När jag och en annan kvinnorättsaktivist, min vän Zeliha Dagli, sommaren 2015 skrev om moralpolisernas växande inflytande i de svenska förorterna fick vi kritik för att vi svartmålade förorterna. Många, som betraktade sig som feminister, var tysta och avstod från att ta ställning. Det var därför glädjande att se att flera ledande politiker, bl.a. finansministern, under 2018 har varit öppet självkritiska till att man inte i tid tagit hedersproblematiken på allvar. Centerpartiets partiledare bad om ursäkt för att hennes parti hade släppt fram en politiker som offentligt argumenterat för en lagstiftning där kvinnor ges en annan juridisk status än män.
Inom Feministiskt initiativ fick partiledningen ta emot intern kritik för sina otydliga uttalanden om hedersförtrycket. Inför valet tävlade partierna om att visa sin vilja att bekämpa det hedersrelaterade förtrycket.
Detta är en fantastisk utveckling, men fortfarande har hedersproblematiken bara erkänts i ord. Vad som återstår är att ord och löften omvandlas till konkreta politiska handlingar. Det finns fortfarande en omfattande okunnighet i ämnet som inte sällan kommer till uttryck när politiker uttalar sig.
Hedersförtryck är mer än fysiskt våld
För det första väljer många politiker fortfarande att beskriva hedersförtrycket enbart som ett bland många uttryck för mäns våld mot kvinnor. Man ser inte de specifika orsaker som ligger till grund för detta våld. För att visa sin handlingskraft hänvisar man gärna till satsningar man gjort för att tillföra kvinnojourer större resurser. Det är naturligtvis en viktig del av kampen för kvinnors frigörelse och genomförs ofta genom ett enastående ideellt arbete av de svenska kvinnojourerna.
Men hedersförtrycket tar sig inte alltid uttryck i fysiskt våld och vi kommer inte att komma åt roten till det onda enbart genom att ge kvinnor det temporära skydd som kvinnojourer kan erbjuda. I vår organisation Varken hora eller kuvads (VHEK) enkätundersökningar bland ungdomar i utsatta områden i Göteborg och Stockholm anger 82% respektive 78% av flickorna att de i sitt vardagsliv är kontrollerade och begränsade. Forskaren Astrid Schlytter förklarade i Aftonbladet förra året att så många som 240 000 ungdomar i Sverige lever under ett hedersförtryck. Detta innebär inte att alla nödvändigtvis utsätts för eller hotas av fysiskt våld.
Hedersvåldet består i minst lika hög grad av psykiskt våld och förtryck.
Efter VHEK:s kartläggningar 1100 och 1200 beslöt politikerna i våra tre stora städer att genomföra en egen kartläggning av hedersförtrycket i dessa städer. Resultaten av dessa kartläggningar presenterades nyligen. De bekräftade den bild av hedersförtryckets utbredning och begränsningar som tidigare framgått av VHEK:s undersökningar.
Politikerna kan inte lämpa över ansvaret för hedersförtrycket till invandrade kvinnoorganisationer eller de kvinnliga hjältar som sliter ut sig själva i arbetet på kvinnojourerna.
Istället krävs det en helhetssyn där man inser vilka följder hederskulturen får för flickor som inte tillåts delta i all skolundervisning; som stängs ute från gymnastik och idrott, inte får välja partner och inte kan träffa vänner på fritiden. Det kommer att krävas fortsatta stora utbildningsinsatser för att öka hela samhällets kunskaper om hedersförtryckets olika former.
Inte bara en följd av segregationen
För det andra väljer många politiker att se hedersförtrycket enbart som en effekt av segregationen. Det är riktigt att bostads- och arbetsmarknadssegregationen har förvärrat situationen. När inte alla blir en del av det svenska samhället skapas enklaver där andra normsystem lätt slår rot. Arbete och bostad ger möjlighet till oberoende. Men den klanrätt, i sharias skepnad, som för en tid sedan fick slå igenom i en friande misshandelsdom i Solna är inte ett utslag av svensk segregation.
