”Männen kom överens bakom min rygg vem jag skulle gifta mig med”

Familjen levde under en förtryckande regim i Mellanöstern. Man var starkt präglad av den förhärskande hederskulturen. Familjen tog sig till Sverige och undgick den förtryckande regimen i hemlandet, men för kvinnan i familjen och barnen förblev situationen oförändrad – kanske till och med förvärrad. Helen, som vi kallar henne här, berättar om ett kvinnoliv med en vardag av förnedring och misshandel fram till den dag hon gjorde sig fri. Förortsfeministen har endast nedtecknat hennes berättelse. Den talar för sig själv.

En manlig affär 

När jag var 14 år ansågs jag vara giftasvuxen och min pappa ville gifta bort mig. När jag var 16 år bortlovades jag. Som make åt mig hade han utsett sin brorson, dvs. min kusin. Min pappa visste mycket väl att min kusin inte var någon bra person, men han ville i alla fall gifta bort mig. Orsaken till det var att min farbror var kär i min kusins/min tilltänkta mans syster. Det fanns dock lite problem mellan min tilltänkta man och min farbror. Dessa skulle kunna lösas om jag gifte mig med min kusin. Då kunde min farbror gifta sig med min kusins syster, som han så gärna ville ha. Så såg alltså den uppgörelse ut som ledde till att jag blev gift med min kusin. I hederskulturen i Mellanöstern är sådana uppgörelser inte ovanliga. Som kvinna har du inte något val – ingenting att säga till om, allt sker i det tysta. Man kom alltså överens bakom min rygg om vem jag skulle gifta mig med.

Själv ville jag fortsätta att gå i skolan. Jag älskade att studera och lära mig saker. Men nej, det gick inte. Det var omöjligt. Allt var redan klappat och klart. Min mamma hade ingen talan. Hon ville inte att jag skulle gifta mig, särskilt inte med min kusin. Hon försökte nog på sitt sätt påverka min far, men det gick inte. Kvinnors giftermål är inte något kvinnor ska lägga sig i. Det är en affär där familjernas män gör upp. Kvinnor är utbytbara. Alltsammans var en affär mellan min pappa och min farbror.   

Jag försökte säga emot min pappa flera gånger. Till slut tog han en pistol, laddade den och satte pistolpipan mot mitt huvud och sa: ”Vem tänker du på, dina hora!” Jag blev chockad av hans sätt att vara mot mig. Jag blev som förlamad. Efter det blev jag tyst. Jag hade inte en chans.

”Vi har inte döttrar som skiljer sig!”

Jag var 17 år gammal när det var bröllop. Efter två månaders äktenskap blev jag gravid. Redan första veckan slog han mig flera gånger utan anledning. Det hände många gånger efter det. 

Man undrar kanske över hur mina föräldrar reagerade på hans sätt mot mig. Det var så att alla hade inte telefon på den tiden. Kommunikationerna var överhuvudtaget dåliga i landet. Men mina föräldrar fick så småningom reda på hur jag hade det i mitt äktenskap och vid ett tillfälle kom de och hämtade mig hem till sig. Men snart kom min mans familj hem till oss och det blev en ny uppgörelse. Min pappa förlät min man/kusin och jag tvingades återvända till honom. Återigen var det min pappa och min kusins familj som gjorde upp om hur jag skulle flyttas och hanteras. Min pappa tänkte på sin heder och sitt anseende. Han sa: ”Vi har inte döttrar som skiljer sig! Du måste tillbaka till din man. Det går inte an att kvinnor skiljer sig.” Det spelade ingen roll om mannen uppförde sig illa. Så var det på den tiden när jag gifte mig och det är så fortfarande. Det är det också idag i Sverige. I hederskulturen här är det också svårt att skilja sig.                  

Vid ett tillfälle i mitt hemland, blev jag tvungen att rymma från min man. Jag hade blivit svårt misshandlad igen. Efter misshandeln fick min granne se hur jag såg ut. Mina ögon var nästan helt igenmurade. Jag hade blåmärken över hela kroppen. Jag måste till sjukhus. Min granne beslöt att köra mig till mina föräldrar. Där stannade jag sedan ett par månader. Sedan kom min mans/kusins familj på ett nytt besök och ett nytt värdelöst avtal ingicks. På det sättet förflöt mitt äktenskap i nästan 20 års tid. 

