De bor – mor och dotter – sedan länge i Järvaområdet i Stockholm. De kommer ursprungligen från Mellanöstern. De har bott länge i Sverige – så länge att de tydligt kan se att det skett stora och genomgripande förändringar i stadsdelen där de bor och när det gäller kvinnornas situation där. Som så ofta när det gäller de kvinnor vi samtalar med och intervjuar vill de – måna om sin säkerhet som de är – vara anonyma, vilket man snart förstår när man hör dem berätta. Vi kallar modern för Rosa och dottern för Nemam.
Om skolans roll i kampen mot hedersförtrycket
Vi gav först ordet till Rosa. Hon är en stark ensamstående kvinna med två barn. Hon berättar på ett lite lakoniskt men mycket tydligt sätt om situationen i Järva. Hon är välutbildad och var politiskt aktiv i sitt hemland. Idag är hon är mycket oroad över utvecklingen i området. Hon tecknar en bild av hur det var att som vuxen lära sig leva i Sverige och i Järva och berättar för oss om hur livet i Järva förändrats. Rosa berättar att hon numera praktiskt taget dagligen ser hur narkotika säljs och distribueras. Förekomsten av olika typer av vapen har också ökat, säger hon.
Hon tror att polisen mycket väl vet vad det är som pågår, men det sker ingen förändring av situationen. Hon påpekar att det inte ser ut på det sättet i hela Järvaområdet. Det finns en annan del av Järva. Där bor man i villa och kör bil och åker aldrig med tunnelbanan eller tar bussen. Den delen av de boende i Järva behöver inte och vill nog inte heller se det andra Järva, där hon och hennes barn bor, säger hon. Hon upplever Järva-området som starkt segregerat.
– Jag vill ha det Sverige och ett Järva som fanns förut, förklarar Rosa.
När vi frågar om kvinnornas situation berättar hon att deras rörelsefrihet blivit begränsad och menar att det tidigare fanns större rörelsefrihet för kvinnor. Man kan idag inte klä sig som man vill. Klär man sig inte som de fundamentalistiska muslimerna kräver blir man trakasserad och förolämpad.
– De är precis som IS/Daesh, förklarar Rosa.
Hon påpekar att det inte bara är män som uppträder på det viset. Det finns kvinnor som uppträder på samma sätt. Man ska bära slöja och helst ha långa svarta fotsida kläder.
Men är du inte muslim själv, frågar vi.
– Jovisst är jag muslim, säger Rosa utan att tveka, men jag har inget till övers för fundamentalisterna.
När det gäller hederskulturen berättar hon att hon känner en flicka som blivit våldtagen.
– Jag ville att flickan skulle gå till polisen och anmäla vad hon utsatts för, men hon vågade inte, eftersom det fanns risk för att hon då skulle bli misshandlad eller kanske mördad av någon i sin familj. Segregeringen är en förutsättning för hederskulturen och medverkar till att kriminaliteten och kvinnoförtrycket bevaras och ökar, menar Rosa.
Straffmyndighet och kriminalitet
När vi frågar dottern, Nemam, om hur det varit att växa upp i Järva berättar hon, att hon har till skillnad från modern, levt hela sitt liv i Sverige. Vi för ett livligt samtal. Dottern berättar att hon har en sammansatt eller ”blandad” bild av Järva
— Även om man var barn förstod man vad som inte var bra och vilka man skulle hålla sig borta ifrån. Jag hade ju också turen att ha en mamma som skyddade mig. Jag vet en del som inte hade det. En del av dem har blivit kriminella. De är kanske inte så många, men de ställer till väldigt mycket problem för andra, berättar Nemam.
Det är väl känt och mycket omskrivet att kriminaliteten brett ut sig i segregerade förorter. Vi undrar vad hon ser som orsakerna till det?
– De som sysslar med kriminell verksamhet känner ju till det här med straffmyndighetsåldern. De vet mycket väl hur den fungerar och hur de kan utnyttja den. Äldre kriminella rekryterar yngre och får dem att begå brott. Alla vet att man inte får något straff när man är under 15 år. På det viset dras en del unga tidigt in i kriminalitet. De yngre tycker att det är bra med lite extra pengar, som de får när de springer ”ärenden”, men förstår samtidigt inte riktigt vad det är de egentligen gör. Detta är väldigt normaliserat och har man en gång dragits in i ett gäng är det svårt att dra sig ur. Men det är självklart inte alla som har det på det här viset. Många gör sitt bästa, går till skolan, pluggar för att få en bättre framtid. Jag vill inte moralisera. De är så unga och förstår inte bättre, menar Nemam
Är det äldre personer som rekryterar barnen och låter dem springa ärenden åt dem. Hur pass mycket äldre är de här rekryterarna, frågar vi.
