Av Trifa Abdulla
Trifa Abdulla kom, efter lång tid som flykting från Irakiska Kurdistan, till Sverige. Hon hade redan som tioåring levt en stor del av sitt liv på flykt. Hon berättar för oss om hur det har varit att sedan, under 30 år, leva i sin kurdiska familj i Sverige – om kampen mot ett traditionellt och hårt hedersförtryck med våldsamma inslag och hur hon med myndigheternas hjälp till sist lyckades göra sig fri från hedersförtrycket och skapa sig ett eget liv.
Du kom tidigt till Sverige från den irakiska delen av Kurdistan. Hur upplevde du ankomsten till Sverige.
Under den första tiden i Sverige var det fantastiskt att växa upp här. Men så kom jag in i puberteten och allt började att förändras. Det handlade inte om några snabba förändringar. Det var vardagen som långsamt förändrades. Jag förstod inte riktigt vad det var som hände eller hur det gick till. Jag hade aldrig hört talas om hedersnormer eller hederskultur. Men min omvärld krympte och min rörelsefrihet beskars. Min föräldrar blev alltmer överbeskyddande på ett mycket hårdhänt sätt. Till slut var man i princip hänvisad till hemmet och till skolan och vägen däremellan skulle vara så kort som möjligt. Min familj bodde i ett litet samhälle utanför Uppsala som heter Morgongåva.
Hur blev du medveten om att de villkor som du levde under var avvikande och skiljde sig från andra svenska medborgares levnadsförhållanden; att du levde i en kultur avskild från det övriga samhället?
Innan jag började förstå att vi på något sätt var annorlunda tänkte jag bara: Det här är vår familj, så här lever vi. Det var inget konstigt. Mitt perspektiv var mycket snävt. Det var först när jag började gymnasiet och kom till Uppsala som jag insåg att jag inte var ensam om att vara instängd och begränsad. Likafullt hade jag inte någon klar uppfattning om vad ordet heder innebar. Än mindre vad hederskultur var för något. Men med tiden ökade insikten om hur min situation var i det samhälle jag levde.
Det var det direkta fysiska våldet som jag utsattes för som var avgörande för att socialtjänstens ingripande.
Min familj var i ett avseende avskild från samhället i övrigt. Vi var inte svenskar från början. Vi var invandrare – kurder. Men jag var också avskild från samhället på ytterligare ett sätt. Jag var kvinna – en ung tjej. Jag kunde och skulle inte hävda några rättigheter. Det synsättet gick inte ihop med hur kvinnor i det svenska samhället förväntades leva.
Det du beskriver är en situation där man anar kraftiga motsättningar och spänningar, som måste få sitt utlopp. Vad hände?
För att göra historien kort. Det uppstod konflikter i familjen – konflikter som tog sig våldsamma uttryck. Jag levde i en familj där våldet eller hotet om våld var ständigt närvarande. Jag klarade inte av situationen. Brytpunkten inträffade när jag var 17 år. Jag klarade inte av att leva under psykiskt tryck, där jag också utsattes fysisk misshandel. När min psykolog fick klart för sig att det inte bara handlade om psykisk utan även om fysisk misshandel, som var ett uppenbart lagbrott, förändrades min situation. Jag var ett offer – ett brottsoffer och blev omhändertagen som ett sådant av det svenska samhället. Det var som brottsoffer jag fick stöd och hjälp. Inte för att mitt liv blivit så kringskuret och begränsat. Det var det direkta fysiska våldet som jag utsattes för som var avgörande för att socialtjänstens ingripande.
Ditt liv förändrades genom socialtjänstens ingripande. Hur gestaltade sig ditt liv efter myndigheternas beslut om omhändertagande?
Vad medförde den för din del?
Det följde några år under vilka jag måste kämpa för min överlevnad. Jag blev flyttad eller flyttades flera gånger. Men så småningom upptäckte jag att jag inte var ensam i min situation. Jag träffade många som upplevt samma eller liknande saker som jag utsatts för. Jag insåg allt tydligare orsakerna till varför jag blivit så illa behandlad. Sammanhangen klarnade. Det ledde i sin tur med tiden till att jag ville berätta för andra om vad som drabbat mig. Jag ville berätta att vi var många kvinnor från Mellanöstern och andra länder i Asien, som levde under omständigheter som innebar att våra liv begränsades och avskärmades och att vi utsattes för misshandel eller för hot om misshandel ifall vi inte accepterade den roll man ville tvinga på oss kvinnor. Jag hade upptäckt hederskulturen – hur den fungerade och ledde till våld och förtryck. Men när jag ville tala om den här formen av kvinnoförtryck mötte jag motstånd.
