Hedersbrott mot barn

Hur kom det sig att du engagerade dig i frågan om hedersproblematiken? Mötte du den bland dina studenter eller var det en följd av ditt yrke i största allmänhet?

Jag har mött dem bland mina studenter som varit drabbade av hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en sak, men sedan upptäckte jag som forskare att det inte fanns särskilt mycket gjort på juridikens område. Mycket har skrivits när det gäller sociologi, psykologi, historia, men några juridiska aspekter av hedersförtryck har knappast anlagts av någon. Lagstiftare, journalister och debattörer har visserligen länge uppmärksammat frågan om mäns våld mot kvinnor, men någon specifik uppmärksamhet har inte ägnats åt det hedersrelaterade våld som riktar sig mot kvinnor och barn. Inget har handlat om inskränkningar av barns frihet och frid. Man har inte frågat sig: Vad kan föräldrar göra mot sina barn med hedern som motiv utan att begå brott mot barnens frihet och frid? Det fanns ingenting, vilket förvånade mig.

Du menar att det fortfarande finns brister i våra lagar och när det gäller myndigheternas verksamhet, till exempel i skolan? Trots att det i somras förklarades i våra läroplaner att lärarna och skolpersonalen ska vara observanta när det gäller hedersvåldet och bekämpa det?

Det är som du säger att det här ska uppmärksammas och implementeras i skolor och på högskolor, men det är nog för tidigt att säga något om i vilken grad det kommer att förverkligas.

Jag vet att du är kritisk mot en brottsrubricering när det gäller hedersrelaterade brott…

Jag vill först säga att det som jag är kritisk mot är själva brottskonstruktionen, men att jag också är tacksam för att det hänt så mycket på det här området. Regeringen och lagstiftaren (riksdagen) har ju satsat mycket. Riksdagen har infört straffskärpningar när det gäller brott som begås med heder som motiv. Den har också infört ett särskilt brott, hedersförtryck, som tar sikte på upprepade hedersrelaterade kränkningar mot samma brottsoffer.

Jag tycker att den hedersrelaterade brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem som måste bekämpas. På den punkten är jag helt överens med allt och med alla som strävar efter att bekämpa hedersrelaterad brottslighet
Men när det gäller det här nya brottet hedersförtryck tror jag inte att det kommer att få så stor betydelse i praktiken, det återstår att se. Därför att det redan finns andra brott som kan tillämpas, som fridskränkningsbrotten.

Det nya brottet hedersförtryck kommer bara att fånga upp en mycket liten del av alla brott som begås i hederns namn. Man ska också hålla i minnet att kriminalisering är tänkt som en sista utväg.

Jag tror naturligtvis att brottet kan få en symbolisk betydelse, men jag tror att det här brottet – inte tror, jag vet – är förenat med stora bevisproblem. Det kan vara nog så svårt att bevisa att ett brott har ett visst uppsåt, det vill säga att det utförts med vett och vilja. Men det kan vara ännu svårare att bevisa att någon haft ett specifikt motiv för det brott som begåtts, exempelvis heder. Jag tror att det här kommer att få en begränsad praktisk betydelse, men alla försök att komma till rätta med hedersproblematiken är naturligtvis välkomna.

Vad har du för alternativ? Vad ska man göra för att råda bot på de brister som finns?

Det viktigaste, tycker jag, är att man vidtar förebyggande åtgärder. Det handlar om tidiga ingripanden, om kunskapsspridning, information och utbildning. Och det gäller för alla rättsvårdande myndigheter, ja alla som kommer i kontakt med barn, och framför allt flickor som drabbas av förtryck i hederns namn. Skolan, socialtjänsten, poliser, åklagare och domstolar och till sist även föräldrarna själva måste ju få lära sig var gränserna går. 

I min bok har jag presenterat ett förslag om att man borde göra som man gjorde när man införde förbudet mot aga.

Det som gjorde att förbudet mot aga fungerade var inte att man införde ett brott mot till exempel barnmisshandel, utan att man ändrade i föräldrabalken och förklarade att det inte är tillåtet att använda aga av barn som uppfostringsmetod.

Föräldrarnas uppträdande mot sina barn ändrades faktiskt ganska snabbt därefter. Jag tror att man kan göra på samma sätt när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck mot barn. Man kan inte tillåta föräldrar att uppfostra sina barn genom att kränka deras självbestämmanderätt.

