Av Niklas Kelemen
Fältarbetare / etnolog
Minnesbilder från ett kortvarigt samarbete med Fadime Sahindal
Det var mot slutet av året 1999 när någon på Folkhälsoinstitutet stoppade en VHS videokassett i min hand. Titta på den här dokumentären, det är vi som har producerat den, sa hon. Jag tittade på kassettens mörkgröna omslag, där det fanns en bild av en sorgsen ung flicka, namnet på regissören Nahid Persson och en kort beskrivning av ämnet: invandrarflickors sexualitet och nämnet på en ”invandrartjej” som hette Fadime samt ett citat från en dikt av Morteza Rezvan:
”Känn dig inte som en syndare,
Boten är lätt,
Tyck om! Bli kär!
Kyss vem du vill!”
Jag hade aldrig hört talas om dessa namn men rent spontant sa jag – oj, det gäller nog tabufrågor. – Ja, det finns modiga människor också, blev svaret. Jag stoppade VHS kassetten i min väska och när jag senare såg på filmen ville jag inte tro mina ögon.
För att förstå bakgrunden till mötet med Fadime får jag kort berätta att på den tiden hade jag redan haft flera år bakom mig med ett fältarbete som vi från Rädda Barnen (RB) bedrev genom vår Dialoggrupp. Vi knackade på dörrarna hos alla möjliga manliga etniska organisationer och religiösa samfund i våra segregerade förorter för att få i gång en dialog om tre frågor: den moderna papparollen (Björn Hoffman), pojkars behov av manliga förebilder (Vidar Vetterfalk) och om våldskulturers betydelse i pojkars uppfostran (undertecknad). Det var inte som att komma med julklappar men oftast blev vi insläppta, inte bara av nyfikenhet (typ, vad har dessa ”svenskar” att säga om ”mansrollen” som vi inte vet?) utan också för att vi erbjöd arbetslösa en möjlighet att skapa samarbetsprojekt för våldsförebyggande verksamhet inom den egna organisationen. Vi var redan vana vid att lyssna på frustrerade män som klagade bittert på den individcentrerade ”tvärtomkulturen” i Sverige och till pappor som tyckte att svenskarnas jämställdhetsiver slår sönder deras familjer och ”försvenskar” deras döttrar.
Efter mordet på Pela Atroshi började tidningarna skriva kring temat ”heder och våld”. Men i etablissemangets ögon fick kulturspecifika normer och kultur inte kopplas ihop med våld, då var man ju ”rasist” – trots att själva hedersetiken framstod som en form av rasism, i dubbel bemärkelsen. Dels för att flickorna berövas rätten att själva bestämma över sina kärleksrelationer (könsrasism) och dels för att t.ex. äktenskap hindras när ”främmande” från andra etniska/religiösa grupper ”tränger sig in” i hederskulturers mer eller mindre slutna områden (endogami).
När professor emeritus i gynekologi, Marc Bygdeman från Karolinska gick ut offentligt (den 7 december år 2000) och berättade att han ”syr ihop” mödomshinnor, som inte finns, då visste man att det är kollektiva normer som spökar i bakgrunden. Men nästan exakt samtidigt frikändes kulturer av båda jämställdhetsministern Margareta Winberg och integrationsministern Mona Sahlin. Det gällde bara mäns våld mot kvinnor. Kulturella normer oskyldigförklarades.
En grupp vidsynta och engagerade humanister på RB planerade att bjuda in professor Bygdeman till en av våra Måndagsträffar, ett redan då populärt offentligt forum. Det var då vi såg dokumentären från Folkhälsoinstitutet och hade en stark känsla av att Fadime var enastående. ”Du skall dö din jävla hora” hördes på videon från ett inspelat telefonsamtal, ett hot som hennes bror riktade mot den då väldigt unga Fadime, medan hon satt där framför kameran, modig och välformulerad. Inte heller idag känner jag till något fall när en så ung hotad flicka kritiserar offentligt både den egna (heders)kulturen och makthavarnas undfallenhet inför densamma. Hon blev jätteglad för att kunna dela panel med professor Bygdeman och integrationsministern. I programmet, som statssekreteraren Lise Bergh kom med (kl. 19.00 den 26 mars 2001) till RBs vackra gamla byggnad på Torsgatan 4, bar rubriken ”Flickor med dubbelt utanförskap”. Fadimes namn fanns dock inte med i programbladet av säkerhetsskäl. Det stora auditoriet var mer än fullsatt, ca: över 150 personer trängdes och en förväntansfull spänning hängde i luften. Man visste att här kommer det att pratas om det som det politiska etablissemanget tiger.
