Aldrig någonsin har det hänt att statschefen i ett land alldeles på egen hand kunnat besluta att den stat hen företräder dragit tillbaka sin anslutning till en konvention som handlat om mänskliga rättigheter. Men sådant kan ske i president Erdogans Turkiet. Det har dessutom skett, trots att parlamentet ratificerat den konvention det handlar om – Istanbulkonventionen – om kvinnors rätt att slippa mäns våld. Asli Elif Sakalli beskriver hur denna uppvisning i kvinnofientlighet kunnat ske.
Natten mellan den 19 och 20 mars i år meddelades det officiellt att Turkiet genom ett presidentbeslut dragit sig ur Europarådets konvention om att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen. Det är dock inte det första försöket som regimen i Turkiet gjort när det gällt att rikta ett hårt slag mot kampen för jämställdhet och mot kvinnors rätt att leva utan våld.
AKP-regeringens attacker mot kvinnors rättigheter och jämställdhet har varit systematiska sedan början av 2010-talet. Man har drivit en politik som inte ser kvinnor som likvärdiga med män. Den eftersträvar att begränsa kvinnors livsutrymme till familjen och moderskapet och utestänga dem från det offentliga livet. De rättigheter som kvinnor tillkämpat sig genom år av feministisk kamp har man försökt att avskaffa, desarmera eller på olika sätt göra oanvändbara. I en rapport från Parlamentarisk undersökningskommissionen om skilsmässa (1) listades de förluster vi kvinnor ska tvingas utstå. Tillsammans med rapporten har en övergripande attack inletts bl.a. mot bestämmelser som kriminalisering av tvångs- och barnäktenskap, effektivt skydd mot våld och förbudet mot tvångsmedling i rättsfall där våld mot kvinnor ingår.
Med tillbakadragande från Istanbulkonventionen har man nått antifeminismens zenit. Detta beslut har hårt drabbat de institutionella garantier som funnits när det gäller polisens eller domstolarnas möjligheter att ingripa och skydda kvinnor och barn mot våld. Därmed förvärras kvinnors och barns situation för var dag på grund av många politikers försumlighet och ointresse i fråga om jämställdhet. Beslutet att utträda ur konventionen har drivits av islamistiska fundamentalister.
Fundamentalistiska attacker mot Istanbulkonventionen
Fundamentalistiska gruppers kampanjer, som gått ut på att kvinnor bara har existensberättigande inom familjen och som angrep lag nr 6284, som är en skyddslag mot våld och som bygger på Istanbulkonventionen, fick stöd av regeringen och de av AKP-dominerade myndigheterna. Det första officiella uttalandet om möjligheten att lämna konventionen kom från AKP:s vice ordförande i juli 2020. Detta mötte starka reaktioner i olika delar av det turkiska samhället – politiker, kommuner och inom den privata sektorn och civilsamhället – särskilt bland kvinnoorganisationer. Även kvinnliga parlamentariker från AKP och kvinnoorganisationer nära regeringen motsatte sig utträde. Efter dessa invändningar fick regeringen slå till reträtt.
Några månader senare, klockan två den 20 mars 2021 publicerades officiellt presidentbeslut nr 3718 om att Turkiet skulle lämna konventionen. Detta skedde innan frågan tagits upp i parlamentet, behandlats i ministerierna eller diskuterats av allmänheten. Endast tre dagar innan detta beslut fattades av presidenten hade dåvarande ministern för familjefrågor, socialtjänst och arbetsmarknad bjudit in Claudia Luciani, Europarådets direktör för mänsklig värdighet och jämlikhet, som ansvarar för genomförandet av Istanbulkonventionen för att diskutera ett effektivt genomförande av konventionen. Till detta evenemang hade även ordföranden i FN:s generalförsamling Volkan Bozkır, som är turkisk diplomat, inbjudits. Medan Volkan Bozkır i sitt tal betonade vikten av insatser för att säkerställa jämställdhet, uttryckte Claudia Luciani att man framför sig hade ett viktigt samarbete med Turkiet om genomförandet av Istanbulkonventionen.
Beslutet att dra sig ur konventionen är ogiltigt
Beslutet att dra sig ur konventionen är olagligt och grundlagsstridigt. Turkisk lag tillåter inte presidenten att efter eget gottfinnande dra sig ur internationella avtal om mänskliga rättigheter. Presidenten kan endast fatta beslut på egen hand när det handlar om administrativa frågor. Enligt den turkiska konstitutionen träder internationella fördrag i kraft efter det att de ratificerats av parlamentet. Därefter vinner de laga kraft. Turkiet hade redan 2011 inkluderat Istanbulkonventionen i sin nationella lagstiftning. Denna lag gäller fortfarande.
En konvention om mänskliga rättigheter som parlamentet enhälligt antagit kan inte överges genom ett presidentbeslut. Presidentbeslutet återspeglar ju endast en enda persons vilja. Av alla dessa skäl är presidentbeslutet om att dra Turkiet ur Istanbulkonventionen olagligt och illegitimt. Därför är det också ogiltigt.
Sedan den 20 mars har kvinnoorganisationer, enskilda advokater och flera advokatsamfund protesterat mot denna olaglighet. 35 advokatsamfund, olika avdelningar av partierna CHP, HDP, IYI Parti, Deva Parti och Kvinnopartiet, många ideella föreningar och enskilda medborgare inlämnade en stämningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen (Danistay) och begärde att verkställigheten måste avbrytas med motiveringen att presidentens beslut var ogiltigt.
