Under hedersförtryck och sharia i Saudiarabien

En ung saudisk flickas berättelse

Tullia, som egentligen heter något annat, har som andra miljontals kvinnor och flickor i Saudiarabien varit utsatt för hedersförtrycket från den egna familjen och regionens och statens dvs den saudiska statens sharialagstiftning med allt vad detta innebär av könsdiskriminering, hedersförtryck och våldshandlingar sedan hon var sex år gammal. Mycket tidigt började hon ifrågasätta den egna familjens och statens ständiga övervakning och kontroll av kvinnors och flickors liv och beteende. Här berättar hon om sitt liv i Saudiarabien och om flykten därifrån till Sverige.

Jag kunde inte acceptera att min bror och pappa kontrollerade varje steg jag tog. Min familj är mycket rik. Ingen i familjen har lidit brist på pengar. Det gick inte någon nöd på oss. Men min familj var mycket religiöst konservativ. Man var starkt troende muslimer och ville inte att flickor och kvinnor skulle göra något utanför hemmet. Inte ett enda steg var okontrollerat. De ville styra hela mitt liv, vilket innebar att jag inte hade någon fritid, inga vänner och var förbjuden att utöva någon idrott. Jag hade ingen fri vilja alls. Alla känner till regimens brutala sharialagar. Tillämpad inom hemmets väggar betyder det att hot om våld är ständigt närvarande och utövas av bröder, fäder och ibland även mödrar. Men det finns faktiskt en del moderna familjer som låtit sina döttrar att gå ut eller t.ex. tillåtits prata med chauffören man åker med till och från skolan. Men i min familj fanns absolut inte den möjligheten. Om jag öppnade munnen i bussen eller i taxin skulle detta rapporteras till min far.

Misshandel en del av systemet

Tullia berättar att hon åtskilliga gånger blivit brutalt misshandlad av bl.a sin far och blev slagen för ingenting. Det räckte med att hon öppnade munnen och ville ha den där lilla friheten att t.ex. prata med människor som hennes föräldrar inte kände eller godkänt. Hon drömde om att fly från hemmet från det brutala hedersförtrycket inom familjen och regimens förtryckande övervakning. 

– Inom min familj, som är starkt religiös är den kontroll av kvinnor och flickor som utövas, för svenskar något ofattbart. Min familj är en sådan familj. Vi fick inte lära oss cykla, simma eller köra bil – inte ens när det blev tillåtet fick vi barn göra det. Vi fick inte ens göra det när vi var utomlands på semester.

– I skolan blev vi också slagna och kontrollerade av lärarna. Där hade vi särskilda säkerhetsvakter som såg till att vi var korrekt klädda, att vi dolde ansiktet ordentligt, att vi inte ifrågasatte lärarna. Man såg till att vi inte tog oss några som helst friheter. Framför allt var det absolut förbjudet att på något sätt träffa killar. Jag var övervakad hela tiden och reglerna var mycket stränga.

Döttrar som drar skam över familjen

Men inga system hur restriktiva och rigorösa de än må vara kan knappast i längden bli perfekta, särskilt inte om de avser att hindra kvinnor och män från att träffas. Människans fantasi när det gäller att hitta ett kryphål eller en spricka i muren är outtömlig, men de individuella katastroferna kan vara många innan ett system bryter samman.

– Jag känner till ett fall där en flicka försökte överlista en säkerhetsvakt för att träffa en pojkvän, men misslyckades. Hon arresterades och hamnade i fängelse. Där fick hon sitta tills föräldrarna behagade hämta henne. När sådant händer kan det dröja länge innan föräldrarna kommer för att hämta henne. Föräldrarna anser att dottern dragit en sådan skam över familjen att hon inte förtjänar att hämtas – i varje fall inte i första taget. Det är mannen som fattar sådana beslut. Kvinnorna är underställda männen i allt. De ska lyda, och lyder de inte kan mannen ta till fysiskt våld.

När jag sade till honom att han inte fick behandla min mamma så illa som han gjorde, då gav han sig på mig istället.

Såren efter den misshandeln är ännu inte läkta. För att ändra på ett sådant kulturmönster, som genomsyrar varje hörn av samhället och är djupt inpräglat i medborgarna, kräver kraftigare åtgärder än att ge kvinnor körkort – en rättighet som för övrigt få har möjlighet att utnyttja. 

Flykten

Tullia gjorde ofta upp planer på att fly och hon lyckades till slut sätta en av dem i verket. Hon hade skaffat information och kontakter via internet. Hon berättar att hon twittrade om kvinnors rättigheter under ett annat namn för att hon inte skulle bli igenkänd och fick den vägen kontakter i andra länder. Hon var noggrann. Det tog henne ett helt år att planera flykten. Så för två år sedan när familjen var på semester såg hon chansen och gav sig av. 

– Jag var bara 16 år. Jag planerade mycket noga och långt i förväg. Men en natt när alla låg och sov på hotellet samlade jag in allas pass, pengar och deras visa-kort för att de inte skulle ha möjlighet att hitta mig. Jag var så dödsrädd. Jag hade våldsam hjärtklappning. För första gången i mitt liv skulle jag gå ut ensam och dessutom göra det i främmande land mitt natten. Jag sprang med mina saker i handen till en taxi och sa att jag skulle till flygplatsen. Där tog jag en annan taxi som körde mig vidare. Jag hade kontakt i grannländerna. Naturligtvis var jag rädd för att jag inte skulle kunna ta mig ur min fångenskap – jag var ju inget annat än en rädd tonåring. 

