När nedanstående samtal ägde rum mellan Clara Berglund och Amineh Kakabavh pågick FN:s 67:e Kvinnokonvention (Commission on the status of Women, CSW) i New York. Clara ingick därvid i den svenska delegationen som representant för paraplyorganisationen Sveriges Kvinnoorganisationer (SKO), där VHEK ingår. Det som först var tänkt som en intervju utvecklades dock snart till ett samtal och ett erfarenhetsutbyte mellan Clara och Amineh, vilket vi gärna vill redovisa för Förortsfeministens läsare.
För närvarande pågår den 67:e kvinnokonvention i FN:s regi i New York. Du ingick i den svenska delegationen som representant för Sveriges Kvinnoorganisationer (SKO). Du är naturligtvis full av intryck därifrån och har kanske ännu inte hunnit att smälta allt du sett och hört. Likafullt måste vi fråga dig hur du ser på FN:s arbete när det gäller kvinnors villkor och rättigheter i världen. Vad kan du berätta om dina upplevelser i New York?
Till att börja med: Alla beslut som fattas måste fattas i konsensus, vilket betyder att många av de krav man själv ställer och driver inte uppfylls. Flera länder lyfter många av de frågor och problem som sammanhänger med vad som sker i världen just nu när det gäller mänskliga rättigheter. Man kan idag tydligt notera att det pågår en back-lash i flera länder, men att det samtidigt finns en växande motståndsrörelse; att det till exempel pågår en feministisk revolution i Iran. Många länder har lyft just denna händelse i sina anföranden. Man har också tagit upp kvinnors och flickors rättigheter när det gäller Rysslands krig mot Ukraina. Det som händer i dessa båda länder var väldigt närvarande i samtalen.
Man får alltså finna sig i att besluten i de frågor där man själv krävt kraftiga åtgärder inte leder till leder till så långtgående åtgärder man önskat. Alla ska ju vara överens. Nu i New York inträffade dock en speciell händelse – nämligen att USA krävde att Iran skulle uteslutas ur Kvinnokonventionen. Denna ståndpunkt har vi från svensk sida haft länge – redan från den dag då Iran antogs som medlem av den. Det amerikanska förslaget röstades också faktiskt igenom. Detta är en mycket stark markering från världssamfundets sida mot Irans behandling av kvinnor och flickor.
Det som inte var så bra under själva konferensen var att allting helst skulle vara kopplat till ”globalisering och digitalisering”, som utgjorde konferensens huvudtema. Sociala medier är naturligtvis ett viktigt medel för kvinnorörelsen, både när det gäller organisering och när det gäller att sprida vittnesmål om kvinnoförtrycket i världen. Sociala medier är ett viktigt medel för kämpande kvinnor för att sprida information till varandra om kampen. Konferensens förutbestämda sedan länge huvudtema gjorde dock att uppmärksamheten i för liten utsträckning inriktades på de viktiga händelser som nyss inträffat och som just nu pågår i världen.
Det är naturligtvis bra att man utestänger Iran från Kvinnokonventionen. Det borde för övrigt även gälla Saudiarabien och en rad andra länder som praktiserar könsapartheid. Men den här uteslutningen måste ju få konkreta konsekvenser. Får den verkligen det? Irans representanter rör sig ju fortfarande obehindrat i FN:s korridorer och många demokratiska länder i Västeuropa låtsas inte om att länder med könsapartheid begår grova brott mot mänskliga rättigheter. Blickar man ut över världen verkar resultatet ganska magert när det gäller kännbara åtgärder för att stävja kvinnoförtrycket. Irans utrikesminister dök nyligen upp på en konferens om mänskliga rättigheter.
Ja, så är det verkligen. Alla länder som var på kvinnokonferensen – inklusive de kvinnoförtryckande staterna – ska alltså komma överens. Där fanns de mäktiga staterna USA, Ryssland och Kina samt EU för att diskutera vad de ska göra när det gäller kvinnors och flickors levnadsvillkor och rättigheter.
Det fanns en del bra skrivningar i de dokument som antogs, men det finns alltid en paragraf där det står att hänsyn ska tas till varje lands nationella suveränitet och till de förutsättningar som föreligger i nationell lagstiftning, till sedvänjor med mera.
