FRÅN FÄLTARBETET TILL ETNOLOGISKA BETRAKTELSER
Till minnet av Fadime Sahindal och de tusentals ungdomar världen över vilka dödas i heders namn.
MINNESBILDER FRÅN FÄLTET
Det var en välklädd man i fyrtioårsåldern som reste sig upp bland nära hundra deltagare på seminariet i en gästvänlig assyrisk kulturförening.
Diskussionen handlade om mansrollens betydelse i pojkars fostran i relation till jämställdhet. Mannen som hade suttit tyst under debattens första timme vände sig mot mig som höll i seminariet. Han började tala lugnt och respektfullt men med en tydlig auktoritet i rösten. Han sa följande:
Du förstår, när jag kom till Sverige då var det som att komma till en annan planet. Lyssna nu noga! Jag älskar naturen, liksom svenskarna, och en gång, några månader efter att vi kom till Sverige åkte vi till Skärgården tillsammans med min fru och våra små barn. Det var en vacker sommardag och vi njöt av den behagliga sommarvärmen, utan att svettas som i våra länder. Plötsligt fick jag syn på en svensk familj som med sina tre barn lekte och badade i havet…och tro mig eller inte, de var nakna! Helt nakna!….Vi stod bara där som förstenade. Sen när jag hämtat andan drog jag mig tillbaka med min familj och sade att det måste vara människor som rymt från ett mentalsjukhus!…och så sprang vi, så långt vi orkade. Okey, nu har det gått flera år… jag vet att de inte var mentalsjuka och att de flesta svenskar badar inte nakna heller…ja, bara nästan nakna (skratt och applåd från publiken). Visst, jag har lärt mig att respektera det och jag uppskattar Sverige på många sätt. Jag har lärt mig åka skidor, jag äter sill och potatis, det är bra. Jag äger flera restauranger och skapar arbete åt andra…jag är alltså ”välintegrerad” i detta land. Men! (nu höjer mannen rösten)… och detta kan du hälsa till integrationsministern: jag kommer aldrig bli svensk!…och mina döttrar får inte heller bada nakna i havet. Och framförallt får de inte ”provköra” äktenskap med olika så kallade ”pojkvänner” som svenska tjejer gör! Nejdå! Hos oss finns inga såna svenska påhitt som sambo och särbo. Det skall ni veta… sex och äktenskap är inte en lekstuga för experiment, idag gift i morgon skild, med extrapappor och extramammor utan hänsyn till barnens behov. Detta är inte ”modernt” … det är omoralisk. Hos oss är äktenskapet heligt, det gäller livet ut, det säger Gud och vår kultur och det kräver jag respekt för… liksom jag respekterar svenskarnas tvärtomkultur. Ja, det är det väl därför som vi har mångkultur i detta land, eller hur?
Med denna tolkning av begreppet ”mångkultur” avslutade den trevlige mannen i fin kostym sitt inlägg och satte sig med nöjda blickar, i väntan på reaktioner. Alla var överens om att inte slösa tid på frågan om nakenbad i havet men att diskutera rätten till att välja sina kärleksrelationer utan att gifta sig visade sig vara en aktuell och laddad fråga. Ett fåtal ansåg att i Sverige skall man ”integrera sig” och lämna tusenåriga traditioner bakom sig, medan några tyckte att integration handlar om att mötas på halva vägen, så att flickorna – i så fall – skulle kunna få bli ”halv-oskulder”. Hur det nu skulle gå till, förblev osagt. En majoritet av deltagarna tyckte dock att våra diskussioner kom för sent eftersom deras döttrar redan hade försvenskats, ungdomarna revolterat mot de gamla traditionerna (kyskhetskulturen) och föräldrarna hade svårt att motverka den svenska skolans ”kulturkolonialistiska” projekt om individualisering och självförverkligande. Föräldrarna hade stått maktlösa inför att inte kunna uppfostra barnen enligt de gamla moraliskt korrekta traditionerna då makten i familjen ägs av barnen i Sverige. Det var en allmän slutsats. Det skall tilläggas att ingen fick hjärtattack av den ibland hetsiga debatten utan snarare tvärtom. Stämningen blev mer och mer levande och friare av att man äntligen fick vädra dessa tabubelagda frågor.
