Butiken för dammode i Angered centrum säljer klänningar, kaftaner och slöjor av olika slag.
På galgarna hänger abayor i sobra färger av enklare slag men också sådana som är praktfulla och färgglada, utsmyckade med paljetter och broderier.
Min blick fastnar snabbt på den centralt placerade disken i butiken. Där står ett ett litet dockhuvud som klätts i en hijab. Det lilla dockansiktet ser ut att kunna tillhöra en flicka i 2-4-årsåldern. I Angered liksom i övriga utsatta områden är det inte det minsta ovanligt att se flickor i den åldern klädda i slöja och fenomenet utgör därför inte bara ett inslag i butikens skyltning utan också i gatubilden.
Att normen att bära slöja är stark och stadigt gått ner i åldrarna är tydligt på många sätt och ur det perspektivet, och eftersom det är så verkligheten ser ut i Angered, är det kanske inte så märkligt att dambutiken som i huvudsak säljer kläder för vuxna valt att skylta med en barnslöja. På otaliga webbsidor för islamiska kläder säljs inte bara barnslöjor utan också badplagget burkini med storlekar redan från spädbarnsåldern.
LVU-avgöranden där slöjtvånget mot barn på riktigt visar sig är så många att ingen som stoppat ner näsan i dem kan förneka problemets existens. Det handlar om hundratals och åter hundratals domar där unga flickor vittnat om strikt slöjtvång och om det fysiska och psykiska våld som kraven upprätthålls med.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att LVU-domarna enbart är toppen på ett isberg och det ska understrykas att själva slöjtvånget i sig aldrig är en enskild orsak till tvångsomhändertaganden. Kravet om slöja utgör bara en del av ett omfattande psykiskt och fysiskt våld, stark kontroll, hot om bortgifte och hot om att skickas till föräldrarnas ursprungsländer.
”(Hon) fick en traditionell uppfostran med hijab från tre års ålder och koranskola från fem års ålder”.
”Hon får endast besöka och ta hem tjejkompisar som bär slöja. Hon fick inte tillåtelse att följa med på skolresa i sjätte klass eftersom hon inte får umgås med killar. Den 25 mars valde (hon) att ta av sig slöjan i skolan vilket inte familjen accepterade. (Hon) har berättat att hon blev hemringd från skolan och när hon kom hem var styvmodern ursinnig och klippte av 20-30 cm av (hennes) hår och hon hotade med att klippa av allt hår om hon tog av sig slöjan igen”.
”Pappan har även hotat (henne) genom att säga att hon antingen tar på sig hijab eller så får hon resa hem till hemlandet”.
”(Hon) har berättat för skolpersonal och socialsekreterare att hennes pappa blir arg för att hon inte vill bära hijab och att han vid flera tillfällen har slagit henne på armar och huvud”.
”(Hon) berättade vidare att hennes mamma blev förstörd när hon frågade om hon kunde få ta av sig sin hijab. Mamman grät och skrek och uttryckte att (hon) var respektlös. Hennes pappa uttryckte att hon skulle ut från hemmet om hon tog av sig den”.
”Det har även framkommit att hennes storebror slår henne om hon inte respekterar honom och familjens kultur. Han har även hotat att klippa av (hennes) hår om hon inte använder slöja. I Sudan, där familjen bott innan de kom till Sverige, är det skamligt om en flicka går utan slöja”.
För att betona omfattningen av slöjtvånget vill jag understryka att citaten är hämtade ur en kort tids strösökning i rättsbanken bland LVU-domar. Problemet är så stort att det är svårt att klä i ord. Ur domarna framgår också att många av flickorna valde att ta av sig slöjorna närmast omedelbart efter att de tvångsomhändertagits och placerats i familjehem.
Att slöjtvång numera gått ner även i förskoleåldern framkom i en rapport från Malmö stad som konstaterade att hedersförtryck var utbrett på stadens förskolor och att föräldrar tryckte på för könsseparatistiska normer.