Därmed bygger man från början in ett hänsynstagande som innebär att man egentligen slipper göra allt det där man kommit överens om. Det är självfallet en orimlig ordning. Man skulle vilja se tydligare ställningstaganden och skarpare fördömanden från bland annat Sverige som stat, från EU och många andra medlemsstater. Våra svenska kvinnoorganisationer, där ju bland andra VHEK ingår, kräver detta. Vi har FN:s kvinnokonvention som den enda internationella apparat som vi kan verka genom. Vi får försöka att verka och driva på och kanske fira de eventuella framsteg vi gör. Vi har inget alternativ.
Vad säger de kvinnor som är representanter vid Kvinnokonventionen och kommer från de kvinnoförtryckande stater vi nämnt? De är ju utsedda av regimerna i sina respektive länder? Det finns ju i dessa länder inte några fria och självständiga kvinnoorganisationer. Det torde var meningslöst att tala med dem. De kan ju inte annat än att tycka att könsapartheid är OK?
Det fanns ju en del kvinnor från dessa länder representerade vid Kvinnokonferensen, som kan vara väl värda att lyssna till, men de lever inte i sina hemländer utan befinner sig på andra platser i världen, i exil. Det kommer naturligtvis kvinnor från länder med könsapartheid och är utsedda av regeringarna i syfte att försvara de förtryckande staternas officiella linje. Deras beskrivningar av den rådande situationen i de länder de påstås representera kan man inte godta. De har inget med sanningen att skaffa.
Vi har i Sverige våra egna lagar och FN-systemet och en del internationella lagstiftning att hålla oss till, men likafullt inträffar det att barn förs ut ur vårt land och från Europa till andra delar av världen där de könsstympas eller tvingas till barnäktenskap. I Sverige har vi lagstiftning som förbjuder könsstympning och ett regelverk som syftar till att förhindra att barn förs ut ur landet, men vi klarar ändå inte av att på ett effektivt sätt sätta stopp för den här typen av verksamhet, som är en följd av hederskulturen. Vi har inte förmåga att implementera vår egen lagstiftning. Jag undrar om det vid Kvinnokonferensen blev någon diskussion kring denna del av hedersproblematiken?
Det som man varje år kan läsa om i Kvinnokonferensens dokument handlar om ett fåtal
specifika brott såsom könsstympning, barnäktenskap och tvångsäktenskap. I de dokument som avfattas uttrycker man sig i övrigt i allmänna termer. Allt det som leder fram till dessa de grövsta brotten finns inte med. Det finns ingenting att läsa om hur äktenskap förbereds och planeras, hur det konkret går till när barnen förs ut ur ett land till ett annat för att könsstympas och eller för att giftas bort. Man brister i FN-sammanhang ännu så länge i konkretion.
Att man för bort barn till andra länder för äktenskap tas även upp i ett annat sammanhang. Man ser det som fall av trafficking – människohandel. Så har vi ju inte sett på saken i Sverige. Kanhända vi kan lära oss något av detta; att se barnäktenskap som en form av trafficking. En sak vi inte gjort är att driva några fall där barn förts utomlands för äktenskap som brott mot Barnkonventionen. Sverige har, trots att vi gjort Barnkonventionen till lag, av underlåtenhet brutit mot Barnkonventionen. Det finns alltså verktyg, som vi skulle kunna använda i större utsträckning än vi hittills har gjort. Detta är frågor som vi skulle kunna diskutera vidare kring.
Detta är en av orsakerna till att man blir så frustrerad när man ser att vi i Sverige inte förmår att göra bruk av de lagar vi själva har stiftat och konventioner vi undertecknat.
Låt oss för ett ögonblick vända på våra roller som intervjuare och intervjuoffer och låta mig fråga dig: Vad anser du, som ordförande i VHEK, ska till för att lagarna ska implementeras i större utsträckning än vad som sker?
Det finns så stora och så omfattande brister i utbildningen inom olika myndigheter. Det är där en stor del av bristerna ska sökas. Våra lärare i skolorna, socionomer inom socialtjänsten och våra poliser, domare och nämndemän är alltför dåligt utbildade för att kunna att se och förstå hur hedersförtrycket fungerar. Man borde på universitetet, lärar- och socialhögskolor lära sig hur man ska agera som lärare, handläggare, utredare, jurist och pedagog.