Samtalsledaren, en av RBs avdelningschefer Sven Winberg introducerade seminariet gav först ordet till sociologen Astrid Schlytter, som redogjorde för sin kartläggning om invandrarflickor som motsätter sig kollektiva hedersnormer. Därefter tog professor Marc Bygdeman till ordet. Vi upplevde honom som en varmhjärtad humanist, anlitad även av WHO (Världshälsoorganisationen). Han berättade att han ”syr ihop” flickors s.k. mödomshinnor för att de är livrädda för att de inte kan motsvara oskuldskravet vid ett kommande bröllop. Han sa att han inte var integrationsminister och saknade möjligheter att påverka traditionalisternas hederskultur, hans uppgift är bara att rädda liv. Därefter berättade jag och min medarbetare Vidar Vetterfalk om hur vi arbetar med att få igång dialoger bland mansgrupper där ”svensk” jämställdhet sågs som ett hot mot familjen och kulturen.
Nästa talare blev Fadime. Hon läste sitt tal med en oerhörd stark inlevelse (samma tal som hon skulle framföra ett halvt år senare i Riksdagen). När hon berättade att hon vägrade att finna sig i föräldrarnas uppfattning om att ”svenskarna var lösaktiga som varken hade kultur eller moral, som hade fria sexvanor och skilde sig till höger och vänster” och när hon talade om att hennes lillebror fått i uppgift att döda henne då hon ”inte höll sig inom kulturens ramar”, började hon kämpa med tårarna. Hade samhället och de kurdiska föreningarna tagit ansvar för att hjälpa föräldrarna att förstå det nya samhället hade det inte behövt hända, sa hon och hänvisade också till Pela.
Därefter riktades blickarna mot statssekreteraren. Också hon var djupt berörd av Fadimes tal. Det här får bara inte ske, sa hon och lovade att göra allt som står i hennes makt för att ”inga flickor i Sverige ska behöva återställa mödomshinnan”. Därpå följde en lång öppen diskussion med eftertänksamma inlägg från publiken. Men strax innan slutet hände något oväntat. Längst bak bland publiken, reste sig en ledare för en kurdisk organisation och anklagade Fadime för att ”smutskasta det kurdiska folket”. Och så tågade han demonstrativt ut ur salen. Fadime satt på min högra sida, jag såg hennes bleka ansikte och jag kände hjälplöshetens chock rusa igenom min hjärna. Jag kände ju mannen väl och uppskattade honom mycket för han ledde ett stort våldsförebyggande projekt bland kurdiska föreningar. På inget sätt kunde jag tänka mig att han var för hedersetiken. En känsla av förvirring hängde i luften. Då, rent reflexmässigt reste jag upp mig och viskade till Fadime att jag går efter mannen och får honom att lyssna på vårt svar. Hon grep tag i min kavaj och viskade: ”Nej, låt honom gå”. Jag viskade igen: ”Ok, jag svarar honom själv” och sprang ut ur salen efter honom. Jag hann ikapp honom precis i porten, tog tag i hans rocks vänstra ärm och sa: ”Vad är det med dig?! Nu får du komma tillbaka och lyssna på svar på dina dumheter”. Med ett illa dold nedlåtande leende slängde han ur sig. ”Ni är bara rasister!” och försvann i mörkret på Torsgatan. För en sekund stod jag som förstenad och tänkte, nu har han blivit galen eller så har den nationella stoltheten släkte ljuset i hans huvud. En kamrat i kampen mot våld har jag nog förlorat, kände jag (och så blev det också).
Snart därefter avslutades kvällen, folk diskuterade febrilt i aulan och många svenskar frågade sig, var det den kurdiska organisationens ledare som stod – för den kurdiska kulturen eller individen Fadime som också var stolt över sitt kurdiska bakgrund men samtidigt ville bekämpa en del av den – hederskulturen. Ja, den skulle man inte lägga sig i tyckte flera integrationsbyråkrater (då kan man ju få rasistkoret i ansiktet).
