U

Ung svensk man – med ena foten i hederskulturen

Det är inte ofta vi talar om HBTQ-personers villkor i en hederskontext. Tobias Berg ”kom ut” som homosexuell för åtta år sedan. Hans namn låter mycket svenskt men han har även rötter i Pakistan, vilket för hans del inneburit komplikationer. Förortsfeministen har intervjuat Tobias.

Hur vill du presentera dig för våra läsare? 

– Mitt namn är Tobias Berg och jag är 25 år gammal. Jag har en examen i statsvetenskap från Stockholms universitet och jobbar numera som politisk tjänsteman, och har varit aktiv i hedersfrågorna i lite över fem år. Jag föddes inne på Karolinska i Solna och är till större del av mitt liv uppvuxen i Skärholmen – en förort i sydvästra Stockholm. Min mamma är svensk och kommer från Blekinge medan min pappa kommer från Karachi i Pakistan – landets största stad. 

Vad arbetar dina föräldrar med? 

– I dagsläget jobbar min mamma som biståndshandläggare på Sida och min pappa som docent i företagsekonomi, men båda mina föräldrar har bakgrund inom FN. Min pappa har bland annat varit korrespondent ute på fältet i konfliktzoner och rapporterat tillbaka till FN vilket har lett till en mängd spännande historier som han har berättat om under min uppväxt. Min mamma har haft liknande uppdrag då hon också har varit stationerad i flera olika konfliktområden. Min uppväxt har därför i stor utsträckning präglats av resande och internationalism. 

Träffades dina föräldrar i Sverige? 

– Ja, det var när min mamma studerade vid Stockholms universitet och min pappa var där för att föreläsa. Nu minns jag inte detaljerna kring ifall min pappa var anställd vid universitet eller om han enbart var där som gästföreläsare, men det var vid Stockholms universitet som de träffades. 

Hur var det i din barndom när du blickar tillbaka?  

– Även om jag är uppvuxen till större del i Skärholmen, en invandrartät stadsdel med särskilda integrationsproblem – inte minst när det kommer till hederskultur, så har min pappas invandrarbakgrund inte präglat min uppväxt speciellt mycket – förutom att vi besökte Pakistan en till två gånger om året fram tills att jag började på gymnasiet. På så vis har min uppväxt varit ganska typiskt svensk och sekulär även om merparten av mina vänner hade invandrarbakgrund, framförallt från forna Jugoslavien men det fanns också många barn från Iran, Irak och andra länder.

– Min pappa är en väldigt sekulär och tolerant troende muslim som uppmärksammar högtiderna. Däremot går han inte till moskén och jag och min äldre bror har aldrig behövt fira högtiderna. Pakistan är ju ett land som präglas av starka konservativa religiösa normer men eftersom min pappa kom från en välbärgad familj i Karachi fick han möjlighet att resa och åka utomlands för att studera. På så vis kom han i kontakt med universella värderingar kring mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. 

– Min mamma är, liksom min pappa, troende. Hon har en bakgrund i Pingstkyrkan som tyvärr är ganska konservativ – eller har i varje fall varit det – men idag är hon inte medlem eller aktiv i kyrkan. Troende kristen är hon i alla fall.

Hur togs din mamma emot av dina släktingar i Karachi?

– Jag vet att min pappa blev utsatt för vissa påtryckningar från släkten i Pakistan när det kom till val av partner. Det min mamma har fått höra är att de inte ville att min pappa skulle gifta sig med ”en kvinna med platt näsa”. Det låter ganska gräsligt eftersom det ligger en rasistisk underton i det, men när min pappa dök upp med min mamma som har ett typiskt nordiskt utseende och en ”spetsig näsa” välkomnades hon av hela släkten. Troligtvis accepterades hon dock främst på grund av att min pappa är man, vilket per automatik innebär större frihet att välja partner i Pakistan. Jag tror inte att det hade blivit samma mottagande om en av mina fastrar hade dykt upp med en svensk man.

Religionen var då inget problem?