– Visst är de äldre, men inte så värst mycket äldre än barnen, kanske bara omkring 25 år.
Tjejers samhörighet och killars ideal
Rosa har berättat att man kan bli antastad om man inte är rätt klädd, om man bär kläder som är haram (förbjudna). Allt ska vara halal (godkänt), man ska bära hijab, hador, niqab osv. Nemam är 17 år. Hur är det för unga flickor i hennes ålder?
– Det är faktiskt tufft, måste jag säga, för många tjejer har höga krav på sig själva. Vi vill ju alltid vara bland de bästa i alla avseenden och hela tiden gå framåt. Man kan s.a.s. ”hålla efter” varandra och samtidigt hjälpa varandra i att följa reglerna så att vi inte blir trakasserade: ”Varför har du den tröjan på dig med så korta ärmar, man kan ju se dina armar.” Sedan tillkom dessutom att killarna trakasserade oss tjejer ändå. Helt enkelt bara för att vi var tjejer.
Vi tycker det låter som att man försöker anpassa sig samtidigt som man egentligen inte vill anpassa sig. Det måste vara jobbigt och frustrerande. Vi undrar över killarnas normer när det gäller tjejer? Är det att man skulle vara helt klädd i svart och fotsida dräkt, får man ha lite urringat, får man skrattar högt? Vad är det som är deras ideal?
– Det är lättare att svara på vad de där killarna inte gillar, säger Nemam. De gillar inte tjejer som kan stå upp för sig själva. Jag hade en tjejkompis som hade en tröja som hade en minimal urringning, knappt märkbar, men hon blev i alla fall kallad hora av killarna. Det handlade i hennes fall egentligen inte om tröjan utan om att hon var för självständig.
Var det en etniskt svensk tjej, undrar vi.
– Nej, hon hade samma bakgrund som jag. Men det är inget kul när sådant händer. Man präglas av sådana händelser. Längre fram i livet kanske man inte kan förmå sig att ta på sig något urringat fast man kanske egentligen gärna vill det.
– Nu var kanske det som hände oss inte så fruktansvärt allvarligt, men när vi tog upp det här med skolledningen fick vi som svar att ”det är som det är, de (killarna) har det tufft hemma”, sa man och ursäktade dem. Jag kan förstå att de i skolledningen reagerade som de gjorde, men de kunde givit oss tjejer någon form av stöd. De var ju vuxna som ska ta ansvar. Man kunde ringt hem till föräldrarna, men när jag tänker efter så slår det mig: I den där åldern är man väldigt mycket som sina föräldrar och om man från skolans sida hade ringt hem till föräldrarna, så hade det inte hjälp särskilt mycket. Det kan ju mycket väl tänkas att föräldrarna istället ställt sig på killarnas sida mot skolan.
Skillnader i vardagen
Du menar alltså att det är stor skillnad mellan att vara kille och var tjej i området och i skolan, frågar vi Nemam. Kan man säga att killarna vill styra och bestämma över tjejerna och att tjejerna i Järva inte tillåts ha samma frihet och rättigheter som de tjejer som bor i Täby, Djursholm eller Södermalm?
– Jag tror att det egentligen är så överallt, men att skillnaden i fråga om rättigheter mellan tjejer och killar är större här än i de områden ni nämner. Samtidigt vill jag påpeka att det naturligtvis finns starka tjejer här som står ut och står emot det vardagliga trycket. Men det ska de inte behöva göra, säger Nemam med visst eftertryck.
Har Nemam själv råkat ut för den här typen av vardagsförtryck, där man försöker ta ifrån tjejerna deras självständighet eller självaktning. Har hon själv råkat ut för att någon försökt att få henne att hålla truten?
– Ja absolut, men jag har inte varit ensam om att bli det. Vardagsförtrycket i skolan är som en bumerang eller studsboll. I ena stunden kastar man av sig det, men i nästa stund kommer det tillbaka.
Fick tjejerna inget stöd från skolan, blir den självklara frågan när vi hör Nemam berätta.
– Viljan att ge oss stöd fanns. Det fanns lärare som ville vårt bästa och ville att vi skulle lyckas. De ville ge oss stöd, men samtidigt hade de fastslagna regler som de måste följa och chefer vars direktiv de måste följa. Det gjorde det svårt för lärarna att agera, men det var och är likafullt fortfarande deras ansvar att hantera det vardagliga förtrycket av tjejer.
