Skolan spelar en viktig roll i kampen mot det hedersrelaterade våldet. Våldet är inte sprunget ur intet. Det är inte givet av naturen. Det är produkten av en konkret samhällsordning som återskapar rådande ideologiska föreställningar om förhållandet mellan män och kvinnor, generation efter generation. Skolan spelar en avgörande roll när det gäller att förhindra att hedersförtrycket reproduceras. Amineh Kakabaveh samtalar med Skolverkets generaldirektör, Peter Fredriksson, om hur han ser på kampen mot det hedersrelaterade våldet och hur det ska bemötas i skolan.
Det har utarbetats och presenterats nya läro- och kursplaner så sent som i januari år (2022). Viktiga delar av dessa planer berör de frågor och problem som vår organisation, VHEK, arbetar med. Skulle du kunna berätta huvuddragen i dessa nya planer? De handlar en hel del om att en omfattande kompetensutveckling måste äga rum. På flera punkter är det ett genomgripande arbete som ska genomföras.
Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram stöd till skolorna för att utveckla kunskaper om maktstrukturer som är kopplade till kön och till hedersrelaterat förtryck och våld. Skolan ska förebygga och bemöta detta med olika insatser.De här skrivningarna finns i läroplanens inledande avsnitt, vilket innebär att alla skolformer omfattas av dem. De berör förskolan, grundskolan, gymnasiet och vuxenutbildningen. I alla skolformer ska vi förmedla kunskaper om hedersrelaterat våld, men skolan och lärarna ska också ha kunskaper om hur man ska möta elever som är utsatta för sådant våld.
Det ansvar skolan nu har från och med juli 2022 består av flera olika delar. Det handlar om att rektor har ansvar för att se till att skolpersonalen har kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. Det handlar också om att man ska ge eleverna det stöd de behöver när det gäller att skydda sig mot hedersvåldet.Jag skulle vilja säga att det handlar om en stor förändring. Det har tidigare inte stått något om hedersrelaterat våld och förtryck i läroplanerna, men nu gör det det. Det som står där är tvingande och reglerat – och det är bra.
En kamp på kort och lång sikt
Det är naturligtvis bra, och för mig känns det särskilt bra eftersom jag själv arbetat – tillsammans med andra – i riksdagen i 14 år för att driva fram en sådan här förändring. Jag är emellertid lite osäker på en sak: Satsningarna är inte långsiktigt planerade. Än så länge handlar det bara om anslag till sådana satsningar i budgeten för 2022 och 2023. Hur ska det här hinna implementeras? Och hur ska skolpersonalen, och blivande lärare på lärarutbildningen, hinna lära sig om de här ämnena på så kort tid?
Först behöver de ansvariga för förskola och skola veta hur uppdraget ser ut, vad det står om hedersrelaterat våld i styrdokumenten. Här har Skolverket ett ansvar. Sedan behöver man förstås ha kunskaper om hedersrelaterat våld. Det är en förutsättning för att man ska kunna jobba bra med området. Här har också Skolverket ett ansvar.
Skolverket bidrar till detta genom att förse olika skolformer med stödmaterial. Vi har under det senaste året sett över vårt stödmaterial när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Det materialet är idag omarbetat. Vi framställer särskilt material för förskolan och arbetar fram särskilt material för vuxenutbildningen. Det finns generellt material, men man behöver också material som är anpassat till olika åldersgrupper eller specifika frågor. Här tycker jag nog att det mesta är på plats.
Vi har också genomfört olika webbutbildningar och utbildningar för rektorer. Hedersrelaterat våld och förtryck är ingenting som man jobbar med en enstaka gång eller under ett år. Det är något man ska arbeta med systematiskt under lång tid. Våra utbildningar handlar om att långsiktigt följa utvecklingen och upptäcka vilka kunskaper vi kanske saknar eller vilka svårigheter vi stöter på.
Avsikten är att vi långsiktigt skaffar oss nya kunskaper och utvecklar vår förmåga. Målet är att kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck ska bli en integrerad del av skolans verksamhet.Det är viktigt att lärarna är trygga i sitt arbete mot hedersvåldet. Att de vet hur de ska hantera problem, att de kan stödja eleverna, samarbeta med socialtjänsten med mera. Men det finns inga särskilda pengar avsatta för detta arbete, utan man får göra det med de medel man får sig tilldelade. Skulle det visa sig att skolan behöver bygga på sina kunskaper i något specifikt avseende har huvudmannen ett ansvar att ge skolan stöd, till exempel mer resurser. Men det finns inget riktat ekonomiskt stöd på nationell nivå när det gäller hedersrelaterat våld.
Kan det inte vara ett hinder att ansvaret bara ligger på en rektor, att resurstilldelningen är för klen, att lärarna lider av brist på tid med mera? Jag har vänner som är lärare och skolkuratorer som säger: Den här utbildningen är jättebra, men finns det tid och utrymme för att man på allvar ska kunna satsa på detta också? Det är så mycket som ska göras. En webbutbildning tar mellan 10 till 15 timmar. Mina vänner är insatta i hedersproblematiken, men säger ändå att arbetet med hedersproblemen tar mycket tid. Det är naturligtvis ännu svårare för en lärare som är obekant med dessa frågor.
Detta är ju inte ett problem som är specifikt för hedersfrågorna. Man brottas också med resursbrist på en rad andra områden inom skolan. Läser man läroplanerna så häpnar man över hur mycket det är som skolan ska ge eleverna på olika områden. Man kan ibland höra hur chefer och medarbetare i förskolan och skolan ursäktar sig och förklarar att de inte har tid eller saknar resurser. Men allt som står i i styrdokumenten, i läroplanen, har man ett ansvar för. Här finns inget man kan välja bort. Över rektor finns det ju en skolchef och det gäller att komma ihåg att det finns en huvudman. Ytterst är det huvudmannen som är ansvarig för att verksamheten i förskolan och skolan bedrivs utifrån vad styrdokumenten säger.Problemen måste alltså följas upp på huvudmannanivå. Huvudmannen måste följa upp hur skolorna arbetar med det ansvar de har.
Hur säkrar man att lärarna får den utbildning de ska ha eller hur säkrar man att eleverna får de kunskaper de behöver?
Det är huvudmannens ansvar att det som står i styrdokumenten förverkligas och då måste man avsätta resurser om man ser att det finns brister i arbetet.Jag tror att jag skulle lova för mycket om jag sa att vi kan vara trygga i den situation vi befinner oss. För vi vet ju mycket väl att när det gäller hedersproblematiken så är kunskaperna mycket ojämnt fördelade, liksom när det gäller insikten om frågornas betydelse. Detsamma gäller viljan och intresset för att arbeta med dem. Kunskaperna om det hedersrelaterade förtrycket, det vet både jag och du och er organisation, varierar mycket inom skolväsendet.
Jag tror ju att vi har en bit att gå innan vi når dithän att arbetet mot hedersförtrycket är en självklar del av skolans arbete.Jag vill verkligen betona skolchefernas och huvudmännens ansvar. För Skolverket är det väldigt viktigt att man hos dem förstår hur viktigt det är att man följer utvecklingen på det här området. Du är ju ute och talar och föreläser på skolor – glöm inte skolcheferna! Fråga dem hur de arbetar med hedersproblematiken. Det är en viktig grupp som vi inte får glömma bort.
Föräldrarnas roll
En annan fråga av annorlunda karaktär, som jag vill ställa till dig, handlar om föräldrarnas roll och förhållande till skolan. Jag tänker bland annat på sexualundervisningen. Vidare är det faktiskt så att det är inskrivet i svensk lag att barn och ungdomar ska lära sig simma. Här ska inte, och kan inte, vare sig etnicitet, religion eller kön vara ett hinder. Likafullt är det så att flickorna inte deltar i simundervisningen, eller att de deltar men ljuger om det för sina föräldrar. Jag känner dussintals kvinnor som kommit till Sverige som barn, och som idag är i 30-årsåldern och inte fått lära sig simma.
Det är flera delar i den fråga du ställer. Till en del handlar frågan om ifall det finns något fritt val när det gäller att delta i det som föreskrivs i skollagen och läroplanen. Möjligheten att bli befriad från en del av undervisningen är ytterst begränsad. Eleverna är underkastade skolplikten och de har rätt att delta i all undervisning.
Det gäller att stå upp för det som är skolans ansvar. Jag känner väl till att elever ibland befrias från exempelvis sexualundervisningen, men den möjligheten existerar egentligen inte.Det finns också en annan del i frågan som handlar om föräldrarnas roll och deras normer, som kan kollidera med värderingar och normer som gäller Sverige. Här borde det finnas någon form av föräldrautbildning.Skolan bör klargöra för föräldrarna vad som är den svenska skolans uppdrag: hur vi ser på jämställdhet, på förhållandet mellan flickor och pojkar, hur vi ser på barns rättigheter.
Vad betyder det när vi säger att skolan ska bygga på demokratiska värderingar eller talar om alla människors lika värde?
Om man informerade föräldrarna om allt detta på ett bättre sätt tror jag att man skulle komma till rätta med en del problem. Föräldrar behöver förstå vad det är deras barn möter i skolan.
Den möjligheten finns inte idag. Hur ska man bära sig åt för att förverkliga något sådant? Jag har tagit upp frågan varje år som jag suttit riksdagen – i interpellationer och motioner – men gensvaret har varit klent. När ska en sådan förändring ske och hur ska den genomföras? Vem bär ansvaret för att det sker en förändring?
Jag tänker så här: Mitt ansvar som rektor är att mina elever ska få det som de har rätt till – hur ska jag då göra? Då måste jag ställa mig ännu en fråga: Vad är det som påverkar mina elever när det gäller detta?Elevernas hemförhållanden betyder naturligtvis mycket i sammanhanget.
Vad måste jag då göra?
Jo, ja bjuder in föräldrarna. Jag bjuder in dem till skolan och utbildar dem i hur den svenska skolan fungerar och vad läroplanen innehåller. Många skolor gör faktiskt på det viset. Jag var för några veckor sedan på en skola här i Stockholm där man ordnat med föräldrautbildning. Föräldrarna tyckte att det var väldigt bra. Där fanns många föräldrar som kommit från länder där man har en annan syn på barn och lärande, och där man har en helt annan uppfattning om vad en skola är. Det finns faktiskt en del goda exempel på skolor som jobbar med föräldrarna. Detta är en väg att gå för att eleverna i skolan ska få det de har rätt till.
Det är verkligen fint när skolan fungerar på det sättet. Jag har varit med om det själv som skolkurator. Vi bjöd in föräldrarna i början av terminen och diskuterade vad vi på ömse håll kunde förvänta oss av varandra under kommande termin. Vi gjorde samma sak i slutet av terminen. Det blev väldigt bra.
Det som kommer att hända nu när vi ska följa ny lagstiftning och nya skrivelser i läroplanerna är att vi kommer att få en massa erfarenheter att samla in och ta vara på. Vi får därmed bättre kunskap om vad som krävs för att vi ska lyckas i vårt arbete. Alla skolor behöver sedan få ta del av dessa erfarenheter. Jag tror att detta kommer att bygga en grund, på vilken vi kan vidareutveckla arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck.
Det är inte så ofta eleverna som är problemet, utan föräldrarnas föreställningar. De kan krocka med de idéer man har i skolan, och i den konflikten sitter eleverna och blir frustrerade av att ha dubbla och motstridiga lojaliteter. Jag var med om ett fall – det är nu några år sedan – där skolan skulle undervisa i sex- och samlevnad. Föräldrarna motsatte sig detta. Skolan bjöd då in föräldrarna, som kom till skolan. Föräldrarna hade den mest besynnerliga föreställning om vad undervisningen innehöll. När skolan väl kunnat tala om för föräldrarna vad undervisningen innehöll och fått dem att förstå vad det handlade om var det inte längre några problem.
Det handlar om att få föräldrarna att förstå vad undervisningen handlar om och vad skolan ansvarar för. Mer kunskap om detta bland föräldrarna tror jag skulle vara mycket betydelsefullt när det gäller att se till att eleverna får det de har rätt till.
”Motundervisning”
I samband med att vi diskuterar detta vill jag ta upp en sak som dök upp när vi högtidlighöll minnet av Fadime Sahindal i början av det här året. En flicka som hade gått i en religiös skola under många år berättade att man där hade fått undervisning i sex och samlevnad, men den undervisningen hade kort därefter åtföljts av en ”motundervisning” – som avsåg att så att säga tvätta bort det eleverna just lärt sig. Är inte detta både ett angrepp på elevernas rätt till kunskap och på våra demokratiska värderingar?
Jovisst är det så. Jag måste inskärpa att våra läroplaner och kursplaner ska följas av alla skolor. Det finns inga undantag från det för några skolor. Läroplaner och kursplaner gäller även för de religiösa skolorna. Det finns ju för övrigt en myndighet som heter Skolinspektionen, som jag tror att alla skolor känner till, som ser till att våra läro- och kursplaner för skolan följs. Men både du och jag vet att det finns skolor som inte gör det de är ålagda att göra. De sviker eleverna och ger inte eleverna det de har rätt till.
Men det handlar om stora skolor där man undervisar på flera nivåer. Det drabbar alltså många elever. Det är ett stort arbetsområde som Skolinspektionen har att överblicka och arbeta med.
Om skolan bryter mot det vi föreskriver ingriper Skolinspektionen och påtalar brister. Skolan lovar bättring. Det handlar ofta om långa, tidskrävande processer. Det sker kanske förbättringar tillfälligt. Skolinspektionen återkommer och ser om man åtgärdat tidigare förhållanden. Om man återfallit i gamla brister och rutiner tycker jag att sådana försummelser är att betrakta som brott mot mänskligheten: när elever inte får det de har rätt till, inte får uttrycka sin personlighet eller inte får vara det de vill vara eller får drömma om vad de vill bli.Jag är bekymrad över att alla elever i den svenska skolan inte får det politikerna i demokratisk ordning fattat beslut om.
Vi har idag en mycket fin läroplan. Om vi alla följde den som det är tänkt skulle vi också få ett bättre samhälle. Jag måste naturligtvis också säga att det finns religiösa skolor som fullt ut uppfyller läroplanen, och det finns vanliga, sekulära, kommunala skolor som har brister. Det finns ingen naturlag som säger att religiösa skolor inte ger eleverna det som de har rätt till.
Skolans två huvuduppdrag
När det gäller sex och samlevnad är det egentligen inte ett eget ämne utan man kommer in på det inom olika ämnen. När det gäller den del som handlar om hedersrelaterat våld är jag rädd för att det kan hamna mellan stolarna. Jag blir ofta kontaktad av många flickor från religiösa skolor som berättat att man där slätar över problemet.
Visst är det så att “sexualitet, samtycke och relationer”, som det numera heter, inte är något eget skolämne. Detsamma gäller hedersrelaterat förtryck. Båda sakerna ska dock tas upp inom andra ämnen. Det handlar egentligen om skolans uppdrag som består av två lika viktiga delar, varav det ena är kunskapsuppdraget och det andra är värdegrundsuppdraget.Det vi sätter betyg på är ju kunskaperna och inte något annat. Det står inte på schemat att idag ska vi jobba med jämställdhet mellan kl 9 och 10, och fortsätta med hedersrelaterat våld mellan kl 11 och 12. Man måste alltså ge plats åt kunskapsområdet sexualitet, samtycke och relationer inom andra schemalagda ämnen. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att huvudmannen följer upp arbetet och frågar: Hur undervisar ni om de här frågorna och problemen? Vilka svårigheter har ni stött på, vad behöver utvecklas?
Om huvudmannen inte gör det, finns det en risk att frågor och problem faller mellan stolarna, och att eleverna berövas de kunskaper och erfarenheterna som de ska ha. Det är en risk som gäller allt som hör till värdegrundsuppdraget.Skolans tyngdpunkt ligger naturligtvis i kunskapsuppdraget, men det är med stor sannolikhet så att om inte skolan jobbar bra med demokrati- och värdegrundsuppdraget – så påverkar det elevernas kunskapsutveckling. Blir man som elev utsatt för diskriminering så är det svårt att koncentrera sig på skolarbetet. Det gäller alla former av diskriminering, som hedersrelaterat våld, rasism, homofobi och antisemitism. Skolverket talar om skolans sammanhållna uppdrag, vilket betyder att man måste se att kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget hänger ihop. Det är därför det är så viktigt att man följer upp båda uppdragen.
Jag tror att riksdagen och regeringen skulle vara nyfikna på vilket resultat en sådan uppföljning skulle ge. Kommer du att medverka till att man efter ett halvår eller ett år gör en utvärdering av hur framgångsrik man varit i sitt informationsarbete? Man kan ju till exempel ta reda på hur många bland skolpersonalen som sett informations- och instruktionsvideon om hedersrelaterat våld, och i vilken mån man tagit till sig dess innehåll. Alla lärare känner sig – beroende på rädslan att bli beskyllda för främlingsfientlighet och rasism – inte bekväma med att ta upp hedersproblematiken. Hur kan man minska deras rädsla?
Det är vanligt att Skolverket i samband med en stor förändring också får i uppdrag att göra en uppföljning. Uppdrag vi får kan vi inte välja bort. Vi ska göra det som politikerna i demokratisk ordning beslutat om. Men vi inom Skolverket gör faktiskt också uppföljningar på eget initiativ. Vi har en hel avdelning som jobbar med uppföljning. Nyligen lade vi fram en rapport om hur många elever som får särskilt stöd i undervisningen.
Vi gjorde den för att vi ville ha koll på detta, för i skollagen står det att de elever som inte når målen ska erbjudas särskilt stöd.Initiativ till att undersöka eller följa upp något i skolan kan komma både från politiskt håll och från myndighetshåll, det vill säga från oss på Skolverket.
När det gäller de nya skrivelserna om hedersrelaterat våld och förtryck kan vi till exempel vilja veta hur lärarna hanterar olika problem, om de har de kunskaper som krävs, om de tycker att det är svårt eller kanske obehagligt att ta upp hedersförtryck. Den nya ordning vi talar om har inte börjat gälla, men det är brukligt att man när man genomför en förändring också tar reda på hur den nya ordningen fungerar.
Om inte politikerna ger oss ett uppföljningsuppdrag kan vi på eget initiativ göra en uppföljning, eftersom vi behöver ha underlag för att till exempel ta fram stöd. Vi kanske ser att det till exempel skulle behövas ett stöd för att utbilda föräldrar.
Det här handlar om stora och viktiga frågor, men borde det inte varit en självklarhet för länge sedan? Vi har haft en debatt om hedersproblematiken som pågått i över 20 år?
Jag har arbetat i skolan hela mitt liv. Jag vet att det inte är lätt att tala med arga föräldrar, exempelvis en argsint pappa som tycker att sonen inte ska få leka med dockor, eller att manlig dagispersonal inte ska byta blöjor på deras dotter. Sådant är inte lätt att hantera som enskild personal. Det är därför som det är så viktigt att den här typen av frågor tas upp i läroplanerna. Det är bra att veta att politiker, myndigheter och förvaltningar står bakom det du gör som personal – att du inte är ensam. Det är ibland jobbigt att stå upp för det som står i läroplanerna,, och det kommer att fortsätta att vara jobbigt. Vi kommer också framöver att möta vårdnadshavare som inte gillar att vi jobbar med jämställdhet på det sätt vi gör. Vi ska göra det även om det inte alltid är så lätt.
Skolans värdegrund känner inga undantag
Inom VHEK arbetar vi bland studenter – för närvarande särskilt med lärarstudenter. Flera berättar att de är besvikna på utbildningen för man inte tar upp de frågor vi just nu diskuterar. På universiteten fortsätter man att undervisa utifrån kulturrelativistiska utgångspunkter och förklarar att det är rasistiskt att tala om hedersproblematik. Effekterna av detta drabbar tusentals människor – särskilt unga.
Lärarutbildningen har ju att förhålla sig till det ansvar som lärare har. Lärarutbildningen ska ju utgå från det. Då borde – jag säger borde, för Skolverket bestämmer inte över lärarutbildningen – lärarutbildningen rymma avsnitt som handlar om hedersrelaterat våld och förtryck. Lärarutbildningen måste ge lärarna de verktyg de behöver för att de ska kunna arbeta i enlighet med våra styrdokument. Det är rimligt att förvänta sig att lärarstudenterna i sin utbildning konfronteras med hedersproblematiken och hur den ska hanteras. Skolverket ansvarar inte för lärarutbildningen. Men vi har ju kontakt med andra myndigheter, universitet och högskolor så att vi kan diskutera och påtala de problem som finns när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck.
Vi har på den senaste tiden också tagit upp frågan om de religiösa skolornas verksamhet. Media har också gjort det. De nya läroplanerna ska gälla alla skolor utan undantag. Vi talade tidigare om vikten av uppföljning. Kanske det är särskilt viktigt att följa upp de skolor där det finns risk för att man inte följer läroplanerna? Vi har till exempel varit inne på att undervisningen i sex och samlevnad inte varit helt okej, utan att man försökte påverka eleverna och säga att detta är inte något som berör oss med vår religion och kultur. Hur kommer man att hantera de religösa skolorna på den här punkten?
Vid en uppföljning exkluderar vi inte några skolor. En konsekvent uppföljning kommer sannolikt att göra att vi får syn på problemen och då också får klart för oss vari de består. Det ser säkert annorlunda ut på en skola i Vasastan och på Kungsholmen i Stockholm jämfört med i en skola i Biskopsgården i Göteborg.
Olika skolor befinner sig i olika sociala sammanhang. Det finns olika värderingar i skolorna. Därför behöver skolorna sannolikt olika former av stöd.Om du går in i en svensk skola med elever från svensk medelklass är det förmodligen så att att du inte stöter på några problem om du börjar tala om hedersrelaterat våld.
Men går du till en skola i ett område där hedersproblematiken tillhör vardagen får du säkert helt andra reaktioner. Det blir då viktigt att Skolverket kan stödja skolorna på olika sätt. Det kommer att behövas olika ”stödpaket” för olika skolor.
Vi vet ju att många elever kommer från andra delar av världen och från mycket olika sociala och kulturella sammanhang. Där de kommer ifrån är det inte säkert att demokratiska värderingar är förhärskande. Där kanske man inte är så upptagen av jämlikhet och jämställdhet mellan könen. I svenska skolor är det här viktiga frågor, och det oavsett om man har en religiös grund eller inte.
Jag hör att du flera gånger betonar att så mycket hänger på politikernas vilja och deras ansvar för hur skolan och samhället i övrigt utvecklas. Men det kan ju inte bara handla om politikerna. Alla har vi som medborgare ett ansvar för vad som sker. När vi är ute på skolorna och talar om lärarnas problem frågar de ofta: ”Hur ska vi bära oss åt med Ahmed, Muhammed, Aisha, Fatima?” Och jag brukar svara: ”Hur gör ni när ni får problem med Sven, Lasse, Kristina och Lisa? Varför går det i den ena gruppen, men inte i den andra?”
Det jag kan svara på den frågan är att skolan är politiskt styrd. Skolan är inte ett individuellt projekt. Det ligger en styrka i att skolan har en läroplan beslutad i demokratisk ordning i riksdagen. Jag håller med om att man som enskild människa har ett ansvar.
Du ställer frågan: Varför har det tagit så lång tid? Det var inte igår det hedersrelaterade våldet kom till Sverige? Men majoriteten av befolkningen, och de som beslutar om åtgärder mot hedersrelaterat våld, har inte varit utsatta för detta våld. För över hundra år sedan krävde kvinnor: ”Vi vill också ha mänskliga rättigheter. Vi vill ha rösträtt”.
Kvinnor fick kämpa för att få samma rättigheter som männen. Det fanns en tid då man allmänt ansåg att homosexuella inte skulle ha samma rättigheter som alla andra. Det var något de homosexuella fick kämpa för.Många människor kan länge vara omedvetna om hur andra grupper i samhället har det. Allting tar tid. Det har tagit tid för människor att inse att det hedersrelaterade våldet är ett problem.
Nu äntligen har politiken samlat sig och inser vad det hedersrelaterade våldet betyder och vilka följder det får för många medborgare och för samhället.En svårighet i skolans arbete är det faktum att lärarna själva kommer från skilda sammanhang med olika erfarenheter, och självklart har olika värderingar. Vi har säkert en del lärare som kan vara rasister, har främlingsfientliga värderingar eller är antisemiter.
Frågan är: Vad gör man åt detta? Det enda krav man kan ställa är att de ska göra det de har betalt för – det vill säga följa läroplanen!
Men det handlar ju inte bara om lärarna. Det handlar ju även om annan personal i skolan som påverkar livet där, och medverkar till formandet av elevernas värderingar och handlingar.
Jag tror att man måste förankra de styrdokument vi har, läroplaner och annat, i skolan. Det är det ena man måste göra. Det andra är att man följer upp hur styrdokumenten tillämpas och hur skolans praktik ser ut. Vi kan ju inte säga: Vi undervisar inte i matematik för vi gillar inte matematik. Det är inte förhandlingsbart huruvida man ska undervisa i matte eller inte. På samma sätt förhåller det sig med den värdegrund som gäller för skolan. Den är inte heller förhandlingsbar. Den går inte att välja bort.