Att vara i Sverige – men ändå inte

Min man var den som först kom till Sverige. Han hade på något sätt skaffat pengar och begett sig till Sverige. På något sätt lyckades han skaffa sig uppehållstillstånd. Jag vet inte så mycket om hans politiska åsikter, men ibland uttryckte han sympatier för Al Qaida. Det gjorde han säkert inte när han sökte uppehållstillstånd i Sverige.

När vi alla kommit till Sverige började min man tala mycket med min äldste son och gav honom i uppdrag att kontrollera mig. Min son var tvungen att berätta för min man om allt jag gjorde eller inte gjorde om dagarna, t.ex. vem jag träffade, om jag visade mitt hår, vad jag gjorde när jag gick ut – om jag då tog på mig slöjan eller inte, om jag talade med någon osv. Min man skulle ha total kontroll över allt jag gjorde. Han betraktade mig som hans egendom. Det var han som ville att jag skulle bära slöja och dölja allt – nacken, halsen – allt måste döljas. Han ville inte att jag skulle synas som en egen person. Så såg han på kvinnor. Fruar var bihang till mannen. Han hade en mycket dålig inställning till kvinnor. 

När han fick veta att jag var gravid och väntade ett flickebarn spottade han på mig. Han ville inte köpa någonting alls åt mig för att jag hade en flicka i magen. Under den tid som jag födde min dotter drack han mycket alkohol. Han kom inte heller för att köra mig hem efter förlossningen. Han pratade inte med mig på en hel månad. Jag vet inte hur han blivit sådan som han är. Han försökte se till att sönerna uppfostrades som han själv blivit uppfostrad. Han sa till mig när våra söner bråkade med vår dotter – att om jag då tog vår dotters parti så skulle han döda mig. Sönerna skulle alltid gå i första hand. 

Hot, misshandel och flyktplaner

Min man skulle alltid ha koll på mig. Själv hade han en massa kontakter med tjejer på Internet, som han hade långa och intima samtal med. Han talade med dem om sådana saker inför mig – i min närvaro! Jag sa till honom att han måste visa lite respekt för mig och låta bli att uppträda på det sättet inför mig. Han svarade med att plocka fram sin pistol – han hade en sådan hemma – satte den mot mitt huvud och sa att om jag sa något om hans samtal på Internet skulle han döda mig. 

Vid ett annat tillfälle när jag talade med honom om hans samtal med andra kvinnor grep han tag i mig i håret och slog mitt huvud mot ett fönster. Det var kraftigt glas i fönstret så det gick inte sönder. Han gjorde det inför barnen. Efter det beslöt jag att inte tala med honom mer om hans levnadsätt. Jag beslöt istället att jag skulle försöka lämna honom – rymma från honom. Och det gjorde jag också. Det var särskilt en händelse som fick mig att sätta mina planer i verket.

Flykten

Det gick till på det viset att min man misshandlade vår yngste son mycket illa. Det gick flera dagar, men min sons misshandlade ansikte släppte mig inte. Det fanns hela tiden på näthinnan. Jag kunde inte frigöra mig från det. Jag kunde inte sova alls på nätterna. När jag gick till skolan – till SFI – kunde jag inte koncentrera mig heller. Jag kunde plötsligt inte kontrollera mina känslor. Jag började gråta. Mina SFI-lärare frågade mig varför jag grät. Jag kunde inte svenska så bra då, men jag hade hört ordet ”tolk”. Jag bad om tolk. Man skaffade tolk och jag berättade. 

Lärarna på SFI tog kontakt med Socialtjänsten och jag fick berätta ännu mer. Där sa man till mig: ”Du ska inte gå hem.” Men jag var tvungen att gå hem och fixa saker och packa. De lät mig gå. Men jag kom överens med socialen att vi skulle träffas senare samma dag på en bestämd plats inte långt ifrån där vi bodde. Då skulle de ta hand om mig och mina barn. Socialtjänsten hjälpte mig att rymma. Jag gick hem och packade och jag och min dotter lyckades lämna lägenheten. Min man märkte inget. Jag var fruktansvärt rädd för att min man skulle upptäcka vad som hade hänt och komma efter. Jag vågade inte vända mig om när vi sprang. Men vi nådde mötesplatsen och där fanns folk från Socialtjänsten som tog hand om oss. Sedan såg Socialtjänsten till att min son, som blivit slagen, kom till oss. Under några dagar fick vi bo på ett skyddat boende. Därefter blev vi förflyttade till en annan stad, där man ordnade plats åt oss på Kvinnojouren. 