Vi har inom VHEK kurser om hedersproblematiken, men det räcker naturligtvis inte. Studenter som utbildar sig till socionomer just nu saknar i sin utbildning undervisning om hederskulturer och hedersvåld. De kommer till oss för att lära sig hur det ser ut. Sedan har vi ju de här hatkampanjerna mot socialtjänsten, som gör många socialarbetare rädda för att ingripa. Människor i myndighetsställning blir för försiktiga.
Vi har även i vårt arbete inom VHEK stött på fall där socialsekreterare som själva vuxit upp inom hederskulturen, anpassat sig till den och sedan inte hanterat sina klienter på ett korrekt sätt.
Jag menar att socialsekreterare borde skriva på ett dokument att man avser att följa svensk lag och svensk lagstiftning. Vi kan inte ha det som i FN att man ska ta hänsyn till en massa rådande omständigheter som nationella förutsättningar, kulturella säregenheter och religioner för då blir inget gjort.
Jag instämmer helt i det du säger. Vi har ju nyligen genom media fått veta att det begåtts en rad underlåtenhetssynder, där socialtjänsten inte ingripit för att skydda barnen. I sådana fall handlar det ju inte bara om att man riktar kritik mot socialtjänsten, utan att man också måste utkräva ansvar av dem som underlåtit att agera och av de chefer som intagit en överseende hållning till de brister som avslöjats.
Ja, det handlar inte bara om att man brustit i sitt agerande, inte gjort sitt jobb. Det handlar inte enbart om några enskilda socialarbetares ansvar. Det måste också vara
myndighetschefernas ansvar att se till att de anställda har kunskaper och är förmögna att göra sitt jobb. Så är det ju inom arbetslivet i alla andra sammanhang. Det duger inte att motivera sin brist på ingripande av respekt för andra etniska gruppers religion eller kulturella särart, eller kanske rent av försöka att prata om socialtjänstens ingripanden som en form av rasism. Vad det handlar om är att man faktiskt med berått mod berövar barn deras rättigheter. Jag menar att den där så kallade hänsynen, som i realiteten diskriminerar barn, är ett uttryck för ett flagrant rasistiskt synsätt. Man håller så hårt på den egna särarten att alla andra uträknas som mindervärdiga.
Unga människor som är utsatta för hedersförtryck lever i en tystnadskultur, där barn och unga befinner sig under hårt tryck och är i en situation där de blir mycket ensamma – även inom den egna familjen. De uppfattar lätt sin situation där som hopplös. Ett försåtligt sätt att undslippa förtrycket inom familjen är att tro att man kan komma ifrån förtrycket genom att gifta sig. Men det är ingen räddning. Inom den nya familjen fortsätter förtrycket från mannen, svärföräldrarna och de nya släktingarna. Alla dessa missförhållanden förblir naturligtvis oförändrade om våra myndigheter saknar kunskap, metoder och resurser för att bekämpa hedersförtrycket.
Under hösten 2022 antogs nya läroplaner utarbetade av Skolverket, där hedersförtrycket finns med, vilket är positivt. Men det räcker inte med en plan från Skolverket. Det är ju inte Skolverket som står för det konkreta genomförandet. Det arbetet ska utföras av tusentals enskilda lärare, kurator med flera, som i praktiken ska förverkliga planerna. Kampen mot hedersförtrycket är inget obligatoriskt ämne i skolan. Och vi vet ju alla att lärarna har mycket att stå i. Det kommer att ta tid och kräva mycket arbete innan vi kommit till rätta med hedersförtrycket. I Sverige kämpade kvinnorna länge för rätten att rösta i politiska val och de fick till slut den rätten, men sedan dröjde det länge innan några kvinnor valdes in i riksdagen.
De svenska kvinnorna var uthålliga och det måste vi fortsätta att vara när det gäller kampen mot hedersvåldet. De svenska kvinnorna ville inte vänta på rösträtten, utan var envisa. Och det måste vi vara när det gäller hedersvåldet. Inget ändras av sig självt. Trakasserierna mot kvinnor fortsätter, trots samtyckeslagen. VHEK deltar i kampanjen ”Lön för hela dagen” och deltar i den allmänna kampen mot mäns våld mot kvinnor. Vår uppgift är att hålla ett särskilt öga på förtrycket av utlandsfödda kvinnor och deras barns, särskilt flickornas, rättigheter.