– Nej, att min mamma var kristen var faktiskt inte något problem för min pakistanska släkt. Jag tolkar det som att min släkt var nöjda med att veta ”var de hade henne”. Hon var kristen från Sverige helt enkelt och det var okej. 

När upptäckte du din sexuella orientering? 

– Vissa HBTQ-personer vet från en mycket tidig ålder hur det ligger till men jag har egentligen inte gått omkring och tänkt så mycket på min homosexualitet under min uppväxt. Jag har väl haft turen att få vara del av kanske den första generationen i Sverige som har fått växa upp utan att riktigt behöva tänka eller känna sig utsatt på grund av sin sexuella läggning. Sedan är det klart att jag vid några tillfällen under gymnasietiden funderade på hur jag skulle tas emot när jag väl kom ut i och med min pappas muslimska bakgrund och min mammas kristna bakgrund. Men jag har aldrig varit rädd eller så. Ytligt sett har jag överlag varit rätt så heteronormativ – jag älskar ju bilar, datorspel och heavy metal-musik. Jag har inte behövt utstå några kränkningar, något hat eller hot. 

– Det var väl någonstans runt 16 som jag insåg att jag exklusivt var attraherad till killar. Innan dess trodde jag som säkert många andra homosexuella att jag kanske var bisexuell. Jag hade till och med dejtat tjejer lite till och från under gymnasietiden. Men vid ett visst tillfälle insåg jag att det bara var idén av att ha en flickvän som jag var attraherad till och inte tjejer. Jag kunde helt enkelt inte känna den där romantiska attraktionen när man blir varm i hela kroppen gentemot tjejer, däremot kunde jag det mot killar. Kort efter denna upptäckt kom jag ut som homosexuell.

Hur reagerade din omgivning på ditt tillkännagivande? Och hur reagerade du på deras reaktioner?

– Det var nog ingen som gick och väntade på att jag skulle komma ut. Jag upplevde det inte som så dramatiskt utan mer som ett enkelt konstaterande: ”Jaha, jag är alltså homosexuell”. Det är ju egentligen fantastiskt att vara en del av den generation i Sverige som har kunnat komma ut och få vara sig själv utan att känna något tryck eller någon skam. När jag märkte att jag var attraherad till killar behövde jag inte vara rädd och tänka: ”Oj det kanske kommer konsekvenser på grund av det här”. Jag har aldrig upplevt något sådant, i alla fall inte under uppväxten. 

– Det är mer på senare år när jag blivit mer insatt och påläst om hur det ser ut för HBTQ-personer runt om i världen och hur det även kan se ut på sina håll i Sverige utanför min egen ”bubbla” som jag har börjat känna en viss oro. Det är framförallt nu när jag har blivit mer medveten om hedersförtrycket, som naturligtvis alltid funnits där under min uppväxt men i skymundan, som jag har börjat inse att min läggning kan medföra allvarliga konsekvenser – kanske inte i Sverige, men definitivt om jag besöker Pakistan.

– I och med att jag hade varit öppen med att jag var attraherad till killar bland mina vänner sedan tidiga tonåren så kändes det som att ”alla” visste hur det låg till. Däremot pratade jag aldrig om min läggning med mina föräldrar och det var först när jag precis hade fyllt 17 år som jag kände att det kanske var dags att berätta. 

– Först kom jag ut till min mamma och så som jag minns det var det en onsdagskväll innan jag skulle gå och lägga mig. Jag minns att jag plötsligt fick tanken att nu sätter jag mig bara bredvid mamma i vardagsrummet och berättar. Jag sa till mamma att jag är homosexuell och tänkte: ”Då var det klart, nu går jag och lägger mig”, men hon ville prata om det på en gång. 

– Jag hade nog inte riktigt förstått mammas situation med anledning av hennes bakgrund inom Pingstkyrkan och hennes uppväxt under 60- och 70-talet. Hon sa till mig att hon inte hade något emot min homosexualitet men ville framföra att hon hade trott att jag var heterosexuell. Sedan berättade hon om sina erfarenheter av HBTQ-personer och hur de hade behandlats under hennes uppväxt och större delen av hennes vuxna liv. Hon hade till exempel en nära vän som blev helt utestängd av sin familj och släkt på grund av sin homosexualitet. Det var med anledning av detta som hon verkligen ville prata med mig direkt och förankra att hon älskade mig; att det var en villkorslös kärlek och att hon aldrig skulle behandla mig illa. 