Europarådets hantering av presidentens beslut
Trots olagligheten i beslutet om utträde informerade den turkiska regeringen Europarådet om sitt beslut att dra sig ur konventionen. Europarådet behandlade den turkiska regeringens anmälan. Enligt artikel 80 i Istanbulkonventionen kan parterna säga upp en konvention under den månad som börjar tre månader efter att det att en skriftlig anmälan till rådet inlämnats. Först därefter kunde Turkiet lämna konventionen, vilket skedde den 1 juli.
Fram till 1 juli förklarade kvinno- och HBTQI- organisationer samt en rad andra organisationer skriftligen Europarådet, att detta beslut om Turkiets utträde ur konventionen stred mot nationell lag och därför inte kunde anses vara giltigt. (2)
Efter alla de protester som inträffat mot presidentbeslutet från så många olika håll – civilsamhället, parlamentet och allmänheten – kände Europarådets parlamentariska församling (PACE) stor tveksamhet och vilsenhet kring hur man skulle hantera det turkiska tillbakadragandet. Det var första gången som en stat drog tillbaka sin anslutning till en konvention som handlade om mänskliga rättigheter. Därför beslöt rådets parlamentariska församling att höra med Venedigkommissionen, som är Europarådets rådgivande organ i konstitutionella frågor. Det är första gången rådet ber Venedigkommissionen om ett yttrande i en fråga som denna. Det finns ingen praxis eller prejudikat att grunda ett ställningstagande på.
Turkiets utträde ur Istanbulkonventionen inledde en process som Europarådet aldrig tidigare ställts inför. En svårighet för Venedigkommissionen när det gäller att ta ställning till Turkiets meddelande om utträde är att Europarådet visserligen fått in en anmälan om att Turkiets beslut om utträde, men att detta beslut är olagligt såtillvida att det strider mot den turkiska konstitutionen. Venedigkommissionen har ännu inte meddelat någon ståndpunkt i frågan.
Europas institutioner prövas i den globala kampen mot våld mot kvinnor
Trots att utträdet ur Istanbulkonventionen genomförts genom ett beslut fattat i odemokratisk ordning fortsätter Europeiska unionen att stödja den turkiska regeringen finansiellt.
Ett annat finansierat projekt till Turkiet är ”Stöd till genomförandet och rapporteringen om handlingsplanen för mänskliga rättigheter i Turkiet”. Naturligtvis är det inte trovärdigt att AKP-regeringen – som har utökat sin makt genom att förstöra alla institutioner och balanssystemet, och brutit mot rättsstatens principer och mänskliga rättigheter – kommer att utveckla någon sådan handlingsplan om mänskliga rättigheter. EUs anslag till detta projekt om handlingsplan uppgår till ett värde av 1 200 000 euro. (3)
Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, har ofta betonat, att frågan om stöd till Turkiet avlägsnat sig från att handla om mänskliga rättigheter till att istället handla om att skydda Europa från flyktingströmmar och göra Turkiet till en buffertzon.
Vi får dock inte glömma att förstärkningen av fundamentalistiska rörelser, auktoritära regeringars stöd till dem och alla dessa intensiva attacker mot jämställdheten inte är något unikt för Turkiet. I många delar av världen har olika gruppers röster mot jämlikhet, frihet och rättvisa blivit alltmer hörbara. Parallellt med detta har de reaktionära fraktionerna inom högerpartierna i många länder blivit allt starkare och fått ökat inflytande. Exempelvis påverkar fundamentalistiska grupper i Polen högerpolitiker genom att få legitimitet av katolska kyrkan, vilket möjliggjort en politik riktat mot kvinnor och HBTQI-personers rättigheter. De polska myndigheterna talar i sina diskussioner om att dra sig ur Istanbulkonventionen när det till exempel gäller obligatorisk undervisning om jämställdhet för barn. Liksom regeringen i Turkiet försöker man få till ett alternativ till Istanbulkonventionen. Polska konservativa talar om en familjepolitik med begränsade rättigheter för kvinnor.
Auktoritära tendenser gör sig breda i Turkiet, Polen och Ungern. Men de andra europeiska länderna går inte heller säkra. I Sverige är de nationalistiska och populistiska Sverigedemokraterna tredje största parti. De medborgare i Europeiska unionen som menar att man ska främja fred och bekämpa social utslagning och diskriminering bör tvinga Europeiska unionen att lämna förhandlingar som avvecklar mänskliga rättigheter och begränsar kvinnors rättigheter. Detta slags förhandlingar hotar ytterst freden i deras egna länder. Kvinnors eller flyktingars mänskliga rättigheter ska inte vara någon sorts chips eller tilltugg vid förhandlingsborden.
Även om Turkiet lämnade Istanbulkonventionen har kvinnorna i Turkiet idag inte givit upp. Den kampanda som kom till uttryck i samband med utträdet ur Istanbulkonventionen lever vidare. Människor uppmanas att försvara demokratin, mänskliga rättigheter, personliga friheter, jämställdhet och rättsstatens principer. Man fortsätter att bekämpa AKP-regeringens kvinnofientliga politik.
*En första versionen av denna artikel publicerades i Mor Bülten (Lila Rapport) som är publikation som ges ut av Kadının İnsan Hakları-Yeni Çözümler Derneği (Förening för Kvinnors Mänskliga Rättigheter – Ny Väg).
Noter
1 Kommissionens fullständiga namn är Parlamentarisk undersökningskommissionen för att undersöka faktorer som påverkar familjesammanhållningen negativt och ger upphov till skilsmässor i syfte att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas för att stärka familjeinstitutionen.
2 För mer juridiska detaljer om detta ogiltiga beslut står att finna i det brev från Förening för Kvinnors Mänskliga Rättigheter – Ny Väg publicerat i Lila Tak. Kvinnojour och KAOS GL: (på engelska)
3 För mer detaljer om “Handlingsplanen för mänskliga rättigheter ” (på engelska)
Aslı Elif Sakallı