VHEK är inte ensamma om att ha gjort erfarenheter av den här slaget som du beskriver. Vi har också mött de stötestenar du beskriver. Till stor del har vi dock inom Sveriges Kvinnoorganisationer, SKO, inriktat oss mycket på den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor. Jag tror att vi borde koppla ihop kampen mot den ekonomiska jämlikhet med kampen mot hedersförtrycket. Hedersförtrycket medför inskränkningar i frågan av utbildning och yrkesval. Detta påverkar mycket i vilken grad kvinnor kan och tillåts arbeta och bli ekonomiskt oberoende och självständiga.
Det finns en sida av hedersvåldet som är av ekonomiskt natur. Hedersförtrycket innebär ett stort mått av ekonomisk kontroll av kvinnorna. Det ekonomiska beroendet blir en del av förtrycket och hindrar kvinnors frigörelse. Det är något som vi skulle tala mer om. Vad tänker du om det?
Vi vet ju att det finns inkomstskillnader mellan kvinnor och män, och vi har ju sedan VHEK bildades varit engagerade i dessa frågor. Senast hade vi ett seminarium på internationella kvinnodagen om invandrarkvinnors ekonomiska situation. De kvinnor som deltog hade levt i Sverige i mellan 15 och 35 år, och de flesta av dem var hemmafruar och utan utbildning. De hade inget arbete och deras kunskaper i svenska språket var fortfarande bristfälliga. Vi skulle vilja att kommunerna tog sitt ansvar när det gäller de här kvinnornas situation istället för att man delar ut pengar till allehanda privata projekt hit och dit som inte leder till något vettigt resultat. Kvinnor som kommer till Sverige saknar utbildning, men de saknar inte förmågor när det gäller olika typer av arbeten. De kan laga mat, sy, och väva och är kunniga i olika former av hantverk. De kan arbeta inom vården. Deras förmågor tillvaratas inte. Jag vurmar nu inte för de traditionella kvinnoyrkena, men har man bott 20 år i Sverige och inte kan språket särskilt bra skulle vilket jobb som helst innebära en positiv förändring i ens liv. Det krävs dock ett kommunalt engagemang för att en sådan förändring ska ske.
Jag tror att vi på allvar måste lyssna på de här kvinnorna, för många kvinnor som är
korttidsutbildade och kommer från länder utanför Europa säger att de gärna vill arbeta inom vård och omsorg, där vi idag har så stor arbetskraftsbrist. Vi har en jättestor arbetskraftsbrist i de yrken där invandrarkvinnor skulle kunna vara sysselsatta och finna en väg in i en egen försörjning, öka sin självständighet och sin frihet samt samla pensionspoäng. Det är en mycket viktig fråga för oss i SKO. Det är naturligtvis viktigt att vi ligger på kommunerna, och vi måste också ligga på regeringen i de här frågorna.
Vår nuvarande regering och arbetsmarknadsminister Johan Persson har i regleringsbrev till Arbetsförmedlingen tagit bort förordningen att utrikesfödda kvinnor ska vara en prioriterad grupp.
Man säger nu att man istället ska införa något man kallar ”matchning”, det vill säga att Arbetsförmedlingen ska inrikta sig på att ”matcha” arbetssökanden mot olika jobb. För den här gruppen kvinnor vi talar om kommer denna så kallade matchning inte att betyda någonting alls. Man kommer att satsa en massa pengar på den ena ”matchningen”, efter den andra samtidigt som de som allra mest skulle behöva hjälp och stöd inte får någonting alls. Utrikesfödda kvinnors försörjning är en superviktig fråga, men alltför få inser detta.
Att utrikesfödda kvinnor har jobb och kan ordna sin försörjning påverkar så mycket annat och så många andra. Det påverkar barnen. De kan som stolta barn tala om sin mor och säga att ”min mamma jobbar” eller ”min mamma håller på att utbilda sig”. Och det är faktiskt så att kvinnorna vill utbilda sig och jobba. De vill lära sig svenska, men när SFI läggs ut till en massa privata entreprenörer, vem är det då som egentligen bryr sig om hur det går för dessa kvinnor? Det finns ingen som tar ett helhetsgrepp när det gäller utlandsfödda kvinnor. Det råder brist på kompetenta lärare. Samtidigt ställer regeringen och kommunerna i en rad sammanhang höga krav på att man ska tala en korrekt svenska. Om man inte gör seriösa satsningar på språkundervisningen och samtidigt ställer höga krav på kunskaper i svenska ökar man snabbt segregationen.
