”Visst finns det rättigheter, men de gäller inte för oss”

Vi kan börja från allra första början – barndomen. Hur gestaltade sig livet för dig som liten flicka?

– När jag var liten kändes det mesta på något sätt normalt. Hederskulturen var inget jag tänkte på då. I skolan däremot blev det lite mer. Vi hade islamologi två gånger i veckan, där en lärare undervisade om Koranen och muslimska värderingar.

– Det var mycket skyldigheter och förbud. Snart såg jag att det fanns fler förbud för tjejer än för killar. Tjejerna skulle skyla sig för att undvika att attrahera männen. Vi skulle exempelvis inte skratta högt, inte ha parfym och vi skulle klä oss ”anständigt”. Det fanns ett starkt inslag av ”vi och dom-kultur” i undervisningen. ”Vi är muslimer, vi är rena, vi är inte som svenskarna som är smutsiga och dekadenta, de bara super och ligger runt hela tiden, får aids och går på diskotek”. Mycket var skamligt och tabubelagt, speciellt sådant som rörde kroppen, sex och relationer. Man höll sig med en dubbelmoral.

Hur kom den där dubbelmoralen till uttryck i praktiken?

– Allt som hade med sex att göra ansågs som perverst. Detta blev mycket konstigt för mig när läraren i islamologi brukade tvinga mig att stanna inne på rasten med bara oss två i rummet. Han brukade tafsa på mig och röra vid mig på ett sätt som jag fann obehagligt. Det började när jag var 7-8 år. Han gjorde det ofta. En gång såg min bästa vän vad som hände, men jag ville inte prata om det. Nyligen har jag fått veta att en annan tjej i min klass råkade ut för samma sak av samma lärare. Han tog henne på brösten.

– Jag vågade inte berätta detta för mina föräldrar. Hederskulturen är en tystnadskultur. Allting är kvinnans fel, oavsett vad hon än råkar ut för. Ansvaret bärs alltid av kvinnor. Detta gäller också för barn. Jag hade antagligen ”fångat hans blick”, som det uttrycks. Om jag hade berättat för mina föräldrar skulle de blivit väldigt arga på mig och sagt: ”Du får skylla mig själv” och ”inget får komma ut”.

Visste dina föräldrar om de där stränga reglerna som skolan tillämpade?

– Ja, det tror jag och jag tror att de uppskattade dem. Mycket i skolan var uppdelat efter kön. Särskilt om det handlade om kroppsliga aktiviteter som idrott, simning m.m. Jag fick nästan ingen idrottsundervisning under de första sex åren i skolan. När vi skulle ha idrott sa läraren till oss tjejer att vi fick ta rast och gå någon annanstans, medan killarna fick stanna kvar, spela fotboll eller utöva olika idrotter.

– Senare, när jag gick i vanlig sekulär skola presterade jag jättedåligt på idrotten. Könssegregation innebär problem för många tjejer. De får överlag mycket sämre undervisning än killarna. Jag missade mycket och kom efter.

Den där skolan du gick i och andra liknande skolor finns ju fortfarande kvar?

– Ja, och jag har förstått att sådana här skolor får många anmälningar från Skolinspektionen, men att det görs inte så mycket åt dem. Min skola var en destruktiv miljö understödd av en diktaturregim.

– Jag var alltid rädd på rasterna. Jag blev slagen och tafsad på av killarna. Klagade jag hos någon lärare så hände inget. Läraren kunde säga till mig: ”Det är ditt fel, det är du som provocerar de här pojkarna. Håll dig till tjejerna”. Det räckte med att jag passerade förbi killarna för att jag skulle bli attackerad.

– Pojkarnas dåliga beteende fick aldrig några konsekvenser. Jag tror att det på sikt påverkade dem negativt. Flera av dem som jag växte upp med är idag kriminella, till exempel knarklangare och gängkriminella.

– Det var mycket olika villkor för barnen. De somaliska flickorna hos oss hade det värst. De bar slöja. Min bästa vän var somaliska. Hon och hennes systrar var könsstympade. Hon hade 18 syskon. Hennes pappa hade fyra fruar. Deras villkor var verkligen usla. Deras syskon och kusiner gick i samma skola. De kontrollerade varandra.

