EN UNG KVINNAS BERÄTTELSE OM VÄGEN TILL FRIGÖRELSEN
Jag heter Aaisha och jag är född och uppvuxen i Umeå men kommer ursprungligen från Marocko. Mycket har hänt i mitt liv som satt så djupa spår att jag ofta blir överväldigad av det. Så överväldigad att jag för ett kort ögonblick glömmer hur man andas utan att få full panik och börja gråta.
Min resa började redan när jag var yngre än 4 år gammal. Jag kan inte komma ihåg att jag ständigt hade min mamma med mig som kramade mig eller lekte med mig. Pappa spenderade sin mesta tid på jobbet på sin verkstad och då fick jag spendera min tid hemma med mamma. Det är ytterst lite jag kommer ihåg av saker som ska ha hänt med mamma som är positiva.
Jag kommer ihåg att pappa brukade ta mig till hans jobb på hans verkstad som liten. Där kunde jag leka några minuter med hans kollegor som aldrig var sena med att visa mig både kärlek och uppmärksamhet. På den tiden gick jag aldrig på dagis. Vad jag däremot minns från min tidiga ålder är att jag ofta var med släktingar som ofta och gärna tog hand om mig. Jag fick ofta sova över hos dem, hitta på saker med dem, gå ut med dem och göra saker tillsammans. Jag tvivlade aldrig på hur mycket de älskade mig. Mamma var aldrig glad i det och var kanske även lite svartsjuk p.g.a. det band som jag och mina släktingar delade. Mamma och jag bråkade ofta för jag var hårt hållen dels i enlighet med våra traditioner och dels för att jag var äldst bland många syskon. Jag fick inte stanna länge hos mina vänner, de brukade hämta mig så tidigt kvällen så att jag skämdes. Efter skolan fick jag gå hem direkt och var tvungen att arbeta även på helgerna. Svenskarna fick göra som de ville men vi fick inte gå på disco för då skulle familjens goda rykte förstöras. Mina svenska kamrater blev förvånade och de tyckte att det var synd om mig. Vissa andra retade eller nästan mobbade mig. Men jag var barn och våra regler var tydliga och jag var bunden. Redan under mellanstadiet började familjen med att hålla pojkarna borta och jag fick lära mig att vi inte var som svenskarna. För oss gäller det att spara oskulden fram till vi gifter oss och rykten kring kyskheten är mycket viktig. Kvinnas värdefullaste är hennes dygd för det handlar om hennes renhet. Ingen får röra henne före sin blivande man. Jag kommer ihåg en artonårig flicka jag kände som rymde med sin pojkvän hon älskade. Familjen visste att det handlade om kärlek men de polisanmälde killen för våldtäkt och då fick de gifta sig och på så sätt räddades familjens heder. Jag kan inte säga att det var ett humant sätt att lösa konflikten. Jag vet att dessa regler är också inskrivna i religionen men ändå upplevde jag att detta kommer starkare genom vår kultur då vi var inte så starkt religiösa.
Jag växte upp mellan två världar. En värld där man förväntade sig att jag skulle leva upp till varje punkt och pricka och på det vis som vårt levnadssätt krävde samtidigt som vi även anpassade oss till det liv man levde i Sverige enligt svenska regler och normer efter bästa förmåga. Fram tills jag var 12-13 så var det hemmet som gällde direkt efter skolan. Gick jag ut så var det enbart ifall mamma skulle ut någonstans för att handla och kanske även gå till parken så vi fick springa av oss lite av vår överskottsenergi. I annat fall så fick jag snällt sitta på balkongen och titta på de andra barnen som sprang och lekte ute. Att vi inte fick springa iväg som de andra barnen gjorde att vi sällan kände nån samhörighet med andra eftersom vi aldrig fick någon tillräcklig sammanhängande tid med dem för att faktiskt knyta an ordentligt. Det är möjligt att det var hennes sätt att vara en bra mamma – en mamma som ville ha strikta regler för sina barn att följa. Men som sagt så gjorde det att man ofta var ensam.