Det rapporterades om att pojkar klagade på flickor om de inte bar strumpbyxor och kunde anmärka på kvinnlig förskolepersonal som bar kortärmat. Föräldrar ville inte att manlig förskolepersonal skulle byta blöjor eller hjälpa till vid döttrars toalettbesök eller ens finnas i närheten vid ombyten. En del föräldrar ifrågasatte till och med varför män överhuvudtaget arbetade på förskolorna.
En flicka som bara är tre år ville inte ha slöjan eftersom den kliade, var obekväm och i vägen, men var ändå tvungen att ha den på sig eftersom föräldrarna hade bestämt det. En annan flicka berättade för personalen att hon hade slöja ”för mamma säger att tjejer som mig har det”.
Rapporten belyste också att slöjfrågan är känslig och ett dilemma för förskolepersonalen.
En förskoleanställd undrade om flickorna själva förstår innebörden av slöjan, andra hur användningen praktiskt ska hanteras.
Någon gjorde en jämförelse med när ett barn för första gången kommer till förskolan och har fått glasögon. Då är det självklart att personalen lyfter detta som något positivt: ”Så bra att du har fått glasögon och kan se bättre! Vilka coola glasögon!”
Skulle förskoleflickor som från en dag till en annan kommer med slöja också kunna hanteras så?
Att förskolepersonal kan bli direkta upprätthållare av slöjtvånget visade en granskning av Göteborgs-Posten. GP:s granskning avslöjade att 27 av 40 tillfrågade förskolor i Göteborg, Stockholm och Malmö aktivt kunde tänka sig att kontrollera och tvinga flickor att bära slöja efter föräldrars önskemål.
– Ja, det är inga problem. Det är ni föräldrar som bestämmer, sa en anställd på en förskola i Biskopsgården.
– Ja, absolut. Det finns andra barn här som också har slöja. Och hon är ju fem år och stor, hon är inte liten, svarade en annan förskoleanställd.
– Ja ja, om ni inte vill att hon tar av sig sin hijab så får vi tvinga henne. Vi prioriterar alltid föräldrarnas önskemål. Absolut, svarade en person på ytterligare en förskola.
I en stängd Facebookgrupp för muslimska mammor där jag själv är medlem skrev en kvinna i en tråd om slöjor och döttrar att hennes dotter burit hijab utomhus sedan hon var två år. Kvinnan skrev att det ibland gav upphov till krångel eller bråk men att detsamma också kunde uppstå när flickan inte ville ta på sig sin vinteroverall och hon konstaterade att det inte var märkligare än så.
Alla kvinnor som diskuterade i tråden uttryckte en absolut önskan om att deras döttrar skulle bära slöja men flera argumenterade emot direkt tvång och ansåg att slöjbärandet istället alltid skulle ske via uppmuntran.
I debatten om slöjan upprepas ofta att det handlar om kvinnans fria val trots att det just är slöja på barn som vanligtvis diskuteras. Det beror säkert på att slöjförespråkarna inser hur fel och problematiskt det är med slöja på barn och då är det lättare att diskutera något annat.
Och barn eller inte, det är mycket svårt och faktiskt nästan omöjligt att hitta predikanter eller islamiska hemsidor som talar om slöjan som ett fritt val och inte som en plikt. Sveriges samtliga stora islamiska organisationer beskriver slöjan som obligatorisk. Jag som själv besöker otaliga moskéers sidor på Facebook och andra sociala medier kan inte ens minnas att jag har läst om någon som där står upp för det fria valet.
I själva verket går deras synsätt i linje med den här sortens resonemang: ”Myten att slöjan (hijab) inte är ett krav”.
Så låter det alltså när de fina uppfattningarna om slöjans frihet möter verkligheten. Och att det är många unga flickors verklighet går inte längre att förneka.
SOFIE LÖWENMARK