Från Fadime fick jag kramar och ett bestämt önskemål: ”Du måste förklara för våra politiker att hedern sitter i kulturen!” sa hon. ”Det klarar jag inte, min uppgift är att tala med era pappor i de manliga förortsföreningarna” sa jag. Också hon hade höga förväntningar på RB och sa ”Ok, det får vi prata mera om”. Det gjorde vi.
Fadime bodde i Östersund och vi behöll kontakten genom långa telefonsamtal många kvällar då vi bollade idéer om hur man kunde väcka till liv en död integrationspolitik (kring värdegrundsfrågor). Hon var intresserad av hur våra samtal i de olika etniska och religiösa grupperna fungerade där reaktionerna var ju högst varierande. I vissa grupper kunde finnas män som vaknade till under ett första seminarium då de första gången i livet träffade män ”utifrån”, som menade att frågan om oskuldskravet är irrelevant och farligt i en demokrati och förstod under ett par timmars informella samtal att det är dags att befria sig från hedersetikens tusenåriga bojor (innan deras familj spricker). Och det fanns andra som blev arga och t.o.m. försökte omvända oss till den moraliskt korrekta kyskhetsetiken. Sex före äktenskap det har djur, inte människor, har det sagts. De flesta män reagerade någonstans mittemellan dessa ytterligheter, reaktionerna sträckte sig över en bred skala och var alltid spännande då vi öppnade dörrar till tabufrågor. Fadime var intresserad av dessa olika grupper även om hon visste att ”hedern” inte var någon ”kurdfråga”, som några försökte göra den till. Ändå, när jag påpekade att hon enbart lyfte fram ”de kurdiska föreningarnas ansvar” och inte de andra etniska gruppernas sa hon bestämt: ”Nej, det skulle jag aldrig våga, det är din uppgift, det är ni som jobbar med alla dessa mansföreningar” och skrattade. På ett sätt gjorde hon det ändå, hon talade alltid om ”invandrartjejers” rättigheter, inte om kurdiska tjejers.
Sandro Botticelli – Primavera, 1480
Fadime blev glad när jag berättade att hennes önskan om att påverka politiker har trots allt tagit ett steg framåt för redan i april blev vi kallade till ett möte hos Mona Sahlin, sannolikt ett resultat av seminariet på RB i mars, för Lise Bergh var också närvarande. Då fick jag och Vidar tillfälle att förklara att vi ansåg att Monas artikel tillsammans med Margareta Winberg föregående år andats kulturrelativism där oskuldstvångets kulturella rötter mörkats och det gör man ju inte annars när det gäller en rad andra kulturspecifika våldsfenomen. Överraskande nog höll Mona Sahlin med oss. Hon berättade att hon hade lyssnat på hotade flickor, som Pelas syster Breen och det var bara en tidsfråga för henne att vända den politiska vinden. Innan årets slut skall det ske, sa hon, och tackade för RB:s stöd. Vi gladde oss för beskedet, liksom Fadime, när jag i förtroende ”läckte” denna ”topphemliga” nyhet.
Vinden vändes redan den 8 juni genom en helsidesintervju med integrationsministern i DN. ”Sveket mot invandrarflickorna” erkände hon modigt att hennes tidigare ställningstagande varit en följd av hennes egen feghet. Det var ett politiskt paradigmskifte. Vi skickade tio vackra gula rosor till henne med en röd i mitten som i våra ögon representerade Pelas blod. Men hon fick inte bara rosor, snart blev hon också kallad för ”rasist”. Och några på RBs kansli applåderade inte heller för nu skulle det bli lite svårare att framstå som ”neutral”. Fadime, Eva Moberg (en av de ytterst få kända feminister som vågade bemöta kulturrelativister) och flera andra ringde och frågade otåligt efter ett nästa steg.