Vad var det för motstånd? Hur såg det motståndet ut? I vilka former tog det sig uttryck?
Vi som ville tala om verkliga förhållanden och detta reellt existerande förtryck av kvinnor stötte på ett ideologiskt poserande som inte hade med verkligheten att göra. Plötslig började man tala om ”stigmatisering” av invandrarna som grupp.Man skulle alltså tiga – tiga om verkliga missförhållanden – av någon sorts politiskt taktiska skäl och helt enkelt bortse från ett grovt systematiskt kvinnoförtryck för att vi, invandrare från asiatiska länder, inte skulle bli ”stigmatiserade” som grupp.Vi som hade drabbats av och försökte bekämpa den form av kvinnoförtryck, som sker i hederns namn, utsattes för smutsigt politiskt fulspel, där våra motståndare kunde bli nog så grova i såväl i språkbruk som i konkret politisk handling. De krafter som bedrev det spelet hade till en början ett starkt ideologiskt övertag i debatten om hederskulturen. Beskyllningar för rasism var en tid ett effektivt slagträ i diskussionerna om hedersförtrycket. Det var en beskyllning som saknade all grund, men som i alla fall blev till en tät rökridå.Förtryck på etnisk grund är en sak och könsförtryck en annan. Man ska ju inte tro att man kan överse med kvinnoförtryck inom en etnisk grupp för att denna etniska grupp är förtryckt som sådan – i sin helhet. De organisationer som bekämpat och bekämpar hedersförtrycket gör det verkligen i motvind.
Det har gått några decennier sedan debatten om hederskulturen och hedersvåldet inleddes. Det är 20 år sedan Fadime mördades av sin far och debatten tog ordentlig fart. Hur ser du på situationen idag?
När jag sitter här och berättar om mig själv och det jag upplevt känner jag mig en smula luttrad, men hyser ändå hopp för framtiden. En del av den surrealism jag talade om nyss består t.ex. i att det inte alltid är inom den egna folkgruppen man möter störst motstånd. Begreppsförvirringen leder till exempel till att man i andra sammanhang, som inom vissa progressiva grupper och även bland en del feministiska sådana, möter motstånd därför att man blandat bort korten och missförstått hela saken.
Jo, vi vet. Man blev tillrättavisad. Det var inte politiskt korrekt att tala om hedersförtrycket. Men låt oss återvända lite till det mer privata och tala lite mer om dina familjeförhållandena. Du har bara berört dem flyktig. Hur var förhållandena i din familj? Du har talat om att du utsattes för fysiskt våld, men det brukar ju vara toppen på ett isberg.
Javisst, det fysiska våldet är det våld som är synligt för myndigheterna i orosanmälningar och polisrapporter. Men allt fysiskt våld nämns inte och ännu värre är situationen när det gäller det psykiska våld man utsätts för. Och det är ett våld som är mycket nedbrytande. Det pågår dag efter dag, år efter år. I vår familj var det så att min pappa hade som peschmerga varit med i kriget och drabbats hårt av det, Han hade mycket svåra posttraumatisk stressyndrom (PTSD). Det blev mamma som blev den starka och den som var familjens stöttepelare. Det var mamma som såg till att flickorna i familjen höll sig friska och starka – och fläckfria.
När vi kom till Sverige var det hon som säkerställde att vi flickor i familjen behöll vår friskhet och vår fläckfrihet. Det var hon som till stor del såg till att vi följde hederskulturens regler och normer. Som tonåring kunde hon säga, när jag stod i badrummet och klädde på mig för att gå till skolan, att jag klädde mig som en hora. Och är man bara 13 – 14 år bryr man sig inte om vad ens föräldrar tycker om vilka kläder man ska ta på sig. Det viktiga för min mamma var inte att jag studerade. Det viktigaste för henne var att jag gifte mig. Med det synsättet var det självklart att jag skulle förbli oskuld till bröllopsnatten.
Pappa ville att jag skulle vara bäst i skolan, medan mamma bara ville att jag skulle bli gift.
Jag minns att det fanns en trappa med ett räcke där vi bodde. Jag var elva år och jag gillade att balansera på det. Men en gång gick det galet och jag ramlade så att jag hamnade med räcket mellan benen och att det gjorde väldigt ont. Jag sprang hem och grät.
Det första mamma kollade var ifall jag hade blod i trosorna. Jag förstod inte riktigt, men så småningom förstod jag att hon var rädd att jag blivit av med oskulden. Det ansåg hon vara en katastrof för mig.
