I slutet av förra året var kampanjen metoo på allas läppar. Den ena kvinnan efter den andra har berättat om sexuella trakasserier de varit utsatta för. Det står alldeles klart att många kvinnor drabbats – den störtflod av berättelser som delats är så många att det finns anledning att misstänka att trakasserier är betydligt vanligare än man tidigare velat erkänna.
Sexuella trakasserier mot kvinnor utförs av män oavsett samhällsklass. De utgör ett element i könsmaktsordningen. Könsmaktsordningen tar sig olika uttrycksformer beroende på vilken typ av samhälle vi lever i; om det är ett klansamhälle, feodalt samhälle eller ett utvecklat kapitalistiskt samhälle.
Det goda med metoo-kampanjen är att ett kvinnoförtryckande fenomen dras fram i ljuset. Vare sig det sker inom privata företag, offentliga förvaltningar, i mediavärlden, kultursektorn eller i skolorna. Vi i organisationen Varken hora eller kuvad möter varje vecka unga flickor för att tala om kvinnors rättigheter. Under februari månad höll vi workshops för flera klasser i en grundskola i en stockholmsförort. När vi frågade ungdomarna om de har friheten att själv få välja vem de vill vara tillsammans med svarade alla flickor och hälften av pojkarna att valet av partner styrs av familjen. Den egna släkten, religionen och ”etniska tillhörigheten” var viktigare för barnens familjer än den egna friheten. Barnen berättade också att kompisar hade försvunnit under det gångna året från skolan och att de aldrig kommit tillbaka. Dessa ungdomar är tyvärr inte ensamma om att uppleva att deras frihet är inskränkt. I våra undersökning Elvahundra svarade 82% av tjejerna att de var hårt kontrollerade, nästan 80% av killarna hade föräldrar som börjat prata med dem om äktenskap och 83% av tjejerna får endast umgås med vänner av samma kön för föräldrarna.
I ”Uppdrag granskning” intervjuades Sima som bara var 16 år när hon av sina släktingar fördes till Pakistan för att giftas bort med en släkting. Den verklighet som hundratusentals ungdomar lever i är främmande för många i vårt samhälle och tyvärr även hos de som ska vara ungdomarnas skyddsnät; personal inom skolan och socialtjänsten.
I segregationens spår har många skolor fått förfalla, vilket framför allt drabbat ungdomarna i de ekonomiskt och socialt utsatta områdena. I det nyliberala marknadstänkandets spår har bland annat religiösa skolor och organisationer kunnat göra vinster på att undervisa med patriarkala uppfostringsnormer där hedersnormer och -kulturer upprätthålls och könsapartheid fått fotfäste. Detta ska inte tillåtas i en sekulär rättsstat.Därför är samarbetet mellan skolan, hemmet och socialtjänsten viktig. Samhället måste ta barnens oro på största allvar. I ett demokratiskt och jämlikt samhälle är en fungerande skola en av de viktigaste förutsättningarna och därför måste elevvården stärkas.
Det som sker i skolorna i våra mest utsatta områden syns även i resten av samhället. Metoo-kampanjen kan inte stanna vid att man endast uppdagar de sexuella trakasserierna, den måste göra mer. Den måste övergå till att se att dessa trakasserier är en del av något mycket farligare – den gryende militanta antifeminismen, som vi hittar överallt från IS i Mellanöstern till USA:s och Rysslands presidenter, som hotar demokratin och berövar människor, särskilt kvinnor, deras rättigheter.
Vad vi behöver är en feministisk rörelse som inte begränsar sig till att tala om smärtsamma individuella erfarenheter, en rörelse som också uppmärksammar de patriarkala delarna av kulturen som förtrycker kvinnor ute i världen eller i en skola runt hörnet. En sådan rörelse nöjer sig inte med metoo. Den ser ut i världen bortom nationell och etnisk tillhörighet i ett brett och uthålligt frigörelsearbete. Den talar för dem som försummats av förtrycket och inkluderar dem som trots metoo tvingas lida i tystnad. En sådan rörelse måste gå från metoo till shetoo.
Amineh Kakabaveh
Bild: Int3gr4te [CC BY-SA 3.0 or GFDL], from Wikimedia Commons
