Hana Al-Khamri är författare och journalist från Saudiarabien som idag inte längre lever och arbetar i sitt tidigare hemland utan i exil. Hon har nyligen utkommit med en bok som handlar om hur det är att arbeta som journalist i sitt hemland och samtidigt i enlighet med saudisk lag bli betraktad och behandlad som omyndig.
Att det kan vara besvärligt arbeta som journalist i Saudiarabien vet eller anar säkert de som vet något om landet. Men hur är det var journalist och kvinna i ett så djupt traditionalistiskt land?
Min debutbok Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia är en bok om att vara kvinna och journalist. I den berättar jag min egen historia som journalist i något som kan beskrivas som ett apartheidsamhälle. Det handlar dock inte bara om min egen erfarenhet utan jag tar också upp vad andra kvinnliga journalister i mitt hemland upplevt varav några, liksom jag, senare tvingats i exil. Några av dem fortsätter dock fortfarande att leva kvar och kämpa vidare i ett av världens mest kvinnofientliga länder.
Kvinnor betraktas som omyndiga, vilket betyder att vi lever i ett system där kvinnor måste ha manliga familjemedlemmars tillstånd för att kunna genomföra grundläggande saker i livet som att resa, skaffa pass, m.m. De män som kan ge kvinnor sådant tillstånd är t.ex. fäder, makar eller bröder.
Hur var det att vara flicka i tonåren och på väg att bli vuxen under sådana förhållanden? Hur var dina möjligheter att studera och skaffa dig en utbildning till journalist? Hur såg dina familjeförhållanden ut? Vad arbetade dina föräldrar med?
Det är inget demokratiskt samhälle i Saudiarabien utan det är kungahuset som styr. Man har en djupt förnedrande syn på kvinnor. Kungen och hans släkt formar våra liv i det saudiska samhället. Själv har jag vuxit upp i en stor familj med flera syskon. Jag har var en mycket nyfiken person, väldigt intresserad i att läsa och jag upptäckte, tack och lov, läsandet och fann en överhettad marknad av andrahandsböcker.
Av en ren slump fick jag tag på fantastiska författare som förändrade mitt liv, bland annat Simone de Beauvoir och en massa andra författare, trots att deras böcker under min uppväxt var förbjudna. Men man kunde köpa dem billigt på andrahandsmarknaden, läsa dem och sedan sälja dem vidare.
Jag har alltså levt i ett samhälle som favoriserar män och där det råder en benhård könssegregation. Skolan jag gick i var könssegregerad. I arbetslivet, inom statliga myndigheter och även inom bankväsendet är kvinnor och män åtskilda. Går man till banken finns det t.ex. en ingång för män och en annan för kvinnor.
Hur var livet i din familj? Du var äldsta barnet, hur var det?
Vår familj är stor. Jag var äldst och hade elva syskon. Mina syskon var lika många som i ett fotbollslag och jag brukade kalla mina syskon för Laget? Ja, jag var äldst bland barnen i familjen. Jag sågs nog som avvikande för att jag var totalt ointresserad av saker som de flesta flickor i allmänhet är intresserad av. Avgränsningarna av flickors liv leder till att deras mål i livet, deras framtidsdrömmar, också blir begränsade. Den största drömmen som upptar nästan alla flickors och unga kvinnor blir att skaffa familj och barn. Jag var intresserad av att läsa, av att ställa stora frågor, ifrågasätta normer och strukturer och att resa. Jag ville hitta svar på alla mina frågor.
Många tyckte att jag var väldigt speciell för jag var totalt ointresserad av vad man ansåg att kvinnor skall intressera sig för – t.ex. av att skvallra, mode – ytliga saker alltså.
Inom familjen var man emellertid samtidigt stolta över att jag var duktig i skolan. På samma gång var mina föräldrar oroliga för mig. I Saudiarabien lever man i en diktatur, där kvinnors inflytande är minimalt. De har mycket små förutsättningar att påverka samhället eller sin egen situation. För min del var första och högsta målet i livet inte att bli gift.