Klantänkandet och sharia uppstod inte i Solna. Hederskulturen finns på många håll i världen och den är levande också hos dessa länders välbeställda överklass. Kampen mot hedersförtrycket kommer att kräva att vi skjuter till mer resurser till välfärden, men detta innebär inte att hedersförtrycket kommer försvinna av sig själv enbart med hjälp av fördelningspolitik, med generella insatser inriktade på utsatta områden.
Enligt VHEK:s undersökning i Göteborg uppgav 27 % av flickorna att de av sina föräldrar sällan eller aldrig tillåts att delta i organiserad läxhjälp. Mer pengar till läxhjälp är bra politik, men de ger inget resultat om flickorna hindras utnyttja den..
Politisk omprövning krävs
Alla partier måste inse att kampen mot hedersrelaterat förtryck kommer att kräva politiska omprövningar. Det liberala kravet på ett fritt skolval har möjliggjort friskolor där barn med utländsk bakgrund fostras in i en syn på kvinnor som mindre värda. Det finns exempel på religiösa skolor där flickor inte fått delta i undervisningen under sin menstruation, eftersom de då anses som ”orena”.
Här räcker det inte att lita på att Skolinspektionen ska upptäcka missförhållanden när det är för sent.
Istället måste staten och kommunerna återta ansvaret för skolans verksamhet och förbjuda religösa skolor.
Vi måste fortsätta att arbeta för en ekonomisk utjämning i samhället, men låta denna kamp gå hand i hand med en nolltolerans mot könskonservativa och kvinnofientliga propagandister, även när de försöker gömma sig bakom trendiga postkoloniala teorier och framställa sig som de förtrycktas representanter i kamp mot en kolonialistisk statsapparat. Vi måste bort från en integrationspolitik som inneburit uppkomsten av etniska och religiösa enklaver, inom vilka mansdominerade organisationer understödda med skattemedel bedriver en verksamhet som förnekar, döljer eller upprätthåller hedersnormerna.
Denna politik har gett legitimitet till aggressiva islamistiska debattörer som försökt angripa oss feminister med utländsk bakgrund, anklagat oss för att vara rasister och kallat oss ”husblattar”.
På detta sätt har många utländska kvinnor skrämts till tystnad och upplevt sig svikna av det svenska samhället. Även många feminister och aktivister i ”majoritetssamhället” skyggar när islamistiska fundamentalister, identitetspolitiker, kulturrelativister smutskastar dem som kämpar mot hedersförtrycket.
Förlorade år
Sverige har genom sin oförmåga att se hedersproblematiken i hela dess vidd förlorat många år i sin strävan att få till en progressiv, demokratisk och jämlik integrationspolitik. Det är kanske inte så konstigt att det är med invandrarbakgrund, som vuxit upp med hederskulturen, som varit de första att dra fram den i ljuset. Men även om hedersfrågorna för många har varit svåra att förstå, så är de i grunden enkla.
Det handlar om att alla människor – barn, kvinnor, HBTQ-personer – ska ha lika rättigheter. Kampen mot hedersförtrycket är en kamp för frigörelse.
Det är hoppfullt att fler ledande politiker och feminister nu vill ansluta sig till denna frihetsrörelse, men om de vill uppnå trovärdighet i denna kamp gäller det för dem att skyndsamt vidta de konkreta politiska åtgärder som vi i över femton år har föreslagit.
Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora Eller Kuvad (VHEK)
Bra skrivet! Förutom att stötta kvinnor i nuläget så måste man också se till att de som flyttar hit får klart för sej att här är det svenska lagar som gäller. Att vi är fria individer och att man inte äger varken sin barn eller din partner! Jag tycker att religionsfriheten som grundlag bör revideras så att alla förstår vad den går ut på.
// Kao