K

Kvinnorna har problem i hederskulturen och männen är det största problemet

Våldet i hederns namn tas numera inte bara upp i nyhets- och debattartiklar. Skildringarna av det har tagit steget in i litteraturen. Josefin Schygge, som är författare och SFI-lärare, har gjort det i romanens form i boken “Allt för dig”. Hennes bok är till vissa delar fiktion, men har bitvis starka dokumentära inslag. Den bygger på en nu levande människas liv och erfarenheter av hedersförtryck. I boken, som är skriven som en spänningsroman, kallas huvudpersonen “Elma”. Här samtalar Josefin Schygge och Amineh Kakabaveh om romanfiguren och den verkliga ”Elmas” liv, om romanen och om hur hedersförtrycket ska bekämpas.

Du har skrivit en bok som handlar om en kvinna från Mellanöstern, ”Elma”, som är elev på SFI. Hon är hedersutsatt och hon har flytt från sin man och sin son tillsammans med sina döttrar. Hon lever under skyddad identitet. ”Elma” har alltså fler och större problem än att hon ska lära sig svenska språket. Vad var det som fick dig att skriva den här boken med henne som förebild? Vad var det som gjorde att du började skriva om just henne?

Jag vill nog påstå att något författarskap hade det inte blivit om jag inte varit lärare och träffat de människor jag har mött i mitt arbete. De jag mött har alla fattat ett viktigt beslut om att förändra sina liv. Många har tvingats att fly för att få behålla det. Det är en väldigt givande miljö att vara i även om de människor man träffar lider av olika trauman och brottas med stora svårigheter. Flera jag mött har varit eller är utsatta för hedersrelaterat våld. En del lever i förhållanden där våldet finns med i bilden.

Du har träffat den här kvinnan du skriver om. Hon finns i verkligheten. Hon lever idag under skyddad identitet på grund av hennes mans och sons våldsamma uppträdande mot henne. Hur kom det sig att du valde just henne?

Jag har kallat henne för ”Elma”, för det var det namn hon gav sig själv när hon skrev in sig hos oss på vuxenutbildningen. Jag hade förmånen att ha henne som elev ganska länge. Det är inte alltid så att man som SFI-lärare får möjlighet att lära känna människor under en längre tid, men i Elmas fall blev det så.

Jag kom att undervisa henne både under den så kallade “Idékursen” och den grundläggande kursen i svenska som andraspråk. Jag fick därmed möjligheten att se henne bygga upp ett liv med skyddad identitet. Till en början var hon en elev som inte talade om vad hon hade för mål med sina studier. Man skulle kunna beskriva hennes beteende som att hon strök längs väggarna i klassrummet. Hon hade inget bestämt mål för sina studier. Hon log sällan. Men med tiden märkte man att hon började hitta en riktning i tillvaron och bygga ett nytt liv i den kommun där hon hamnat. Hon började hitta ett mål för sitt liv. Hon började le och skratta. Men så en dag blev hennes identitet plötsligt avslöjad. ”Elma” måste fly hals över huvud och lämna skolan.

Kan du berätta mer om vad det var för problem hon haft? Det är viktigt att vi får veta. Det är viktigt, tycker vi som gör Förortsfeministen, att andra SFI-lärare får veta hur det kan se ut när det gäller förföljda och hedersutsatta kvinnor. Det är ju inte bara unga flickor som är drabbade av hedersförtryck. Mäns våld mot kvinnor är ett globalt fenomen och finns i alla åldrar. Och ”Elma” är en vuxen kvinna. Hon var utsatt för sin mans och sin sons förtryck. Det är viktigt att du berättar för att andra SFI-lärare ska kunna uppfatta och läsa av vad som verkligen pågår under ytan. Vad var det mer konkret ”Elma” hade blivit utsatt för?

När ”Elmas” identitet avslöjats var det risk för att hennes man skulle kunna hitta henne. Det räckte med att det fanns en risk för att hennes före detta man skulle kunna hitta henne för att allt skulle bli förstört. Blotta risken att bli hittad av sin man gjorde att hon blev tvungen att fly till en annan kommun. Hon fick snabbt en ny skyddad identitet.

