Martin Lazar arbetar som kommunpolis i Botkyrka. Han berättar här om sitt liv och sitt arbete, men inte som någon företrädare för polismyndigheten. Han berättar om sina livserfarenheter som ung kristen från Irak med en bakgrund i kulturella och religiösa förhållanden väsensskilda från de i Sverige. Han berättar om de utmaningar han ser i samhället och vad vi behöver göra att för uppnå ett mer jämställt och mindre segregerat samhälle. Som man, pappa och polis har han en viktig roll både genom sitt yrke och som förebild i den integrationsprocess det svenska samhället genomgår.
Martin är född i Bagdad och tillhör en minoritetsgrupp kristna assyrier. Hans föräldrar var företagare med akademisk utbildning. Hans mor var en duktig, driftig och ambitiös kvinna som gjorde honom och hans syskon målmedvetna, vilket bidrog till att Martin blev duktig i skolan. Det var viktigt att man inom familjen uppfyllde de krav som ställdes av skolan, berättar Martin.
Men Irak var och är ett land som sedan lång tid tillbaka brottats med hårda politiska motsättningar som är starkt religiöst färgade. Martin vill när det gäller de religiösa riktningarna i Irak inte tala om förhållandet mellan dem som konfliktfyllt. Det låter som något för alltid fastslaget.
– Mellan de olika religionerna råder, som jag ser det, ett distanserat förhållande – mellan kristna, muslimer och judar. Detta distanserade förhållningssätt, denna åtskildhet, har satt sin prägel på kulturen i Mellanöstern. Det har lett till att dessa folkgrupper har haft svårt att acceptera och respektera varandra. Detta medförde att jag växte upp i en destruktiv miljö, där man förklarade att vi i den kristna minoriteten skulle hålla ihop och betrakta andra religioner som en fara för vår egen. Denna inställning har djupa historiska rötter som påverkat vår kultur och våra traditioner.
Martin berättar om sin morfar, som blev 105 år, som innan han dog berättade om sin uppväxt i krig där muslimerna mördade praktiskt taget alla i hans by. Den bilden och berättelsen följde med honom genom hans långa liv och överfördes sen till Martin under hans uppväxt.
– Vi kände oss förföljda och hotade. Som kristna skulle vi för sammanhållningens skull bara umgås med människor som tillhörde vårt folk. Vi skulle gifta oss inom vårt folk för att värna om vår religion, kultur och våra traditioner. Det var det som gällde för oss och vi blev uppfostrade i den andan. Det blev också någonting som vi verkligen ville värna om när vi kom till Sverige. Vi hade den värdegrund som hade format oss till de människor vi var innan vi kom till Sverige. Det var det här synsättet och dessa uppfattningar som många hade i bagaget när de kom till det mångkulturella Sverige.
Skolan i Irak och I Sverige
Martin har nu bott i Sverige i snart 30 år. Det har tagit tid att hitta ett nytt förhållningssätt till de människor som finns omkring honom och som han lever och umgås med. Likafullt, menar han att han fortfarande har med sig mycket av det han lärde sig hemifrån. Men mycket som är annorlunda har tillkommit.
– I Irak gick pojkarna och flickorna inte i skolan tillsammans. Könen blandades inte men religionerna gjorde det. Barnen blandades oavsett trosriktning men skolans religiösa tillhörighet var ändå tydlig. Vi kristna valde bort religionsundervisning i skolan, eftersom religionsundervisningen i skolan endast handlade om islam. Vi kristna sade ifrån att vi inte ville läsa Koranen. En konsekvens av det beslutet – vilket vi visste – var att det i slutändan skulle påverka våra betyg. Vi gjorde ett aktivt val och sa att vi får kämpa på i andra ämnen och höja våra betyg i dem. Vi gick i skolan alla tillsammans, men vi kristna slapp Koranen.
– Det fanns andra skillnader. Assyrierna hade ju inga muslimska namn och klädstilen kunde också skilja sig. Kristna flickor hade inget krav på sig att bära slöja. Man kunde alltså se om en flicka var kristen eller inte.
