Kampen mot hedersförtrycket kräver envishet och uthållighet

Amineh Kakabaveh samtalar här med Åsa Wallinder från Nationella operativa avdelningen inom polisen (NOA)

Hur länge har du arbetat inom NOA? Regeringen har ju satsat 50 miljoner på kompetensutveckling.

Jag har varit intresserad och engagerad i hedersfrågorna i nästan 20 år och tycker att det är jättestor skillnad mellan hur det ser ut idag jämfört med hur det såg ut för 20 år sedan. Jag tycker att kännedomen om hedersproblematiken och hedersvåldet trots allt blivit ganska stor. Det finns flera aktörer som vill veta mer om hedersproblematiken. Frågan tas idag på större allvar än tidigare.

Du pratar om allmänheten, men hur är det i ditt arbete. Hur är läget bland dina kolleger inom poliskåren? Kan du iaktta någon förändring även där?

Kunskapen är större idag, men vi behöver fortfarande lära oss mer. Det finns de som är superduktiga och kan mycket om hedersfrågorna, har stor erfarenhet och har arbetat med många utredningar, men det finns naturligtvis även de som inte vet så mycket. Sedan ska man tänka på att polisen är en jättestor organisation med fler än 20 000 anställda. Det är självklart viktigt att det finns en grundläggande kunskap om hedersvåld och hederskultur hos varje enskild polisanställd så att alla kan göra det bästa för att hjälpa de som är utsatta.

Menar du att de poliser som idag utbildas kommer att få större kompetens och större möjligheter att ta vara på sina erfarenheter? Får de sina kunskaper genom Polishögskolan eller får de den genom äldre kolleger?

Det är helt klart mycket bättre än för flera år sedan. Men det är självklart så att polisen kan bli ännu bättre. Det är uppenbart att utvecklingen är på väg åt rätt håll.

Hur ser fördelningen ut när det gäller polisens arbetsinsatser när det gäller omedelbara, akuta insatser och det förebyggande arbetet? Hur ser fördelningen av arbetet ut om man anlägger ett nationellt perspektiv?

Hedersrelaterade brott begås inte bara i storstäderna. De finns i alla polisregioner i Sverige. Polisen har ett nationellt kompetensnätverk som består av särskilt duktiga och erfarna poliser och polisanställda som har specialkunskaper när det gäller hedersrelaterade brott. De ska både sprida kunskap och vara behjälpliga i ärenden som är relaterade till hedersförtryck och hedersvåld.

Varför så få fällande domar? Under de senaste två åren har 4 500 hedersbrott anmälts, men det är mycket få som lett till åtal, varför? Man frågar sig: Beror det på att det finns för få utredare? På bristande kompetens när det gäller till exempel förundersökningsledare? Eller finns det andra orsaker…?

Det är ingen lätt fråga att besvara. För att ett ärende ska gå till åtal måste en åklagare komma fram till att ärendet kan resultera i en fällande dom i rätten, och det kan vara ganska svårt för en förundersökningsledare att bevisa att det inträffat ett brott och att det har gått till på ett speciellt sätt. Det är inte någon hemlighet att det är extra komplicerat att utreda brott där det finns hedersmotiv. Hedersbrotten skiljer sig från andra brott på flera sätt. Ofta finns det flera gärningsmän inblandade. Det rör sig också om en stor mängd olika typer av hedersrelaterade brott. Det kan vara misshandel, hot av olika slag, könsstympning, barnäktenskap. Det handlar om många olika brottskategorier.Många av dem är planerade brott – inte impulshandlingar. Planerade brott innebär också att gärningspersonerna anstränger sig för att dölja sitt brott, och det försvårar naturligtvis för utredarna. Våldsbrott försöker man att maskera som olyckor, som självmord eller att någon tvingas att ta sitt liv. Allt detta gör att det blir svårare att få till en dom, där det är ställt utom rimligt tvivel att brottet i fråga inträffat.Vi har ju också olika lojaliteter att brottas med. Det finns ju ofta personer som vet någonting om vad som inträffat, men deras lojalitet ligger sällan hos brottsoffret – utan oftast hos gärningspersonerna när det gäller hedersrelaterat våld. Omgivningen sanktionerar oftast brottet.Det är ett kollektiv som är inblandat i dådet och det gör det svårare för den som drabbats att hävda sin rätt, eftersom den hedersutsatta ofta blir ensam. Om det till exempel handlar om hot så kan det komma från flera olika aktörer. Ofta är det så att den utsatta personen måste lämna hela sin familj för att undgå hotet eller förtrycket. Detta gör allt generellt sett svårare och krångligare och ofta ser vi att det finns internationella kontakter och förbindelser i sammanhanget. Brottet har kanske planerats utomlands. Det kanske inte har genomförts i Sverige. I sådana fall måste vi försöka samarbeta med utländsk polismakt. Ibland fungerar det, men i andra sammanhang är det svårare.Man måste ibland använda tolk och då tar det längre tid, och allt blir krångligare. Men bara för att det finns svårigheter och hinder så ska man inte låta bli att anmäla brott för polisen. Polisen kan faktiskt hjälpa till även i fall där åtalet inte leder till fällande dom.

VHEK har drivit ett antal krav. Några av dem är redan på plats. Det handlar om frågan om brottsrubriceringen, som visserligen kritiserades av lagrådet, men som regeringen likafullt drev igenom. Tror du att brottsrubricering när det gäller hedersbrott kommer att fungera på samma sätt som lagstiftningen om kvinnofrid gjort sedan den infördes för 20 år sedan? Det har funnits en rad lagar som gäller för specifika brott, som misshandel, tvångs- och barnäktenskap, könsstympning med mera, men ingen övergripande rubricering för alla de brott där hedern är den gemensamt drivande kraften. Tror du att en brottsrubricering när det gäller hedersbrott kommer att medverka till fler och bättre utredningar och kanske också till fler fällande domar?

Jag hoppas att brottsrubriceringen ska leda till positiva förändringar, men det är lite svårt att se i förväg vilken effekt brottsrubriceringen får – hur många utredningar som kommer att göras, vilka domar som kommer att avkunnas med mera, men oavsett detta finns det ett signalvärde i en brottsrubricering.En brottsrubricering visar tydligt att man tar dessa brott på allvar. Redan nu säger ju vår lagstiftning att om det finns ett hedersmotiv så ska brottet ses som allvarligare – misshandel utifrån hedersmotiv ska ses som ett grövre brott än andra fall av misshandel. En brottsrubricering förstärker detta synsätt. Jag hoppas verkligen att den nya lagen ska gå att tillämpa och att det kommer att bli fler fällande domar. Vi vet idag inte exakt hur lagen kommer att tillämpas. Det är svårt att sia om framtiden.

Vi känner ju till de lojaliteter inom familj och släkt som du talat om. Du har talat om fall som maskeras som olyckor. Vi har också de så kallade balkongflickorna, som är mord maskerade som självmord. Jag undrar över varför man inte på rättsmedicinsk väg kan skilja ett mord från ett självmord? Det inträffar olika brott mot invandrartjejer, men det skrivs inte i medierna om dessa fall. Hur ska man komma runt alla dessa lojaliteter, dessa tigande familjer och släktingar?

Hade vi haft ett svar på de här frågorna hade arbetet med hedersbrott inte varit något problem för oss. Samtidigt är jag glad för att svenska lagar är som de är: att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att förövaren har begått ett brott. Trots att det kan medföra att människor går fria fast de begått ett brott. Bevisen har inte varit tillräckliga för fällande dom. Det är rättsstatens grundläggande principer som ligger till grund för detta.Är det så att det finns misstankar om självmord, då är polisen på plats och försöker att ta reda på vad det är som hänt. Men det blir svårt att utreda. Även om det finns någon eller några enskilda individer som skulle kunna berätta något, så gör de inte det, därför att det kollektiva trycket som omger dem är för starkt. Trycket eller rädslan kan vara mycket starkare än förmågan att ta till orda och berätta det man faktiskt vet. Men det finns ju faktiskt fall där man lyckats avslöja att till exempel flickor kastats ut från balkongen.Men man kan även genom hot och tvång driva människor till självmord. Då blir det avsevärt svårare att utreda vad som hänt. Men vi får inte nöja oss med att konstatera att saker och ting är svåra att utreda och komma tillrätta med i rättsligt avseende. Då handlar det om att förstärka det förebyggande arbetet, visa att det finns aktörer i samhället som vill och kan hjälpa de som är utsatta för hedersförtryck. Ett sådant arbete kan också leda till att människor vågar berätta vad som skett och sker. Det kan leda till att de som planerar ett brott kommer på bättre tankar. Potentiella offer vågar göra sig fria och törs berätta vad de är utsatta för. Därmed förhindras att de utsätts för allvarliga brott.