Detta seminarium ägde rum på den tiden då medierna uppmärksammade fallet med nittonåriga Pela Atroshi från Farsta, som i skolan berättade att hon var ”lika fri” som sina svenska kamrater men en dag blev skjuten till döds av sin far och farbröder. Fadern sade följande hos polisen i Dahouk (Irakiska Kurdistan) där mordet skedde den 24 juni 1999. Här följer citat från förhörsprotokollet: ”Jag som hennes far var helt övertygad om att min dotter, offret Pela, hade förlorat sin oskuld och blivit en gatflicka som europeiska flickor. Hennes handlingar hade negativa konsekvenser för min familj, särskilt eftersom jag hade en annan dotter som är född 1980 (Breen) och jag var rädd att hon skulle påverkas av det beteendet. Jag försökte rädda min familj från att avvika och ta in på fel spår”.
Pelas farbröder fick livstidsfängelse i Sverige men Pelas far stannade kvar i Irak och fick inget straff för att ha försökt ”rädda familjens heder”. Detta är inte särskilt förvånade när man hör att stadens dåvarande högsta polischef i Sveriges television säga, på engelska, att också han själv skulle döda sin dotter i fall hon hade gjort ”samma fel” som Pela. “You must remember, this is not Europe here” summerade Dahouks polischef för den svenska reportern. Här är det värt att notera att samma uttalande, kryddad med hänvisning till ”den manliga plikten”, gjordes av den unge Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens nuvarande president – son till den tidigare presidenten och muftin.
Det är många invandrarfamiljer som till följd av dessa, ofta tabubelagda konflikter, hamnar i kris och faller sönder, inte sällan under tragiska omständigheter. Upplevelsen av att bli invaderad av ”svensk” feminism och jämställdhet – framförallt vad gäller barnen i skolan och därefter kvinnorna – sammanfattades av en socialt engagerade syrisk-ortodox präst så här: ”Vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Dessa familjetragedier skulle kunna förebyggas med öppna och ärliga diskussioner kring kulturella normer om heder och oskuld i relation till individens rättigheter men varken då eller idag sker dessa samtal på ett adekvat och välorganiserat sätt i flyktingmottagandet eller i SFI. Och framförallt inte i de mer eller mindre slutna manliga etniska föreningar och samfund vilka upprätthåller traditionerna och inte sällan dominerar livet i många könssegregerade förorter. ”Varför har ni inte talat med mina föräldrar?” frågar ungdomar som har tvingats fly från sina familjer. Adekvata konfliktförebyggande åtgärder uteblir ännu idag eftersom beslutfattarnas rädsla för att de vuxna (traditionalisterna) ska svara med anklagelser för ”rasism” väger tyngre än viljan att rädda barnen. Detta har flera makthavare erkänt – i spåren av integrationsministers Mona Sahlins berömda utspel (den 8 juni 2001, DN) – och därmed har Fadime Sahindals krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” förblivit en dröm.
Det var frågor som vi diskuterade redan tillsammans med Fadime Sahindal år 2000-2001, dock utan att kunna förmå makthavarna att ta itu med hedersnormerna. Akuta åtgärder och utbildningar för myndigheter löser inte de konflikter som könssegregationskulturerna skapar. Under dessa femton år, efter Fadimes död, har man sopat konflikterna under mattan och ungdomarnas utsatthet har bara ökat; allt enligt regeringens nationella kartläggningar, 2009 och 2014, ledd av Carin Götblad. Ökade motsättningar och spänningar som skapas i spåren av könssegregationskulturers utbredning har i högsta grad bidragit till att invandrarfientligheten fick en stark röst in i riksdagen. Ändå går väldens ”första feministiska regering” vidare på den inslagna vägen. Myndigheterna fortsätter att stödja och finansiera organisationer vilka odlar självsegregation och hederskulturer samtidigt som det satsas stora resurser på att hjälpa ungdomar som rymmer ifrån hotet som dessa kulturer genererar. Förortsfeministerna fortsätter att bekämpa hedersförtrycket och det gör de också med stöd från samma myndigheter.