Kultur maskerad som religion
När det gäller att vidmakthålla hedersförtrycket i allmänhet och till vardags, är det vissa äldre, mer religiösa, som är drivande. Vilken roll spelar religionen? Är den religiösa fundamentalismen stark här i Järva.
– Jag tycker ju egentligen att religion ska vara något fint och vackert. Men jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om religion, utan om kultur. Jag vill inte bara tjata om att allt är islams fel, som en del gör. Själv är jag agnostiker.
– Jag menar nog att hedersförtrycket snarare handlar om kultur som maskerats som religion. I kulturen ingår hedersförtrycket till vardags och så blandar man ihop saker och ting och säger: ”Eftersom jag har den här uppfattningen och är muslim så är min uppfattning muslimsk”, fast den egentligen inte har ett smack stöd i islam att göra utan är en del i en kulturell tradition.
Men religiösa ledare gör inga större ansträngningar för att förklara för sina anhängare att barn- och tvångsäktenskap är något dåligt, menar vi. De anstränger sig inte för att bekämpa kvinnoförtrycket, kvinnoföraktet och könsstympningen. De står inte upp för flickornas rättigheter, invänder vi. Det blir istället så att man bekräftar den här kulturen som du beskriver.
– När det är på det viset att om kulturen är maskerad till religion så tror många att deras kulturellt betingade åsikter, uppfattningar och fördomar är detsamma som exempelvis islam och så går man ut och talar om sina föreställningar som islam. Jag har ju vänner som är troende muslimer och frivilligt bär slöja, men de har inte de här traditionella uppfattningarna som kommer ur kulturen, absolut inte. De menar att man ska klä sig som man vill, att få älska den man själv valt osv.
Tvångs- och barnäktenskap har länge debatterats och för ett par år sedan blev sådana äktenskap förbjudna i lag i Sverige. Vi undrar om Neman känner till några exempel på sådana giftermål.
– Nej, det gör jag inte. Men hade det förekommit något sådant i min omgivning hade jag nog inte fått veta det. Det är så mycket tabu kring sådant. Ingen skulle berätta.
– Hedersförtrycket tar sig inte alltid så brutala former. Det tar sig mer uttryck i den orättvisa behandlingen av tjejerna. Tjejerna måste vara hemma innan det blir mörkt, vilket är ganska svårt vintertid, eller så ska de vara hemma omedelbart efter att skoldagen är slut. Deras bröder kan däremot komma hem klockan fyra på natten utan att det gör något. Jag vet att det är många tjejer som har det på det viset.
– Vissa får inte flytta bort från Stockholm – inte ens för att plugga. De får bo hemma tills de gifter sig, vilket är helt sjukt. En sådan orättvis behandling av tjejerna kan förstöra det för dem resten av livet, eftersom den lätt leder till bristande självförtroende och självaktning. Det har ni säkert inom er organisation hört om.
I Varken hora eller kuvad har vi sett många exempel på detta som Nemam berättar om när det gäller det vardagliga hedersförtrycket. Men samtidigt har vi sett att, inte minst flickorna själva, försöker göra förtrycket osynligt, vilket måste vara frustrerande och nedbrytande för unga flickor, säger vi.
– Skulle man fråga tjejerna om de känner sig undertrycka, så skulle de naturligtvis säga: ”Nej, så är det inte”, fast de mycket väl vet att är precis så det är. Det är mycket man ska hålla för sig själv och inte berätta något om för andra.
Sex- och samlevnad som skolämne är en omstridd fråga i vissa invandrargrupper. Var den det i din skola i Järva, där du gick?
– I den skolan jag gick talades det inte så mycket om det, men jag vet att det var en del som egentligen inte fick gå på sådana lektioner. Men jag har skolkompisar som löste problemet på det sättet att de helt enkelt inte berättade för sina föräldrar att de skulle ha undervisning i Sex- och samlevnad. De tog inte risken att bli förbjudna att gå de där lektioner. Eller så gick de på lektionerna, oavsett vad föräldrarna än tycker, och berättade inte att de varit där.
För mycket tolerans?
Efter grundskolan började Nemam på gymnasiet, bytte skola och kom till en som inte var så dominerad av invandrarbarn. Det fanns många etniska svenskar i klassen. Hur upplevde hon den förändringen.
— Allt blev mycket lugnare. För att tala klarspråk: Det tolererades inte så mycket skit som i grundskolan. Minsta lilla grej – så blev du avstängd. Det var inte så att man fick flera chanser utan gjorde du fel så fick du ta konsekvenserna. Det tyckte jag var bra.