Min man hörde av sig på olika sätt. Han skulle döda mig – skära sönder mig i bitar. Han var fruktansvärt aggressiv och mycket hotfull. Han sa att han skulle betala sina maffiakompisar för att döda mig. Han hotade min familj i hemlandet – särskilt min mamma. På olika sätt har min man flera gånger lyckats ta reda på var jag och mina barn bodde, så vi har varit tvungna att mer än ett dussin gånger flytta till nya ställen. Vi har bott överallt i Sverige. Det är inte något tryggt liv för någon av oss. 

Slöjan, familjen, släkten, Gud och jag

När jag hade skilt mig och lämnat min man kunde jag bestämma över mig själv. En av de första sakerna jag gjorde var att kasta slöjan. Jag har aldrig tyckt om att bära slöja. Det var så skönt när jag tog bort den. Alla kvinnor gör inte som jag gjort. De har den på därför att man säger att det är vanhedrande att ta av slöjan. Det förstår jag inte alls. Man säger att det haram, dvs. förbjudet, men jag menar: Varför ska jag inte få bestämma det själv? Man hotar med att Gud kommer att straffa mig. Man förmanar mig och säger att kvinnor skall lyssna på sina män. Vadå, Gud och männen – är det samma sak?! Jag är muslim, men jag ber inte och jag går aldrig i moskén. Varför ska jag göra det? När det gäller Gud så är min tro en sak mellan Gud och mig. När jag rymde, skilde mig och tog av mig slöjan kallade de mig ”hora”. Det var folk omkring mig som gjorde det. Även min egen familj gjorde det. Min ex-mans familj och andra bekanta gjorde det – men inte Gud. 

Man sa att en kvinna inte kan leva i Sverige utan en man. Mina syskon var jättearga på mig. Alla mina släktingar och min exmans släktingar fördömde mig. De ville inte veta av mig. Mina vänner försvann också. Jag förlorade alla mina kontakter. En av mina bröder sa till min exman att det var helt okej om han dödade mig. En del av hoten från min exman blev också verklighet. Vid två tillfällen höll jag på att – med avsikt – bli överkörd av en bil. Det var samma bil båda gångerna. Den körde i mycket hög fart med siktet inställt på mig. Första gången hade jag bara tur att jag klarade mig. Andra gången var det min kompis som högg tag i mig i sista sekund och drog mig åt sidan. För min och mina barns säkerhet har jag då varit tvungen att flytta eftersom min exman har lyckats snoka reda på var vi bor, trots att vi har skyddad identitet.

Bara en sak kvar på önskelistan

En sak har jag kvar på min önskelista: att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN, sjukhusen och andra myndigheter och organisationer ska förstå vad skyddad identitet verkligen handlar om. Om tjänstemän och andra ansvariga glappar och läcker uppgifter kan det få mycket allvarliga följder. Man talar till exempel inte högt om sin identitet eller sina kontaktuppgifter när man är hos myndigheter, där bekanta också är närvarande. Det finns en lösmynthet som är farlig.

Som avslutning vill jag säga: När jag kom till Sverige kände jag mig som en mask. Helt hjälplös. Jag är idag tacksam för all hjälp jag fått och är stolt över att nu vara svensk. I mitt hemland försökte jag rymma många gånger och misslyckades. I Sverige rymde jag och lyckades. Idag är jag stolt över att jag kunnat göra mig fri och över att jag kunnat skydda mina barn. Jag har ett arbete och jag har tagit av slöjan, lärt mig svenska och känner mig fri – fast jag aldrig kan känna mig riktigt säker för min exman. 

Kvinnor som jag, som kommer till Sverige måste förstå, att i Sverige är det inte så att männen bestämmer över kvinnorna och deras liv. Här har vi rätt att gå vart vi vill och göra vad vi vill utan övervakning. Vår vilja räknas. Men för att komma dit måste vi vara starka och kämpa, för det finns krafter som vill precis raka motsatsen. Friheten kommer inte av sig själv.

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *