Religionen, rädslan, traditionen och det osolidariska skvallret

Jasmin har levt praktiskt taget hela sitt liv i Sverige

Har du några minnen från den första tiden i Sverige?

Jag minns att det kändes tryggt att komma till Sverige. Vi blev väl mottagna. Vi hade redan uppehållstillstånd, eftersom vi inte kom direkt från Irak, där det pågick krig, utan via Moskva. Tiden i Moskva hade varit ganska tuff för vår familj. I Sverige blev det annorlunda. Jag minns att jag var glad, allt var nytt och spännande. Vi bodde först på hotell och vi tyckte att denna första tid var rena lyxtillvaron. Vi bodde på Scandic hotel och serverades, som vi tyckte, rena lyxfrukostar. Det var inte vad vi var vana vid.

Kan du berätta vem du är och lite om din bakgrund?

Min familj var shiamuslimer från Irak med ett traditionalistiskt kulturmönster som mötte det moderna livet i Sverige. Detta har påverkat mig och mina syskon. Vi kom från Nadjaf. Det är en väldigt konservativ och religiös stad. Min pappa kommer därifrån, men min mamma är ursprungligen från Iran. I Nadjaf bor det emellertid många iranier. Religionen, shiaislam, har utgjort en väldigt viktig del av vårt kulturella liv.Till en början kände jag inte av några stora skillnader i levnadssätt när det gäller livet här jämfört med livet i Irak. Jag var ju barn och levde mest med familjen, men när jag började gå i skolan lade jag märke till att det fanns viktiga skillnader. Jag minns att jag inte ville bära slöja, fast min storasyster gjorde det. Men jag ville inte alls. Jag ville bara inte! Men jag fick höra att om man inte bar slöja så var det en synd. Gud skulle straffa oss. Vi skulle få brinna i helvetet om vi inte bar slöja. Det var alltså väldigt viktigt för mina föräldrar och deras omgivning att vi bar slöja.

Hur började livet för dig som flicka?

Slöjan ska man börja bära när man upphör att vara barn. Slöjan är nästan som gränsen mellan barn och vuxen. Det är ett avgörande ögonblick, en tröskel i livet som man kliver över. Barnen börjar då på allvar delas upp i pojkar och flickor. Trots att min äldre syster bar slöja ville jag fortfarande inte. Men jag ville ju å andra sidan inte att min familj skulle tro att jag skulle brinna i helvetet.När jag var nio år anordnades en traditionell ceremoni. Mamma bjöd in alla barnen i grannskapet och kvinnor i hennes vänkrets till fest. Man lagade god mat. Hon hade bjudit in en kvinnlig mullah som läste ur koranen och sjöng anashid. Vi sjöng och klappade i händerna och hade trevligt.Jag blev som flicka gratulerad till att ha fyllt nio år och man sa till mig att jag nu skulle börja bära slöja. Jag hade genomgått en sorts myndighetsrit. Men jag ville i grunden fortfarande ändå inte bära slöja. Likafullt började jag göra det allt oftare.Det var inte så att min pappa tvingade mig, utan mer mamma och kvinnorna samt unga tjejer i min omgivning som kom och sa till mig att det var syndigt att inte bära slöja och att man var en hora om man inte gjorde det. Det gjorde att jag kände mig jättedålig och till slut blev det så att jag tänkte:”OK, jag tar väl på mig den då.” Jag gav efter för trycket.Men sedan inträffade det märkliga att jag med tiden började tro på det där med att det var synd att inte bära slöja och tänkte: ”Jag ska inte synda, alltså tar jag på mig slöjan.”När det gäller frågan om slöjan vill jag inte trycka på någon mina tankar om den, men jag anser att förmår man en nioårig flicka att bära slöja tvingar man ett barn till ett beslut det inte är moget för.

Vari består synden om en kvinna inte täcker sitt hår och huvud?

Enligt den tolkning av islam som gällde bland oss så ska kvinnan täcka sitt hår, sin barm, ja alla vackra delar av kvinnokroppen. Gör kvinnan inte det kan andra män än den man hon är gift med bli upphetsade. Och det är en allvarlig synd att göra män upphetsade. Ansvaret för att inte göra män upphetsade ligger på den unga kvinnan från det att hon är nio år gammal. Tidigt låser man fast barnen i synsätt och vanor som blir svåra att ändra på när man blir äldre. Med tiden blev det allt svårare för mig att ta av slöjan. Kvinnor blir manipulerade från barnsben att bära slöja.Jag funderade för mig själv ibland: Tänk om jag levde i en värld där jag kunde bestämma alldeles själv: Skulle jag då bära slöja? Svaret var: Nej, det skulle jag inte!

Men nu har du till sist tagit av dig slöjan, inte sant?

Jo, sedan fem år tillbaka bär jag inte slöja, men tankarna kommer ändå smygande då och då. Jag blir rädd för att jag begår någon sorts synd. Det är rädslan för ”synden” som gör att de där tankarna kommer smygande.Men det som är svårast är att mina föräldrar, som aldrig tvingat mig till något eller utövat något våld mot mig i uppfostrande syfte – vilket jag vet förekommer på andra håll – vill att jag ska bära slöja. Mina föräldrar har dock bara uttryckt sin åsikt. Jag har fått utstå kritik för att jag inte bär slöja.

Du säger att din mamma försökte tvinga dig, medan du själv inte ville. Men du har berättat för mig att din egen dotter bär slöja, fast du själv inte vill?

Ja det är sant, och eftersom vi blir hjärntvättade tidigt innan vi fyller nio år så kan vi inte göra motstånd utan måste bara följa det som föräldrarna och omgivningen önskar och kräver.

Den där rädslan du nämnde, var kommer den ifrån? Inte kan det väl bara vara det där pratet om helvetet?

Nej. det handlar om att det pratas en massa kvinnor emellan om vad som är en bra kvinna och vad som är en dålig. Hon är ”en hora” om flickebarnet inte bär slöja i enlighet med vad religionen och familjen kräver. Och snart talar man om vem som är en bra kvinna och vem som är en dålig. När kvinnor träffas och pratar om andra kvinnor blir man värderad i sin frånvaro. Det gäller för kvinnor att vara mån om sitt anseende – om sitt rykte. Och rykten kan löpa iväg i alla möjliga riktningar. Att kvinnor bevakar och talar illa om varandra är en del av hederskulturen.

Vad hände i skolan när du första gången kom dit med slöja? Var det någon som reagerade på din förändring? Sa din lärare någonting?

Jag gick i en kommunal skola, lärarna sa inget och inte heller mina skolkamrater. Ingen visade några reaktioner.

Hur går dina tankar kring denna brist på reaktioner hos omgivningen?

Mina föräldrar utövade inget våld, men de ändrade inte heller sina uppfattningar. Jag anklagar dem inte för det. Det jag vill och kan göra är att rikta kritik mot det omgivande samhället – dess myndigheter och institutioner. Socialförvaltningen, skolan, Polisen med flera har makten att påverka – men gör det inte i tillräcklig utsträckning.Sedan är det ju också så att de som kan ta till sig nya intryck och lära sig nya saker är vi som är yngre. Vi kan vara mer självständiga och kritiska. Jag måste ju också tänka på hur jag uppfostrar mina barn. Hur ska deras liv gestalta sig i framtiden, i en modern framtid? Vilken sorts förebild ska de ha?

När det gäller sociala verksamheter såsom att gå och bada eller delta i skolans simundervisning – fick du delta i den eller föreskrevs särskilda regler?