Men låt oss byta ämne för vår diskussion: Vi i VHEK har naturligtvis tagit upp kvinnornas kamp mot regimen i Iran och den så kallade moralpolisens mord på Jina Amini. Hur ser man från SKO:s sida på händelseutvecklingen i Iran, och på hur dessa händelser behandlats i Sverige?
Vi har ju tagit del av vad regeringen har haft att säga om utvecklingen. I SKO har vi naturligtvis läst regeringens utrikespolitiska deklaration, som gjordes efter det att utvecklingen i Iran accelererat till stora massprotester. Man noterar i den utrikespolitiska deklarationen att det inträffat omfattande protester och oroligheter, men i den nämns inte vad som var den grundläggande orsaken till händelserna. Man säger egentligen inget om orsakerna till de omfattande protesterna.
Utrikesministern lyfter visserligen händelseutvecklingen i Iran, men utan att ta upp att det handlar om kvinnors och flickors situation. Det är oacceptabelt att inte ta upp att det var unga kvinnor och flickor som fick sätta livet till för sina mänskliga rättigheter. Att utrikesministern inte nämnde detta i sitt anförande är ytterst anmärkningsvärt.
Vi har inom SKO begärt att få träffa honom, men det har vi ännu inte fått möjlighet till. Vi måste träffa honom och framföra våra krav. Vi måste uppenbarligen påminna honom igen och kräva att han måste träffa oss som företräder kvinnorörelsen i Sverige, och att han tar del av vad vi vet och vad vi anser. När det gäller utvecklingen i Iran handlar det för oss inom den svenska kvinnorörelsen om en kamp mot det allmänna kvinnoförakt och kvinnohat som regimen i Iran underblåser och där kampen mot det traditionella djupt inrotade hedersförtrycket ingår. Regeringen måste bli mycket tydligare för egen del, och inom EU, än vad den varit hittills.
Den förra regeringen var inte mycket tydligare, trots att den hade deklarerat att den ville föra en feministisk utrikespolitik. Det hände inte så mycket när det handlade om regimer som bedriver könsapartheid. Svenska regeringar har i årtionden stått försagda inför den ena diktaturen efter den andra när dessa ökat sitt förtryck.
Jag tycker att den svenska utrikesministern i likhet med EU och USA borde ha förstått att det i Iran handlar om en kvinnorevolution. Man blir frustrerad när vårt lands utrikesminister inte noterar det som är uppenbart för alla andra.
Den iranska regimen fortsätter sitt förtryck av kvinnorna i landet och riktar sig särskilt mot unga kvinnor och flickor. Idag försöker den tvinga bort flickorna från skolorna med olika former av förgiftningar, bland annat med giftiga gaser. Resultatet blir att det bara är de allra modigaste flickorna som tar risken och går till skolan. Det blir de som blir förgiftade och som först drabbas. Iran är sannolikt det enda landet i världen där man brukar brutalt våld för att förhindra flickor att gå till skolan.
Låt oss återknyta till det vi började att tala om, det vill säga vad vi kan göra inom FN. Inom FN har man periodvis haft en särskild rapportör när det gäller mänskliga rättigheter i Iran. För närvarande finns en sådan utsedd och som är verksam. Den specielle rapportörens uppgifter är dock mycket allmänt formulerad i fyra punkter. Ingen av de uppgifter som räknas upp tar upp kvinnoförtrycket specifikt. Formuleringen av uppdraget karaktäriseras av uppenbar könsblindhet. Detta är något vi borde kunna arbeta för att upphäva.
FN-dokumenten innehåller som jag tidigare påpekat åtskilliga smitvägar och kryphål för kvinnofientliga regimer att ta till när de inte vill åstadkomma några förändringar. Vi har talat om hänsynstaganden till nationella säregenheter, olika förutsättningar, kulturella hänsyn, med mera. Det kan i förstone tyckas vara en ringa åtgärd att kräva att uppdraget för FN:s specielle rapportör för Iran preciseras och utvidgas till att på ett tydligt sätt även innefatta kvinnors situation. Att i alla sammanhang göra könsapartheid och hedersförtryck synligt är definitivt inget oviktigt.