Men ju äldre jag blev desto större blev skillnaderna, klyftan och ensamheten. Jag hade inte samma vänskapskretsar som resten av de som gick i ens klass. De pratade ofta om de olika festerna de varit på eller skulle på, pratade om killarna de var förtjusta i och som besvarade det, mode och smink. Allt detta var jag helt och hållet var förbjuden från att ha och beblanda mig i, särskilt om det innefattade killar och discon. Jag blev ofta tillfrågad om jag inte ska följa med till nästa fest/disco och det enda svar jag kunde ge var oftast att jag skulle se om jag hann eller kunde. Ibland ställdes frågan av ren snällhet för att jag skulle känna mig inräknad i konversationen, andra gånger var det för att markera att de vet att jag inte får och att jag inte passade in i umgänget.
Som så många andra invandrare så hade min familj ett familjeföretag som jag förväntades närvara på och ställa upp att hjälpa till vid varje ledig stund jag hade. Det lämnade inte mycket över till fritid eller egentid över huvud taget. Ensamheten och utaförskapet växte. Via pappas företaget lärde man känna många olika människor av olika slag på både gott och ont. Jag utvecklade en annan variant av social förmåga. En social förmåga som innebar att kunna hantera människor med tålamod i alla möjliga situationer. Men även genom det jobbet så lärde jag känna andra ungdomar som var i min ålder som ofta kom antingen i sällskap av sina föräldrar eller med sina vänner. Och då kunde vi stå och prata en stund. Det har även hänt att de bjudit mig ut flera gånger att göra dem sällskap på utflykter eller fester men tyvärr fick jag inte följa med någon gång trots att vi kände dem väl. Mina föräldrar behövde mig på jobbet och fick istället tacka nej. Jag fick inte ens gå på firandet som klassen hade när vi slutade 9an, för det ansågs mycket viktigare att hjälpa till med företaget och att jag enbart var egoistisk som inte tänkte på familjen.
Åren gick och jag spenderade mer och mer tid i företaget. En dag så fick jag en chans att bygga mig något eget, där jag kunde passa in och höra hemma. Jag gick med på att gifta mig av egen villja. Inget var arrangerat och till mina föräldrars försvar så ville de först inte att jag gifte mig. Men jag var så ensam, så trött på att vara utanför, så trött på att vara den enda i syskonskaran som aldrig, inte ens en enda gång, blev efterfrågad för giftermål eller förlovning. Jag var trött på att alltid vara den som inte dög i någons ögon. Jag gifte mig och tanken var ju egentligen att jag skulle gifta mig därborta i Marocko och sedan få komma tillbaka till Sverige direkt efteråt.
Men så blev det inte. Jag fick snällt stanna kvar och allt började ändras långsamt men säkert från vad jag trodde skulle vara ny början för mig och ett nytt liv till att jag långsamt började tyna bort. Jag blev inte gravid, jag mådde inte bra. Alla hormonbehandlingar jag utsattes för, riktigt tunga mediciner som slog ut och brände ut mig helt. Hormonbehandlingar jag inte ens behövde till att börja med redan från första början. För vet ni vad? Det fanns inget medicinskt fel på mig what so ever. Alla läkare som undersökte mig, och tro mig de är så många att jag bokstavligt tappat räkningen, berättade det för både mig, min man och hans familj. Men det lät man sig inte nöjas med utan då tog de mig till ännu flera nya läkare för att börja om från början med nya undersökningar. För Gud förbjude att det var mannen det kunde vara fel på, för INGEN i deras familj har någonsin haft problem att få barn så det var ju definitivt mig det var fel på.
Läkarna motsatte sig i början flera gånger att undersöka mig eller ens ge mig hormoner som man krävde att jag skulle ta pga att jag faktiskt fortfarande var ung, enbart 19 år gammal. Men släkten körde över läkarna och jag kunde inte säga ett enda ord. Att ensam stå och gå emot dem var som att självmant sätta foten i ett hål i marken fullt med bålgetingar, man kommer inte oskadd därifrån. Jag hade ofta ont och mådde allmänt kasst. Men någon medkänsla fanns inte att hitta för vad jag gick igenom. Ofta fick man höra att andra minsann blivit gravida direkt och fick ofta höra det direkt så fort någon ny bekant eller anhörig visade sig vara gravid. Mitt psyke bröts sakta men säkert ner och dagarna bara flöt ihop.