Det finns starka fundamentalistiska och konservativa krafter i Saudiarabien, för vilka kvinnoförtrycket i samhället är mycket viktigt. De har fått makt och handlingsutrymme av kungen, som fattar de politiska besluten. Det är inte bara så att dessa krafter är tongivande. De har av kungahuset fått möjligheten att förtrycka kvinnorna i utbyte mot att dessa kretsar understödjer kungamakten. Det är en kombination ett traditionellt, patriarkat och en politisk klass som vill behålla makten och som gör det på bekostnad av kvinnornas frihet.
För mig är det viktigt när vi pratar om Saudiarabien att förstå att det systematiska kvinnoförtrycket har stöd i de politiska institutionerna och organen. Kungahuset vill att västvärlden bara skall se det saudiska samhället som det är och kungahuset enbart som en enkel spegling av det. För mig handlar det om ett fruktansvärd allians mellan ett politiskt förtryckarsystem och de religiösa extremistiska institutionerna, en allians mellan den wahabistiska varianten av islam och kungahuset.
Den kungliga politisk diktaturen rättfärdigad av en religion som omyndigförklarar kvinnor måste ha påverkat familjelivet avsevärt. Hur fungerade ni i er familj?
Det finns en djup rädsla när man lever i ett samhälle där det finns ett starkt tryck på hur kvinnor skall vara och föra sig när det gäller praktiskt taget allting. När jag ville resa var min familj tvungna att hålla mina resor hemliga. De sa inte att jag rest för att delta i en kurs i Qatar eller Egypten eller att jag rest alldeles själv utan s.k. förkläde. De sade istället att jag rest för att träffa släktingar. Det var en strategi mina föräldrar använde för att skydda både sig själva och för att skydda mig från omgivningen. Man skull ge sig på min far, familjens överhuvud, och säga: ”Är du inte en man? Varför tillåter din dotter resa ensam? Tänk om hon kommer tillbaka gravid!”
Jag fick ett stipendium när jag hade fyllt 18 år för att resa till Beirut. Min pappa blev jätterädd och orolig. Jag kunde inte resa utan pappas tillstånd. Jag svarade med att hota med hungerstrejk. Min mamma blev också orolig. Pappa sa: ”Hon kommer att äta så snart hon blir hungrig” och min pappa hade förstås rätt. Jag måste välja en annan strategi. Det hela löstes med en kompromiss.
En kompromiss mellan två helt oförenliga ståndpunkter. Hur ser en sådan kompromiss ut?
Under denna min första utlandsresa blev det så att jag inte reste ensam utan det blev så att min lillebror fick följa med. Han var yngre än jag – 14 år.
Ja, du skrattar åt arrangemanget. Min lillebror hade ju egentligen inte alls koll på saker och ting. Jag var mer mogen än honom. Min tonårige bror fick alltså följa med som min förmyndare under resan. Men jag tyckte det var skönt ha honom med som ”kontrollant”, men egentligen var det jag som hade koll på honom.
Självklart påverkade den här resan mig, men den påverkade nog min bror ännu mer. Libanon är ett grannland där livsstilen är en helt annan än i Saudiarabien. Den stora frågan blev för oss: Varför lever man så annorlunda i Saudiarabien? Vi är ju alla muslimer i både Libanon och Saudiarabien? I Libanon fanns flera olika etniciteter och religioner. Man var klädd på annorlunda vis. Många kvinnor hade korta kjolar och många bar inte slöja. Och det kändes inte alls otryggt. Jag kom tillbaka från Libanon med många frågor i bagaget. Jag började på allvar förstå att något var fel i det saudiska samhället. Frågorna började hopa sig och blev med tiden allt fler.
Du hade fått resa till ett grannland i sällskap med din lillebror. Hur blev det när du kom hem och hade sett förhållandena i ett annat land och att dessa var mycket annorlunda, men samtidigt muslimska? Vilka slutsatser drog du av den erfarenheten?
De sociala förväntningarna på mig som flicka i Saudiarabien var naturligtvis oförändrade. Jag skulle komma att få fler stipendier. Systemet är sådant att kvinnorna kan tillåtas studera utomlands i England eller USA för att t.ex. doktorera. Men det måste alltid ske under någon form av manligt beskydd. Men skulle jag för att kunna studera alltid ha med mig min yngre bror som förkläde?
Kungen, som ger stipendierna, betalar även för det manliga beskyddet. På detta beskydd ställs inga andra krav än att han skall övervaka de studerande kvinnorna, som man anser utgöra en fara för sig själva. Jag tyckte alltsammans var absurt.
