Amineh Kakabaveh
Under allmänna motionstiden förra året lämnade jag in en motion om att det ska råda förbud mot att bära slöja och andra synliga religiösa symboler i den svenska skolan och förskolan.
I motionen yrkade jag också på att ett förtydligande införs i skollagen så att det inte blir möjligt för vårdnadshavare att hindra sina barn att delta i gymnastiklektioner samt sex- och samlevnadsundervisning.
Dagligen läser vi nyheter om att barn i skolor och förskolor i olika delar av landet diskrimineras och berövas sina mänskliga rättigheter just på grund av hedersförtryck och religiöst förtryck. För en tid sedan kunde vi läsa en rapport om förskolor i Malmö där barnen, enligt Sveriges Radio, i 12 av 13 förskolor upplever att de delas upp på grund av kön och religion.
Jag menade i min motion att det var dags för riksdagen och regeringen att ta ställning mot slöja och andra religiösa symboler för skolbarn, men också mot könsuppdelade förskolor och skolor/ klasser.
I ett sekulärt och demokratiskt land som Sverige förväntas alla dess invånare omfatta normen om allas lika värde och lika behandling. Sverige är ett av de första länderna i världen som antagit och implementerat FN:s barnkonvention i sin lagstiftning. Konventionens barnperspektiv ska därmed alltid stå i centrum och beaktas i alla beslut som tas på alla nivåer i samhället och inom familjen.
Barnperspektivet innebär att alla barn och ungdomar, oavsett ursprung, har rätt till utbildning, lek och utveckling. Vidare har de rätt till skydd mot alla former av övergrepp, fysiska såväl som psykiska. Barnperspektivet finns implementerat i den svenska skolans värdegrund som vilar på ett fundament av demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Skolans arbete kring pojkars och flickors lika villkor utgår från att jämställdhet – i enlighet med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor – är en mänsklig rättighet.
Barns rätt att själva forma sin identitet i frihet från religiös indoktrinering borde vara given. Religionen får aldrig tillåtas komma in och styra barns och ungdomars utveckling, liv och hälsa. Men det är ett faktum att religioner tyvärr har en stor påverkan på barns liv i dagens Sverige.
Enligt skollagen ska verksamheten i skolan ”utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Särskilt ska den som verkar inom skolan främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden”.
Skolplikt kan inte upphävas
Enligt skollagen har alla barn mellan sex och sexton år skolplikt och undervisningen i grundskolan är obligatorisk för alla barn i Sverige. Ingen har rätt att hindra ett barn att delta i den obligatoriska undervisningen, inte ens barnets föräldrar. Av detta följer, menar vi, att barnets rätt att själv utveckla sin identitet utan religiös indoktrinering måste ges ett tydligare uttalat och ett mer aktivt stöd från skolans sida.
Undervisning i grundskolan är obligatorisk och ingen har rätt att förhindra barnen att delta i den. Likafullt förekommer det att föräldrar förbjuder sina döttrar att delta i gymnastik och sex- och samlevnadsundervisningen. Det förekommer också att personal i grundskolan tillmötesgår föräldrars krav, vilket leder till att flickor går miste om både gymnastik och sex- och samlevnadsundervisning.
Slöjan är inte frigörande. Det finns hundratusentals kvinnor runtom i världen som utsätts för syraattacker och andra former av tortyr och misshandel för att de vägrar bära slöjan. Iranska, irakiska, egyptiska, algeriska och många andra feminister i islamiska stater har kämpat i frihetens namn för att slippa den och de har fått betala dyrt för sin kamp.
Vi kan alltså konstatera att i de länder varifrån en del av våra föräldrar kommer är slöjan inte frigörande, tvärtom är slöjan en symbol för förtryck.
De stora religionerna har alltid upprätthållit en hierarkisk ordning och tydligt markerat en heterosexuellt präglad förståelse av sexualiteten. Erkännandet av den sexuella njutningen blir särskilt problematisk och känslig när det gäller flickors och kvinnors sexualitet. Den uppfattas som fitna – det som förför och skapar oordning, och är därmed i behov av en mycket långtgående social kontroll. Kvinnan måste dölja sin kropp för att undgå att väcka mannens lust och frambringa oreda i samhället. Genom kontroll av kvinnors sexualitet upprätthålls den kollektiva moralen och samhälleliga ordningen.
Genusforskaren Leila Ahmed har i sitt verk Women and Gender in Islam utrett hur förhållandet mellan könen utvecklats genom historien i muslimska samhällen. Hon har därvid funnit att det inte finns några historiska belägg för att slöjan från början är en specifikt muslimsk uppfinning.
Det finns fyra tunga argument för att flickor ska befrias från det direkta eller indirekta tvånget att bära slöja i skolan.
1. Att kvinnor beslöjas har sitt ursprung i det feodala samhällets patriarkala syn på kvinnans sexualitet och roll i reproduktionen. Det är en föråldrad könsuppfattning som inte hör hemma i vårt samhälle, men som bevaras och som leder till att flickors och kvinnors mänskliga rättigheter undergrävs.