Barn liksom vuxna skyddas ju av regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter och Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Man ska veta att Europakonventionen och FN:s Barnkonvention utgör svensk lag och alltså ska tillämpas av våra domstolar och myndigheter. Det handlar om att i alla instanser anlägga ett barnperspektiv. Barnets bästa ska vara vägledande. Jag tror mer på att man skulle kunna förändra synen på hedersrelaterat våld genom ett tillägg i föräldrabalken än genom kriminalisering.

Hedersnormer och hedersförtryck handlar om värderingar och människors kulturella bakgrund, och är inrotade i både religionen och i traditioner. Det är en ganska seg materia och hedersförtrycket finns i någon form praktiskt taget överallt och i alla religioner – bland kristna, judar, hinduer, muslimer med flera.

Jag är ju själv socialarbetare. Om jag ska kunna göra något åt våldet i hederns namn måste jag ha en lag i ryggen och en hållbar lagstiftning att luta mig mot. Poängen måste ju vara att de brott som begås är klart definierade och leder till en kännbar påföljd för förövaren oavsett dennes religiösa eller kulturella bakgrund.

Det du säger är viktigt. Det handlar inte om någon specifik religion. Min poäng är att en gärning, ett brott – i vårt fall hedersrelaterat våld och förtryck – ska vara straffbart. Och jag menar att de gärningar vi talar om redan är straffbara. Om vi dessutom ett ögonblick koncentrerar oss på det nya brottet, hedersförtryck, så finns det inte någon praxis. Det finns ingen vägledning att få. Det infördes ju så sent som i juni 2022. Den här nya lagen kommer med stor sannolikhet bara att kunna tillämpas i ett 20-tal fall.

Begår man brott med ett hedersmotiv så anses det redan vara en försvårande omständighet när det gäller att bestämma påföljden för brottet. Påföljden blir allvarligare om det är hedersrelaterat.

Vad man gjort med det nya brottet är att man faktiskt som lagstiftare skjutit sig själv i foten, eftersom det redan 2020, alltså för två år sedan, infördes en straffskärpningsgrund. Med den nya lagen kan man inte använda denna straffskärpningsgrund. Man kan ju inte dömas för samma brott två gånger. Man tar i praktiken bort möjligheten att döma någon till ett hårdare straff för brott som begåtts med hedern som motiv.

Dessutom är det så att vi har en stor grupp som inte fångas in av lagstiftningen. De brott vi talar om är ofta av kollektiv natur. Det handlar om flera gärningspersoner som genomför brottet inom familjen. Det kan handla om barn som utsätts för hedersrelaterat brott av papporna, bröderna, kusinerna, i vissa fall även mammorna. Handlar det om närstående kan det handla om grov fridskränkning. Men i de flesta fall handlar det om brott begångna av närstående, så de som kommer att dömas enligt det nya brott hedersförtryck kommer att bli försvinnande få. Men alla sätt att komma åt den hedersrelaterade brottsligheten är som sagt välkomna.

Barnkonventionen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ska vara vägledande, men problemet är att det i själva verket tyvärr finns myndigheter som ändå ger föräldrarna makt över barnen med hänvisning till kultur och religion. Man gör hela frågan om det hedersrelaterade våldet till en tolkningsfråga. Den egna kulturen blir överordnad de internationella lagar som har till syfte att skydda barnen från förtryck.

Föräldrarätten har inte företräde när det gäller barns rättigheter. Det är ett stort problem att man misstolkat Europakonventionen och Barnkonventionen på det sätt som du beskriver. Det finns flera rättsfall där man anlagt föräldraperspektivet istället för barnperspektivet. Så ska det naturligtvis inte vara.

När det gäller religiösa organisationer som exempelvis Livets ord är det ingen som skulle komma på tanken att hänvisa till en specifik kultur när det tas ställning i frågor om barnuppfostran, men så snart det handlar om till exempel Mellanöstern är hänvisningarna till kulturen ständigt återkommande. Det är problematiskt och inkonsekvent.

Hur man än vrider och vänder på den frågan hittar man någon form av diskriminering. Jag började med att säga att barnkonventionen inte innehåller några anvisningar om hur föräldrarna ska uppfostra sina barn. Vad den reglerar handlar framför allt om statens skyldigheter att skydda barnen från att bli utsatta för våld och förtryck. Staten är skyldig att ta hand om och skydda barnen. Även om ansvaret för barnen först och främst ligger på föräldrarna bär staten, samhället, också ett ansvar och det har den bland annat gjort genom att straffbelägga en rad olika brott även om man inte tar sikte på just det hedersrelaterade våldet. Man får inte slå eller låsa in eller tvinga någon till någonting, gör man det är det straffbart.

Våra erfarenhet inom VHEK sedan vi bildades för 17 år sedan – och har mött många utsatta barn och ungdomar, och även vuxna – är att man från samhällets sida tror att detta kommer att försvinna med tiden. Att man ofta är så omedveten om att denna företeelse faktiskt existerar. Trots att vi vi har lagar som ska skydda individen.

Vi i VHEK har tillsammans med Viskadalens folkhögskola startat Sveriges första kurs om hedersförtryck, som särskilt genomförs av myndighetspersonal, poliser, lärare, jurister med flera. Men det räcker naturligtvis inte med enstaka kurser. Vad är det som samhället brister i?

Det är självklart så att myndigheter måste ta ett samlat grepp och det finns ingen enkel lösning på problemen. Jag har förståelse för dem som arbetar med dem. Som jurist är det bevisproblemen som utgör en av de stora stötestenarna. Barnen är ju rädda för sina föräldrar på samma gång som de kan göra allt för skydda dem. Man vill inte se sina föräldrar i fängelse. Föräldrarna kan ju hävda att de visserligen begått ett brott men förneka att det var hedern som drev dem till begå det. När detta inträffar får åklagaren problem med att bevisa att det handlar om ett hedersrelaterat brott. Ofta handlar det ju om gärningar som begås i hemmet och där har vi mycket liten insyn. Det kan handla om subtila hot som i andra sammanhang inte uppfattas som hot.

Även om det inte alltid finns några klara och tydliga recept på hur det hedersrelaterade våldet ska hanteras kan man likafullt från samhällets sida inte lägga locket på och smita undan problemen genom att hänvisa till religion och kultur. Det handlar inte bara om barn utan också om vuxna kvinnor och deras rättigheter när vi talar om hedersrelaterat våld. Riktar sig din bok i första hand till politiker och jurister, eller kan den även vara till nytta för andra, till exempel socialarbetare?

Det övergripande syftet är att den ska vara de utsatta barnen till stöd och hjälp. Då ska vi veta att det inte handlar om en liten grupp i samhället som är drabbad. Det finns en siffra på 240 000 barn som det handlar om. Det finns omkring 2 miljoner barn i Sverige. Det betyder att vart tionde barn är utsatt för hedersrelaterat våld i någon form. Det är en stor grupp i samhället. Jag vill försöka klargöra för alla dem som arbetar med de frågor vi talar om var gränsen går när det gäller föräldrars rätt att bestämma över sina barn.

Det mesta i boken handlar om brott mot barns rätt till frihet och frid, men jag tar även upp oskuldskontrollerna och det som du själv tagit upp så många gånger: De så kallade balkongflickorna. Det vill säga förtäckta hedersmord, där man får ett mord att se ut som ett olycksfall eller ett självmord.

Anledningen till att jag skrivit den här boken är att det inte skrivits något om dem utifrån juridiska utgångspunkter, trots att frågan så länge varit på tapeten.

Den tidigare regeringen gjorde åtskilligt. Vi fick ny lagstiftning, men det har blivit angeläget nu eftersom vi har haft en straffskärpningsgrund sedan två år tillbaka. Med det nya brottet hedersförtryck är upprepade kränkningar förbjudet. Allt detta är dagsaktuella frågor. Jag önskar naturligtvis att vi hade haft allt detta för länge sedan, men så är det ju tyvärr inte.

Hur har du gått tillväga i ditt arbete med boken? Vad har du haft för material att utgå ifrån? De siffror vi hittills talat om är ju från 2014. Det har gått nästan nio år sedan dess. Det har kommit ännu fler människor till Sverige från många olika delar av världen. Frågor som barnäktenskap och könsstympning har blivit ännu mer aktuella. Sådana förändringar är lätta att se, men hur ska vi få veta om den nya lagstiftningen är effektiv i den ständigt föränderliga situation vi lever i? Du tar ju i första hand upp den juridiska sidan av hedersvåldet, men under arbetets gång måste du kommit fram till vissa slutsatser, och du har naturligtvis inte levt vid sidan av samhället utan mitt i det?

Det stämmer det du säger att de siffror jag har att stödja mig på har några år på nacken, men det är mer sannolikt att problemen när det gäller hedersvåldet ökat än att utvecklingen gått åt andra hållet. Det är i det här sammanhanget också viktigt att veta att vi har ett stort mörkertal. Det är ett stort antal fall som inte kommer till myndigheternas kännedom. Mycket händer ju i hemmen. Till dem har vi inte tillträde och inte någon insyn i.

Statistiken har inte utgjort grunden för mitt arbete med boken. Det finns statistiskt material på olika delområden, som inte utan vidare låter sig jämföras med varandra. Det jag grundat min bok på är de rättsfall som ägt rum och då inte bara de som lett till rättegång och dom utan mycket som finns därutöver. Men en sak är klar när man börjar gräva i materialet; man inser problematikens vidd.

Jag har inte haft ambitionen att göra någon statistisk kartläggning men använt de databaser som finns att tillgå. Det är offentligt material och inga konstigheter. Där kan man läsa om själva gärningen, gärningspersonerna, offren, och eventuella anstiftare, om det funnits medhjälpare eller personer som på annat sätt medverkat till brottet. Jag har även fått hjälp av åklagarmyndigheten genom att få ta del av förundersökningar i fall som inte har lett till rättegång.

Det är den juridiska hanteringen som jag undersökt och då bland annat kunnat konstatera hur svårt det är att fastställa att heder varit motivet till ett begånget brott. Jag har varit intresserad av hur domstolarna har resonerat, men även om domstolarna tagit upp heder som motiv har man inte redogjort för hur man resonerat. Det kan vara för tidigt att förvänta sig det. Jag hoppas dock att det blir lättare när vi börjat att betrakta heder som en försvårande omständighet som medför strängare straff. Framöver måste domstolarna bättre redovisa hur de resonerat i sådana sammanhang.

Finns det inte ett enda exempel på något fall där man redovisat hur man resonerat?

Ja och nej, i en del fall har man resonerat annorlunda än vad vi gör idag, när vi har nya erfarenheter och nya regler. I flera fall har man gjort andra bedömningar än vad vi kan göra idag när vi har mera kunskaper och andra lagar. Kunskapsläget är idag avsevärt bättre än tidigare.

Det måste ju finns en del när det gäller de så kallade balkongflickorna, där endast ett fall bland flera ledde till åtal, det så kallade Södertäljefallet. Det måste ju finnas flera liknande fall?

Det finns flera fall. I ett fall har en gärningsman flytt utomlands. Men det har skett förändringar inom polisen när det gäller hanteringen av misstänkt hedersbrottslighet. Man har börjat arbeta med ett nytt metodstöd när det gäller balkongflickor och liknande fall. Får polisen idag kännedom om ett fall där man till exempel kan misstänka att en tonårsflicka tvingats hoppa från en balkong av sin familj, eller att det kan handla om ett förtäckt mord i form en överdos av sömntabletter, uppskurna handleder eller något annat går man tillväga på ett nytt, bättre och effektivare sätt än tidigare.

Vad har det som har brustit när ett enda fall hamnar under allmänt åtal? Är det polisens utredningsarbete eller har felen eller misstagen begåtts under behandlingen i domstolen? För mig verkar det som att polis och åklagare inte riktigt gått till botten med flera fall.

Det kan jag också se, men jag kan säga att polisens arbete på senare år har varit föredömligt. I flera fall har förundersökningar återupptagits. Misstag som polisen tidigare begått skulle inte begås idag. Idag vet vi att polisen snabbt måste vara på plats. Förstärkning tillkallas från socialtjänsten som kan ta hand familj och andra anhöriga, och separera dem från varandra; skilja dem åt så att de inte kan prata med varandra och manipulera utredningen. Handlar det om ett fall från en balkong ska polisen från första början vara medveten om att man befinner sig på en brottsplats. Polisen har idag en annan beredskap för brott av den här typen. Vi har idag mer kunskap än tidigare, men det är fortfarande svårt att få fram vittnen.