Våra diskussioner slutade med att vi inom familjens kom överens om att hålla mina utlandsresor strängt hemliga för granarna och omgivningen.
Hade dina föräldrar någon akademisk utbildning?
Min pappa kom från arbetarklassen. Han gick på universitet, men har inte avslutat hela sin utbildning. Min mamma har bara gått ut grundskolan. Trots sina konservativa åsikter var mina föräldrar toleranta. De var känsliga människor och de hyste respekt för och kärlek till kunskap. Deras konservatism var en följd av det hårda kollektiva trycket från det omgivande samhället. Det handlar om ett kollektivt tryck av samma slag som finns inom hederskulturerna.
Men hur klarade dina föräldrar av situationen när du lämnade Saudiarabien. Ja, i praktiken flydde du ju från ditt hemland. Vad hände med dina föräldrar då?
Det är tillåtet för kvinnor att studera. De har tillträde till högskolor och universitet och kan även resa utomlands för att studera. Man oroade sig kanske inte så mycket för att jag studerade. Det ansågs viktigare för en kvinna att skaffa familj och barn än att hon studerade. Att jag intresserade mig så mycket för studierna tog sig uttryck i att man skämtade om mig som den där knepiga tjejen som bara pluggade, men inte intresserar sig för att skaffa familj och barn. En del av mina släktingar var emellertid oroade för hur min framtid skulle gestalta sig.
Jag var hela tiden beroende av min pappas välvilja för att kunna göra mina resor men han var samtidigt väldigt stolt över att se mitt namn i tidningen.
Det hårdaste sociala trycket som min familj utsattes för var när jag började resa utomlands och blev borta allt längre perioder och familjen tvingades ljuga och säga att jag rest bort för att hälsa på min farmor eller släkten. Då var det min pappa som ifrågasattes. När det uppstod konflikter med omgivningen kunde det hända att jag kom att användas som tillhygge mot honom. Man kunde t.ex. säga: ”Du har skickat din dotter till Europa och där vet ingen vad hon håller på med. Vad är du för en man?”
Tack och lov att min pappa trotsade omgivningen och stod på min sida även om han ibland kunde bli lite tveksam!
Det finns en historia i min bok om en kvinnlig journalist. Hon var sambo med sin kille. De var förlovade och han förklarade för henne att när hon gifte sig med honom måste hon sluta att arbeta som journalist. Det är en väldigt vanlig grej att män ställer sådana krav på kvinnor.
Kvinnorna ställs inför valet att antingen gifta sig och sluta arbeta eller fortsätta att arbeta men förbli ogifta. Hon tvingades till slut att slå upp sin förlovning. Hon klarade av att göra det mycket tack vare att hennes pappa stödde henne.
Är det så att kvinnornas frigörelsekamp är beroende av familjens väl- eller motvilja?
Det är klart att familjens och särskilt fädernas ställningstaganden har stor betydelse. I min bok skriver jag om olika kvinnoöden och i flera sammanhang är de tydligt att kvinnor som lyckats frigöra sig har fått stöd av sina familjer. Utan stödet från familjen hade deras frigörelse varit omöjlig.
Det finns en annan berättelse i min bok om en 26-årig frånskild kvinna och fyrabarnsmor. Hon hade arbetet som journalist i Jeddah, men fick en inbjudan att resa på en konferens i Dubai. Hon fick tillstånd att resa dit av sin far och delta i konferensen under tre dagar. När hon var där fick hon ett mycket fint erbjudande om anställning vid ett TV-företag, som hon hade mycket svårt att säga nej till. Hon ringde sin far och bad om tillstånd att få stanna, men hennes pappa blev ursinnig. Han skrek och gapade åt henne och kallade henne de mest fruktansvärda saker.
Men företaget ville satsa på henne och ta understödja hennes karriär. Hennes far å sin sida försökte beordra henne att resa hem samma kväll. Han skulle komma och möta henne på flygplatsen. Hon grät hysteriskt. Men varför skulle hon gå miste om allt man erbjudit henne.
Utan pappornas stöd verkar i det närmaste omöjligt att frigöra sig. Det är bara i undantagsfall kvinnorna kan klara att helt och hållet frigöra sig.