Att segregationens och hederskulturers utbredning också skapade en mylla för jihadister är nästa resultat som följd av den så ofta benämnda ”misslyckade integrationspolitiken. Politiken att äta kakan och ha den kvarär bevisligenkontraproduktivt men fortsätter likväl. Samma sak med hedersvåldsdebatterna som trots enorma satsningar på (hedersvålds)utbildningar verkar fortgå i all oändlighet. Mängder av rapporter och böcker med nya vittnesmål av hotade ungdomars röster och vetenskaplig forskning om hederskulturer tycks inte heller kunna ändra på den negativa utvecklingen. Det är inte förvånande att också den nuvarande jämställdhetsministern är ”orolig för utvecklingen” (läs intervjun med henne här).
Men i stället för att makthavarna oroar sig hade det varit bättre att agera och demokratianpassa hedersnormerna – vilka inte på något sätt är genetiskt medfödda. Kortsiktiga politiska hänsyn väger ännu idag tyngre än långsiktiga, adekvata åtgärder, baserade på vetenskapliga observationer. – Följande text är ett försök till att med hjälp av antropologi och etnologi belysa bakgrunden till sammanhanget heder, kultur och individens mänskliga rättigheter.
OM KULTURBEGREPPET
Med tanke på de senaste femton årens ständigt återkommande debatter om hederskulturer är det lika bra att börja med att definiera vad som menas med begreppet kultur (latin: cultura, dvs. odling). Det är inte oproblematiskt eftersom begreppet används i olika sammanhang och ingen har monopol på en definition. Här får vi i alla fall bortse från kulturens estetiska och konstnärliga aspekt som är så vanligt att tala om när man tänker på olika kulturella fenomen. I ett antropologisktsammanhang brukar kultur definieras som ett sammanhängande system av normer, värderingar, traditioner och typiska beteenden vilka manifesteras i socialt handlande och överförs från generation till generation.
Kulturbegreppet var mer positivt laddat tidigare – ett ”honnörsord” enligt antropologen Ulf Hannerz – medan man idag ser begreppets komplexitet. Begreppet kan bli extra laddat och kontroversiellt när kulturspecifika normer och värderingar lyfts fram. Det uppstår ofta ett känsloladdat argumentationsklimat inte minst därför att kultur också används för att utöva makt när det handlar om att vilja bestämma över individens frihet att göra sina egna livsval. Utifrån individens rättighetsperspektiv blir de maktaspekter som innefattas i kulturella normer och värderingar speciellt intressanta.
Etnologiprofessor Magnus Öhlander konstaterar ”Att se och förstå skillnader är i sig nästintill en förutsättning för att världen skall bli överblickbar och begriplig” (Bruket av kultur; 2005:25). Det går helt enkelt inte att tänka nyanserat och beskriva mänsklig tillvaro utan att kategorisera och kategorier finns troligtvis på livets alla mer eller mindre komplexa område. Vi kan inte bortse från kategorier som bilister och cyklister, unga och gamla, köttätare, vegetarianer och veganer, krigare och pacifister, norrlänningar och stockholmare, kineser och tibetaner, kvinnor och män, ateister och troende och så vidare. Praktiskt taget är det omöjligt att räkna upp alla kategorier som livet som sådant och olika vetenskaper erbjuder och ständigt nyskapar.
Att se skillnader vad gäller de kulturella normerna kring könsgemenskapskulturer och könsapartheidskulturer har med ett intresse för verkligheten att göra. Att vissa debattörer, politiker och en del sociologer så gärna vill framställa detta som ”andrafiering” har med politik att göra, inte med vetenskap. Det är uppenbart när man talar om kulturella skillnader att det behövs en medvetenhet om att själva begreppet kultur kan utnyttjas för att fördjupa skillnaderna genom ensidiga kategoriseringar av människor. Vissa tycker till och med att det är det enda som kulturbegreppet förmår att skapa medan andra, liksom professor Öhlander, menar att det skall användas för att på ”ett balanserat sätt beskriva skillnader utan att reducera människor till en kultur på grund av etnicitet”. Antropologen Mikael Kurkiala påpekar vikten av dessa kunskaper: förstår man inte de kulturella normerna bakom ett fenomen som hedersmord eller anorexi så kan man heller inte hantera det våldsförebyggande arbetet och komma till rätta med sjukdomen (Kulturen viktig orsak till både hedersmord och anorexi, 2002 DN).
