Av Amineh Kakabaveh
20 år efter mordet på Fadime Sahindal
”Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas.
Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.
Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”
Som kvinnorättsaktivist och socialarbetare träffade jag när Fadime Sahindal i november 2001 när hon höll sitt tal i riksdagen. Bara två månader senare mördades hon av sin egen pappa. Jag är tacksam att jag fick möjligheten att träffa denna modiga kvinnorättskämpe. Att starta den svenska avdelningen av Varken hora eller kuvad var ett sätt att visa att vi är många som vill arbeta i Fadimes efterföljd och kräva att samhället aldrig vänder de hedersutsatta flickorna och kvinnorna ryggen.
Idag tjugo år senare är det lättare att tala om de här frågorna. Fler har insett hur djupt hedersnormerna sitter hos många och att problemet är omfattande. Nu är det inte längre lika lätt att stämpla de som tar flickornas parti i debatten som rasister eller islamofober. Bara under den här mandatperioden har riksdagen stiftat lagar om ett nytt barnäktenskapsbrott, infört en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv och gjort det möjligt för socialtjänsten att med stöd av domstol belägga barn som av sin föräldrar hotas att föras utomlands för att könsstympas eller giftas bort med utreseförbud. Regeringen har presenterat en proposition om att införa ”hedersförtryck” som ett särskilt brott. I en debattartikel tillsammans med justitieminister Morgan Johansson kunde jag i höstas meddela att en utredning fått i uppdrag att formulera ny lagstiftning för att straffrättsligt bättre kunna angripa problemet med så kallade oskuldskontroller och oskuldsoperationer. Som ett resultat av våra förhandlingar i somras kommer regeringen även att återkomma med krav om att se över möjligheten att utvidga den nya lagen om utreseförbud.
Förändringar i lagstiftningen betyder mycket, men detta kommer inte ensamt att lösa frågan. Ett stort problem är att okunnigheten om problemen är stor ute i kommunerna. Vi i VHEK har tidigare pekat på den kommunenkät som genomfördes av Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Av enkätsvaren framgick att kommunerna hade kännedom om 199 bortförda personer i en hederskontext under 2019, varav 86 procent av dessa var barn. Med tanke på att det bara var 66 procent av kommunerna som svarade på enkäten så finns det anledning att befara att det totala antalet bortförda barn är väsentligt högre. Socialtjänsten i 27 av de 191 kommuner som svarade på enkäten uppgav att de hade kännedom om barn som levde i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållanden. Anmärkningsvärt är att 71 procent av de kommuner som svarade på enkäten uppgav att de saknade rutiner för att hantera ärenden kring bortförda barn. Nästan lika stor andel av kommunerna (69 procent) saknade rutiner för hur man skulle agera i ärenden som handlade om barn som lever i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållanden. Bland de kommuner där sådana rutiner ändå fanns så var det endast 30 procent som svarade att de visste att dessa var uppdaterade med hänsyn till den nya lagstiftningen om förbud mot alla utländska barnäktenskap, som trädde i kraft vid förra årsskiftet.
Detta visar på det behovet av kompetenshöjningsinsatser ute i kommunerna och krav om att alla kommuner ska ha kända och fungerande rutiner för dessa ärenden. Det behövs också bättre samverkan mellan skola och socialtjänst. Okunnighet om hedersförtryckets karaktär och utbredning är alltså fortfarande stor. Att det i den här debatten, genom åren, har funnits starka inslag av förnekelse och relativisering, har tyvärr gjort att viktigt jämställdhetsarbete blivit fördröjd.
VHEK har vi länge drivit krav om såväl lagändringar, ökad samverkan och mer kompetenshöjande insatser i kommunerna och då särskilt inom SFI. Från våra egna skolenkäter vet vi att de ungdomar som lever under hedersnormer också har en lägre tilltro till att skola, socialtjänst och övriga i samhället förstår deras problem. Det är därför viktigt att kunskap om hedersförtryckets särdrag sprids till den personal och de vuxna som ungdomarna möter i sin vardag.
Men Sverige måste också göra upp med den kultur där vi inte bara gett rikligt med pengar till organisationer som motarbetat arbetet mot hedersförtryck, utan också lyft fram dessa organisationers företrädare som förebilder och gjort dem till betydelsefulla spelare i integrationsarbetet. I riksdagen har jag krävt att sådana organisationer ska förlora sina anslag. Regeringen har lovat att lägga förslag om ett demokratikriterium när det gäller organisationsbidrag, men vi har ännu inte sett något sådant förslag. Tillsammans med Socialdemokraterna har jag skrivit en riksdagsmotion om att införa ett förbud mot religiösa skolor och förskolor.
Så även om mycket har förändrats sedan Fadime höll sitt tal i riksdagen så finns det mycket kvar som måste göras för att kvinnors och flickors lika rättigheter ska bli en självklarhet. Jag och VHEK lovar att inte vända de utsatta ryggen.
Amineh Kakabaveh
Bild: Jonas Eng