2. Att kvinnor och flickor beslöjas förutsätter könssegregation, vilket i sin tur leder till diskriminering. Flickor som bär slöja får begränsad tillgång till de erfarenheter, aktiviteter och den samvaro som skolan erbjuder. Många tillåts inte delta i sex- och samlevnadsundervisning, gymnastik och idrott, lägerverksamhet och så vidare.
3. De får inte vistas utan slöja bland pojkar och män som inte tillhör familjen eller utanför hemmet, till exempel i simhallen eller på badstranden, utan måste täcka håret och kroppen. Kvinnors rörelsefrihet begränsas.
4. Genom att tvinga flickor redan i förskoleåldern att bära slöja riskerar man att de sexualiseras. Det kan innebära att flickor, hur små de än må vara, tvingas ta ansvar för pojkarnas och männens sexualitet. Små flickor tvingas att ta ansvar för männens sexualitet – för ”männens smutsiga blickar”.
Barn är barn och ska få vara det. Flickor ska kunna delta i lek och andra aktiviteter i förskolan utan en slöja, som hindrar deras rörelser och utestänger dem från olika verksamheter.
Osynliggöranden och kontroll
Kontrollen av kvinnors och flickors sexualitet är ett sätt att beröva dem deras mänskliga rättigheter. Det osynliggör dem som individer och människor och reducerar dem till sexuella objekt och förbrukningsvaror. Denna kontroll inpräntas tidigt hos barnen, framför allt hos flickorna genom religiös och traditionell indoktrinering, men också genom utbredd fysisk och psykisk bestraffning för att de ska anpassa sig och underordna sig. Allt detta begränsar allvarligt deras livsutrymme. De nekas fritidsaktiviteter och tvingas leva under slavliknande förhållanden i hemmet, nekas att leka med barn vars familjer har andra värderingar och en annan syn än den egna familjen/släkten står för. Normbrott bestraffas med grov fysisk och psykisk misshandel.
Tyvärr möter vi dagligen i VHEK:s verksamhet vuxna kvinnor och tonåringar som vill ta av sig slöjan, men som bestraffas hårt av mannen, familjemedlemmar och släktingar, och även grannar. Det skvallras, och kvinnorna får ”dåligt rykte”. Under 2020 har jag intervjuat flera tonåringar och vuxna kvinnor i Hederspodden. De berättar att de tvingats bo på skyddat boende och ha skyddad identitet bara för att de tagit av slöjan. Samtliga var mellan 17 till 55 år. Att bära slöja är inte något klädesplagg utan ett religiöst påbud som blir familjens, släktingars, klanens, mannens sätt att kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar. Jag har egen erfarenhet av att bära slöjan från när jag var barn. Därför vet jag att slöjan blir en del av ens identitet när man av sin familj och andra i omgivningen tvingas bära den varje dag. Men den identiteten har man inte själv valt.
Många kvinnor och flickor bär slöja ”frivilligt”, påstås det. De gör det för att de är utövande muslimer eller för att de vill markera tillhörighet och identitet. Andra gör det efter påtryckningar och av tvång eller för att de helt enkelt förväntas göra det. Vilka skäl bäraren än har måste slöjans innebörd och konsekvenser som samhällsföreteelse diskuteras och hanteras? Så sker det inte idag, och det har spelat rasistiska och främlingsfientliga krafter i händerna…
Jag menar att om vi som konsekventa och allvarligt menande demokrater måste ta ställning för alla flickors och kvinnors rätt till sin kropp och rätt till sin sexualitet. Vi måste våga prata om vilken betydelse de religösa symbolerna för barn i skolan och förskolan har och vilken roll de spelar i sociala sammanhang – till exempel vad slöjan i grunden handlar om. Vi måste våga ta konsekvenserna av att slöjan faktiskt inte är en tygbit, eller vilket klädesplagg som helst. Slöjan står för en mycket bestämd syn på kvinnor och flickor. Den spelar också en särskild roll för mäns och pojkars sexualitet och plats i samhället. Med slöjan följer olika och ojämlika könsroller, där kvinnan är den underordnade parten.
Vad beträffar riksdagsmotioner, interpellationer och debatter där jag framfört krav på förbud mot att bära slöja och andra synliga religiösa symboler i den svenska skolan och förskolan, vann de inget gehör bland riksdagens majoritet. Argumenten som anförts mot min motion betyder i grunden att man godtar det kvinnoförtryck som tvånget att bära slöja innebär. Om kvinnoförtrycket är religiöst och kulturellt betingat är det acceptabelt. På likartat sätt har det argumenterats i en rad olika sammanhang, där man hänvisat till “kulturen” eller “religionen”, antingen för att slippa ta tag i en jobbig fråga eller kanske rent av bevara rådande kvinnoförtryck. Inte sällan har i olika sammanhang krav på kvinnors och flickors rättigheter förklarats som ”orealistiska”. Tiden är inte mogen att diskutera kvinnors rättigheter “på det sättet”, förklaras det ibland. Men nu är det nog så att det man kallar ”tiden” inte mognar av sig själv. Och det “rätta sättet” innebär egentligen att man tiger och väntar. Jag har hört ett gammalt svenskt ordspråk som väl beskriver det sättet att argumentera: ”För lata svin är alltid marken frusen”. Det är inte helt ovanligt när det gäller frågor som rör kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.
Amineh Kakabaveh