För att belysa problemet kring kulturbegreppet kan vi först ta ettexempel från Spanien. Antagligen skulle ingen komma på att svartmåla den spanska kulturen på grund av att tjurfäktning anses vara nationell sport i Spanien då många anser att tjurfäktning inte är en sport, utan ett ritualmord, i underhållningssyfte. Att en del spanjorer tycker det också gör saken bara mera intressant. I sådana situationer talas det om delkulturer och inte om kulturen som helhet.
När man är benägen att beskriva kulturer i övervägande ljusa toner kan det kopplas till det kulturrelativistiska förhållningssättet. Kulturrelativism handlar ursprungligen inte om att alla värden är lika goda utan att det handlar om en metodologi för antropologer som gör fältarbete. Det innebär att ett fenomen skall betraktas i sitt sammanhang och konsekvenserna bedömas där, utan etiska värderingar. Det kulturrelativistiska förhållningssättet (metoden) introducerades för hundra år sedan först av antropologen Franz Boas just för att motverka fördomar om ”den andra”. Det får ändå inte betyda att vetenskapen skall vara uddlös och oförmögen till kritik, menar professor Lena Gerholm. Att undvika att skildra livets och kulturers mörka sidor och därigenom trevligifiera verkligheten är farligt, anser hon (Gerholm, Etnologiska visioner, 1993:18). Vetenskapen bör, utan pekpinnar, visa tankemönsters kulturbundenhet och därigenom skapa möjligheter att tänka annorlunda. Men tankemönsters kulturbundenhet kan inte nödvändigtvis förklaras genom att bara fokusera på sociala orättvisor eftersom olika normer och värderingar inte alltid är beroende av olika gruppers klasstillhörighet – eller ålder, kön, religion, etnicitet. Om vi stannar vid exemplet tjurfäktning som kulturfenomen så kan det konstateras att gamla tiders illitterata spanska lantarbetare, borgare, kvinnor och män, statsministrar och världsberömda konstnärer som Picasso, Hemingway, Pablo Neruda, etc. var mycket förtjusta i att titta på tjurfäktning. Och likväl kan vem som helst oberoende av klasstillhörighet eller kön hävda att tjurfäktning är en skam för den spanska kulturen. Det handlar ju om ritualmord i underhållningssyfte på oskyldiga djur, som sagt. Faktum är att tjurfäktning förbjöds ganska nyligen i Barcelona, dock inte alls i Madrid. Detta visar att trots starkt motstånd kan även djupt rotade kulturella yttringar förändras – om man arbetar för det. Med detta exempel lämnar vi djurens rättigheter och återgår till att reflektera över sambanden mellan kulturella normer och mänskliga rättigheter.
KULTURSPECIFIKA VÅLDSFÖRETEELSER
Bild till vänster: Sabinskornas bortrövande, av Nicolas Poussin, 1637: Brudrov / marriage by capture- förekommer ännu idag bl.a. i delar av Central Asien, India, Afrika, bland Hmong folket i Kina, etc.
Bild till höger; Iransk målning från 17- talet: Sati (Shivas hustru, gudinna) eller praktiken betyder också änkebränning i Indien; det har förbjudits redan hundratals år sedan av såväl muslimska som senare engelska erövrare och sedvänjan har sannolikt har upphört idag. Det senaste kända fallet Sati rapporterades i världspressen 1987. Däremot sedvänjan devadasi (”Gudarnas tjänare”) som i praktiken döljer tempel prostitution – likväl förbjuden – har överlevt i vissa områden. Det uppges också att unga flickor, ”oskulder”, auktioneras ut för stora pengar (”oskuldsauktioner” rapporteras även från andra länder, också som illegala verksamheter).
