier i Europa och väst. En sådan undergivenhetens politik gynnar självklart inte kvinnors frigörelse någonstans i världen, och gynnar absolut inte några invandrare i Europa från Mellanöstern. Allt detta innebär en backlash för demokratin. Det är därför viktigt att alla de som betraktar sig som feminister eller vänster måste kämpa mot förtrycket både här och i Iran.
Det är viktigt att vi idag med kraft stödjer de kämpande kvinnorna i Iran. Det förhindrar att partier som Sverigedemokraterna och Nyans växer. Om Iran blir fritt stärks kvinnornas kamp i hela Europa. Kvinnornas kamp i Iran medför faktiskt att vi också får ett friare Europa. Men dagens politiker tänker inte på det viset. De tänker kortsiktigt. De är dessutom naiva. I flera av de moskéer som dyker upp här och var är det inte alltid bara religionen islam som utövas. Där utbildas och hjärntvättas människor, motsättningar till det omgivande samhället odlas och terrorister rekryteras. Det är en skrämmande utveckling och jag vill inte leva i ett sådant Sverige.
Irans framtid
Vad tror du kommer att hända den närmaste tiden i Iran. Det har inträffat revolter mot regimen tidigare, men den här gången är det annorlunda. Den här revolten har pågått en längre tid än de tidigare. Den leds av kvinnor. Kvinnorna får stöd av männen, det är nytt. Erfarenheterna från Rojava i Syrien visar att det var kvinnorna som stod för de största och starkaste insatserna. Detsamma sker nu i Iran.
Revolutionen har nu, när vi talar med varandra, pågått i tre månader. Det är de unga kvinnorna som står i spetsen för kampen mot regimen. Organisationer som till exempel mujahedin, som sett sig själv som den grupp som ska ta makten efter det att mullorna störtats, är idag helt tyst och utvecklar ingen aktivitet. Tidigare var det grupper av studenter som revolterade mot regimen, sedan var det arbetarna i sina fackföreningar som reagerade mot att de inte fick sina löner utbetalda, sedan revolterade man mot höjda bränsle- och bensinpriser och mullornas dåliga ekonomiska politik. Nu är alla ute på gatorna och bekämpar regimen. Det är en situation som vi inte sett tidigare. Det är så synd att du och jag inte kan vara där.
När det gäller utvecklingen i Iran är våra svenska politiker osedvanligt tysta. I de politiska partierna har man alltid talat om det viktiga i att föra en så kallat kritisk dialog med regimen i Iran och aldrig på allvar stött kampen för mänskliga rättigheter där.
Partier och regeringar i Sverige borde till sist inse att man i 40 år har fört en dålig politik, som bara förlängt mullornas tid vid makten. Vad vi kan hoppas på är att våra humanitära organisationer ska engagera sig djupare och på allvar när det gäller läget och utvecklingen i Iran. Det handlar i hög grad om en revolution och unga människors kamp, rent av barns och framtida generationers kamp för mänskliga rättigheter och ett anständigt liv.
Svenska regeringar har tidigare engagerat sig för folkens frigörelse i flera länder. Man stödde befrielsekampen i Vietnam och den svarta befolkningens kamp i Sydafrika och Rhodesia/Zimbabwe, Angola, Mocambique och Guinea Bissau mot portugisisk kolonialism och apartheid.
Idag handlar kampen om kvinnors kamp mot könsapartheid, för mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling i Iran.
Sverige har en lång historia av solidaritet med förtryckta folk och ett anseende ute i världen att leva upp till. Det är en skyldighet man ålagt sig själv under hela efterkrigstiden. Det är den utrikespolitiska traditionen Sverige har att leva upp till.
