En historia om patriarkat, religiositet och misshandel
I våras utkom en bok författad av Maria Rashidi, som handlade om hur hon utsattes för syrabränning av sin före detta man. Hennes bok, Bränd frihet, är en uppskakande skildring av ett människoöde, men ocksåen berättelse om hur ett patriarkalt kulturmönster, rättfärdigat av religiösa föreställningar, kan förstöra relationer mellan män och kvinnor.
Patriarkat innebär privilegier – för män. Männen är överordnade kvinnorna och betraktas som deras egendom och kan exempelvis användas som förhandlingsobjekt när allianser av olika slag skall ingås – ekonomiska eller politiska. För männens del finns naturligtvis inget motsvarande. Det är ju de som köpslår och förhandlar. Om hur patriarkala maktförhållanden kan se ut finns det många olikartade exempel på – alltifrån könsstympning i afrikanska länder, tvångs- och barnäktenskap i Mellanöstern och Västasien till bristande jämlikhet i lönesättning och arbetsvillkor i Västeuropa eller USA. Männens makt kan utövas brutalt eller lite mer sofistikerat. I Iran utövas den med brutalitet. Metoo-kampanjen, där kvinnor i Väst och USA vittnar om övergrepp och sexuella trakasserier säger mycket om bristande respekt för jämställdhet.
Att rättfärdiga kvinnomisshandel
Den som vill bli informerad om hur hedersförtrycket fungerar kan naturligtvis läsa det material som ges ut av organisationer som GAPF, VHEK eller Kvinnors rätt, men om man vill få en bild av hur hederskulturens mekanismer fungerar i ett konkret fall, ska man läsa Maria Rashids bok Bränd Frihet, berättad för Elisabeth Omsén.
Maria har visserligen föreläst och fått utrymme i media och berättat om sitt liv och det hon utsatts för. TV-program, artiklar och intervjuer ger emellertid i det här fallet inte alls samma intryck som det tryckta ordet i bokform. Bilderna flimrar snabbt förbi i våra moderna medier. Hennes livsberättelse består inte bara i de lidanden i form av av fysisk och psykisk smärta, som den syraattack hon utsattes för, förde med sig. Den analyserar också konkret de familje-, släkt- och samhällsförhållanden som ledde fram till syraattacken.
Hon visar på att hustrumisshandel är ett vanligt förekommande fenomen i Iran. Hon berättar att hennes far gifte sig med hennes mor av kärlek, men att han ibland ändå kunde få raseriutbrott och misshandla sin hustru. Då var det inte bara frågan om en eller ett par örfilar utan betydligt brutalare misshandel. Hon pekar på hur mäns våld inom äktenskapet återskapas från generation till generation och att så skett i tusentals år.
Maria tror inte att hennes mor gifte sig med hennes far av kärlek utan att föräldrarnas äktenskap var följden av en överenskommelse mellan hennes och hennes blivande mans föräldrar.
Marias mor var minderårig när hon gifte sig – 14 år. Det var inget ovanligt, många brudar kunde vara ännu yngre.
Hon hade flera bröder som fick studera – en av dem i Sverige. Söner fick studera, flickor gifte man bort, konstaterar Maria.
Själv gifte sig Maria med en man när hon var över 20 år och höll på att bli ”för gammal” för äktenskap. På grund av olyckliga omständigheter blev hon inte gift med den man hon var kär i utan med någon som ansågs ha ett gott anseende – en skolrektor.
Shahens moderniseringar och motståndet mot shahen
När Maria var ung störtades shahen av Iran, Reza Pahlavi. Det hade under hans tid rått ett hårt förtryck. Politiskt oppositionella förföljdes, torterades och mördades av säkerhetstjänsten SAVAK. Likafullt genomfördes samtidigt moderniseringar i rasande tempo i spåren av det amerikanska inflytandet. Maria påverkades av detta då hennes pappa arbetade som elektriker vid en flygbas i den stad där familjen levde. Hon var uppstudsig och inte särskilt lydig under shahens regeringstid, vilket ledde till ett växande problem för Maria när ayatollah Khomeini kom till makten 1979.
