Vänsterpartiet proklamerades en gång som ett socialistiskt och feministiskt parti av Gudrun Schyman. Det verkar idag vara mycket länge sedan.
Partiet uppfattades som djärvt och framsynt. Riktigt så var det inte. I framgångsruset hade man glömt hur kvinnoförtrycket konkret såg ut i Sverige – särskilt i förorten. När detta på olika sätt påtalades – och det med kraft i media av feminister från just förorten – öppnades en avgrund som länge dolt partiets bristfälliga analyser under ett tunt lager av ytliga retorik. Kronan på detta politiska fuskbygge har krönts med uteslutningen av Amineh Kakabaveh. Här tecknas bakgrunden till hur detta kunnat ske. Artikel har tidigare varit publicerad i Uppsala Nya Tidning, men förtjänar att läsas av fler än UNT:s läsare.
Några dagar efter mordet på Fadime Sahindal i januari 2002 krävde Vänsterpartiets ungdomsförbund att Mona Sahlin, då socialdemokratisk integrationsminister, skulle avgå. Sahlin hade nämligen talat om skillnader i kultur och värderingar. Ung vänster dundrade på om ”rasistiska åsikter”, och ifrågasatte benämningen ”kultur”. Det finns ju svenska män som mördar sina fruar, skrev Ung vänsters styrelse i avgångskravet.
I förbundets antirasistiska program från 2007 hävdas det att begrepp som hedersmord används för att ”maskera” maktstrukturen ”i såväl Sverige som i Afghanistan”. Afghanistan hade dykt upp när Gudrun Schyman, kort tid innan mordet på Fadime och som dåvarande partiledare för Vänsterpartiet, höll ”talibantalet”. Då sa hon att ”det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Ungdomsförbundet leddes på den tiden av Ali Esbati, i dag riksdagsledamot. Den ungdomsgeneration som då kallade det rasism att tala om hederskultur är numera med och leder partiet.
Vem är då Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten som är i krig med partiledningen i ett parti hon nu lämnar? I självbiografin ”Amineh – Inte större än en kalasjnikov” (Ordfront förlag) förstår läsaren snabbt hur hennes feministiska och socialistiska engagemang föddes. Som barn var hon kurd i förtryckets Iran, från en mycket fattig familj och dessutom flicka i hederskulturen. I byn utsattes hennes pappa och andra släktingar för tortyr, skenavrättningar och förnedring. Aminehs mamma bad förgäves dottern att vara tyst när en general hade misshandlat henne. ”De får döda mig, jag kommer aldrig att vara tyst!”, fick mamman till svar. Som 13-åring anslöt Kakabaveh till den marxistiska kurdiska peshmergagerillan. I samma politiska fotspår har en ny generation unga kurder under senare år anslutit till YPG och YPJ i kriget mot Islamiska staten.
1992 lyckades Kakabaveh ta sig till Sverige som kvotflykting – som att komma ”från helvetet till himmelriket”. Här lärde hon sig läsa och skriva, och utbildade sig. Som socialarbetare i Botkyrka upptäckte hon hur vanligt det var att minderåriga var bortgifta och gravida. Men när en kartläggning bekräftade det ville Kakabavehs chef inte att man skulle tala högt om resultaten, för att det antogs kunna drabba invandrare.
I politiken blev det inte bättre. Även innan Kakabaveh slarvigt på sin Facebook-sida delade en länk till en rasistisk film – ett misstag hon många gånger bett om ursäkt för – hackade partiets ledning på henne. Som sommaren 2015, när feminister från förorterna vittnade om problem med moralpoliser och hedersförtryck. Partisekreterare Aron Etzler gick då, med två av partiets talespersoner, ut i en replik och påstod att Kakabaveh och de andra som beskrev situationen ägnade sig åt ”ryktesspridning” och att ”peka ut förorten” (Aftonbladet, 3/7 2015). Signalen från partiet kunde inte vara tydligare: håll tyst!
Så sent som härom året reserverade sig Vänsterpartiet, som enda parti, mot en särskild brottsrubricering av hedersbrott med samma gamla vanliga tugg om att grupper kan ”misstänkliggöras”. Efter att ha lyssnat på kommunfullmäktigedebatter från norr till söder kan jag säga att det påfallande ofta är vänsterpartister som angriper dem – inte sällan Liberalerna – som vill kartlägga hedersförtrycket eller stoppa könsseparata badtider för barn. För snart två år sedan anklagade till exempel en vänsterpartist moderaten Lars-Göran Birkehorn Karlsen i Tierps kommunfullmäktige för att ”fiska i grumliga vatten”. Birkehorn Karlsens ”brott” var att föreslå en kartläggning av hedersförtrycket. Hans motion röstades ner. Mönstret har varit tydligt: Vänsterpartiet har gång på gång ställt sig i vägen för arbetet mot förtrycket.
Kakabaveh var i fel parti. När inte ens fundamentalisterna som terroriserade befolkningen i hembyn kunde få tyst på henne, hade kulturrelativisterna i Vänsterpartiet förstås aldrig en chans.
Sakine Madon
Denna artikel har tidigare varit publicerad i Uppsala Nya Tidning, men förtjänar att läsas av fler än UNT:s läsare.