Åren gick och jag orkade inte mer, jag ville inte bo kvar i Marocko, jag kände mig otrygg. Jag ville hem till Sverige. Flera gånger försökte vi fixa skilsmässa men då skulle ju prompt hela familjen få veta vad vi gjorde och alla skulle lägga sig i och stoppade oss varje gång. Många gånger blev jag även tillsagd att packa mina väskor och sticka men att jag minsann fick klara mig själv utan vare sig pass eller pengar, för jobba fick jag ju inte. Pengar fick jag enbart för att handla det som behövdes för dagen och jag visste aldrig hurdan våran ekonomi såg ut.
Dagen kom och vi båda flyttade i alla fall hem till mitt älskade och trygga Sverige. Vi fick lägenhet och jag var den som fick skriva mitt namn på lägenheten som förstahands underskrift. Lättnaden jag kände i hjärtat gick inte att beskriva, jag var alldeles tårögd. Mitt namn, svart på vitt på ett kontrakt för en lägenhet som ingen någonsin mer kan slänga ut mig från. Åren i Sverige blev som en enda lång berg och dal bana. Bråken minskade till en början men så började min man falla in i samma spår igen. Jag fick ständigt bråka med honom om att i Sverige kan jag inte leva som jag gjorde i Marocko. Här kunde jag inte bara sitta hemma och förväntas sköta allt som skulle göras, utan vi båda måste jobba och hjälpas åt hemma. Det var mycket som vi var överens om ena stunden men det vände lika fort i nästa stund då jag kunde få en ordentlig utskällning på telefon av mina föräldrar eller hans familj för saker som de hörde om vårt liv. Och när man kom hem från oavsett det var skolan eller jobbet så kunde min man förvänta sig att jag ändå ska sätta igång och slita hemma också trots att jag redan var trött. Hans försvar var att det är min plikt och att ifall det inte dög så kunde jag faktiskt både sluta plugga och jobba och istället ägna mig åt min riktiga plikt. En plikt som innebar att jag enbart gjorde allt som hade med hemmet och honom att göra. Hans lön, enligt honom, var hans lön men min lön var våran lön. I många år höll vi på så här men jag stod på mig och fortsatte plugga och jobba. Jag kämpade för min självständighet en dag i taget, det var allt jag kunde göra. Under tiden fick jag börja hormonbehandlingar och nya undersökningar även här i Sverige. Men en dag, efter några år sa jag stopp, jag klarar inte mer, MIN KROPP ORKAR INTE MER.
Då lät jag inte min man komma i närheten av mig mer. Jag ville inte ha barn mer, i alla fall inte med honom. Jag ville inte ha barn med en man som varken såg mig, älskade mig eller som över huvud taget inte uppskattade något av vad jag gjorde. Jag levde samma liv med honom, om än annorlunda på många sätt, som jag levde med mina föräldrar. Allt var ständigt på alla andras villkor, inget var någonsin på mina villkor. Det gjorde ont att vara så osynlig, det gjorde ont att inte vara god nog, att inte vara respekterad eller uppskattad för det man är eller det man gjorde och ställde upp med.