All makt finns koncentrerad i männens händer, hos patriarkatet. Männen bromsar och håller tillbaka kvinnorna. Men kvinnorna är likafullt envisa i sin kamp för att frigöra sig, vilket ibland kan leda till att en del pappors attityd förändras under kampen med döttrarna.
I hederskulturen blir det så att om man är en frånskild kvinna är det pappan och bröderna som bestämmer vad du skall göra som kvinna. Kvinnor som är frånskilda blir stigmatiserade. De betraktas som moraliskt förfallna.
Ett annat kvinnoöde jag faktiskt måste berätta om i minbok handlar om en kvinna som var chefredaktör för en lokal dagstidning. Hon var chef för 60 män. Besökte man henne på hennes kontor fann man att det låg mycket avskilt från de övriga medarbetarnas arbetsrum. Man var tvungen att passera genom två dörrar för att komma dit.
Jag har aldrig träffat en person som rökte så mycket som hon under en intervju. Hon var ohyggligt frustrerad. Hon var chefredaktör, hade man och familj och hade studerat utomlands, men var i juridiskt avseende var hon omyndig. Hennes manlige sekreterare hade alltså fler rättigheter än henne. Hon berättade att hon skulle resa till Kairo för att bevaka ”den arabiska våren”, men att hennes man gömde hennes pass och vägrade att ge henne tillstånd att resa.
Kvinnans rättigheter är alltså något som mannen är i besittning av eller…
I Saudiarabien har man den ordningen att om kvinnans far dör. då inträder hennes farbror som hennes förmyndare. Det finns många absurditeter.
Men det som är så fantastiskt med dessa kvinnor är att de kämpar vidare trots att de befinner sig under en hård psykisk press och hedersförtryck. Kvinnor som arbetar som journalister förvandlas automatiskt till aktivister. De måste hela tiden förhålla sig till allt man får veta och skriver om i sin egenskap av kvinna och i varje ögonblick vara observant på vad andra tänker och anser om det de gör, hur de vill bli bemötta och hur de skall uppträda och agera.
Hade jag inte haft föräldrar som låtit mig forma mitt liv på egen hand hade jag hamnat i samma situation som många av mina skolkamrater. Efter det att de slutat gymnasiet blev flera av dem bortgifta. Så snart en man knackade på dörren var familjerna redo att uppmuntra döttrarna till giftemål. Det drabbade min allra bästa vän under gymnasietiden. Hon giftes snabbt bort och tvingades därmed även flytta till ett annat land. Hennes man var välutbildad men oerhört konservativ. Han lät ibland låsa in henne i lägenheten och hindrade henne från att gå ut.
Efter att ha sett och hört allt detta hatade jag allt vad äktenskap hette. Mitt starkaste vapen för att freda mig var att utbilda mig. Jag såg det som drabbade min bästa vän som hamnade i det värsta av alla fängelser.
Ditt resande ledde så småningom till att du kom till Sverige. Det är nu ganska många år sedan. Du kom att stanna här och du träffade en svensk man och gifte dig med honom. Hur gick det sen? Fortsatte du att ha kontakt med din familj. Har du kunnat träffa dem? Har du varit tillbaka i Saudiarabien.
Jag väntade med att resa tillbaka till dess jag fått svenskt medborgarskap. Det fanns faktiskt en risk att åka tillbaka. Men jag vet att jag skulle kunna klara av det, så jag har varit tillbaka en gång, men jag kommer aldrig göra den här resa igen. Jag är ju en journalist med kritisk blick. Tänk på vad som hände med Jamal Khashoggi på den saudiska ambassaden i Turkiet. Jag kommer inte att kunna göra en resa till.
Vad sade din familj när du gifte de med en svensk man här? Blev de arga eller accepterade de ditt val man.
Min familj kan inte komma hit och vara med på något bröllop. Vi gjorde allt s.a.s. på egen hand. Innan vi talades vid i telefon efter bröllopet undrade jag vad de skulle säga och tänka, men de visade mig bara stor kärlek och gratulerade mig. Likafullt fanns det självklart en djup underliggande sorg också. Jag är ju att räkna som politisk flykting. Min familj kunde inte komma hit och jag kan inte resa till dem. I min familj var man glada för man hade så länge trott att jag aldrig skulle gifta mig.
