För en internationalistisk feministisk kamp
av Amineh Kakabaveh
Det gångna året, 2022, har varit ett händelserikt år på många sätt. Vi kan se tillbaka på ett år av kamp, diskussion och debatt. Inom VHEK kan vi konstatera att kamp lönar sig. Vi har kunnat notera en del framgångar i några viktiga frågor. I kampen mot det våld som begås i hederns namn medverkade vår organisation starkt till att hedersförtryck i somras till slut blev ett eget brott i svensk lagstiftning.
Den så kallade oskulden
Inom VHEK har vi fört en hård och konsekvent kamp mot den helt ovetenskapliga praktik som bedrivits av vissa kliniker och läkare när det gäller de så kallade oskuldsoperationerna och utfärdandet av ”oskuldsintyg”. Det är häpnadsväckande att man fortfarande utsätts för föreställningen att det finns en mödomshinna, som brister vid första samlaget och medför blödningar. En del av vårt lands läkare gör sig själva till charlataner när de bedriver sådan verksamhet.
Nu hoppas vi att den nya regeringen tar till vara på de förslag om skärpt lagstiftning som vi tagit fram i våra remissvar. Oskuldsoperationer och oskuldsintyg hör inte hemma i någon demokratisk stat, allra minst den svenska. Oskuldsnormer är grogrunden till hedersnormer och hedersförtryck. Familjerna tar rätten att kontrollera att flickornas oskuld bevaras och kontrollen av deras sexualitet blir en fråga för manliga släktingar att bevaka. VHEK är anhängare av tanken att synen även på det vi kallar ”oskulden” ska grundas på vetenskap och inte på hundraåriga myter och patriarkala föreställningar.
Vår skyldighet att skydda barnen mot slöjtvång
En annan viktig debatt som vi länge har bedrivit är att försvara barns rättigheter mot att bära slöja, som i grunden inte är något annat än en kränkning av barns självbestämmanderätt. I över 17 år har vi drivit kravet om ett förbud mot att barn ska bära slöja och andra synliga religiösa symboler när de är i skolan.
I likhet med vår franska systerorganisation Ni Putes Ni Soumises vill vi se en lagstiftning som den man har i Frankrike. Barnen får inte bära synliga religiösa symboler i skolan. Vilka religiösa symboler de bär utanför skolan är ingen statlig angelägenhet. Det borde idag stå helt klart för de flesta att tvånget att bära slöja i årtionden drivits av fundamentalistiska kvinnofientliga islamister, anhängare av politisk islam, som ser sin religion överordnad folkets vilja, det vill säga överordnad demokrati och mänskliga rättigheter.
När man diskuterar dessa frågor i Sverige tvekar fortfarande många politiker, och till och med vissa uttalade feminister och framträdande demokrater, när de ska ta ställning i frågan om slöjan och frågar sig om det är ”ett fritt val” att bära slöja. De bör sätta sig in bättre i vad slöjan är. Det är inte en tygbit, som vilken som helst. Den står för något, den bär på en betydelse. Det är därför det står strid kring den.
Kampen mot slöjan
Många inom VHEK har rötter i länder där slöjan på intet vis är något fritt val utan en lag om att kvinnor måste ”täcka sig”. Detta krav har ställts på oss kvinnor från barnsben. Idag ser vi också hur iranska skolflickor och ungdomar har rest sig mot det påtvingade bruket att bära slöjan.
Den iranska regimens brutala mord på Jina Mahsa Amini för att hon inte täckt sitt hår på ett ”korrekt sätt ” visar med all tydlighet vilken betydelse slöjtvånget har för regimen i Iran när det gäller att behålla makten. Plötsligt avslöjades regimens förtryck och avslöjandet kom inte bara att handla om slöjan. Den pågående kvinnorepresentationen i Iran idag handlar inte bara om slöjtvånget. Den handlar om den könsapartheid som regimen skapat och ytterst om regimens vara eller icke vara. Det är en självklarhet för oss inom VHEK att vi måste stödja den iranska kvinnokampen och kampen mot slöjtvånget, mot könsapartheid och mot den iranska regimens förtryck av landets hela befolkning.
Nya läroplaner förverkligade
I över 20 år har miljonerna rullat till forskning, utredningar och förändringar i lagstiftningen sedan Fadime Sahindal mördades, men samhället har likafullt inte lyckats stoppa hedersförtrycket. VHEK har fört och för en envis och intensiv kamp mot hedersnormer och hedersförtryck på flera fronter.