Tänkte hon igenom det och har hon accepterat situationen som den är fullt ut?

– Hon har accepterat det, även om jag minns att hon vid ett senare tillfälle sa att hon kommer gå runt och – inte förvänta sig – men hoppas att jag ska komma hem med en kvinna i framtiden. Det sårade mig faktiskt lite och jag har alltid tyckt att det var en onödig kommentar. Hon får såklart hoppas på vad hon vill, men att hon tyckte att hon hade rätt att säga det sårade mig. Däremot är det ingenting som jag går och bär på och inte heller något som hon senare har upprepat. Nu – nästan 10 år senare – är min homosexualitet fullt accepterad och jag kan prata öppet med henne om mitt kärleksliv.

Hur gick det med din pappa då? 

– Det var ju med pappa som jag förväntade mig att det kanske skulle bli någon diskussion. Vid några tillfällen under uppväxten kommer jag ihåg att pappa hade lite åsikter om att jag ville ha långt hår och ta hål i ena örat – vilket var jättevanligt bland unga killar. Men när jag kom ut blev det nästan en sorts antiklimax. Jag fick höra från pappa att: ”Om Tobias är homosexuell får vi respektera det” och min relation till honom förändrades inte på något sätt efter det. Jag ser det som ett fantastiskt styrketecken från min pappas sida just med tanke på att han kommer från Pakistan – ett land som är så otroligt konservativt. Pappa respekterade mig helt. Han har aldrig sagt något i de banor som mamma gjorde vilket är varför jag tycker att min ”komma ut-upplevelse” är väldigt intressant – nästan komisk – då jag förväntade mig att mamma bara skulle acceptera och inte ställa några frågor medan pappa skulle ha en del funderingar. 

Vet familjen hemma i Karachi om detta? Vad har de för inställning? 

– Nej, och jag tror inte att min pappa har varit så öppen med vare sig min läggning eller hur pass sekulär han själv är eftersom det tyvärr finns en hotbild mot sekulära och progressiva muslimer i Pakistan. För apostasi till exempel, det vill säga att man lämnar religionen, kan man bli dömd till döden i Pakistan och landet har fortfarande hädelselagar som försvaras stenhårt av religiösa konservativa krafter. Homosexualitet är också förbjudet och straffbart.

Så släkten där borta vet fortfarande inte?

– Det är där det finns vissa frågetecken. Jag vet ju att mina kusiner och andra släktingar är aktiva på sociala medier och flera av dem har ju varit i kontakt med mig och sett vad jag gör. Så jag är ganska säker på att de har varit inne och sett vad jag skriver vilket är en av anledningarna till att jag inte vågar resa tillbaka till Pakistan i nuläget.

När var du senast i Pakistan?

– Sista gången var nog för 10 år sedan när jag var runt 15 år och det var ju kort därefter som jag började komma ut som homosexuell bland mina vänner. Då pågick det en debatt i Pakistan om att man ville införa ett slags HBTQ-test på flygplatserna. Jag vet inte hur man någonsin skulle kunna genomföra ett sådant test, men det fick mig att känna att jag inte är särskilt intresserad av att resa tillbaka till ett sådant land om det är så man ska bli bemött. Och jag är inte beredd att dölja min sexuella läggning – Det är en del av min identitet. 

Är det en känsla eller har du fått indikationer på att det finns ett hot mot dig från släktingar där?

– Jag har fått vissa indikationer, ja. När min farmor gick bort för några år sedan och det blev en arvstvist vet jag att min släkt i Pakistan kollade upp min familj på alla möjliga sociala medier-plattformar för att få tag på så mycket information om oss som möjligt. Och då förutsätter jag att de kollade vad jag har skrivit på sociala medier, vilka föreningar jag är aktiv i och vad jag sagt om min sexuella läggning. Mycket är ju öppet och offentligt. 

Men du har inte blivit hotad? 

– Nej, men min far har blivit hotad. Mot honom har det funnits en hotbild till och från av olika anledningar och jag tar det på största allvar just för att jag vet att vi har vissa väldigt konservativa släktingar i Pakistan, däribland islamister – och när jag säger ”islamist” i det här sammanhanget menar jag inte nödvändigtvis att jag har släktingar som tillhör någon specifik organisation, utan att jag har släktingar som menar att religionen är överordnad politiken. 

Om jag tolkar dig rätt har du inte upplevt någon diskriminering eller något hot på grund av din sexuella läggning i något sammanhang som har med hedersförtryck att göra? 

– Jag har inte upplevt något personligen. Däremot har jag genom min släkt i Pakistan fått se hur hederskulturen fungerar och hur den framförallt har påverkat mina kvinnliga kusiner och deras möjligheter i livet. Flera av mina kusiner i Pakistan är i min egen ålder och vi har på sätt och vis vuxit upp tillsammans. När jag gick ut gymnasiet och skulle börja studera på högskola och universitet var många av dem i samma skede i livet. Det var i det sammanhanget – för cirka fem år sedan – när jag började engagera mig i hedersfrågorna som jag märkte att mina manliga kusiner fick alla möjligheter att resa utomlands och studera, medan mina kvinnliga kusiner i stor utsträckning begränsades. Flera av mina kvinnliga kusiner gifte sig, fick barn och blev inlåsta i modersrollen på en gång efter de var klara med sina gymnasiala studier – eller det som i Pakistan motsvarar gymnasiet. De kanske inte nödvändigtvis blev intvingade i äktenskap, men de utsattes snabbt för förväntningarnas tryck. Föräldrarna började matcha dem med män, förmå dem att gifta sig och få barn. 

– Jag har dessutom träffat fler av mina kvinnliga kusiner och även om det på ytan ser ut som att äktenskapen var önskade vet jag inte om så är fallet. Hederskulturen finns där och den genomsyrar Pakistan men så länge mina kvinnliga kusiner säger ”ja” så ser allt bra ut på ytan. Det är däremot när de börjar säga ”nej” som problemen kommer. Den kusin som stod mig närmast under min uppväxt och som jag var mest tillsammans med när vi besökte Pakistan har berättat att hon inte alls känner att hon har samma möjligheter som sina bröder och att hon gärna vill flytta till ett land där hon till exempel kan bära jeans utan att bli ifrågasatt.  

Fick dina kusiner välja sina egna partners i äktenskapet? 

– Jag vet att två av mina kvinnliga kusiner blev matchade. Man har ju gjort framsteg i Indien och Pakistan gällande äktenskapet och tvångsäktenskap är inte längre regeln. Däremot förekommer fortfarande tvångsäktenskap i väldigt stor utsträckning, tyvärr. Men även om mina kusiner matchades och hade större möjligheter att påverka processen så var det säkerligen föräldrarna som i mångt och mycket styrde. Flickor ska ju gifta sig tidigt och ”ska” är i det språkbruket ett ord med mycket stor tyngd. Det gäller även killarna. Jag hade en manlig kusin som matchades och gifte sig med en kvinna trots att han inte alls var redo för äktenskap. Han blev i princip intvingad i ett äktenskap som till slut inte höll. 

Har du några vänner här i Sverige som har samma problem? 

– På gymnasiet hade jag en tjejkompis som också var av pakistansk bakgrund vars föräldrar hade kommit till Sverige som politiska flyktingar. Hon fick inte ha någon pojkvän och var sällan med på aktiviteter utanför skolan. När jag frågade varför sa hon alltid att ”det bara är så det är, vår kultur är sådan”. Efter att vi tog studenten reste hon tillbaka till Pakistan och gifte sig och det var då jag insåg hur det låg till. Det är just på den här punkten som vi i Sverige måste inse hur det ser ut i verkligheten. Utåt kanske hon sa att hon själv ville flytta tillbaka till Pakistan och att mannen som hennes föräldrar matchade henne med var jättefin. Men problemen uppstår ju som sagt inte uppstår när tjejerna säger ”ja” – så länge de står kvar i ledet så flyter ju allt på och de lovas guld och gröna skogar. Det är när de säger ”nej” som konsekvenserna börjar komma. Jag kan tänka mig att min tjejkompis på gymnasiet mycket väl hade kunnat råkat illa ut om hon hade sagt nej till äktenskapet och jag är såklart tacksam för att jag på många sätt har besparats från hederskulturen. 