Att förmå någon att inte vittna är ju att göra den människan till medbrottsling.

Jo, lite så kan det ju uppfattas. Man ska veta att de här familje- och släktbanden är väldigt starka. Det kan till och med vara så att släktingar utomlands har större kunskap om vad som verkligen hänt än polisen. Händelseutvecklingen i samband med dessa brott kan gå mycket snabbt. Det gäller att inte godta dem som olycksfall från första början. Man måste veta vilka åtgärder som måste vidtas när man kommer till en sådan brottsplats.

Du menar alltså att polisen idag har de verktyg som krävs. Men då är det någonstans i domstolsprocessen som bristerna finns eller…?

Av de fall som jag tittat på är det endast ett som gått till domstolsprövning. Alla andra fall har handlat om nedlagda förundersökningar. Att det blivit på det viset beror på att det inte har varit möjligt att bevisa brott. I några fall var det fråga om olyckor, i två fall handlade det om självmordsförsök och i två fall gick det inte att utreda vad som hänt. Resten är alltså misstänkta hedersmord, där det saknats bevisning.

Kan den nya lagstiftningen på något sätt förhindra att vi får fler fall med så kallade balkongflickor?

Jag tror att det nya brottet, Uppmaning till självmord, kan göra viss skillnad. Men då ska man veta att det krävs att man uppmanar någon att begå självmord. Uppmaningar av den här typen kan ju vara hur subtila som helst. De behöver ju inte vara direkta uppmaningar att hoppa från en hög bro.

Samtidigt ska man hålla i minnet att föräldrar faktiskt har ansvar för att skydda sina barn från olyckor. Man har ett straffrättsligt ansvar om man inte skyddar och hindrar sina barn från att begå självmord. Den typen av brott har betydelse i det här sammanhanget.

Jag vet att polisen och åklagarmyndigheten i metodhänseende utvecklat sitt arbete avsevärt jämfört med hur det såg ut för 20 år sedan. Och några har faktiskt fått sätta livet till under resans gång.

I den bok jag skrivit har jag dragit några slutsatser som rör en del av det väldiga område som du pekat på och som berör mig om jurist. De har handlat om viktiga gränsdragningar som handlar om föräldrars skyldigheter och barns rättigheter. Jag har pekat på vad som kan vara olagligt och sådant som kan vara olämpligt eller otillbörligt men för den skull inte olagligt. Jag har velat bidra till att utveckla diskussionen om hur den hedersrelaterade brottsligheten ska hanteras och vilka tankar som bör ligga till grund för den juridik som ska formas och tillämpas.

Har du i din bok tagit upp diskussionen om slöja på barn? Den diskussionen är ju också en del av hedersproblematiken. Flickor blir på det viset sexualiserade i tidig ålder. I Iran för kvinnorna just nu en intensiv kamp mot slöjtvånget. Och det är unga kvinnor, men också unga män, som går i spetsen för den kampen.

Jag måste säga att jag hyser den största beundran och respekt för den kamp som kvinnorna för för sina rättigheter, även om den medför stora offer. Jag har dock inte något specifikt avsnitt om slöjan i min bok, men den genomsyras av barnets rätt till sin egen kropp. Till exempel när jag skriver om könsstympning, och tar upp att även pojkar ska slippa könsstympning, det vill säga omskärelse. Men jag tar inte upp slöjfrågan specifikt. Allt ryms ju inte inom ett par bokpärmar.

Idag har vi ett islamistiskt politiskt parti, som försöker sprida desinformation och menar att allt vi skriver och talar om när det gäller det hedersrelaterade våldet bara är påhitt. Det försvårar arbetet för många socialarbetare. De har ju till uppgift att hjälpa och stödja barnen när det gäller deras rättigheter. I moskéerna sprids det desinformation om att det bara är muslimska barn som tas om hand av socialtjänsten.

I ett sådant läge hoppas jag att fler människor står upp för barnens rättigheter. Det finns utredningar och väldokumenterad forskning som visar på förekomsten av hedersrelaterat våld och förtryck. Det bästa sättet att bemöta den här typen av desinformation är att lägga fakta på bordet.