Klassöverskridande traditionellt förtryck

Du är inte från en familj där mamma och pappa är analfabeter. Den här debatten om att det bara är de som är fattiga som lever i hederskulturen håller du antagligen inte med om?

– Mina föräldrar var medelklass. Båda mina föräldrar hade akademisk bakgrund, men hederskulturen fanns ändå i familjen. Jag slapp slöjtvånget – men i övrigt fanns hederskulturen där. Mina föräldrar är ju båda IS-sympatisörer. Detta har självklart präglat min uppväxt. Det här med klass kanske till viss del spelar en roll när det gäller de uttryck som hederskulturen tar sig, men hederskulturen är inte något exklusivt för underklassen eller arbetarklassen. Den finns i alla samhällsskikt.

Du bar inte slöja och var alltså udda och avvikande. Om du skulle försöka jämföra din situation med till exempel somaliska flickor, som alla bar slöja. Hände det att du blev mobbad på grund av att du inte bar slöja?

– När jag gick i sexan var jag nog den enda tjejen i min klass som inte bar slöja. Jag tror inte att det påverkade mig så mycket egentligen. Man lärde sig i undervisningen att slöja var något som premierades och att alla kvinnor någon gång måste börja ta på sig den.

– Jag tror att tjejer som bär slöja blir helt upptagna med att tänka på att den sitter rätt, att den täcker tillräckligt. Slöjan är mer än ett klädesplagg – det är en symbol, ett sorts ansvar. Om man börjar att ständigt tänka på att den sitter rätt blir man helt upptagen av det och tänker inte så mycket på annat. Utan slöja fick jag utrymme att tänka på annat.

– Jag började i vanlig sekulär skola efter sexan, samtidigt flyttade vi till ett område med mer etniska svenskar. Jag mötte en annan livsstil. Det fick mig att tänka mycket mer på vem jag var och vem jag ville vara.

Ingen slöja förrän fyllda 18 år

En sista fråga om slöjan. Hur var det att först gå i en religiös skola med muslimsk profil och sedan en vanlig sekulär skola – anser du att det svenska samhället gör rätt när de tillåter slöja på barn i skolorna?

– Absolut inte! Jag tycker att det svenska samhället kan göra mycket mer än det som görs nu. Jag tycker att det finns en naivitet och passivitet som gör att man inte törs eller vill ta tag i de här frågorna. ”De låga förväntningarnas rasism” har någon kallat det. Man ursäktar olika beteenden för att det handlar om en annan kultur. På det sättet smiter man från ansvaret. Jag tycker inte man ska ha religiösa friskolor i ett sekulärt land som Sverige, där man säger sig ha barnens bästa för ögonen i alla sammanhang. Då kan man bara inte ha religiösa demokratifientliga friskolor. Slöja på barn borde inte ha någon plats i vårt samhälle. Man borde förbjuda slöja på barn. Det är inget orimligt krav.

– Det har ju förekommit att barn som kommit till förskolan och där tagit av sig slöjan så fort föräldrarna har gått därifrån. Sedan har föräldrarna förstått vad barnen gjort och ringt videosamtal till förskolelärarna för att de i telefonen kan se om barnet har slöjan på sig. Det får bara inte lov att gå till på det sättet. Den signal man ska ge föräldrarna är att slöjan inte hör hemma bland barn i Sverige och att det är något som föräldrarna måste acceptera. Det skulle göra livet lättare för flickorna.

Det finns feminister som försvarar slöjan och som så fort den här debatten kommer upp kallar oss i VHEK och vår systerorganisation i Frankrike – som där lyckats driva igenom ett förbud mot alla religiösa symboler i skolorna – för rasister. Vad säger du som är ung, har gått i en religiös skola och som själv har föräldrar som är religiösa? Vad tycker du om dessa feministers synsätt?

– Jag tycker att de här kvinnorna är en enorm huvudvärk i arbetet mot hedersförtrycket. Jag tycker att de har missförstått helt vad slöja och niqab och alla de andra religiösa symbolerna innebär. De gapar mycket om att det bara är ett klädesplagg och att kvinnorna fritt ska få välja hur de vill klä sig. Men det är just det som de inte får. Det handlar inte om en frihet utan om ett tvång att bära slöja.

– Slöjan är mer än ett plagg. Det är en symbol för kvinnoförtryck och för en våldtäktskultur. Det är ett sätt att kontrollera kvinnor. Om män begår övergrepp mot kvinnor så är det de som ska ta ansvar för sina handlingar – inte kvinnorna. Det är en sorts pedofili att sätta en slöja på ett litet barn för att slöjans enda mål är att skyla flickan från ”mannens smutsiga blick”. Vem har ansvaret för den blicken – den som tittar eller den som blir tittad på?

– Så jag tycker att dessa så kallade feminister och kulturrelativister antingen har missförstått hela saken eller så väljer de att vända ryggen till. Jag tycker att det är rasistiskt att helt strunta i de här barnen och tjejerna som varje dag utsätts för förtryck. Att man helt struntar i eller försöker tysta de som drabbats av och kämpar mot förtrycket – det är rasism.

Vad säger lagen om vad som ska anses som ”normalt”?

Känner du dig sviken av dessa så kallade feminister och antirasister som inte stod på din sida när du var barn och ung flicka? Vad är ditt budskap? Borde inte politiker på kommun-, region- och riksnivå gå ut och be om ursäkt för att de underlåtit att se den situation utsatta flickor, pojkar och unga homosexuella, som inte fått tillräckligt skydd mot våld och övergrepp, försatts i?

– Det är ett enormt svek som begåtts. Jag känner att jag och många andra hade kunnat få mycket bättre hjälp mycket tidigare om hela samhället, de kommunala och statliga myndigheterna, domstolarna m.m. hade ändrat inställning och slutat vara så undanglidande och fega.

– När jag var liten blev jag tidigt medveten om Barnkonventionen – vad det var för något och vad som ingick i den. Jag visste att enligt Barnkonventionen är det fel att slå sitt barn, att det är fel att påtvinga barnet åsikter och att särbehandla tjejer och killar. Jag var jättemedveten om det, men jag tänkte att Barnkonventionen gällde inte mig. I mitt hem och i min familj gör vi på ett annat sätt. Det hade jag lärt mig hemifrån. Jag hade inte sett något annat. Jag hade inte fått uppleva vad som är normalt. Det enda som varit normalt för mig var det jag har upplevt hemma.

Hemifrån hade du lärt dig att det var ”normalt” att bli kontrollerad och bestraffad, samtidigt visste du att det som var ”normalt” var fel. Hur klarade du av det?

– Jag levde ett dubbelliv och ljög för mina föräldrar – ljög för att överleva.

Tystnad – en förutsättning för förtryck

Hur var det med de andra barnen? Blev de också slagna? Kunde ni flickor emellan berätta för varandra att man blev slagen? Barnaga har varit totalförbjudet i över 40 år i Sverige, men inom VHEK får vi ofta höra att barnen i en del invandrarfamiljer får stryk.

– Nej, det var inget man pratade om. Men alla visste att alla blev slagna. Men vi blev inte slagna i skolan, inte vad jag vet i alla fall. I så fall i slutna rum bakom stängda dörrar.

Men ni flickor blev tafsade på och utsatta för sexuella trakasserier?

– Ja.

Vad tycker du om att #metoo och att västvärldens kvinnor gick ut och berättade om de sexuella trakasserier som de utsattes för. Kvinnor i hederskulturen kom inte ut och berättade om sin utsatthet. Du själv är en av dem som bryter tystnaden. Men vi intervjuar dig anonymt. Du går halvvägs och gläntar på dörren.

– Det är svårt att komma ut. Skillnaden mellan att vara kvinna i västvärlden och kvinna i en hederskultur är stor. Det är svårt för alla kvinnor att komma ut med sina berättelser. Bland svenskar, som inte är underkastade hederskulturens regler och normer är det så att den som blir illa behandlad kan få medhåll och stöd från omgivningen. I en hederskultur är det tvärtom. En kvinna kan inte gå ut och berätta om vad hon varit med om. Då blir hon utsatt för repressalier – straffad, tystad, kontrollerad, till och med misshandlad och i allra värsta fall dödad. Det är hon som anses som smutsig och skamlig. Hon har dragit skam över släkten. Så det finns klart mindre utrymme för kvinnor i hederskulturer att berätta vad de har upplevt. Metoo är en viktig rörelse men den kom inte att gälla för hedersutsatta kvinnor.

Att möta en ny livsstil

När du skulle börja högstadiet kom du till en annan skola. Hur var det att träffa svenska tjejer och killar i en vanlig skola? Fanns det konflikter? Hur kändes det för dig och hur har det gått sedan dess?

– Det var bara så kallade etniska svenskar som gick där. Jag var kanske den enda med invandrarbakgrund. Så jag fick se väldigt mycket nytt, en helt annan livsstil, en helt annan kultur. Killar och tjejer umgicks och pratade med varandra. Killarna var inte elaka mot tjejerna – i alla fall inte på det sätt som i skolan jag gått i tidigare. Lärarna var hyggliga och stödjande. Man märkte direkt att den här skolan var demokratisk. Tjejerna var friare i sina uttryck. De skrattade och pratade högt, snackade med killarna, satt tillsammans med dem, sminkade sig, hade andra kläder på sig och man umgicks efter skolan. Vissa hade pojkvänner och flickvänner, och vissa hade t.o.m vågat komma ut som homosexuella för att det var ett så öppet klimat. För mig var det jätterevolutionerande.

– För mig innebar det också en inre konflikt. Det var första gången jag började reflektera kring: ”Oj, det finns en annan typ av livsstil, men vem är jag då? Vad är det jag egentligen vill? Vill jag ha allt det här eller vill jag ha det jag har hemma?”. Den här skolan blev början till min frigörelse. Jag fick se en annan uppfattning om vad som ansågs normalt. Detta nya lockade mig.

Anade man inte i din familj att du skulle komma att frigöra dig? Det är ett stort steg från en muslimsk skola till ett vanligt sekulärt högstadium. Kunde du klä dig som du ville? Kunde du anamma och göra bruk av demokratin i skolan?

– Hederskulturen och kontrollen blev mycket starkare när jag började högstadiet för nu var jag en del av en annan miljö där det fanns mycket lockelser och ”synder”. Det tror jag gjorde mina föräldrar oroliga, så jag blev mer begränsad. Kanske också för att jag blev äldre och började närma mig puberteten. Kontrollen blev mer påtaglig. Jag fick inte klä mig som andra, jag skulle absolut inte prata med någon av motsatt kön.

– När jag började få mens fick jag en svår sådan, men jag fick inte ha tamponger för man trodde att jag då kanske skulle förlora min oskuld. Det var mycket som blev tydligare för mig under den perioden. Jag testade mina föräldrar – var de satte gränserna. Jag var tvungen att gå hem direkt från skolan, jag fick inte fika med kompisar eller gå hem till någon. Jag började leva ett dubbelliv i smyg. Jag brukade köpa andra kläder. När jag gick hemifrån hade jag kläder som var heltäckande. När jag kom till skolan bytte jag om på toan. Jag kom tidigare till skolan innan alla andra och bytte om till shorts, kjol eller klänning. Jag sminkade mig kanske ibland och började känna mig bekväm med att prata med killar. Jag hade min bästa killkompis i högstadiet och vi umgicks jättemycket.

– Men jag blev påkommen till slut. Min mamma blev väldigt arg när hon hittade mina kläder, som jag hade gömt. Vissa saker kunde hon förlåta mig, men ibland när hon och jag hade någon konflikt och grälade kunde hon hota med att berätta för min pappa för hon visste att jag var rädd för min pappa. Hon var ju också rädd för pappa. Han är mycket aggressiv.

Inom hederskulturen spelar släkten eller klanens sammanhållning stor roll. Hade du inte, som många andra, syskon, kusiner eller andra släktingar, som kunde hjälpa till att kontrollera ditt liv?

Jag har inga syskon och jag har inga kusiner i Sverige. Hade jag haft det så hade jag blivit ännu mer kontrollerad. Killarna i familjen och släkten hade i så fall fått mycket mer frihet och de hade säkert fått i uppdrag att kontrollera mig. Men som tur var hade jag inga syskon. Det gjorde att jag kunde vara lite friare än andra.

Vad gjorde skolan?

Hur har skolan agerat? Vågade du på högstadiet eller i gymnasiet berätta något om hur begränsad och förtryckt du var hemifrån? I så fall: Vad sa skolan?

– Jag gick till en skolkurator i tre år och berättade nästan allting. Jag vågade inte berätta att jag blev slagen, men jag berättade allt annat – om kulturen, om kontrollen, om begränsningarna, om vad mina föräldrar sa och om hoten. Allting berättade jag. Kuratorn gjorde inga ingripanden. Det hela stannade vid samtalsstöd.

– Flera år efter att jag hade slutat skolan träffade jag henne och vi pratade lite och jag frågade henne: ”Tänkte du någonsin på vad jag var utsatt för?” Hon sa: ”Jag förstod att du var hedersutsatt, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var inte klar över om det skulle vara olämpligt av mig att agera och göra någonting eller inte”.

– Det fanns lärare som hade ett visst hum om hur jag hade det hemma. Min klassföreståndare träffade min pappa på ett utvecklingssamtal, och hon blev jätterädd för honom. Han blev aggressiv och skällde ut henne. Efteråt pratade hon med mig en kort stund och sa: ”Hur har du det hemma? Är du okej?” och jag kunde säga att: ”Mina föräldrar är lite strikta och det känns jobbigt för mig”, och hon sa: ”Okej, säg till om du behöver någonting”. Det blev liksom bara det. Det är klart att jag inte kan bara ”säga till” om det är någonting. Ansvaret läggs ju på barnet som ska ”säga till”. Det blir barnet som ska identifiera problemet och sedan själv lösa det – det är ju alldeles för stort.

– Vid nästa utvecklingssamtal tog hon med sig sin kollega. Hon vågade inte vara ensam med min pappa. Istället för att göra något för mig – jag var ju ensam med min pappa hela tiden – löste hon sitt eget problem. Det kändes som ett svek.

Du bar allt det här själv utan att berätta för någon. Vad skulle du vilja säga till andra tjejer, till lärarna och socialtjänsten och andra idag? Du har idag mycket erfarenhet. Det finns tusentals tjejer som har samma historia som du, men alla har inte förmågan att sätta ord på det de utsätts för. Vad skulle ditt budskap vara till dem?

– Jag tycker inte att det behöver sättas så många ord på min situation. Jag tycker att det egentligen redan finns tillräckligt många varningssignaler som skolpersonal, lärare och socialarbetare kan hörsamma. Jag tror att jättemånga är medvetna om hur saker och ting ligger till, men det saknas civilkurage, mod, ork och kompetens. Jag tror att det är mest civilkurage som fattas. Man måste agera – även om det är jobbigt.

Rättigheterna gäller inte för oss

I hederskulturen är barnen de mest utsatta. I det officiella Sverige säger man att barnens bästa ska stå i centrum. Likafullt vet inte de flesta invandrartjejer, unga killar och homosexuella om sina rättigheter. De känner inte till Barnkonventionen, som nu är svensk lag. Vad ska man göra åt det?

– En del av de som drabbas resonerar som så att ”visst finns det lagar men de gäller inte för oss”. Det finns gott om lagar som man kan använda och jag förstår inte varför det så sällan görs något konkret när det gäller hedersvåld. Sedan tycker jag att man måste se till att täppa till kryphålen i vissa lagar och skapa mer tydlighet. Jag tror att det skulle vara mycket bra om man införde en hedersbrottsrubricering.