– Jag själv hade möjligheten att gå i en flickskola för att min mamma drev en kaféverksamhet där. Jag hjälpte till med kaféet när jag var ledig och det var många av mina killkompisar som var avundsjuka på mig för att jag fick gå i flickskola. Jag fick t.ex. spela volleyboll med tjejerna, vilket var jätteroligt.
Religionens ökade inflytande
Martin lämnade sitt hemland när han var 13 år och förklarar att han inte var tillräckligt gammal då för att börja tänka på hedersnormer och hedersförtryck, men när han blev några år äldre blev han desto mer medveten om hur tydlig gränsdragningen mellan könen var – vem man kunde umgås med och vem man kunde bilda familj med osv.
– På den punkten har tyvärr utvecklingen gått åt fel håll, eftersom religionen fått större plats i många familjers liv och påverkat människors förhållningssätt till varandra. Jag upplever att den distans mellan religionerna som jag nyss beskrev är större här i Sverige idag än vad den var när jag växte upp som tonåring i Irak. Den bild jag har är att det fanns en större acceptans för andra religioner i mitt hemland än det finns i Sverige idag.
– Jag träffar många barn och unga som egentligen vill leva friare än vad de egentligen får möjlighet till. De finner sig i olika slag av begränsningar på grund av att det finns påtryckningar från föräldrar, släktingar och från de församlingar och föreningar de tillhör. Det handlar om oskrivna lagar om hur man ska uppträda och bete sig. Alla dessa frihetsinskränkningar och förhållningsregler oroar mig. Vi lever nu 2021 i ett demokratiskt land med yttrandefrihet och ändå så finns det grupperingar och individer som försöker trycka ner den enskilde individens strävanden – vilket stävjar människors ambitioner.
– Jag tänkte inte så mycket på det här när jag först kom till Sverige. Jag var bara jätteglad att vi lyckats komma hit. Vi fick ju en möjlighet att leva i säkerhet och trygghet. Men vi hade lärt oss hemifrån att det alltid fanns krafter riktade mot oss grundade i det förflutna och kopplad till religionen, som gjorde att vi trodde att vi skulle kunna fortsätta att hålla ihop som kristna minoriteter utan att påverkas och förändras av samhället omkring oss.
Martin poängterar att han är väldigt stolt över sin bakgrund och den uppfostran han och hans syskon – en bror och en syster – fått. Hans föräldrar har behandlat honom och hans syskon på precis på samma sätt. Han tror att det resulterade i att hans integrationsprocess gick snabbare.
– En del som jag sett och lärt mig i mitt hemland kunde jag använda i det nya samhälle jag kommit till. Annat och nytt har jag lärt mig av de nya vänner jag skaffade – bl.a. när det gäller hur man ska se på förhållandet mellan pojkar och flickor. Jag såg nya möjligheter och ville ta vara på dem.
Separerade kön
I dag möter han pojkar och flickor som känner sig obekväma i vardagliga situationer på grund av påtryckningar hemifrån. Han berättar att han för en tid sedan träffade en skolkurator som haft ett samtal med en flicka som hade fått tillsägelse hemifrån att hon inte fick umgås med killarna i klassen.
– Detta är ett vanligt förekommande problem i samhället idag – att föräldrar sätter press på barnen på ett sådant sätt att de inte får vara barn; att de ska ta till sig beteende och attityder som är mycket långt ifrån de värderingar och den livsstil vi har i Sverige. Ett sådant förhållningssätt kommer att skada barnet på vägen genom livet. Barnen vet inte hur de ska förhålla sig till vänner eller lärarna i skolan. Föräldrarna blir inte under barnens uppväxt den trygga punkt som de ska vara.
– Ska vi tala om jämställdhetsfrågor, säger Martin, måste vi kliva in i vardagsrummen hos de människor som fortsätter att vilja göra skillnad mellan kvinnor och män, mellan pojkar och flickor. Något av det viktigaste när det gäller integrationen är kvinnors frigörelse. Det finns många som motsätter sig och motarbetar den. Det motståndet är kopplat till de kulturer som finns bland många folkgrupper som kommer till Sverige. Kommer man från ett land där det råder en tydligare rollfördelning än i Sverige – där mannen jobbar och kvinnan tar hand om barnen blir kvinnan alltid beroende av mannen. Det begränsar kvinnans möjligheter till utbildning och jobb. Kvinnor som kommer till Sverige saknar ofta utbildning och får svårt att vara självständiga i det svenska samhället.
Rädslan för annan kultur
Det finns stora kulturskillnader när det gäller synen på förhållandet mellan män och kvinnor. Många män är väldigt rädda för dessa kulturskillnader. De tycker sig hamna i en massa obekväma situationer. De förlorar sin status i det svenska samhället, förklarar Martin.
– Resultatet blir att de i stället för att öka sina kunskaper om jämställdheten vill lägga locket på och behålla den livsstil de har med sig från hemlandet. Det underlättar kontrollen av fru och barn. Denna ovilja till och brist på motivation att acceptera förhållandena i det svenska samhället som jämställdhet, människors lika värde m.m. skadar dem själva i längden.
– Ofta tänker många som så: Vi är här för att besöka i Sverige tillfälligt och då är det bättre att jag behåller de traditioner och den självbild jag har, eftersom jag en vacker dag kommer att lämna Sverige för att återvända och då blir det lättare att komma tillbaka till landet jag kommer ifrån.
– Många kommer såklart aldrig återvända till sina hemländer. De vill inte acceptera att de nu bor i Sverige och måste se detta som ett faktum. Men jag har också sett många familjer som accepterat sin nya situation anpassat sig till jämställdheten i Sverige. Det har gått bra för många sådana familjer.
Martin talar om den allmänt sprida människosynen att man ska ge människor möjlighet att kunna leva under samma tak och att det bara kan ske om man accepterar demokratiska rättigheter som tanke-, yttrandefrihet och religionsfrihet; att vi respekterar varandra och inte trycker ner varandra.
– Denna människosyn som omfattas av de flesta i Sverige är så unik och vacker. Jag är väldigt stolt över att Sverige har tagit hand om mig och allt det som Sverige gett mig såsom trygghet åt min familj och en säker framtid. Som person har jag verkligen blandat det goda från min kultur från hemlandet med den svenska. På så sätt kan jag se mig själv som en värdig samhällsmedlem i Sverige.
Föräldrars identitetssökande och barns frustration
Det finns barn med invandrarbakgrund, menar Martin, som fast de är födda i Sverige har det svårare än vad Martin hade det när han som 13-åring kom till Sverige. Det ser ut som om de fått alla möjligheter att kunna lyckas, men har ändå hamnat i svårigheter på grund av kulturkrockar och haft svårt att hitta sin roll och en egen identitet. Vi undrar varför.
– Jag brukar säga att föräldrar, som är identitetssökande eller osäkra i sin identitet förstör väldigt mycket för sina egna barn. De överför sina invanda tankar och funderingar på barnen. Barnen blir splittrade när det gäller hur de ska jag uppträda. Ska man uppträda på svenskt sätt bland vänner i skolan, där flickor och pojkar blandas, och sedan uppträda på ett helt annat sätt när man kommer hem. Ska man då klä på sig den somaliska eller arabiska kulturen. Det blir ständiga rollbyten. Föräldrarna måste acceptera att Sverige är deras och sina barns framtid – att de som föräldrar ska fungera som en kunskapsbank för sina barn. Inte tvärtom.
Och vad kan man göra åt den saken, frågar vi.
– Självklart finns det massor att göra. På ett allmänt plan måste vi inrikta oss på att höja föräldrarnas kunskaper och arbeta med jämställdhetsfrågor. Vi måste se problemen och framförallt prata om dem och erkänna dem. Så länge vi inte gör det kommer vi aldrig kunna hitta någon lösning.