Ett naturligt nästa steg blev att placera ansvaret för ”sveket mot invandrartjejer” i den politiska maktens centrum, i Riksdagen. En samarbetsgrupp med flera NGO:s bildades där Kvinnoforums Bam Björling med sin trygga professionalitet ledde arbetet. Dagen innan konferensen den 19 november har vi haft flera långa samtal med Fadime då hon och hennes väninna anlände till Stockholm, återigen som en hemlig gästtalare. Vi stod länge framför hennes hotell Bentleys på Drottninggatan 77 och jag kommer väl ihåg hennes fråga: ”Hur länge tror du skall vi tvingas att leva med hedersförtryck i Sverige?”. ”Det kan bara makthavarna svara på, men jag ser två vägar: antingen kommer det bara att ta två-tre år eller femhundra år om man som nu inte vågar ta itu med rötterna (hedersetiken). ”Men varför är svenskarna så rädda för att tala om kulturens betydelse?” frågade hon. På den tiden hade jag inget annat svar än Mona Sahlins förklaring: feghet och rädslan för att ge argument som kan utnyttjas av rasister, sa jag. Hennes ansikte uttryckte både häpenhet och en stark aversion som har etsats sig fast i mitt minne. Upprörd svarade hon ”…va? utnyttjas av rasister? Vad har de att göra med mina rättigheter?!?! ”Nää…inget, men du vet, man gör politik av mänskliga rättigheter, det begriper jag inte” sa jag. (Det gjorde jag först långt senare).
Nästa morgon promenerade vi tillsammans och hennes väninna längst Drottninggatan fram till Riksdagen. Och här lämnar jag över ordet till Bam Björling som i en medföljande artikeln, nu efter tjugo år, också kommer att minnas Fadime och beskriva den senare omtalade konferensen (och mytbildningar kring den).
Slutligen. Fadime dödades inte bara av sin far. Visst höll han i pistolen, men bakom honom var det många som pressade honom på det sätt som Fadime själv beskrev i ett TV program och talade om sin ”stackars pappa”, som hon älskade trots allt. Det vet alla som inte blundar att hedersetiken och kollektivet har ett tungt delansvar här. Men. Det finns en medskyldig tredje aktör också – segregationspolitiken.
Skulle Fadimes ande uppenbara sig – så som det skedde hos Shakespeare då Vålnaden av Hamlets far uppenbarade sig för att avslöja vem som mördade honom – då skulle jag säga till Fadimes ande så här: – Du kan veta att jag efter din död ångrade djupt att jag sa nej till dig om att påverka makthavarna. Men därefter har mycket av våra ansträngningar gått ut på att påverka dem, att inte bara fokusera på toppen av isberget, de redan hotade ungdomarna, utan att också våga nå fram till fundamentet där hedersnormer odlas. Stödet för vår verksamhet har vuxit, Dialogprogrammet har kallats för RBs flaggskepp av vår dåvarande rakryggade ordförande Annika Åhnberg, men när hon flera år senare lämnade organisationen då blev det slut . I strid mot tre riksmötesbeslut lyckades ett par tystnadskulturalister i kansliet krossa vår verksamhet.
Efter ett långt internt krig på RB fegade jag ur helt (dock inte ensam) och våra förslag, godkänt av riksmötet – om hur statsmakterna borde kunna ”lägga sig i” hederskulturerna innan familjer går under – skrotades direkt. Principen – att bolla ansvaret till dem som odlar oskuldskulturer – som också du tyckte var ”en självklarhet” – bekräftades senare t.om. av dåvarande statsministern Göran Persson och FN chefen Kofi Annan. Men ”neutralitets politiken” att inte lägga sig i de andras (heders)kulturer stärktes senare av en statlig utredning (professor Bjerelds) som höll fast vid att de religiösa samfundens ”inre liv” var skyddat, även om dessa sanktionerar normer som bryter mot mänskliga rättigheter – så som oskuldskrav, förbud mot kvinnopräster och samkönade relationer, könssegregation, omskärelse av pojkar, osv. Aldrig skulle dessa företeelser accepteras om det gällde svenska kyrkan. Detta äta-kakan-och-ha-den-kvar-politik – att stödja de hotade ungdomarna men samtidigt finansiera dem som odlar oskuldskulturer – kommer inte att upphäva hedersförtrycket ens på femhundra år. Ja, snälla Fadime, trots alla våra och andras ansträngningar så gjordes din dröm om ”invandrartjejers lika rättigheter” till en mardröm för ett hundratusental av dina medsystrar – med flera allvarliga konsekvenser för Sverige.
Budskapet här ovan kommer nog tyvärr inte nå Fadimes ande. Kanske når det vår nya integrationsminister. För man skall aldrig ge upp, heter det. Alltså, vi väntar på att makthavarna ser till att den kollektiva hedersetiken skrotas, för det är en anakronism i en demokrati. Vi väntar. Sedan tjugo år. Det känns som en ”väntan på Godot”.