– Brott med hedersmotiv är redan en försvårande omständighet, men en rubricering skulle vara ännu bättre. Vi har Lagen om vård av unga (LVU) och Barnkonventionen. Om man använder dessa lagar rätt kan man rädda många barn. Man har även den här nya lagen om utreseförbud, men den behöver kompletteras. Utreseförbud ska inte bara gälla för barn som riskerar att giftas bort eller bli könsstympade. Det är mycket vanligare att barn förs ut ur landet på s.k. omvändelseresor eller uppfostringsresor. Där förekommer också mycket misshandel och tortyr. En brottsrubricering skulle vara ett stort framsteg. Det har nyligen lagts fram en utredning om en sådan, som dock på typiskt svenskt sätt resulterat i ett försök att hitta någon sorts ”medelväg”. Det finns inte någon sådan – definitivt inte.

Gymnasiet, kuratorerna och socialtjänsten

Högstadiet var uppenbarligen en svår och frustrerande tid för dig. Var det inte skönt att komma därifrån och till gymnasiet?

– Ja och nej. Jag visste att jag hade haft det tufft i högstadiet. När jag började gymnasiet trodde jag att alla svenska barn blir friare när de blir äldre. Mina föräldrar skulle kanske släppa lite på kontrollen. Men det blev inte alls så. Jag gick från att ha lite frihet till nästan ingen frihet alls.

– Jag började i det läget att träffa en kurator. Vi bestämde att vi på min 18-årsdag skulle kontakta socialtjänsten och söka hjälp. Det skulle vara en dålig idé om jag som omyndig skulle omhändertas enligt LVU. Det skulle kunna förvärra situationen. Socialtjänsten fokuserar på familjebehandling och familjeåterförening. Vi visste att det inte var rätt för mig.

– Hos socialtjänsten fick jag göra en utredning kallad PATRIARK. Jag träffade en socialsekreterare, som hade lånat in en annan socialsekreterare som hade kompetens i hedersfrågor. Men jag fick inget särskilt stöd eller utan bara beskedet: ”Här är numret till socialjouren. Ring om du blir slagen eller hamnar i en hotfull situation”. Det var som en käftsmäll. Allt kändes hopplöst – fanns det inget mer att göra?! Jag skulle alltså få klara mig på egen hand. Jag fick dock träffa en familjebehandlare. Hon träffade bara mig – inte mina föräldrar. Hon fungerade som samtalsstöd. Resten gjorde jag på egen hand.

Framtidsplaner – äktenskapsplaner

Under slutet av din gymnasietid uppnådde du alltså svensk myndighetsålder och dina föräldrars makt över dig borde ha upphört eller tynat bort, men enligt hederskulturens normer borde du redan vara gift. Hur förhöll sig dina föräldrar i den frågan?

– Under den perioden, fick jag veta att min kusin ville gifta sig med mig och att mina föräldrar, framförallt min pappa, ville att jag skulle gifta mig med honom. Jag blev jätterädd. Jag kände inte den här kusinen och jag ville inte alls gifta mig. Jag kände mig jätteliten. Jag uppfattar kusingifte som onormalt. Men jag kunde inte säga nej. Jag kunde inte gå emot familj eller släkt. Istället fick jag försöka vara smart och utnyttja att mina föräldrar var medelklass och akademiker så jag sa: ”Jag vill gärna gifta mig men inte nu. Jag vill prioritera min utbildning. När jag blir klar vill jag gifta mig”. Det blev en acceptabel ursäkt som min pappa kunde gå med på. Universitetet blev min räddning.

– Efter gymnasiet flyttade jag till en annan stad i Sverige som låg långt hemifrån. Jag sa till mina föräldrar att jag kommit in på en jättesvår utbildning, men att jag inte hade kunnat komma in på universitetet i vår stad, utan att jag måste flytta till en annan stad för att plugga. Det var först mycket svårt för dem att acceptera, men till slut gjorde de det. Min flytt till den här nya staden blev början till min frigörelse. Det var första gången jag upplevde frihet. Jag kände hur livet gick upp i varv och jag tog igen allting som jag har missat – allt som andra i min ålder redan gjort och upplevt. Från att ingenting hänt i mitt liv hände plötsligt allt möjligt. Jag utforskade livet, mig själv och andra människor. Jag var fri och jag älskade att vara det. Jag ville inte komma hem till hederskulturen.