Kunde du inte berätta för någon i skolan till exempel? Visste ingen i skolan, kurator eller läraren hur utsatt du var? Hade du syskon som också var utsatt?
Jag var äldsta dottern så mina bröder övervakade mig, men motvilligt. De ville egentligen inte göra det. De tyckte inte om det, så de drog hemifrån så snart de kunde. Jag blev i princip ensam – och ensam även i relation till det svenska samhället – i det där lilla samhället där vi bodde. Då fanns det nästan inga andra invandrarfamiljer. Jag såg inget alternativ till det liv vi levde.
Jag trodde att jag skulle vänja mig med tiden. Det är så här det är, tänkte jag. Men jag hade ju svenska kompisar och de hade det ju inte om jag. Jag tror jag förstod det mer och mer i takt med att jag blev äldre – att det här är inte okej, men samtidigt var det ibland lite intressant att jämföra sig med svenskarna och uppfatta att jag ju ändå tillhörde en kurdisk familj; att jag hade en kurdisk identitet också.
Men jag var ändå ensam. Det var ingen lärare som intresserade sig för hur jag mådde. Det fanns ingen kurator på skolan. Jag hade en vän som visste om hur jag hade det hemma, men hon kunde inte göra så mycket åt min situation.
Jag känner ganska många som drabbats av hedersvåldet i olika former och som stuckit hemifrån. De är, trots det de blivit utsatta för mycket, väldigt lojala mot sina föräldrar.
Jag var nog inte den lättaste eleven att ha att göra med. Mina föräldrar hade olika krav på mig när jag gick i skolan. Pappa följde med på alla samtal med lärarna. Han ställde hårda krav på mig. Han ville att jag skulle vara bäst i skolan, medan mamma bara ville att jag skulle bli gift. Pappa ville att jag först skulle ha en god utbildning. Hans hårda och krävande uppträdande gjorde nog lärarna lite rädda.
Men dina bröder, kunde de inte säga ifrån på något sätt. Var det mamma och pappa som styrde allt?
Jag kan ta ett exempel: Vid ett tillfälle hade min storebror hört att jag var kär i någon svensk kille. Han gick hem till pappa och skvallrade så när jag kom hem väntade pappa med sina knytnävar. Mina bröder skvallrade. Vi gick ju i samma skola i ett litet samhälle, så det gick ju snabbt att få reda på saker och ting.
Mamma och pappa styrde, men det fanns andra som hade ett visst inflytande. Jag hade en faster som bodde i Uppsala. Hon kom ibland på besök och sa att nu är det dags att gifta bort flickorna. Vi var i tonåren. ”Nu är det dags och tänk på att ju mer tiden går desto värre blir det för er att ha dem hemma”, sa hon. Det var dags för mina föräldrar att bli av med oss, menade hon. Som flickor var mina systrar och jag genom vår blotta existens ett problem. Och sådana löstes med giftermål. Dessförinnan skulle vi övervakas och kontrolleras, inte respekteras som individer, inte få följa med på skolutflykter, inte sova över hos kompisar eller umgås med dem på fritiden.
Så har många tjejer det tyvärr än i dag. Vi i VHEK är ute på skolor där många unga tjejer berättar att de har det på samma sätt fast de är födda och växer upp i Sverige. Det handlar alltså inte bara om något som fanns på den tiden du gick i skolan utan är något som drabbar tjejer som går i skolan nu, idag. Men berättade du inte något om ditt liv för lärarna – om det ständiga tryck du var utsatt för. Skolan borde ha reagerat på något sätt.
Tyvärr var jag en sån där duktig elev. Det var lätt för mig att plugga och lära mig saker snabbt. Lärarna såg inga problem, eftersom jag klarade skolan bra. Samtidigt var jag väldigt utåtagerande i skolan. Där kunde jag vara någon annan än hemma. Jag bytte kläder på väg till skolan, så jag kunde komma utmanande klädd. Det var mitt sätt att revoltera. Jag var väldigt kaxig. Det avskräckte lärarna en smula. De såg inte att jag egentligen mådde dåligt.
Jag tror att det alltid varit viktigt för mig att folk inte skall veta allt om mig. Jag vill skydda mitt privatliv. Visst, jag delar med mig av mycket, men det är mycket som jag vill ha för mig själv. Det är ett drag jag haft med mig genom hela livet. Jag vill inte blotta mig och jag tror att en del blev aggressiva och avundsjuka för att jag var duktigare än de flesta svenskarna i klassen. Jag avvek från det de tyckte att jag skulle vara. Hade jag varit jättedålig och frånvarande i skolan så kanske man hade gjort en orosanmälan.
