Parul Sharma är jurist specialiserad på människorättsfrågor med fokus på Sydasien. Hon följer kontinuerligt utvecklingen av kvinnors rättigheter i denna del av världen, bland annat i Indien. Hon har tagit del av en stor, nationell undersökning av kvinnors situation i landet. Hon noterar vissa förändringar i den statistik som redovisas, som torde kunna tolkas som positiva. Likafullt förhåller hon sig tveksam till om siffrorna visar ett verkligt trendbrott när det gäller kvinnors konkreta livsvillkor i Indien.
Av Parul Sharma
I över hundra år har folkräkningen i Indien visat att det har funnits fler män än kvinnor. Enligt folkräkningen utförd år 2011 fanns det 940 kvinnor för varje 1000-tal män. Könsförhållandet mellan barn, där man räknas som barn från födseln fram till sex års ålder, var 918 flickor för varje 1000-tal pojkar. Detta har fått kritiker att utnämna Indien till ett ”land med saknade kvinnor”.
Över 15 procent av de tillfrågade individerna nämnde tydligt i undersökningen, som genomfördes både skriftligt och muntligt, att de ville ha fler söner än döttrar. Av de svarande var 16 procent män och 14 procent kvinnor. Siffran är en förbättring från den undersökning som gjordes 2015-16 (National Family Health Survey, NFHS-4), då 18,5 procent kvinnor och 19 procent män tydligt önskade sig fler söner. Sanningen är dock fortfarande att många par fortsätter att föda döttrar i hopp om att slutligen få en son. Majoriteten av Indiens befolkning menar att familjen inte är fullständig om det bara finns döttrar i familjen. Dessa ”ofullständiga” familjer anses finnas i alla samhällsklasser och religioner.
I den senaste undersökningen (NFHS-5) svarade 65 procent av gifta kvinnor i åldersgruppen 15-49 år, med minst två döttrar och inga söner, att de inte ville ha fler barn. Antalet har ökat sen NFHS-4 gjordes för sex år sedan, då siffran för samma kategori kvinnor var 63%. Ytterligare en guldkant i undersökningen är att önskan att få fler döttrar än söner har ökat till 5,17 procent, från 4,96 procent som var resultatet år 2015-16.
Förändringen, även om den är marginell, visar att åtminstone vissa indiska föräldrar vill ha fler flickor än pojkar. Experter tror att denna förändring kan kopplas direkt till Indiens fallande fertilitetstal, det vill säga till det genomsnittliga antalet barn som en kvinna föder. Urbanisering, kvinnornas ökade läskunnighet och en ökad tillgång till preventivmedel har sänkt fertiliteten till 2. Om siffran sjunker under cirka 2,1 börjar befolkningens storlek att minska.
Nästan 80 % av de tillfrågade sade att de ville ha minst en son under sin livstid, enligt de senaste siffrorna från NFHS-5. Denna preferens för söner framför döttrar, som benämns som ”son-preferens”, har sina rötter i den traditionella övertygelsen om att en pojke ska föra familjenamnet vidare och ta hand om föräldrarna vid deras ålderdom. Döttrar förväntas istället lämna sina föräldrar för sina svärföräldrars hem, med en kostsam hemgift. Även om hemgift är olagligt i Indien förekommer det idag likafullt, förtäckt i form av väldigt dyra gåvor som föräldrarna menar att de vill ge till sina döttrar.
Undersökningen NFHS-5, gjord mellan 2019 och 2021, visar en förbättring av könskvoten från tidigare år. För första gången dras slutsatsen att det finns fler kvinnor än män i landet. Detta är en stor nyhet för Indien. Och någonstans har i alla fall de rättsliga konsekvenserna kring illegala könsbaserade aborter av flickfoster börjat tas på allvar i det indiska samhället. Men preferensen för söner är dessvärre fortfarande skyhög och just detta kan anses vara en av anledningarna till en fortsatt stark trend av diskriminering och våld mot indiska kvinnor.
En av FN genomförd studie (UN Population Fund) visar att två av tre indiska kvinnor mellan 15 och 49 år har blivit misshandlade, våldtagna eller tvingade till sex. I Indien är det alltså lagligt att våldta en kvinna så länge du är gift med henne. Att år 2021 konstatera en sådan barbarisk sanning är beklämmande. Sammanlagt rör det sig om 36 länder i världen som fortfarande har straffrihet för våldtäkt i hemmet. Var sjätte timme – fyra gånger under ett dygn – blir en ung gift kvinna bränd levande, slagen till döds eller tvingad att begå självmord i Indien, enligt landets egna nationella rapporter. Detta sker trots att våld mot kvinnor har erkänts som en kränkning mot mänskliga rättigheter. Dessa kvinnor, som är offer för fysiskt, sexuellt och psykiskt våld, finns idag med i familjestatistiken hos National Family Health Survey (NFHS 2). Ännu mer chockerande är att förekomsten av sociala seder och attityder fortfarande uttrycker att kvinnor är mindre värda än män och medverkar till våld i hemmet.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på Sydasien