Jag tynade sakta men säkert bort varje dag och det var knappt något kvar av mig eller det som gjorde mig till den jag är eller var. Så jag tog mod till mig där och då, jag bestämde mig för vad jag skulle göra. Jag gick upp tidigt nästa dag och bytte om och förberedde mig inför vad jag skulle göra. Det fick bära eller brista. Jag kände att jag redan förlorat allt nästan, jag hade inte något mer att förlora. När han gick till jobbet som vanligt på morgonen så begav jag mig kort därefter till tingsrätten nere i stan och letade mig fram till familjerätten. Jag hittade vad jag behövde men så var det som att något grep tag i mitt hjärta och jag blev sittandes där i ca 30 min innan jag kunde röra på mig igen och börja bege mig hemåt, Jag bara satt och stirrade på papprena i min hand. 16 år av mitt liv med både äktenskap och förlovningsperioden bortkastade och jag kände mig tröttare än någonsin. Jag kände mig trött, besviken och arg. Men mest av allt kände jag mig misslyckad, att det trots allt antagligen fanns en anledning till att ingen ville ha mig redan från början. Ingen som var intresserad av mig oavsett det var i hemlandet eller i Sverige under uppväxten. Jag näst intill existerade inte för någon. Bara för ett väldigt kort ögonblick så funderade jag på ifall det inte var bäst att bara ta livet av sig och försvinna, ingen skulle vare sig märka att jag var borta eller ens sörja. Men de tankarna slog jag envist bort och bestämde mig för att åter igen påbörja ett nytt liv. Ett liv för min egen skull vad andra än må tycka.
Efter många om och men lyckades jag få hans uppmärksamhet och jag sa att det är jag och han som är gifta. Vi är inte gifta med varandras familjer och att beslutet enbart är vårt. Ingen har rätt att lägga sig i våra beslut för det är ingen av dem som går igenom det vi genomgår. Så till slut så fick jag papprena ifyllda och processen var igång både här hemma i Sverige och i Marocko. När papprena kom tillbaka och jag äntligen fick bekräftat att vi är skilda så samlade vi familjen och berättade vad som gäller. Självklart så blev det väldigt hotfull stämning. Min fd man satte sig som om jag misshandlat honom och betedde sig som ett offer medan jag fick ta alla beskyllningar och kränkningar utan att han kom till mitt försvar med ett enda ord. Man la hela skulden på mig och släkten lovade dyrt och heligt att jag skulle få betala dyrt för det. Jag reste på mig och gick därifrån. Jag gick hem till MIN lägenhet, MIN trygghet, MITT hem. Ett hem ingen kunde slänga ut mig från. Men jag var utmattad och tårarna rann utan att vilja ta slut. Jag var fri men kände att jag ändå inte hade något att fira, ingen att fira med. Inte ens mina föräldrar eller syskon. Tanken är att ens föräldrar ska finnas där för en, stötta en, skydda en, och viktigast av allt älska en. Men inte mina föräldrar. De slängde bort mig så fort jag gick mot strömmen och med hjälp av dem som ville mig ont så lyckades de stöta bort mig helt.
Jag fortsatte mina studier och arbetade samtidigt. Jag var fast besluten att jag skulle garantera min egen framtid. Jag skulle aldrig mer förlita mig på någon annan för att lyckas i livet. Jag skulle aldrig lägga mitt liv i någon annans händer heller igen.
Jag jobbade dygnet runt för att få det att gå runt ekonomiskt. Jag struntade i att ta lediga dagar nästan, sov enbart 2 timmar varje natt för jag hade sån ångest och kom aldrig till ro. Jag flyttade till en ny och mindre lägenhet men som ändå var för mycket för den lilla inkomst jag lyckades skrapa ihop varje månad. Jag tog alla jobb jag kunde få. Allt för att inte behöva förlita mig på min familj eller socialen.
Mina släktingar började att beskylla mig för att jag befann mig i dåligt sällskap och spenderar mina kvällar på fester. Skulle jag mot all förmodan bli sjuk då fick jag höra att det var självförvållat. Att hade jag flyttat hem istället och bott hos dem så hade jag inte råkat ut för det eller behövt jobba så mycket som jag gör. De gjorde allt för att bryta ner mig och se till att jag misslyckas med mina åtaganden. De bara väntade på den stunden jag skulle falla platt på ansiktet så att de skulle visa sin skadeglädje och säga ”Vad var det vi sa? Vi har alltid vetat att det aldrig kommer komma något gott från dig eller att du någonsin kommer lyckas i livet”. Det var ord jag ofta fick höra och som ringde i mina öron.