I min familjs omgivning pratades en massa skit, rent ut sagt, men min pappa och familjen struntade i det. Jag trodde att pappa skulle vara trött på att var min beskyddare. Men min pappa försvarade mig och sig själv, när man ansatte honom, att ”hon är inte er dotter, det är min dotter”.
Nu när du har skrivit en bok om de saudiska kvinnorna belägenhet – hur har den tagits emot? Du har sagt att min mamma tyckte om titeln på den. och att din pappa också var positiv till boken. Hur känns det?
Mina föräldrar är ärligt talat väldigt stolta, men de är också oroliga för de konsekvenser mitt skrivande kan få. Boken finns nu också som CD-skiva. De kommer alltid att fortsätta vara oroliga för konsekvenserna av mitt skrivande. De är oroade för vad regimen kan hitta på. Samtidigt talar mina föräldrar ändå positivt om min bok när de talar om den med vänner och släktingar. Det är självklart sorgligt att jag inte kan resa tillbaka. Det är väldigt farligt. I boken har jag gjort intervjuer med en kvinnlig journalist som varit fängslad och vad hon utsatts för. Det finns en reell orsak till varför mina föräldrar och släktingar är oroliga.
Visst finns det all anledning att vara orolig, men samtidigt tänker jag på att du lämnade Saudiarabien för länge sedan och du kommer inte att resa tillbaka dit. Likafullt är du ju en förebild för många andra kvinnor och flickor – inte minst i Saudiarabien. Jag noterar dock en sak; När du träffade mig första gången hade du turban som dolde ditt fantastiska hår. Jag har ju en gång i tiden att burit slöja. Jag minns hur det var att ta av den – att slippa den. Hur var det för dig? Var det i Sverige du tog av slöjan?
Det var ju inte slöja jag bar när jag träffade dig. Det var en, som du kallar det, turban. Det var ingen hijab. Det var för övrigt inte i Sverige jag tog av mig slöjan, utan någon annanstans i Europa.
I Saudiarabien måste kvinnorna alltid bära slöja. Skulle jag säga något annat, skulle jag ljuga. Slöjan är ett obligatoriskt plagg för kvinnor. För mig var det viktigt att testa hur det var att inte ständigt bära slöja när jag var i utlandet.
Och hur kändes det?
Det första jag märkte när jag kom utomhus var att jag frös lite om öronen., Annars hände ingenting. Det viktiga när det gäller slöjan var emellertid att det var jag och ingen annan som bestämde om jag skulle bära den eller inte. Jag tycker att alla kvinnor ska rätt att bestämma sin livsstil. Min familj har accepterat och respekterar mig fast jag inte bär slöja.
Att välja livsstil är en rättighet som skall tillkomma varje kvinna. Grundproblemet och det som kvinnornas kamp handlar om är att kvinnorna måste kunna få välja själva oavsett var vi lever i Saudiarabien, Iran, Indien… Sedan jag var barn har jag alltid innerst inne känt att jag var en fri människa. Och jag är jätteglad för att min familj accepterar och respekterar och anser att jag är vuxen och själv kan bestämma över mitt liv när jag bor i EU land.
I alla länder i Mellanöstern kämpar kvinnor för sina rättigheter. I flera muslimska länder råder det inget tvång att bära hijab. Men i Iran och Saudiarabien måste kvinnor bära hijab.
Omständigheterna för en framgångsrik kamp är ju olika. I Saudiarabien har kvinnorna efter en hård kamp tillkämpat sig rätten att köra bil. Kvinnorna, deras män och föräldrar bemöttes med hårda repressalier från regimen sida. Många arresterades, fick sparken från jobbet m,m, Men kungamakten och de religiösa makthavarna lyckades inte kväva kvinnornas kamp. Det ser ut som små steg, men de är mycket viktiga.
Jag har fått veta att IKEA tog bort bilder på kvinnor i de modekataloger som företaget sprider i Saudiarabien?
Det är beklämmande att se när ett företags vinst tillmäts en större betydelse än kvinnors mänskliga rättigheter och det är en skandal att ett modernt europeiskt företag medverkar till att osynliggöra kvinnorna i ett land där det råder könsapartheid.