Vad göra åt tystnadskulturen?

Här träder samma mekanismer i funktion som vi kan se bland kriminella gäng. Man tjallar inte. Man ska aldrig tala med myndigheter, inte berätta sanningen. Jag känner till minst åtta fall i Stockholmsområdet och ett fall i Sundsvall som inte fått något rättsligt efterspel. Man tolererar att människor mördas och sedan blir det tyst? Det hela begravs i dubbel bemärkelse.

Polisen ska ju inte ta ställning, utan utreda vad som hänt, men de ska ju också föra brottsoffers talan. Därav följer att vi kan bli bättre när det gäller våra undersökningsmetoder, att vi kan bli bättre på att upptäcka tendenser till eller planering av brott på ett tidigare stadium. Vi måste bli bättre på att upptäcka varningssignaler. Det talas ofta om mord som begås i hederns namn, därför att det är ett så grovt brott, men det som är absolut vanligast är förstås de mindre allvarliga brotten med samma motiv. Det är ganska få som blir mördade. Det är otroligt många fler som blir utsatta för en rad andra missgärningar. Många av dessa ”mindre” brott anmäls nog inte till polisen. Många av dessa missgärningar strider mot barnkonventionen, som är lag i Sverige, men ses inte som brottsliga handlingar enligt brottsbalken. Det handlar om massor av ”småbrott”, som sammantaget tar form av ett förtryck, som genomsyrar en familj, en släkt, ett bostadsområde och som kan utvecklas till allvarligare händelser och grova brott. Människor kanske inte är utsatta för brottsliga handlingar, men lever ändå under starkt förtryck med många inskränkningar och begränsningar. Under sådana omständigheter är risken större att man begår eller råkar ut för ett allvarligt brott – man gifter bort ett barn eller blir bortgift, hotar eller utsätts för hot.

Det är ju inte bara unga människor som drabbas av hedersförtryck utan även äldre kvinnor. Vi har tidigare intervjuat en kvinna 50-årsåldern som blivit utsatt för hot från sina söner, för att hon tagit av sig slöjan och skiljt sig från sin man. Vi har sett att det inte bara är den egna familjen som står för förtrycket. Efter att giftermål ägt rum är det inte bara kvinnans man som står för förtrycket utan även – och kanske inte minst – hennes svärföräldrar som står för kontrollen och begränsningarna. Där kan det hända att familjer går samman mot en frånskild kvinna. Genom familjernas manipulationer kan kvinnan förlora vårdnaden av sina barn. Att mina kolleger i socialtjänsten inte kunnat se igenom föräldrars och svärföräldrars agerande finner jag minst sagt upprörande. Detta sker i ett samhälle där vi har tusentals brottsoffer men inga dömda brottslingar.

Det är uppenbart att det finns ett stort mörkertal. Det gör det när det gäller alla typer av brott, men mörkertalet är säkert avsevärt större när det gäller hedersrelaterad brottslighet jämfört med annan brottslighet. Det kan handla om brott, där polisen inte hittat någon hållbar bevisning eller där man förbisett brotten för att de handlat om mindre allvarliga sådana – till exempel ringa misshandel eller olaga hot. Fallet har passerat genom hela rättsprocessen utan att någon har ställt sig frågan om det varit frågan om ett hedersbrott. Man har inte frågat om motivet.Detta handlar om ringa fall av brott, inte allvarliga fall. Men jag är rädd för att man inte sällan på grund av brottets ringa karaktär inte frågat sig om det handlar om ett hedersbrott. För är det på det viset att det finns ett hedersmotiv bakom den brottsliga handlingen föreligger det ett jättestort behov av skydd av den som blivit utsatt. Risken för att bli utsatt för andra och nya brott upphör inte utan ökar. Det är jättefarligt att inte fler brott leder till fällande dom.

Nu satsar regeringen mer på polisen och på bekämpandet av hedersbrotten. Vilka är förväntningarna på poliskåren? Har det förts fram några krav på att det ska göras bättre utredningar, förbättringar av det förebyggande arbetet tillsammans med skolan och socialtjänsten m.fl. myndigheter när det gäller hedersförtrycket? Många är ju rädda för polisen. Det har man skäl att vara i flera av de länder många kommer ifrån. Där är polisen bärare av patriarkala värderingar och upprätthållare av könsdiskriminerande strukturer. Så är det i diktaturer.