Ju fler rykten man spred om mig desto mer hotfull blev situationen och jag måste bryta ett x-antal gånger med min familj pga det. De valde att tro på alla rykten man spred om mig från min ex-man och hans familjs sida. Hotfulla sms och telefonsamtal började komma och jag såg alltid till att kolla att jag låste om mig ordentligt om nätterna och även dagarna. Om nätterna kunde jag inte sova för jag låg och lyssnade efter deras fotsteg i trapphuset. Gick ofta upp under nätterna för att kolla att det verkligen var låst och drog i handtaget varje gång och såg även till att låsa säkerhetslåset uppe på dörren. Jag började utveckla panikångest, hade ofta migrän och magsmärtor, illamående, kräkningar, yrsel, svimningar och började även få lite av ett tvångsbeteende gällande min säkerhet.
Jag var så anti allting vad män hette och sa nej flera gånger till att gifta om mig. Jag vill inte förlita mig på män eller någon annan mer än mig själv. Men jag hade även mina ljusa och fina guldkorn i tillvaron. Jag hade några släktingar som jag ständigt var hos när jag var liten och ett syskon som ständigt fanns vid min sida. De lämnade mig inte hur mörkt det än blev även för dem för att de vägrade lämna mig och ställa sig i ledet mot mig. Fler och fler släktingar började kontakta mig och skriva hur stolta de var över mig. Hur mycket de älskade mig och att de alltid varit stolta över mig. Ord jag hela livet väntat på att få höra av mina egna föräldrar men som aldrig kom. Jag kände hur jag sakta men säkert började komma tillbaka till livet igen. Mina vänner, mina underbara ovärderliga vänner, som mer eller mindre var redo att utsätta sig själva i skottlinjen för att hjälpa mig i säkerhet om det behövdes. Många som erbjöd en ”safe haven” lät mig befinna mig antingen i deras hem eller sommarstugor som min familj inte känner till. När jag mådde som sämst kom alla underbara människor fram och försökte bilda järnring runt mig i form av stöd och nätverk som var omöjligt att bryta igenom utan att jag ens bett om det. Då risken till kroppslig skada var väldigt liten ville jag inte tackade jag tills vidare nej men sa att jag var överväldigad av all kärlek och allt stöd man visade mig. Jag ville lösa mina problem själv. Jag undvek all form av kontakt med min familj så mycket det gick.
Jag hade börjat utveckla känslor för en man som också besvarade mina känslor. Jag var ändå tveksam och tog det sakta och försiktigt. Jag var både rädd och kluven och i hjärtat var jag ändå ensam. Ensam för att jag inte hade den där speciella personen som kunde lyfte upp mig när jag behövde och som fyller en med glädje istället för sorg. Det var det som jag hade inom räckhåll men som jag ändå lät pågå i ett år för att på egen hand komma fram till ett beslut utan några andras påtryckningar.
Men så en dag kom det där sällsynta modet och beslutet igen. Jag pratade med min familj och släppte bomben. Efter en bra början blev situationen hotfullt igen. Trots att min nya man uppfyllde 90% av alla krav, utan några som helst krav från honom eller hans släkt som för övrigt aldrig la sig i något av planeringen, så var det ingen i min familj som var nöjd. Aldrig frågade de vad min man önskade eller vad mina svärföräldrar hade för önskemål och traditioner. Det kom bara fler krav på min blivande man och det kändes som att man försökte skrämma bort honom.
Jag berättade för dem om min blivande man för att det är vad traditionen kräver av mig och jag ville följa den så gott det gick och känna att de för en gångs skulle kunna dela min glädje, min första genuina riktiga glädje för något jag gör för min skull och av rätt anledning den här gången. Istället slängdes jag bort som en påse man slänger på tippen och ännu en gång känner jag besvikelsen bubbla upp i mig. Kort därefter börjar åter igen samtal och sms fulla med hot att trilla in. Jag och min nuvarande man åker och han konverterar till islam så vi kan gifta oss. Han gör det för min skull, han gör det för att han älskar mig, för att vi ska kunna leva i säkerhet. Jag gjorde flera polisanmälningar och det höll dem borta ett tag.