– Men efter ett tag insåg jag att jag var kvar i samma situation. Mina föräldrar förväntade sig att när jag kom tillbaka skulle jag gifta mig. Även om jag var fri i den nya staden så var jag, när jag besökte mina föräldrar i min hemstad, fortfarande kontrollerad och hedersutsatt och var tvungen att ljuga och leva dubbelliv.

Definitivt uppbrott från hederskulturen

Under pandemin var det ju hemskt för många tjejer som flytt hemifrån till universitet. Många blev tvungna att flytta hem för att universitet och gymnasier stängdes. Det måste för dig och och för många andra inneburit att kontrollen och dubbellivet återkom? Många har brutit med sin familj för man har inte haft något val. Hur klarade du din situation?

– Pandemin var den period som förändrade allting för mig. Innan pandemin, alltså hösten 2019 var jag i kontakt med socialtjänsten. Jag hade inget direkt syfte utan ville bara ha lite kontakt med den och låta den få veta att jag var hedersutsatt. Jag märkte att socialtjänsten i min nya stad var mer kompetent och hade mer resurser. Jag kände mig väldigt trygg. Vi hade samtal varje vecka. Sedan kom ju pandemin och jag förstod snart att universitetet skulle börja undervisa på distans. Mina föräldrar sa till mig: ”Nu måste du flytta hem. Vi kommer och hämtar dig om du inte gör som vi säger”.

– Detta var min mardröm för jag hade hunnit bygga upp ett nytt och rikt liv med vänner, egen bostad och pojkvän. Jag såg hur allting bara skulle försvinna tvärt inför mina ögon. Jag tog kontakt med socialtjänsten. Där sa man till mig att det inte var någon bra idé att resa hem, men jag gjorde ändå det. Jag var där i två veckor, men sedan bestämde jag mig för att jag inte kunde vara kvar. Jag mådde alldeles för dåligt. Jag satt bara inne på mitt rum och grät. Jag kunde inte få ut något av familjelivet längre. Det var dags för mig att lämna allt bakom mig.

– Någon gång skulle jag lämna min familj, det visste jag, men inte så snart. Nu måste det bli tidigare än jag tänkt mig. Jag tog kontakt med socialtjänsten, som ordnade skyddat boende. Jag fick hjälp av skatteverket med skyddade personuppgifter. Efter det har jag levt skyddat. Att leva gömd är såklart jättetråkigt. Men jag upplever för första gången att livet känns meningsfullt. Jag känner mig fri på riktigt. Det är ingen villkorlig frigivning.

Vad tycker du det svenska samhället ska göra åt religiösa fanatiker som dina föräldrar. Du har sagt vad du anser om slöja, om religiösa skolor och den svenska socialtjänsten – där du har mött både inkompetens och kompetens. Det som du upplevt under 22 år är ju inte något som är normalt i en demokrati där barn ska få vara barn och leva i frihet. Det finns de som menar att de som inte respekterar den svenska demokratin och begår hedersbrott ska utvisas till sina hemländer. Hur ser du på sådana krav?

– Jag känner mig kluven till det där med utvisning, för skickar man hem förövarna så fortsätter de att vara förövare i sitt hemland. Jag tycker att Sverige borde skicka tydligare signaler kring vad som är okej och inte är okej i vårt land. Sluta svamla om respekten för andra kulturer, när det inte är frågan om annat än rent och skärt kvinnoförtryck.

– Föräldrarna skulle när de kommer till Sverige gå en grundlig, obligatorisk utbildning och vägledning i hur den svenska demokratin fungerar och vilka rättigheter man har som kvinna i Sverige och att män inte har några särskilda privilegier som kvinnor inte har, att vi eftersträvar jämställdhet här – vilket kan för en del män vara svårt att inse och förstå. Jag tror att det finns väldigt mycket att göra i det avseendet.