Det är precis som du säger. Förtroendet för samhället och särskilt för polisen är ofta lågt i de grupper vi talar om. Därför krävs det att samhället i sin helhet hjälps åt att sprida information om vad polisen gör, vad socialtjänsten och skolan gör samtidigt som polisen och alla andra myndigheter måste ha en större kunskap om hederskulturen och hedersförtrycket. Det är stor skillnad att utreda ett brott med hedersmotiv och ett brott där det inte finns något sådant. Brott som handlar om våld i nära relationer har en hel del yttre likheter med hedersbrott och hedersförtryck, men det finns också stora och viktiga skillnader.Svenska myndigheter fungerar på ett annat sätt än de gör i flera andra länder. Polisen kan och vill hjälpa utsatta. Vi har till exempel ett omfattande skyddsarbete under en pågående eller avslutad rättsprocess där polisen kan hjälpa till med skydd. Man får jättegärna vända sig till polisen om man är i behov av skydd och stöd. Det är polisen faktiskt ganska bra på, men vi kan bara göra det i samband med en rättsprocess. Man kan begära skydd när man upprättar en anmälan om brott. Det kan under processens gång vara viktigt att man kommer bort från den förtryckande omgivningen. Det är jättesvårt för det enskilda brottsoffret att ta steget att anmäla att man är hedersutsatt. Det tar jag på stort allvar för det är inte bara en enda enskild person som utgör ett hot utan en hel familj som den utsatta har starka band till och inte sällan en hel släkt som utgör hotet. Till stor del handlar det om unga människor som är utsatta och hamnar i svåra dilemman. I sådana situationer vill och kan polisen hjälpa de utsatta.Jag tycker dock att det på det hela taget blivit mycket bättre när det gäller hedersförtrycket. Med det säger jag inte att det begås färre brott – mycket är osynligt. Mycket sker under ytan i form av begränsningar och frihetsinskränkningar.

Utrikes ingångna äktenskap och”uppfostringsresor”

Det händer att flickor är på resa utomlands med sina föräldrar och inte har den minsta aning om att föräldrarna avser att gifta bort henne någonstans i Mellanöstern, i Iran, Indien eller Bangladesh. Det finns många länder där sådant kan ske. Vår organisation är ute på skolor och försöker informera om hedersförtrycket. Vilka rekommendationer har polisen att ge oss när det gäller att försöka komma tillrätta med sådana fall? Flickorna blir kanske fråntagna sin telefon eller berövas andra möjligheter att ta kontakt med svenska myndigheter eller organisationer. Det är inte alltid lätt att ta sig till en svensk ambassad.

Det är faktiskt så att polisen inte kan göra så mycket för att hjälpa en hedersutsatt människa om hon befinner sig utomlands. Svensk polis är inte polis någon annanstans än i Sverige och får bara verka i Sverige. Det finns förstås internationella samarbeten. Svensk polis kan samarbeta med andra länders polismyndigheter, men för det första måste det finnas en polismyndighet och för det andra ska denna polismyndighet vara villig att samarbeta med svensk polis.Vidare kan ju polisen i det främmande landet bara arbeta utifrån de lagar som finns där, så det är jättesvårt att göra något om den hedersutsatta kvinnan redan hamnat utomlands. Det absolut säkraste och enda säkra sättet att inte hamna i den situationen är att se till att man inte blir lurad iväg från Sverige. Polisen har mycket större möjligheter att ingripa här. Är man utomlands och utan pass och telefon är det svårt att komma i kontakt med Utrikesdepartementet eller med svenskt, nordiskt eller något annat av våra grannländers konsulat, som Sverige samarbetar med. Sammantaget kan man säga att det är jättesvårt att hantera en sådan situation om man är utomlands.

I många interpellationer och andra sammanhang har jag drivit frågan att man ska skriva regleringsbrev till våra svenska ambassader om hur man ska hantera frågor som dessa. Det har bl.a. handlat om könsstympning eller så kallade uppfostringsresor. Det sägs att det har blivit bättre med information och utbildning i det sammanhanget på en del ställen. Men andra länder har myndigheter som handlar mer handgripligt, som exempelvis Storbritannien, och vidtar åtgärder så att barn kunnat hämtas hem. Vad anser man om sådant inom den svenska polisen?