Lyckan fortsatte, mina snälla delen av släktingar som jag ständigt var hos önskade mig lycka till, bad mig blicka framåt, bara vara lycklig. När vi väl kom till mina nya släktingar blev jag mottagen med öppna armar av dem och de visar ständigt att de älskar mig oändligt. Några veckor senare fick vi veta att jag blivit gravid oplanerat och på första försöket. Jag grät som aldrig förr och jag fick äntligen upprättelse för alla plågor man utsatt mig för under så många år. Alla gratulationer haglade över mig och jag grät av lycka och kärlek. Men inte ett enda ord från min familj som ändå hade fått veta att jag äntligen blivit gravid och utan hjälpmedel. Istället började det trilla in sms då och då, där man flera gånger upprepade att jag inte var deras dotter och att jag var död i deras ögon.
Jag fick missfall tre månader in i graviditeten. Jag var alldeles trasig och förstörd i ett par dagar men sen ryckte jag upp mig. Jag tänkte att det är det dom vill att jag ska känna mig. Men det skulle jag aldrig låta dem få. För jag hade ändå det bästa som fanns i mitt liv. Jag har en man som älskar mig mer än ord kan förklara på denna jord oavsett om vi får barn tillsammans eller inte och jag har ändå en del av släkten och vänner som älskar mig. Jag valde att rensa bort alla negativa människor från mitt liv som inte tillförde mig något fint i livet. Förvånande nog trots alla problem på vägen så kommer man faktiskt starkare ur dem när man väl står på andra sidan och ser vad man lyckats åstadkomma. Det kommer alltid finnas människor som vill köra över dig och visa dig att du inte duger till något därför att inte lever inte upp till det de vill att du ska vara eller av den enkla anledningen att du faktiskt är en kvinna.
Ja, jag är kvinna, en vuxen, arabisk, muslimsk kvinna som valde att gå min egen väg för att finna mig ett lyckligt liv. Jag kämpade mig fram till att bli en lycklig kvinna men detta kostade mig att jag fick fly från min närmaste familj. Ett högt pris fick jag betala. Idag lever jag med en man som älskar mig och respekterar mig. Men jag vill inte reparera mina relationer med mina föräldrar utan önskar bara att de ber om ursäkt för det lidande jag fick utstå. Jag vill ha ett erkännande och höra att de ångrar sig. Fast frågan är om det skulle hålla när jag saknar förtroende för dem. Så att jag lever med en känsla av kluvenhet; hjärtat längtar men hjärnan säger nej. Jag tror inte att de kunde älska mig utan villkor. Villkor som binder dem till våra gamla traditioner.
Detta med våra traditioner är det nog svårt för många ungdomar. Familjens stränghet kommer ifrån behovet att vaka över döttrarnas renhet. Och även idag står jag kluven inför oskuldskravet på flickor, ett krav som egentligen gäller också för pojkar. För dels tycker jag själv att vi skall vara rena inför äktenskapet men samtidigt tycker jag också att jag måste få kunna bestämma själv. På det sättet går ju traditionen och självständigheten inte ihop. Därför vet jag inte hur jag skall kunna berätta om detta för mina kommande barn. Jag är inte ensam med dessa funderingar men i slutändan tror jag att de flesta av våra flickor håller sig till kyskheten. Om några inte gör det då håller de tyst om saken. Möjligen kan man tala om sånt med sin absolut närmaste vän för att familjens hedern är inget att leka med. Jag är väl medveten om att flera kvinnoorganisationer arbetar med dessa frågor här i Sverige och hjälper unga flickor som rymmer från sina hem men jag själv kan faktiskt inte engagera mig i dessa frågor. Jag tror att min långa kamp för min frigörelse har lämnat starka spår i själen och de känslorna är ännu levande. Såren är inte läkta. Jag vill bara hoppas att genom att berätta min historia kommer att kunna hjälpa flera av mina systrar i liknande situationer.
Mitt namn Aaisha betyder ”lever” på arabiska, och jag försöker nu äntligen leva mitt liv till fullo så länge jag bara kan.
Bild: Joseph Mallord William Turner – Valley of Aosta: Snowstorm, Avalanche, and Thunderstorm