Till och med FN – där djupt konservativa och rena könsapartheidstater är manstarkt representerade – har sammanställt en lista på en lång rad kulturellt förankrade våldsfenomen, signerad av juristen Radhika Coomaraswamy. Det handlar om praktiker som könsstympning eller female genital mutilation (FGM), honor killing, female infanticide (dödandet av flickebarn, bl.a. genom sex-selektiva aborter), tvångsgifte, kastsystem, änkebränning, tempelprostitution, hemgiftsmord (dowry deaths), fotbindning (tidigare praktik i Kina), brudrov (bride kidnapping/marriage by capture), häxjakt (witch-hunt), anorexia och plastikkirurgi (kopplade till skönhetsindustrins effekter i väst), etc. Det finns en kort sammanfattning om dessa praktiker i FN-rapporten: Cultural practices in the family that are violent towards women, 2002.
OM HEDER
Ingen av alla dessa kulturspecifika våldsföreteelser skapade debatter i Sverige men fenomenet hedersmord gjorde det. FN räknar med 5000 hedersmord per år i världen men som bekant bokförs de flesta hedersmord som olyckor eller självmord så att den korrekta siffran på hur många hedersmord som sker får vi inte veta. Ändå skulle man kunna gissa att ca: 99 % av de hundratalsmillioner ungdomar världen över som växer upp under diverse heders- och oskuldskulturer inte blir dödade. Här finns ett nästa problem som är ännu svårare att genomskåda och kartlägga. Frisinnade människor eller rättighetsaktivister, vilka har erfarenheter av att växa upp i ett totalitärt samhälle, vet av erfarenhet att det räcker att döda ett litet fåtal för att få den stora majoriteten att finna sig i systemets förtryck. Som historien (och även journalfilmer från världens alla hörn) visar hyllar människor inte bara frihet utan också tyranner. Många människor internaliserar förtryckets ideologi och ser inte frihetsbegränsningarna som orättvisor. De kan till och med tycka att det inte handlar om begränsningar utan om den ”rätta” tron och/eller den ”rätta” moralen. Det är troligen en del av förklaringen till att företeelser som könssegregation, könsstympning, barnäktenskap och oskuldskontroller (genomförda av militären och moralpoliser) är inbyggda i systemet i många länder, i vissa fall med fullt stöd i landets lagar. Alla sorters totalitära ideologier har haft sina entusiastiska folkmassor och trogna anhängare och det förhåller sig på samma sätt med hedersetiken som kan beskrivas som totalitär, t.o.m. rasistisk. Hedersetiken – i ett demokratiskt mångkulturellt samhälle – kan ses som en form av rasistisk diskriminering när endogami (ingifte) praktiseras. Det innebär att familjens krav på barnen att få gifta sig endast inom den egna gruppen utesluter andra etniska/religiösa grupper, som kan leda till allvarliga konflikter. Motsättningar skapas inte bara i familjen utan också i det omgivande samhället. Det uppstår dessutom starka interetniska motsättningar mellan traditionalister och förnyare och det skapas även konflikter med det omgivande samhället (vars konsekvenser nämndes redan i inledningen).
Också en del kvinnor försvarar hedersetiken. Även många kvinnor anser att det föräktenskapliga oskuldskravet på en dotter som kopplas till hennes ”renhet” och släktens heder är en essentiell del av kulturen. I och med att Sverige saknar en integrationspolitik med adekvat fokus på mänskliga rättigheter blev jag inte särskilt förvånad när en ung kvinnlig universitetsstudent i nittonårsåldern (uppvuxen i Sverige) sa följande: ”…ok, det är sant, ett fåtal tjejer dödas, men det är mindre viktigt än vår heder…det måste du förstå! Hos oss gäller kollektivet först, hos svenskarna individen”. Det finns ingenting att missförstå här, logiken är glasklar även om kvinnor generellt sett nog har mera att förlora än männen. Det händer också att kvinnor stödjer eller aktivt medverkar i verkställandet av familjens dom och genomförandet av ett hedersmord (t.ex. fallet Abbas Rezai).