En udda karriär
För sin egen del berättar Martin om hur han blev polis och hur hans arbete som polis bland unga människor i Stockholmsförorten Botkyrka ser ut.
– Jag sökte och kom in på Polishögskolan och nu har jag jobbat i Botkyrka sju år. Jag försöker att i mitt dagliga arbete motivera och coacha ungdomar i min kommun. Jag vill att de ska bli förebilder för kommande generationer. Vi försöker hitta ”ambassadörer” i kommunen som kan lyfta hela områdets status och stärka jämställdhetsarbetet. Det blir lättare när lokala ungdomar hamnar i en viktig yrkesroll och kan hjälpa andra ungdomar att göra rätt val.
I Botkyrka arbetar polisen stenhårt med samverkan med andra myndigheter för att skapa en tryggare och säkrare atmosfär samtidigt som man försöker ta itu med en lång rad problem som måste hanteras.
– På så sätt kan vi vara effektiva och uppnå goda resultat. Jag har träffat många pojkar som ifrågasätter sina föräldrars uppfattning att de ska kontrollera sina systrar och kusiner. De får en uppgift de egentligen inte vill ha, men de kan inte komma ifrån den, därför att deras relation till föräldrarna ofta är byggd på rädsla, inte på respekt. De vågar inte ifrågasätta mamma och pappa. Vi behöver stödja de här barnen i deras samtal med föräldrarna. Vi ska erbjuda föräldrarna samtal, stärka relationerna till olika trossamfund, tala med hela församlingar och deras ledare, imamer eller präster. Genom att försöka nå föräldrarna genom olika kanaler kanske någonting stannar i deras medvetande så att de inser att de borde släppa på skadliga traditioner och ta till vara på jämställdheten som den ser ut i Sverige.
Tillfälliga framgångar eller varaktiga resultat
Det pågår uppenbarligen en kamp i förorten som inte är särskilt synlig i det svenska samhället i övrigt – kanske ännu mindre för samhällets myndigheter?
– Mycket måste dras fram i ljuset. Att det finns ”moralpoliser” i samhället är inte längre någon hemlighet. Det är ingen enkel sak för en myndighet att hantera. Vi får ofta höra genom tredje person att det är finns människor som går runt och beter sig väldigt konstigt – oftast i samband med stora högtider som exempelvis ramadan. Det finns ”moralpoliser” som går runt och kontrollerar hur kvinnor klär sig, eller om de exempelvis äter rätt under fastemånaden. Det måste vara upp till var och en att besluta i vilken grad man vill följa religiösa krav och regler oavsett vilken religion det än gäller. Det är inte lätt att komma åt sådana problem. Det är ett svårarbetat område, men vi måste försöka göra vårt bästa för att komma människor närmare och skapa ett gott samtalsklimat.
Kommunikation är nyckeln om man ska få förståelse för den svenska lagstiftningen i allmänhet och jämställdhetslagstiftningen i synnerhet, är något som Martin gång på gång framhåller som avgörande:
– I Botkyrka arbetar vi mycket med att följa hur läget utvecklas vecka för vecka och vi inom polisen jobbar med att kartlägga situationen och följer hur den förändras. Får vi kännedom om personer som avviker i uppträdande eller bedriver verksamheter med oklart och obskyrt syfte följer vi upp det, markerar eller ingriper. Att inkludera allmänheten i förändringsprocessen är också mycket viktigt för att vi ska kunna nå förändring.
– ”Hårda tag” kan hjälpa på kort sikt, men vad vi måste sträva efter är lösningar som kan fungera långsiktig och förbli varaktiga. Då handlar det om att ändra människors inställning och förhållningssättet. Då krävs det mycket envishet och tålamod i ett sådant arbete. Kampen för ett jämställt samhälle måste fortsätta. Lösningen kommer inte imorgon. Det kanske tar 100 år att bryta ner de kulturella koder som sitter i tapeterna hemma hos folk. Det finns lösningar men vi måste acceptera att det kommer att ta tid och vi måste vara modiga och uthålliga.