När jag var liten och vi skulle bada försökte min pappa skaffa burkini åt mig, men det fanns inte att få tag på, så jag fick långa simbyxor som jag kunde använda. Pappa köpte också en extra lång T-shirt åt mig. I frågan om simundervisningen så blev pappa kallad till skolan och man talade om för honom att jag måste delta i simundervisningen och då skaffade pappa mig ”passande” badkläder och jag köpte en hatt att ha på huvudet. Jag lärde mig alltså att simma.

Hur kändes det att vara annorlunda?

Jag tänkte inte så mycket på det då. Jag var barn. Det var när jag blev tonåring som det blev jobbigt – när jag upptäckte min kropp och ville vara vacker. Då var det jobbigt att gå runt med slöja, när jag faktiskt inte ville. Jag längtade efter något annat, och detta andra ansågs som ”synd” – det var haram.Och så hände det att jag blev kär i en kille. Jag var bara 16 år. Jag kunde inte låta honom kyssa mig eller mig kyssa honom. Det var också haram. Jag måste vara rädd om mitt rykte. Idag är det annorlunda. Tjejerna bär slöja men träffar ändå killar. Religionen är inte så hård som kulturen. Om jag inte gifter mig kommer alla att snacka skit om mig. Här kommer hederskulturen in i bilden. Det börjar lätt att pratas. Och jag ville ju vara en bra tjej och inte en dålig.När jag träffade den här killen så sa jag: ”Vi kan inte vara ihop. Du måste gifta dig med mig först.” Och så gifte vi oss.

Fast ni var barn och utan att ha lärt känna varandra?

Ja, på grund av ryktesspridning som kvinnorna håller på med. Det pratas mycket illa kvinnor emellan. Och man talar gärna om andra kvinnor (som inte är närvarande), om vilka som är bra och vilka som är dåliga.

Vad är en bra och vad är en dålig kvinna?

Idag ser det lite bättre ut, men om jag talar om min tid så var det sämre. Det är inte bra nu, men det är bättre. På min tid, för tio år sedan, var det helt fel att inte bära slöja. Man blev direkt kallad ”hora” om man var utan slöja. Man kan fortfarande bli kallad ”hora”. Du har kanske träffat en kille, men forfarande bevarat din oskuld. Du är ändå på något sätt oren. Skilda kvinnor är också på något sätt ”orena”.Jag är idag sedan flera år frånskild. Jag skiljde mig när jag var 19 år. Jag tänkte: ”Redan skild – jag har inte levt mitt liv, jag har precis börjat med det.”

Varför skiljde ni er så snart efter att ni gift er?

För det första var vi för unga. För det andra var han mycket svartsjuk och för det tredje begränsade han mitt liv. Han tyckte inte jag skulle gå ut utan att först ha frågat honom. Han slog mig också, men det berättade jag inte för mina föräldrar för då hade pappa kommit med en gång och hämtat mig.Men min ex-mans föräldrar visste att han slog mig, och de gjorde ingenting, de tyckte bara att jag hade fel. Som kvinna ska man inte skrika åt sin man utan bara lyssna på honom. Jag var rädd för att bli en ”skild kvinna”. De får mycket lätt dåligt rykte och blir mycket utsatta.

Men hur kom det till skilsmässa om du inte berättade något om hur dåligt äktenskapet fungerade?

Det var någon som ringde och berättade för pappa att jag inte mådde bra i mitt äktenskap. Han kom och hämtade hem mig och efter en tid gick vi till en imam och ordnade med skilsmässa.

Ni var så unga. Hur hade ni det ordnat med bostad? Bodde ni hos föräldrarna?

Jag var visserligen bara 17 när vi var hos imamen och kunde betrakta oss som gifta. Vi flyttade ihop och hade en egen lägenhet. Den juridiska delen av vårt äktenskap ordnades i tingsrätten ett år senare. Då gifte vi oss borgerligt.Men hans mamma visste ändå att vårt äktenskap inte vara bra, men hon gjorde ingenting, hon tyckte bara att jag hade fel. Som kvinna ska man lida och behaga mannen, tyckte min svärmor. Man ska lyssna på sin man och jag var så pass ung att jag var så rädd att jag skulle förstöra det här äktenskapet. Och jag var fortfarande rädd för att jag skulle få så dåligt rykte, och bli sedd som en sjuk kvinna. Jag ville inte vara en skild kvinna, för jag visste hur utsatt man blir som sådan.

Medan allt detta hände – att ni gifte er – gick du och din kille fortfarande i skolan?

Vi gick båda det naturvetenskapliga programmet när vi var gifta tonåringar. Men när jag fyllde 18, blev jag ju också myndig. Skolan kunde inte, skulle inte och behövde inte längre lägga sig i hur vårt äktenskap fungerade. Skolans samtal med mina föräldrar upphörde automatiskt. Jag blev snart också gravid, men fick missfall för att min man slog mig.Min man slog mig många gånger och skolan anade till slut att något inte stod rätt till. Till exempel en sjuksköterska. Jag hade brutit tummen, och sa att jag hade ramlat. Jag tror att det var hon som kontaktade socialtjänsten, men väl där nekade jag till allt. Jag höll fast vid att jag ramlat och slagit mig. Jag var ju rädd. Hade det hänt idag hade jag talat om för skolan vad min ex-man gjort och genast anmält min ex-man till polisen. Men på den tiden var jag rädd – rädd för vad man skulle tycka och anse om mig. Vad skulle folk tycka om det jag gjorde mot min man? Om jag måste skilja mig – vad skulle man tycka om det?

Tänkte du aldrig under skoltiden på vilken stor skillnad det är mellan svenska tjejers levnadsvillkor och de förhållanden som du levde under?

Nej, jag tänkte aldrig på det sättet. Jag var helt omedveten. Det var först när jag blev lite äldre som jag började tänka på annat sätt. Det var under sista året på gymnasiet som jag började känna att jag ville vara som alla andra omkring mig, viket ledde till att jag skilde mig och flyttade till Stockholm och slutförde mina gymnasiestudier där. Det blev en jobbig tid för det visade sig att det jag oroat mig för när det gällde mitt anseende besannades. Det gick rykten om mig som skild kvinna. Jag var, som man säger inom hederskulturen, ”förbrukat gods”.

Vad sa dina föräldrar?

Mina föräldrar försökte stödja mig, men samtidigt blev de mycket kontrollerande. De hade synpunkter på vart jag gick när jag gick ut och hur jag var klädd och mycket annat. Mamma kunde säga: ”Du har tajta kläder på dig. Vad ska folk tänka om det. Nu när du är en skild kvinna drar du ännu mer skam över familjen.” När man hör sådant blir man ledsen och man tänker: ”Det är något fel på mig”. Man blir nedstämd.Jag höll ju mig ändå inom min egen kultur. Jag vågade aldrig dejta andra. Jag tänkte: ”Om jag träffar en svensk man så kommer han aldrig att acceptera att jag har slöja. Och mina föräldrar skulle aldrig acceptera honom heller. En sådan kille kommer inte att tycka om mig.Jag träffade alltså bara sådana människor som var som jag i kulturellt avseende. Och när jag träffade någon så började hans familj prata: ”Men hon är ju en skild kvinna. Hon är förbrukad”, och så vidare. Samtidigt tyckte jag själv ändå att jag var en bra tjej. Det fanns en del muslimska tjejer som jag kunde prata med och som sa att jag inte skulle bry mig om vad folk tyckte och tänkte. De gav mig viss bekräftelse. Men när det kom till slöjan var de oförstående när jag inte ville bära den.Jag blev dömd av omgivningen och folk såg ner på mig fast jag var 30 år när jag tog av slöjan. Jag blev ofta avbruten när jag ifrågasatte saker och ting. Man sa till mig: ”Prata inte på det viset inför våra barn.” Jag är forfarande försiktig med att tala om vad jag tycker och tänker.

Vad hände efter skilsmässan?

Jag var tvungen att flytta tillbaka till min föräldrar, men efter en tid berättade min mamma att det fanns en man som friade till mig och att jag borde träffa honom. En skild kvinna inom islam och i hederskulturen kan inte och får inte bo själv. Kanske skulle det vara bra för mig att gifta mig igen? Jag själv var tveksam till något sådant för jag ville helst studera och utbilda mig. Mina föräldrar tyckte dock att man både kan vara gift och plugga vidare. Det är en del som gör så idag, men jag ville inte gifta mig. Men trycket ökade. Och det fanns män som ville gifta sig med mig.Min nya tilltänkte man jobbade i Norge och jag var ju skild. Jag förklarade att vi inte kunde träffas utan att folk genast skulle börja prata om mig. Men han friade i alla fall till mig.

Hur gick frieriet till?

Han pratade med min pappa. Fast det är egentligen inte männen som först talar med varandra utan det är kvinnorna i de båda familjerna som pratar med varandra. Först därefter talar den tilltänkte mannen och pappan med varandra. Min blivande man ringde dock till min pappa.De kom överens om att de skulle säga att min blivande man lärt känna mig via sin syster. Min pappa var en smula kritisk. Han ville nog egentligen inte säga ja till frieriet.

Hur var din nya man, var han snäll mot dig?

Nej, det var han inte. Han var mycket traditionsbunden. I och för sig var han troende, men han var inte praktiserande muslim. Han tyckte naturligtvis att jag skulle bära slöja. Jag sa visserligen att jag ville vara fri att bära de kläder jag själv valt, men när det kom till frågan om slöja gällde inte den friheten. Bakom den där begränsningen malde den gamla tanken att jag kommer att brinna i helvetet om jag inte bär den.Det är den religiösa delen av förtrycket, men sedan har vi också den kulturella delen av det som också ska hanteras, det vill säga vad folk omkring en tycker och tänker. Du tvingas att föra en kamp inom dig själv. Jag vill ju inte smäda eller kränka Gud, som man sedan man var ett barn lärt sig älska.Min nye man var också fruktansvärt kontrollerande, och han slog mig. Han begränsade mitt liv. När han inte kunde sköta kontrollen själv så gjorde hans kompisar det. Jag hade ett helvete med honom. Han visade sig vara en brottsling. Polisen grep honom och han ställdes inför rätta. Efter avtjänat fängelsestraff hjälpte min pappa mig med skilsmässan. Jag har idag en son och en dotter – och därtill en dotter som min mor tvingade att börja bära slöja. Jag har bråkat mycket med min mamma men hon har hjärntvättat min dotter. Nu är min dotter 13 år och har utsatts för tryck både av min och sin pappas familj att bära slöjan. Men jag stödjer i alla fall hennes val. Hon får välja själv.

Är det ett fritt val att din dotter gör så?

Det var så att hon som liten ofta gick för att hälsa på sin mormor, min mamma. Min mamma lärde henne att be, vilket jag tyckte var fint. Men så kom hon en dag med slöja när hon var 8 år. Jag tyckte det var för tidigt. Av sin mormor fick hon lära sig att det var fint och bra med slöja. Jag ringde min mamma och sa att hon inte skulle säga åt henne att bära slöja. Min mamma menade att hon snart skulle fylla nio år. Men jag ville inte att min dotter skulle bära slöja. Min mor stod på sig och menade att min dotter måste lära sig nu, för när hon blir äldre blir det svårare att lära sig att bära slöja. Detta inträffade samtidigt som jag började vilja ta av mig min. Det var ganska frustrerande. Jag försökte att förbjuda henne att bära slöja, men då började hon ta med slöjan till skolan i smyg. Det var min son som berättade det för mig. Min dotter började göra motstånd mot mig när det gällde slöjan. Min mamma hade påverkat henne. Jag kände att det inte skulle gå bra om jag tvingade henne inte bära slöja. Jag tänkte: Jag får låta det vara.

Det var hennes mormor som påverkade henne?

Ja, så var det. När jag sedan själv började ta av mig slöjan blev min dotter väldigt arg på mig. Hon var nio år då.

Var det något som din mamma gjorde för att ge igen för att du tog av dig slöjan?

Nej, det tror jag inte. Skälet till att hon gjorde det var inte att hon ville hämnas på mig eller något sådant. Hon gjorde det för att hon är troende. Min mamma beslöjade sig när hon kom till Sverige. I Irak under Saddam bar hon inte slöjan som miljontals andra irakiska kvinnor. Något hände här när hon kom till Sverige. Religiösa organisationer och personligheter får ett starkt inflytande på kvinnorna.Idag säger jag bara till min dotter då och då att hon inte är tvungen att bära slöja, och att hon inte kommer att brinna i helvetet. De som möjligen kan brinna i helvetet är sådana som dödar människor – sådana som Saddam Hussein. Man brinner inte i helvetet på grund av frisyren eller för att man vägrar att dölja den. Särskilt inte om man bara är nio – tio år.

Både religionen och kulturen ligger till grund för att flickor och kvinnor tvingas in i ett bestämt sammanhang, det bestäms hur du pratar och vilka ord du väljer. Det finns många skrivna och oskrivna regler att följa. Om du inte följer dem så förlorar du inte bara andras respekt, utan även din egen självrespekt.

Det handlar om hur du för dig i olika sammanhang, hur du pratar och vilka ord du väljer. Det finns många skrivna och oskrivna regler att följa. Om du inte följer dem så förlorar du inte bara andras respekt, utan även din egen självrespekt.Jag minns att jag hade ett instagramkonto. Jag använde det för att provocera min omgivning genom att visa upp mig själv utan slöja. Jag fick snart svar som påpekade att jag inte längre hade någon respekt för mig själv. Det var flera tjejer som gjorde och sa så – och även en och annan kille.Jag undrade: Vad är en person med självrespekt? Vad gör en sådan person? En som bara gör som alla andra?Det blir enklare att ta viktiga steg i livet ju äldre man blir. När man är ung, tror man att man är mogen att ta dem, men ofta är man inte alls det. Därför får ens beslut konsekvenser man inte tänkt sig. Jag gifte mig ung flera gånger. Jag fick barn när jag var 18 år. Jag var inte mogen för det. Jag hade svårt att värja mig mot omgivningens tryck.

Men din dotter. Hur formar hon sitt liv? Kan hon till exempel gå och simma?

Ja, hon går och simmar. Hon har burkini – i flera olika färger. Hon har vänner som både bär och inte bär slöja. Hon har många vänner med skiftande bakgrund.

Vad sa hon när du tog av dig slöjan?

Hon var så liten. Hon blev bara arg. Många andra i omgivningen reagerade också.

Hur reagerade din nya man, som du för övrigt också är skild ifrån?

Han var väldigt kontrollerande. Jag vet inte om det låg i hans karaktär. Jag hade precis fått jobb, vilket medförde att jag fick en rad manliga kollegor. Det var en annan sorts liv. Allt blev jättekonstigt för honom. Det blev kontroll, kontroll, kontroll…

Lät han dig fortsätta att jobba?

Ja, men det blev jättejobbigt med allt. Som du vet kan man lägga in en app i telefonen så man kan ta reda på allt en människa har sig för. Han visste allt om mig, vilka jag pratat med, vilka människor jag träffat, vad vi pratat om. Han fortsatte med detta efter att jag skiljt mig från honom.

Du genomgick alltså en andra skilsmässa?

Ja, och han tog barnen ifrån mig. Och på den punkten gjorde myndigheterna fel. Till socialtjänsten hade jag bara sagt att han betedde sig illa mot mig. Jag ville inte utsätta honom för en massa extra problem. Han däremot berättade något helt annat för socialtjänsten. Han menade att jag var en dålig kvinna – en ”hora” om man ska använda hederskulturens ordval. Som egentligen i ett annat sammanhang betyder att man är en kvinna som väljer sin egen väg och formar sitt eget liv. Han förtalade mig. Socialtjänsten lät honom behålla barnen.Han slog mig flera gånger och grannarna ringde vid ett tillfälle till polisen.Det finns inga bevis, sa man där. Det måste utredas. Utredningen tog ett och halvt år tills jag fick min dom och jag fick ensam vårdnaden om barnen.Han slog mig visserligen inte när jag var gravid, men väl den gången då polisen kom. Då hade jag redan fått mina två barn. Den gången ringde grannarna efter polisen och polisen kom och knackade på. Då sa min man till mig att jag inte fick säga något om vad som hänt. Han öppnade och polisen tog honom direkt och jag kramade polisen av rädsla, men också av lättnad för att jag överlevt.Men sedan när jag satte mig ner och hörde att min son vaknat blev jag rädd – rädd för att jag nu skulle bli skild igen, och bli en ”dålig” kvinna som bara drar skam över familjen. Jag skulle bli förnedrad en andra gång. Vad ska folk säga, tänkte jag, så jag sa till polisen att vi råkat knuffat till varandra och jag hade snavat och slagit huvudet i väggen

Det var alltså av rädslan för hederskulturen som spökade igen. Tog polisen kontakt med socialtjänsten?

Jo, det gjorde man och socialtjänsten hörde av sig. Man ringde oss och den version vi gav var att det bara var ett litet bråk som tagit en olycklig vändning. Vi blev inte kallade dit för ett möte. Socialtjänsten hörde inte av sig vidare utan stängde ner ärendet, trots att det i utredningen stod att barnen hade sagt att pappa slog mamma. Det blev ändå inget.Det som gjorde att det tog så lång tid innan jag fick ensam vårdnad om barnen berodde bland annat på att socialtjänsten beslöt att barnen skulle vara hos honom och hans mamma. Under den tiden kunde han och hans mamma manipulera barnen. Min ex-mans mamma var hemsk och lade sig i allt. Och hon baktalade mig hos socialtjänsten. Både hans familj och min familj var emot mig, fast i olika grad och på olika sätt. Socialtjänsten lyssnade på dem och inte på mig. Jag fick kämpa jättemycket mot hederskulturens normer. Jag hade tagit av mig slöjan, visat mig alltför självständig eller egensinnig. Jag var en ”dålig kvinna” på alla möjliga sätt.Det förfärliga är att i hederskulturen är det tillåtet att slå och misshandla sin fru.

Vad gjorde dina föräldrar när du skilde dig för andra gången?

De stöttade mig. Min pappa anmälde min man flera gånger. Likaså fick jag stöd av mina syskon, som menade att jag måste bort från förhållandet. Mina syskon har aldrig varit förtryckande. De har aldrig anmärkt på min klädsel eller gett mig gliringar för att jag valt att inte bära slöja och liknande. De är helt annorlunda än mina föräldrar, som trots att de är traditionella i grunden ändå stöttat mig i avgörande situationer. Min pappa har fått höra och stå ut med en hel del för att jag valde att ta av mig slöjan.

Hur är ditt liv idag med barnen?

Mycket har förändrats. Vi har barnen varannan vecka. Vi, min ex-man och jag, har gått vidare var för sig. Vi kan idag tala med varandra. Han har träffat en annan kvinna och fortsatt sitt liv. Alla de där föreställningarna som plågade mig förr tänker jag inte på alls numera. Och jag bryr mig inte dugg om vad människor tycker och tänker om mig. De här männen och kvinnorna som försöker förtrycka en är inte viktiga för mig. Jag är fri att tänka och göra som jag vill.

Foto: Masih Alinejad, kvinnorättsaktivist och journalist