I sammanhanget är det värt att titta på några kartläggningar från länder där kyskhetsnormerna är mer eller mindre dominerande. En undersökning bland ungdomar utförd (2010) av Goethe Institutet i Malaysia och Indonesien visar att 91,4 procent av de tillfrågade anser att föräktenskapliga kärleksrelationer är att fördöma. Enligt en annan undersökning genomförd av Cambridge University’s Institute of Criminology (2013) i Jordanien bland högstadiestudenter var det 40% av pojkarna och 20% av flickorna som ansåg att hedersmord är berättigade om de tjänar syftet att rädda familjens goda rykte. Och just i Jordanien kämpar sedan länge ingen mindre än själva drottningen Rania för att få bort strafflättnader i lagen för dem som begår hedersmord – dock ännu så länge utan resultat. BBC rapporterar (2005) om en universitetsundersökning från Diyarbakir som visar att 37% av de tillfrågade anser att en kvinna som begår äktenskapsbrott bör straffas med döden. Trots alla dessa och flera andra kartläggningar saknas omfattande internationella undersökningar vad gäller attityder kring det föräktenskapliga oskuldskravet (som är en nyckelfråga till att förebygga hedersmord). Varken FN eller EU har visat större engagemang i frågan.
Hur kan då hederskulturen beskrivas? Etnologen Annick Sjögren skriver följande: ”Oskuld i gruppinriktade samhällen symboliserar moralisk renhet. Och vid Medelhavet kopplas den till familjens ansvar och heder. Oskuld i moderna individualistiska samhällen, som det svenska, angår bara individen själv och är en fråga om personlig integritet och frihet. Dessa två ståndpunkter kan inte förenas” (Annick Sjögren, Vi som ville så väl, 1996:59). Här fångas essensen av konflikten. Det måste ändå tilläggas att oskuldskulturer har funnits och finns i många delar av världen, inte bara i Medelhavskulturer. Antropologer skildrar en stor variation av olika kulturer utifrån kollektivets inställning till sexualiteten, allt ifrån ”permissive societies” där tidiga sexuella relationer är tillåtna eller uppmuntras, till diverse stränga ”restrictive societies” där bland annat hedersmord kan sanktioneras. Som bekant dödas inte enbart flickor. I t.ex. ”karo-kari killings”i Pakistan dödas rätt ofta båda flickor och pojkar. I ett fåtal mindre samhällen läggs skulden för illegitima sexuella relationer alltid på unga män och flickor dödas aldrig. (Kvinnor dödas aldrig heller vad gäller fenomenet blodshämnd t.ex. i Albanien).
Konflikten mellan de gruppinriktade och individcentrerade samhällena – vad gäller synen på individens rätt till sitt kärleksliv – är troligen lika gammal som människan som art. En övergång från de matriarkala till de patriarkala samhällena får stor betydelse vilket uppmärksammades av författaren Eva Moberg (prima materia, 2003). Det är antagligen denna övergång som speglas i den antika grekiska mytologin där skönhetsgudinnan Afrodite står för rätten till kvinnors fria val – utan att några av gudarna eller människorna kallar henne för ”hora” – medan jaktens gudinna, Artemis eller också Athene representerar oskuldens ”renhet”. Att kontrasten mellan en sträng kyskhetsetik och kvinnors fria val och självbestämmande existerar parallellt kan spåras även i många andra mytologier. Exempelvis hos den mesopotamiska mytologins kärleks- och krigsgudinna Istar eller den nordiska mytologins Freja – som nog överträffar nog Afrodite vad gäller kärleksaffärer.
Kulturer förändras, kan vi höra ofta. Dock inte alltid och inte i alla sammanhang. Bilderna är tagna i en massaj by i Tanzania, nära berget Kilimanjaro, hösten 2015. Hövdingens son vid porten berättar för undertecknad: ”Hos oss är alla flickor och alla pojkar omskurna. Så har vi alltid gjort. Kärleksrelationer som ni pratar om är ett västerländsk koncept, inte vårt. Hos oss bestämmer min fader med vem eller med vilka jag skall gifta mig med och så blir det bra”. – Flickors omskärelse är förbjudet i Tanzania; 18% utsätts för sedvänjan – jämför med Egypten 95 %, källa UNICEF.