Skolan var också en plats där jag kunde få visst andrum. Jag ville vara där. När jag fick vattkoppor och ändå gick till skolan tvingade de mig att gå hem. Skolan var en fristad för mig. Men mitt sätt att vara i skolan gav inte lärarna någon signal om att jag egentligen hade problem och mådde dåligt.
Nu har till och med Fadime mördats, hon gick på universitetet och var på väg att bli klar. Hon var en väldigt duktig tjej.
Ungdomarna, bröder, systrar och mammor är tyvärr faktiskt både offer och förövare.
Du sade att dina bröder lämnade hemmet så snart de kunde. Hur gick det för dem och med ditt förhållande till dem senare i livet?
Vi har aldrig pratat om det, men jag kan utifrån deras handlingar och uppträdande se att de har förändrats. De är gifta båda två och har barn – döttrar. Jag kan se att de kvinnor de gift sig med aldrig skulle acceptera hederskulturen. Att de har valt sådana kvinnor ser jag som ett framsteg och ett slut på den här linjen av hederskulturen. De uppträder också helt annorlunda mot sina fruar och döttrar än män brukar göra inom hederskulturen. Mina bröder har gjort upp med hederskulturen. Jag tycker att mina bröder gjort en livsgärning genom de kvinnor de har valt att leva med och det sätt på vilket de idag uppfostrar sina barn. Det gör mig väldigt glad.
Du har berättat att du blev omhändertagen inte på grund av psykiskt våld – det var tydligen underordnat – utan för att du utsattes för fysiskt våld. Det måste ha inneburit någon form av rättegångsfarande innan du omhändertogs. Hur upplevde du den processen?
Det var många rättegångar. Så fort jag hade blivit omhändertagen började den rättsliga processen att mala. Det blev många rättegångsförhandlingar. Man inriktade sig på det fysiska och bortsåg från det psykiska våldet.
Barn är extremt lojala mot sina föräldrar. Jag känner ganska många som drabbats av hedersvåldet i olika former och som stuckit hemifrån. De är, trots det de blivit utsatta för mycket, väldigt lojala mot sina föräldrar – särskilt om de tillhör första generationens invandrarbarn. Jag var ju ett sådant barn. Man har sett sina föräldrar lida väldigt mycket. Man vet vad de har varit med om och man vill inte åsamka dem ytterligare smärta och skada. Jag tror det även gäller andra generationens invandrarbarn om än inte i samma utsträckning.
De är ändå ens föräldrar, så man vill ju inte göra dem något illa. Man vill inte peka ut dem och s.a.s. lämna dem åt vargarna. På samma sätt som man kämpar för sin egen överlevnad kämpar man för deras. Det låter kanske paradoxalt.
Det var många journalister som snappat upp mitt namn och ville att jag skulle berätta för dem hur det var att vara mina föräldrars dotter. Men jag hade bestämt att jag inte skulle lämna ut min historia till någons penna eller bandspelare förrän jag var mogen för ett sådant steg.
Trots alla stora ord om feminismen och dess framgångar så är situation för kvinnorna i Järva och Botkyrka i Stockholm eller Bergsjön i Göteborg densamma – om inte förvärrad så i alla fall bevarad, eftersom segregationen ökar.
Det svenska rättsystemet är för övrigt inte alltid särskilt finkänsligt. Som ung tjej kan man bli ifrågasatt på ett brutalt sätt. Jag kommer aldrig att glömma mina föräldrars försvarsadvokat som frågade mig om jag var säker på att jag inte gjorde allt det här, det vill säga sticka hemifrån, för att jag ville gå på disco och bära kort kjol? Det var verkligen att reducera mitt lidande till något banalt. Jag hade gärna gått genom hela livet utan att bära kort kjol om jag hade fått samma fri- och rättigheter som alla andra.
När det sedan kom till frågan om skadestånd var det bara min yngste bror som fick något. Vi flickor i familjen, som var de som var drabbade fick inget. Min lillebror, liksom vi flickor, hade drabbats av en del fysiskt våld. Vi flickor hade ju blivit utsatta för så mycket annat, men det räknades inte. Det var ett svek från svenska myndigheters och domstolars sida som jag aldrig glömmer. Vi flickor nonchalerades totalt.