Vi menar att det var beklagligt och fegt av regeringen att inte vilja gå vidare med propositionen om statliga medel till religösa samfund och föreningar, varav vilka flera upprätthåller hedersförtryck och diskriminerar HBTQI-personer, kvinnor och flickor. Man ska inte förvränga demokratins principer och förvandla dem till verktyg för förtryck.
I somras fick skolorna nya läroplaner – med ett tydligt ökat ansvar att motverka och förebygga hedersförtryck. Även om denna ändring i läroplanerna inte innebär någon obligatorisk utbildning för skolpersonalen är den ett steg i rätt riktning. Vi ska inte ta för givet att hedersnormer och hedersförtryck bara förekommer bland barn från Mellanöstern eller barn med muslimsk bakgrund. Vi har under åren kommit i kontakt med tusentals utsatta flickor, unga kvinnor, äldre kvinnor, HBTQ- personer med rötterna i Indien, Bangladesh, Asien, Mellanöstern, Afrika, Balkan och flera sydeuropeiska länder. Läsaren av Förortsfeministen och lyssnare till vår podcast Hederspodden på Spotify, eller de som tagit del av våra undersökningar 1100 och 1200, har sett tydliga bevis på att hedersförtryck och hedersvåld förekommer i många världsdelar.
Under ytan
Oskuldsnormer som det så kallade tvåfingerstestet i Indien och kontrollen av flickors sexualitet i många andra kulturer är ett tecken på att hedersförtrycket och hedersnormerna är omfattande.
Barnäktenskap och klanrättegångar förekommer bland många romska och andra grupper. Inom VHEK har vi många gånger fått samtal från och träffat romska vuxna kvinnor som är rädda för att de lever som fria människor och valt moderniteten i stället för traditionen som livsstil, men blivit trakasserade av sina landsmän.
En stark somalisk kvinna berättade för mig att hennes döttrar idag är fria flickor och har tagit av sig slöjan. Det skedde när familjen bodde i en mindre stad i Sverige och flickorna gick på gymnasiet. Men när flickorna flyttade till Stockholm och Järva, för att de kommit in på universitetet, accepterade inte hennes landsmän i Järva att mamman, som alltid bar slöja, visade sig ute på stan med slöjan tillsammans med sina döttrar som inte bar slöja.
Hon skulle alltså distansera sig från sina döttrar på grund av slöjan.
Kvinnan var helt chockad och bad mig om hjälp med att söka bostad någon annanstans i Stockholm. En ensamstående mor som jobbar inom vården med låg lön kan inte understödja sina barns frigörelse. Hon kan inte välja och vraka på bostadsmarknaden och undkomma en omgivning som är religiöst förtryckande och kulturellt segregerande.
Detta är några vardagsexempel. Jag kunde valt några andra och fler som både värre och tydligare visar hur det ser ut under den ytliga, offentliga, blankpolerade ytan.
För en internationell feministisk solidaritet
Det kvinnor berättar om i Förortsfeministen i nummer efter nummer är hur invandrade kvinnor av olika nationaliteter och etniciteter haft det i de länder de lämnat och hur de har det i Sverige. Förtrycket bevaras och återskapas i det nya landet. Kvinnorna kämpar i Iran, i Rojava, Turkiet, Kurdistan, Afghanistan, Pakistan, Indien etc. mot förtryck och för fri- och rättigheter. I Iran gör kvinnorna revolt mot mullornas förtryck.
Kamp för kvinnors frigörelse har i Sverige haft andra samhälleliga förutsättningar än i Iran, men målet är detsamma. Kampens villkor är olika. Ändå måste den feministiska solidariteten kvinnor emellan vara lika självklar som klassolidariteten i arbetarrörelsen.
Det som är upprörande och så djupt otillfredsställande är att kvinnor från andra länder som lever i Sverige inte lever på samma villkor som infödda svenska kvinnor, utan på villkor som liknar dem som man hittar i exempelvis Mellanöstern.
Detta medför att vi måste kunna kämpa på olika fronter – mot ökande rasism och religiösa förtryck, mot segregation, arbetslöshet, gängkriminalitet, hedersnormer och hedersförtryck.
Det som unga kvinnor och män kämpar för i hela Iran – på gator och torg, i skolor och på universitet ger ett hopp och en möjlighet att krossa patriarkalt och religiöst förtryck i världen. Och inte bara i Iran. Det ger också oss ett hopp om att kunna rita om den politiska kartan här i Sverige.
Parollen gäller Jin Jiyan Azadi (Kvinna, Liv Frihet) och har en innebörd som är lika viktig i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård som i Theran, Isfahan och Sanandaj.
Amineh Kakabaveh, ordförande VHEK