Kan du peka på något avgörande ögonblick då du blev så starkt engagerad att du också insåg att du måste göra något åt saken kring hedersförtryck? 

– Jag tror att jag har gått igenom samma resa som väldigt många andra här i Sverige. Jag har vetat om att det har funnits en hedersproblematik. Men det var inte förrän jag lyssnade till Amineh Kakabaveh prata om hederskulturen med dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér under Almedalsveckan 2015 som jag äntligen kunde sätta ord på det som jag visste fanns. Hon beskrev exakt det som jag sett i Pakistan och det som jag lagt märke till i våra utsatta områden och förorter i Sverige. Det var efter det samtalet i Almedalen som jag tog kontakt med Amineh och Varken Hora eller Kuvad för att engagera mig i arbetet mot hederskulturen.

– Tyvärr är många svenska politiker okunniga när det kommer till hederskulturen. För den som vill veta mer om hederskulturen finns det en mängd böcker, kartläggningar och rapporter man kan läsa. Källor till kunskap saknas inte. Problemet är att många helt enkelt inte är intresserade av attveta av hederskulturen. Det finns säkert flera skäl, men enligt mig handlar det huvudsakligen om att många inte känner sig bekväma med hedersfrågan. Man är rädd för att stämplas som rasist eller främlingsfientlig och då låtsat man som ingenting och tränger ut frågan till förorten där den kan ignoreras. 

När kommer vi ha en Pride-parad i Rosengård eller i Karachi?

– I Karachi kommer det nog ta ett bra tag tills vi ser en Pride-parad, men jag hoppas såklart att jag har fel och att det går snabbt. Vad det gäller Rosengård tänker jag att vi kan få till det redan nästa år. Däremot tror jag definitivt att det skulle leda till spänningar. Sverige kanske inte är helt redo ännu. 

– Men när jag ser framåt är jag optimistisk. Även om vi hade behövt prata om hederskulturen och börjat vidta åtgärder redan för 20 år sedan så är mycket av den nya lagstiftningen som kommit på plats de senaste åren bra. Till exempel är lagen som möjliggör utfärdande av utreseförbud vid misstanke att ett barn ska bli bortgift utomlands ett jätteviktigt steg i rätt riktning. Men arbetet går fortfarande alltför långsamt. 

Hur ser du på vad som händer kring frågan om hedersförtrycket inom det internationella samfundet, inom FN?

– Hedersfrågorna verkar man ju knappt prata om i internationella sammanhang. I många länder vill man inte kännas vid att det finns hederskultur och på vissa håll bemöter man kanske bara delar av hederskulturen utan att våga erkänna att det faktiskt är hederskultur man hanterar. I internationella sammanhang är man till exempel rätt så bra på att uppmärksamma HBTQ-personers utsatthet, men man glömmer ofta bort att poängtera att det i många länder just är hedersstrukturer som leder till HBTQ-personernas utsatthet och att dessa strukturer även påverkar kvinnor. 

Har du något önskemål när det gäller hanteringen av hedersförtrycket här i Sverige?

– Jag vill att man ska kunna prata öppet om hederskultursproblematiken utan att stämplas som rasist, islamofob eller liknande. Att man på djupaste allvar ser hedersförtrycket som ett hot mot mänskliga rättigheter och som ett hot mot vår fantastiska demokrati. Idag har vi över hundratusen ungdomar i Sverige som lever under restriktioner på grund av hederskulturen och det finns med all säkerhet ett stort mörkertal. Om vi inte kan erkänna hedersförtrycket och prata om det sakligt kommer vi aldrig få till de politiska åtgärder som krävs för att komma till rätta med problematiken. Det handlar om att bekämpa ett strukturellt förtryck som skördar människoliv!  

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *