Vi är uppfostrade enligt normer som tillskrivs oss olika med olika rättigheter och skyldigheter. Killar har rörelsefrihet, men inte tjejerna. Killarna behöver inte ansvara för familjens anseende, men tjejerna ska göra det – kanske inte bara familjens utan hela släktens anseende. Så är det sedan mycket lång tid tillbaka i stora delar av Mellanöstern, Nordafrika osv.
Det är också en vanlig inställning bland många invånare i en rad utsatta områden som Järva, Botkyrka mfl. Men inte bara där utan i de flesta förorter i svenska storstäder där invandrare bor och lever segregerade från den övriga befolkningen i landet. Vad det handlar om är en av hävd och tradition rättfärdigad orättvisa, som handlar om underordning, diskriminering och förtryck av kvinnor.
FÖRSVAR AV KVINNORS RÄTTIGHETER GÖRS TILL RASISM
När några unga kvinnor sommaren 2015 höjde rösten och pekade på dessa orättvisor började en del strax tala om att de ”stigmatiserade” förorten. Förutom de kränkande tillmälen en del givit dem för deras frigjorda uppträdande började man även kalla dessa kvinnor för rasister.
Anledningen till ramaskriet och beskyllningarna för rasism var att några kvinnor i dessa förorter höjt sin röst, använt sin mänskliga rättighet – dvs. yttrandefriheten – och öppet i media protesterat mot den nedsättande behandling de utsattes för, när de tog sig samma friheter och använde sig av samma rättigheter som andra kvinnor i Sverige har. Sedan började man tala vitt och brett om respekt för andra folks kulturer.
Att dessa kulturer innebar kränkande och förnedrande behandling av kvinnor spelade ingen som helst roll. Den kultur som så ömt skulle vårdas innebar att mäns och killars privilegier ska bevaras och tjejers ansvar och förpliktelser förbli intakta. Killarna ska ha sin frihet att göra som de vill, tjejerna ska ansvara för familjens heder. Orättvisorna fick inte rubbas. Den som bryter mot denna ordning skall bespottas, förföljas och i en del av dessa kulturer – till och med dödas.
De som riskerar att bryta mot denna s.k. hederskultur är självklart i första hand kvinnorna. Att denna ordning är helt oacceptabel kan man finna stöd för i hur många internationella resolutioner och konventioner som helst. Och den strider också mot stort antal paragrafer i svensk lag.
MYNDIGHETERNA I DEN KULTURRELATIVISTISKA DIMMAN
Likafullt görs i praktiken på flera håll avsteg från dessa internationellt antagna jämställdhetsideal. Det verkar som om medvetenheten och kunskapen om jämställdhet och lika rättigheter inte helt förståtts av svenska institutioner och myndigheter. Deras insikt på den här punkten tycks bara bli allt sämre, allt dimmigare.
Det har t.ex. varit en del debatt och diskussion om att killar och tjejer inte ska undervisas tillsammans i s.k. känsliga ämnen eller att könen skall åtskiljas i samband med simundervisning.
Det är mycket viktigt att tjejer och killar kan träffa varandra i så många sammanhang som möjligt. Könssegregation befrämjar inte jämställdhet, utan leder istället till att knepiga relationer könen emellan uppstår. Samhällets uppgift är istället att stärka flickors och kvinnors ställning i det offentliga rummet.
Det är inte i Saudiarabien, utan här i Sverige vi bor och lever. Om det skulle vara så att killar kastar ”onda blickar” tjejerna i simhallen så är det faktiskt killarna som gör fel, inte vi tjejer. Killarna måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar och inte skylla på andra. Vad är det förresten som säger att män/killar är oförmögna att klara av den saken?
Skolan, där unga människor vistas under en stor del av sin tid har ett enormtansvar för att ta upp jämställdhetsfrågorna och göra dem till en självklar deliav all undervisning. Och denna undervisning i jämställdhet och om kvinnors rättigheter måste börja tidigt i skolan. Och det får inte slarvas med eller smusslas undan i något undangömt skrymsle på skolschemat.
TYDLIGA JÄMSTÄLLDHETSKRAV OCH SEKULARISM
I Sverige har man gjort stora framsteg när det gäller kvinnors rättigheter. Dessa rättigheter ska självfallet tillfalla alla – även kvinnorna i utsatta områden. Man kan inte göra undantag för kvinnor av visst etniskt ursprung eller religiös tillhörighet. De ska tillkomma såväl kvinnorna på Södermalm och Bromma som kvinnorna i Husby, Tensta.
Vi hoppas att kommunerna och våra statliga myndigheter upptäcker kvinnorna i förorten. De satsningar som hittills gjorts i storstädernas förorter har varit så utformade att de i första hand riktat sig till männen. Denna skevhet i anslagsfördelningen måste upphöra.
Vad det måste handla om framöver är att stärka progressiva feministiska och sekulära krafter i förorten.
—–
Zeliha Dagli, kvinnorättsaktivist i Husby
Nevin Kamilagaoglu, kvinnorättsaktivist i Husby
Seveh Saleh, kvinnorättsaktivist i Husby
Helin Güler, kvinnorättsaktivist
Bekka Shirin Tarabay, kvinnorättsaktivist
Guluzar Tarhan, kvinnorättsaktivist