– Jag kom en tid att bo hos en person som hjälpte mig med att kontakta olika organisationer och ordnade så att jag fick kontakt med FN. Jag blev ”FNs flicka” i den stad där jag då vistades. Man brukade kalla mig så där. Att jag senare hamnade i Sverige var en ren slump. Men jag lyckades fly. I samma stund som insett att jag lyckats med det och att jag lämna min familj slängde jag av mig niqaben och kände mig fri som en fågel.

– Ärligt talat förstår jag förresten inte varför så många småflickor bär det där plagget här i Sverige, säger Tullia. De förstår inte vad kvinnors rättigheter är. Niqab och hijab är en sorts islamistisk uniform som små flickor fås till att täcka sig med från barnsben. Kvinnor i många muslimska länder kämpar emot denna ”sedvänja”, men i Sverige försvaras den och utgör en påtvingad politisk markering. Jag uppfattar den som en symbol för förtryck, för kvinnors underordning.

Efter flykten

Det har skrivits mycket om att en del reformer är på väg i Saudiarabien. Framträdande saudiska politiker har uttalat sig på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att landets regering inser att landets oljeresurser inte är outtömliga. Media i västvärlden har dock mest tagit upp frågan om ifall kvinnornas situation verkligen håller på att förbättras och gjort det i en hoppingivande ton.Tullia avfärdar utan omsvep västs förhoppningar.

De reformer som håller på att genomföras är ytterst marginella. Några förändringar av betydelse har inte inträffat och det kommer att dröja länge innan några sådana blir verklighet. Det är skenreformer. 

När det gäller Tullias situation idag berättar hon att det var obeskrivligt att leva utan den rädsla som hon kände inför sin pappa i dennes närhet. Samtidigt har det varit svårt för henne att vänja sig vid att inte vara rädd för såväl den saudiska regimen som för fadern med sin rikedom och sina kontakter. Tullias fall blev dessutom känt i Saudiarabien, där hon framställts som en av dessa kvinnorättsaktivister som rymt och dragit skam över familjen. 

– Jag anklagades för att bana väg och bli ett exempel för andra flickor. Jag kallades ”hora” av min egen familj. För att bli kallade ”hora” räcker det i Saudiarabien med att gå ut genom dörren utan manlig övervakare. Jag längtande efter frihet, men ändå känner jag mig fortfarande förföljd och använder därför inte mitt riktiga namn. Jag vågar inte heller göra det i sociala medier.

– Jag var väldigt uppskakad den första tiden. Jag tyckte att kvinnor i Sverige hade precis allting. Allt! I Saudiarabien har kvinnor absolut ingenting, inga rättigheter ens över sina egna kroppar och sina liv. Jag hade läst om Sverige. Att läsa om något är en sak, men att se det i verkligheten chockade mig. Kvinnor kunde röra sig fritt här, gå vart de ville. Och göra det själva – på egen hand!. Göra det utan manlig övervakning. 

Mötet med svenska myndigheter

Många flyktingar flyr på slingrande och osäkra vägar till Europa. När de möter de svenska migrationsmyndheterna börjar ett annat liv. Att se hur svenska kvinnor hade det var en positiv chock för Tullia, men den allra första tiden var svår på annat sätt. De svenska migrationsmyndigheterna visade prov på stor tafflighet och visade sig ha ringa förståelse för Tullias situation och visste uppenbarligen mycket lite om kvinnors situationen i Saudiarabien. I Sverige behövde man ju inte oroa sig för något. Det förfaller, när man talar med Tullia, som svenska myndigheter förutsatte att en flykting från Saudiarabien omedelbart skulle förstå hur svenska myndigheter fungerar och vilka åtgärder som vidtas i olika situationer. Eftersom Tullias pappa hade sökt efter henne inte bara i Saudiarabien utan även utomlands erbjöds hon skyddat boende, som hon inte visste vad det var.

– Jag var fruktansvärt rädd, därför att jag fick alldeles för lite information av myndigheterna om vad de gjorde med mig. Jag visste inget om hur myndigheterna i Sverige fungerade. Den socialsekreterare jag hamnade hos förklarade för mig att jag skulle få ”skyddat boende”. Exakt vad detta innebar förklarades inte närmare. Jag forslades till det där boendet, men fick inte veta var någonstans det var beläget, inte veta vad platsen hette. Vidare sade man till mig att jag inte fick berätta något om mig själv och min historia för någon annan på detta skyddade boende. Själva boendet låstes på natten. Man kunde inte komma ut ur huset. Jag visste inte var jag var, osäker på vem och vilka jag hade att göra med och fick inte tala om vem jag var – allt hängde i luften. Till slut rymde jag – och gick till polisen. Det var först hos polisen jag fick ordentligt förklarat för mig vad som höll på att ske med mig och varför det skedde. 

Och hur ser Tullias liv ut idag när hon bott mer än ett år i Sverige? 

– Jag har börjat på gymnasium nu. Jag har stor lust att studera och vill leva mitt liv här som andra kvinnor i Sverige – ha samma rättigheter som dem och arbeta för att kvinnorna i Saudiarabien och andra delar av världen också ska få det. Och då finns mycket att göra.

Amineh Kakabaveh
Hans Arvidsson