När Sjögren beskriver krocken med ”moderna individualistiska samhällen” är det viktigt att komma ihåg att det inte var det ”moderna” västerlandet som uppfann flickors/kvinnors rätt till sina egna kärleksliv. Skulden till ”omoralen” tillskrivs generellt västvärlden, vars påverkan måste stoppas vid gränsen i de länder där oskuldsetiken inskriven i lagen, där kyskhetsbrott kan medföra att en sextonårig flicka hängs offentligt (källa: Amnesty). I dessa länder betraktar traditionalister och makthavarna den sekulära, ”gudlösa” västvärlden som omoralens kaos, ignorans och barbari (jahilyja) genom att hänvisa till att skillnaderna mellan män och kvinnor har utplånats. Verkligheten att kvinnor i väst generellt har makt över sin mödom (som inte finns) och att de föder alltför få barn och alltför ofta skiljer sig, har varit en mardröm för inflytelserika muslimska teoretiker som historikern Ian Buruma beskrev i Occidentalism, The West in the Eyes of its Enemies (2004) – en av de studier som förkastar Edward Saids teser, vilka framförs i dennes populära studie Orientalism (1978).
Det är viktigt att påminna om att det i detta sammanhang inte handlar om kampen mot västerländsk kolonialism eller exporten av Coca-Cola-kulturen utan om en kamp för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Den sistnämnda framställs ofta som västerländskt kulturkolonialism just i syfte att förstöra gamla familjetraditioner. Det skall också betonas här att västvärldens s.k. omoral (dvs. kvinnors rätt till sin kropp/oskuld), gudlöshet, materialism och individualism har varit en måltavla på flera olika håll i världen, inte bara i vissa muslimska länder. Exempelvis den intellektuella slavofila rörelsen i Ryssland kring förra sekelskiftet – även litterära storheter som Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij – var också fientligt inställda till ”västerländsk” rationalism, materialism och den tidens begynnande kvinnokamp. De prisade i stället den urkonservativa ortodoxa kyrkans äkta ryska karaktär (som man återigen gör idag efter Sovjets fall). Extremnationalister i Indien eller i det moderna Japan opponerar ännu idag starkt mot den västerländska individualismen och feminismen. Ett belysande exempel är den tidigare nobelpriskandidaten Yukio Mishima, vars teaterpjäs Madame de Sade sattes också upp i Sverige på Kungliga Dramatiska Teatern av ingen mindre än Ingmar Bergman. Mishima gick så långt att han på allvar ville stoppa västerländskt inflytande i Japan och när hans spektakulära statskupp misslyckades traditionsenligt begick självmord (seppuku) – med hedern i behåll. (Självfallet betyder ”heder” i denna kontext något annat än den heder som kopplas till oskuldskravet på ogifta döttrar; det handlar om skillnaden mellan ”sheref” och ”namus”; se längre fram).
Kampen mot det sekulära (Gudlösa) samhället och ”västerländsk” jämställdhet – med stark anknytning till hedersetiken – fick synbarligen en bredare folklig förankring i delar av den muslimska världen. Filosofer, teologer som t.ex. Abul A´la Maududi i Indien/Pakistan, Sayyid Qutb och Hassan al-Banna i Egypten var inflytelserika redan före andra världskriget.
En fortsättning följer i vårt nästa nummer (kanske).
Nicklas Kelemen
etnolog / fältarbetare
Huvudbild: Jackson Pollock
Några intressanta länkar om könsstympning:
Kvinnlig könsstympning
Female genital mutilation (FGM) frequently asked questions: United Nations Population Fund
Om våld i hederns namn:
Honour Based Violence Awareness Network
IKWRO
Memini
Prevent Honour Based Violence
Citat från “Care”s hemsida: FAMILY HONOUR IS AT STAKE
For many families, having a girl get married while she is still a virgin is critical to a family’s honour. B’s mother got married at 12 because she was very beautiful, and her family was worried that she would start having sex (Burundi). Länk