Det här inträffade för 20 år sedan, men det avslöjar verkligen hur fördomsfullt och föraktfullt man har kunnat se på unga flickors och kvinnors rättigheter inom rättsväsendet, som skall vara den instans i samhället som skall värna om allas lika värde. Förhoppningsvis har något förändrats sedan dess. Tid har förflutit. Har ni inom familjen kunnat försonas? Har dina föräldrar förstått att de måste respektera barnens rättigheter?
Någon regelrätt försoning har det väl inte blivit. Vi är inte en familj som pratar så mycket eller där föräldrarna kramar om varandra och säger: ”Förlåt oss, barn”. Det har vi aldrig varit. Jag har aldrig fått något erkännande från våra föräldrar. De förnekar än idag någonstans inom sig att de har varit dåliga föräldrar.
Men det hindrar mig inte från att ha kontakt med mina föräldrar, men de har inte förändrats särskilt mycket. Min mamma ger sig inte. Hon försöker fortfarande styra och ställa. Jag är fyrtio år idag och jag blir behandlad som jag som jag var 14. Konflikterna finns kvar, men de hanteras på annat sätt.Idag är jag inte beroende av dem. Jag kan ju bara ta min bil och köra därifrån, och det kan mina yngre systrar också göra.
Det alternativet hade vi inte när vi var barn. Den stora skillnaden är att de inte har kontrollen över oss och kan inte använda fysiskt våld. Och inte psykiskt heller för vi har blivit starkare. Hade inte den förändringen inträffat hos oss barn skulle säkert sakernas tillstånd vara exakt samma som de en gång var, för mina föräldrar har inte förändrats mycket.
Jag träffade faktiskt Fadime sommaren innan hon dödades i Uppsala och vi kramades. Det som skilde mig och mina syskons situation från Fadimes var att vi hade ingen stor släkt här och vi hade det inte heller någon stor sammanhållen släkt i Kurdistan. Omgivningens tryck kan ha varit större i Fadimes släkt, men våldsbenägenheten fanns i både hennes och i min familj.
Jag tänker också på hur det hade varit om mamma och pappa hade haft ett jobb, blåbärsplockning eller vad som helst, bara de kommit ut och träffat andra människor, träffat svenskar. Men i det svenska systemet blev de förtidspensionerade och isolerade och deras fokus kom att koncentrera sig på oss barn.
I det sammanhanget vill vi fråga dig vilken roll religionen spelat när det gällt deras isolering från det övriga samhället. Vilken roll spelar religionen när det gäller hederskulturen?
Islam lierar sig ibland till viss del med hederskulturen, men den är inte upphovet till hederskulturen. Islam gör emellertid inget för att sätta stopp för hederskulturen. Snarare är det så att de båda företeelserna förstärker varandra – särskilt om man lever avskild från den övriga delen av samhället.
Jag föreställer mig att mina föräldrar hade utvecklats på ett annat sätt om de kommit ut i samhället från dag 1. Då hade de varit tvungna att ta itu med något som krävde obligatorisk närvaro. Då hade allt varit annorlunda. Mamma som är en mycket driftig person hade kunnat spela en helt annan roll än att bara ta hand om en massa ungar. Nu blev det så att vi blev alla förvisade till hemmet som kokade av syrebrist. En sak är jag fullständigt säker på och det är att om mina föräldrar kommit i arbete hade situation inte blivit sämre.
Ser du på kampen mot hederskulturen som en del av den allmänna feministiska kampen?
Det talas mycket om feminismen. Hade denna feminism omfattat alla hade det varit okay. Men så är det inte. Trots alla stora ord om feminismen och dess framgångar så är situation för kvinnorna i Järva och Botkyrka i Stockholm eller Bergsjön i Göteborg densamma – om inte förvärrad så i alla fall bevarad, eftersom segregationen ökar. Hade det varit en verklig feminism för alla, för alla kvinnor, så hade den fångat upp min mamma.
Nu ser den svenska feminismen ut på det sättet i våra medier som den gör. Där talas det och skrivs spaltkilometer om de kvinnor som drabbats av trakasserier under metoo, men det skrivs mycket lite om kämpande kvinnor i förorten.
Jag var nyligen i Kurdistan för första gången på 27 år. Jag lärde känna mina kusiner som är i min ålder. De har levt ett mycket friare liv än jag. Mina föräldrar blev mer religiösa här. Med det svenska samhället som fond, så blev religionen en identitetsskapande del av deras liv som de ville försvara. Att reagera så är de säkert inte ensamma om. Men när sådana reaktionsmönster inte motarbetas utan kanske till och med uppmuntras bidrar man till att bevara kvinnoförtrycket oavsett vilken kultur det handlar om.