Shahens moderniseringar hade i första hand genomförts i städerna och där vunnit visst gehör, medan den betydligt mer konservativa landsbygden inte hängde med i de snabba förändringarna av samhället.
För Maria – och säkert även för många andra unga kvinnor – hade shahens diktatoriska modernisering ändå inneburit vissa friheter. Kvinnor som inte ville bära slöja slapp göra det, men med Khomeini vid makten blev de tvungna att göra det. Den familj från vilken Marias man kom var mycket religiös, vilket på det privata planet vållade henne stora problem. Marias liv blev alltmer begränsat.
Under kriget med Irak utsattes staden där de levde för ihärdiga bombardemang. För att undkomma kriget tog Marias familj i största hemlighet kontakt med brodern i Sverige som ordnade så att Maria och hennes barn kunde bege sig hit. Hennes man skulle komma efter, vilket han också gjorde.
Konfliktskapande kulturchock
Maria blev närmast chockad när hon kunde se under vilka jämställda förhållanden män och kvinnor levde i Sverige.
Hennes uppstudsighet, som kvästs under Khomeinis regim, kom upp till ytan. Men den frihet hon kände när hon och barnen kom till Sverige sågs inte som något positivt av hennes man när han kom hit.
Det som hände var att han förlorade den ställning och det anseende han haft som rektor i Iran. När han kom hit måste han skapa sig ett nytt liv under villkor som han inte förstod. Det var plågsamt för honom att förlora i social status, medan Maria såg hur kvinnor hade det i Sverige och ville ha samma rättigheter. Det blev spänningar och konflikter. Marias man hade i och för sig misshandlat henne under tiden i Iran, men nu blev det sju resor värre. Han slog henne oftare och kallade henne praktiskt taget dagligen för det nedsättande ordet ”hora”, men förklarade ändå när han slagit henne att han ”älskade” henne. Han manipulerade barnen och försökte spela ut dem mot deras mor. Parallellt med det ökande misshandeln fördjupades hans ”religiositet”.
När grannar polisanmälde ”lägenhetsbråk” förnekade Maria till en början att hon blivit misshandlad, men anmälde till sist ändå sin man för polisen. Första gången detta skedde visade polisen ett ljumt intresse, dvs. de förstod inte allvaret i vad som höll på att ske. Myndigheterna kunde inget om hederskulturer och förstod inte på djupet innebörden av det Maria hade att berätta. Det var något man inte hade sett eller hört något om. Men det blev fler tillfällen för polisanmälningar.
Hon tog till sist även ut skilsmässa som ledde fram till den syraattack som hennes f.d. man utsatte henne för, utförd av en lejd förövare. Polisen höll kvar hennes man som misstänkt, men släppte honom efter tre dagar ”i brist på bevis”. Marias man tog chansen och flydde, lämnade barnen kvar i sin lägenhet och försvann till Iran.
Kvinnohelvete i världen – Sverige ej undantaget
Maria beskriver sedan den helvetesvandring, som ett 20-tal plastikoperationer inneburit av fysisk smärta och psykiska lidanden. De kapitlen vill jag särskilt rekommendera de kulturrelativister och antirasister, som påstår att kritik av hederskulturen är rasism, att läsa mycket noga.
Marias bok innehåller inte bara hennes egen berättelse. Hennes tre barn och hennes bror medverkar också i boken, vilket gör att man även får en klar bild av hur hennes allra närmaste drabbas och utsätts för de svåra dilemman som det innebär när t.ex. en, trots allt, älskad far, oförmögen att överge sina kulturellt betingade fördomar och beteenden, bryts ned och begår grova förbrytelser mot en älskad mor och till sist även mot barnen när han flyr tillbaka till Iran.
Maria avslutar sin berättelse på ett oväntat sätt. Hon vill gärna träffa den unge man som hennes man lejde för att kasta syra i hennes ansikte. Men inte för att hämnas! Det enda hon vill göra är att fråga honom hur han kunnat leva med det han gjort henne. Hon vill fråga honom om det verkligen varit värt pengarna. En maning till självrannsakan som kan vara nog så nyttig för gärningsmannen att genomföra.
Hans Arvidsson