Svensk polis samarbetar med andra stater i så stor utsträckning som möjligt och det är klart att man försöker utvidga detta samarbete. Ofta är det dock så att den hedersutsatta personen har en känsla av att ett giftermål är planerat eller att det är frågan om en så kallad uppfostringsresa. Då är det så otroligt viktigt att de kan slå larm och vet att de kan få hjälp av polisen och av socialtjänsten, att det finns personer i skolan eller en ideell förening som kan och vågar stödja och ingripa.

Ja, så är det, vi har faktiskt räddat flera. Under förra sommaren kom några flickor till oss i VHEK, som befarade att de skulle bli bortgifta under en semesterresa utomlands. Det var på vår inrådan och genom vårt arbete vi lyckades förmå deras arbetsgivare att inte ge dem ledigt över sommaren.

Det är så många organisationer som kan hjälpa och gärna hjälpar hedersutsatta människor. Och polisen är en myndighet som vill medverka i detta arbete.

Samarbetet mellan polis och civilsamhälle

Vi i VHEK åker ju runt till olika skolor i hela landet. Skulle inte polisen kunna komma tillsammans med oss och träffa lärare och elever för att informera om hedersförtryck och hedersvåld? Vi kunde tala om vad man kan göra om man blir utsatt för hedersförtryck, utsatt för hotet att bli bortgift eller ivägskickad på en uppfostringsresa? Det kunde vara någon från NOA som följde med oss, eller någon annan organisation, i sådana sammanhang. Vi skulle arbeta tillsammans när det gällde informationsspridningen. Hedersförtrycket finns inte bara i förorterna till Stockholm, Göteborg och Malmö – det finns överallt där skolorna ligger i segregerade områden.

Ja, jag tror detta är viktigt. Jag tror nyckeln till framgång finns just här. Det finns ju områdespoliser som i sitt jobb har nära kontakt med skolorna. De är mycket viktiga. Samarbeten är ju viktiga när det gäller all polisiär verksamhet – men alldeles särskilt när det gäller hedersrelaterad brottslighet.

Idag kan man se åtta- eller nioåriga killar vara ute och härja på nätterna i förorten, medan flickor i 20-årsåldern måste var hemma senaste kl 16.00 när skolan slutat, eller direkt efter det att jobbet är slut för dagen. I Botkyrka har vi haft flera viktiga möten om segregationen och bristen på jämställdhet mellan pojkar och flickor och brister när det gäller flickornas rättigheter. Det har rönt viss framgång faktiskt, men när det gäller NOA så har ni ju speciell kompetens.

Det är inte bara vi inom NOA utan det finns väldigt många poliser som har mycket kunskap om hederskulturen, hedersförtrycket och hedersbrottsligheten. Jag tror också att det är viktigt att sprida kunskap om vad polisen kan och vill göra när det gäller hedersproblematik. Då blir det lättare för många att verkligen få den hjälp man behöver. Det är otroligt viktigt att nå ut till brottsoffer och potentiella brottsoffer med information.

Samhället har ju svikit flickorna, brottsoffren, i flera decennier, men idag är det ju så att det finns kunskap om hedersförtrycket och hedersbrottsligheten. Det finns en hel del lagstiftning i syfte att stävja hedersförtrycket och hedersbrottsligheten. Idag borde det framstå som självklart att man måste skydda alla barn och ungdomar som är utsatta för detta. En välskriven lagtext räcker inte.

Situationen har blivit aningen bättre på den senaste tiden. Vi måste fortsätta att arbeta för att detta arbete – vårt gemensamma arbete – ska bli ännu bättre. Men vi måste vara klara över att detta är ett långsiktigt arbete som kräver omfattande insatser av både polisen, andra myndigheter och av ideella krafter och organisationer om det ska ge resultat. Det är viktigt att kunskaperna om hedersproblematiken vidmakthålls och utökas inom polisen och andra myndigheter. Det behövs då och då repetition av det man lärt sig. Men det händer också nya saker i samhället. Hedersförtryck som kunskapsområde utvidgas hela tiden. Det händer ständigt nya saker. Det kommer också nya människor som arbetar inom polisen som måste få de kunskaper vi alla varit med om att samla in under åren. Kampen mot hedersförtrycket är ett långsiktigt och tålamodskrävande arbete. Det handlar om envishet och uthållighet.