Menar Nemam att man i grundskolan hon gått i tolererade för mycket och ursäktade de fel som eleverna begick genom att skylla dem på ”kulturen”.
– Ja, det blir ju till slut på det viset att eleverna inte lär sig vad som är rätt och fel. Jag hade t.ex. en tjejkompis som blev sparkad på smalbenet mitt för näsan på skolans rektor. Han som sparkade fick bara knalla vidare. Det fick inga konsekvenser alls. Min kompis blev chockad.
Var din kompis etnisk svenska, undrar vi.
– Nej, hon var muslim och hade traditionell klädsel. Vad det handlade om var att hon var tjej och inget annat. Dessförinnan hade han kallat tjejer – både muslimer och icke-muslimer – för horor. Jag känner inte till om han kanske senare fick någon sorts reprimand, men det var i så fall inget som vi såg något av.
Det är viktigt att man gör markeringar. Hur gammal var du när det där hände?
– Jag tror jag var 14 år då och killen lite äldre. Vad jag tänkte på efteråt var att det inte var bra för killen heller. För när killarna senare kommer till gymnasiet så håller det inte att uppträda på det här sättet. Konsekvenserna för dem blir då mycket allvarligare.
Skolan – viktig men öm punkt
Varför är skolan ofta så svag när det handlar om det vardagliga hedersförtrycket? Vad är det för fel på den, undrar vi.
– Jag vet inte riktigt. Jag kan bara berätta om olika exempel. När tjejerna gjorde något fel, då skulle föräldrarna blandas in och man skulle ha möten, men när killarna gjorde något då lät man det passera. Killarna kunde ställa till stora bråk utan att något hände. Vid ett tillfälle hade ett gäng killar samlats omkring en av våra kvinnliga lärare och skrek och gapade åt henne och uppträdde mycket hotfullt. Det var fara för hennes säkerhet. Hon hade försökt skuffa undan en av eleverna för att komma ifrån gruppen.
– Jag minns inte det exakta förloppet, men som jag förstod det då, så verkade det nästan som att skolledningen menade att hon skulle be de elever som omringat henne om ursäkt för att hon skuffat undan någon eller några av dem. Det får man ju faktiskt göra om man blir hotad.
Det verkar ha blivit en vanlig taktik bland killar även i andra sammanhang. För en tid sedan var det en kvinnlig polis som blev omringad och man ville tvinga henne att be dem om ursäkt för sitt beteende i samband med ett ingripande. Om man från början inte lär ungdomar hur man skall uppföra sig kommer det att senare att bli värre. Man ger sig på poliser, ambulanser och brandkår – blåljus i allmänhet. Kan det vara ett beteende som spritt sig från den kriminella världen till skolan?
– Det som är så galet är att de här unga killarna inte tidigt fått lära sig att ett sådant uppträdande är fel. Om man tvingar en lärare som gör sitt jobb och värjer sig mot en elevmobb och sedan tvingas att be mobben om ursäkt, då drar ju eleverna den slutsatsen att de kan göra precis vad de vill.
– Jag känner inte till detaljerna den här historien om den mobbade läraren, men för min del innebar det att jag aldrig mer kunde känna mig trygg i skolan. Jag hade en kompis i klassen som sällan kom till skolan. Orsaken var att de där killarna trakasserade henne bl.a. för att hon var ”fel” klädd. Det hjälpte inte att vi tjejer tyckte mycket om henne. Hon drog sig för att gå till skolan för de där killarnas skull. Det var kanske inte den enda faktorn att hon inte kom till skolan, men det var säkert en stor och viktig faktor. Det påverkade hennes skolgång. Jag tror inte skolledningen gjorde något särskilt åt det heller. För killarnas del blir det så att de tror att de kan fortsätta på det här viset senare i livet. De kommer att skada andra, men i slutändan även skada sig själva.
Nemam känner sig idag tryggare på den nya skolan. Vi undrar om hon har några av hennes kamrater från högstadiet med sig till gymnasiet och om de upplever samma sak.
— Jag har inte frågat dem, jag vet inte vad som händer i deras huvuden, men jag tror de tycker som jag. Nu finns det emellertid istället andra problem för oss som kommer från förorten. Det finns ju rasism, sexism och ett kvinnoförakt som är grundat i andra föreställningar och fördomar än de som finns i Järva. Det är andra former av förtryck, som vi måste värja oss mot och ta itu med.