Att hennes identitet avslöjades när hon gick i vår skola berodde på följande:

Vi fick ständigt nya grupper av elever till skolan – nästan varje månad. I en av de nya grupper som kom till oss var det någon som helt enkelt kände igen henne och rakt upp och ned ställde frågan till henne: Är du X och kommer du från staden Y i Z-land? Det är ju en situation då det liv man håller på att bygga upp brister och går sönder inom loppet av ett par sekunder. Man inser att man genast måste fly på nytt. Hon blev snabbt omplacerad. Efter avslöjandet fick hon ändå bo i flera månader i en lägenhet som var extra väl skyddad innan hon kunde byta kommun. Vi sågs igen först ett år efter det att hon lämnat mitt klassrum.

Då vi möttes igen berättade hon om sitt liv; allt som hon upplevt i livet och vad det var som hade lett fram till det där ögonblicket i klassrummet då hon blivit igenkänd. Det var först vid detta möte som jag faktiskt fick veta att hon i verkligheten hade fött tre barn, och inte två, och att hon hade flytt med de två yngsta. Det äldsta barnet hade ställt sig på sin pappas sida och var även han en våldsutövare gentemot sin mor.

Det måste vara förfärligt att bli förföljd och misshandlad av sin man och av det barn man själv fött. Möter du fler kvinnor på SFI som har liknande svårigheter och problem? Berättar kvinnorna hur de har det, och finns det verktyg inom SFI när det gäller att göra något åt de problem dessa kvinnor brottas med? Finns det möjlighet inom SFI att stödja förföljda kvinnor?

Det finns, som jag ser det, två olika grupper av hedersutsatta kvinnor. Dels kvinnor som lämnat en relation där de blivit utsatta för våld och som lever under skyddad identitet, placerade i en kommun där de inte ska kunna nås av våldsutövaren. Dem känner man ju till som lärare. Men så finns det kvinnor som fortfarande lever i och är aktivt inblandade i en relation där det förekommer våld och förtryck. Dem känner man inte till från början. Det är frågan om olika situationer som kräver olika metoder och tillvägagångssätt när man vill stödja dem. Jag vet ju att många har stött på de här problemen, men jag tror, om jag skall vara ärlig, att man diskuterar och pratar om dem i alldeles för liten utsträckning.

I VHEK har vi länge drivit att lärarna i det vanliga skolsystemet ska få verktyg att hantera hedersproblematiken. Men vi har också drivit att lärarna inom SFI och vuxenutbildningen måste få utbildning i hur man kan möta vuxna kvinnor som i sina relationer är utsatta för hedersvåld. Vad kan man göra och vad gör man inom SFI och Komvux idag? Vilken är din erfarenhet?

Läser man den läroplan som gäller för vuxenutbildningen är det ju väldig tydligt vad som ska genomsyra vuxenutbildningen. Man ska aktivt kritiskt granska strukturer gällande hedersförtryck och liknande, men min bedömning är att det inte sker i tillräcklig utsträckning. Det lämnas i de flesta fall till den enskilde läraren att ta upp sådana frågor och problem. Det resulterar i att man talar om saken i alltför liten utsträckning och att man i för liten utsträckning lär sig se de varningstecken som finns. Jag skulle vilja se en livligare dialog och diskussion i och kring de här frågorna.

Så säger alla som vi träffat och intervjuat. Många lärare och annan skolpersonal säger samma sak. Även Skolverkets chef säger samma sak. Läroplanerna ändrades i somras, men det är fortfarande inte obligatoriskt att ta upp hedersförtrycket i skolan utan det är, som du säger, upp till den enskilde läraren att göra det. På många SFI-skolor finns det inte ens utbildade lärare. Och så finns det genast tusen andra saker som är minst lika viktiga att ta upp och så händer det kanske inget – eller i varje fall inte särskilt mycket.

Vuxenutbildningen är väldigt komplex. SFI är ju bara en del av den. Där ingår ju också yrkesutbildningar. Jag talade med en chef för den yrkesförberedande utbildningen. Hon menade att inom till exempel vårdutbildningen handlade det oftast om mer handfasta och konkreta ting, men att man i undervisningen inom de studieförberedande kurserna och verksamheten, rörde sig på ett mer allmänt plan. Där hamnade hedersproblematiken på den enskilde lärarens ansvar att välja vad man skulle ta upp i undervisningen, och där är det mycket som ska tas upp och mycket som skall hinnas med.

Det är ju egentligen rektors uppgift att se till att läroplanen följs. I kursplanerna när det gäller de frågor, som vi talar om, står det ju ingenting. I de yrkesinriktade utbildningarna är det inte frågor som hedersproblematiken som tas upp, utan mycket annat som är viktigt i ett framtida jobb.

Jag tycker att det är synd att lärarna på studieförberedande kurser lämnas ensamma i sitt arbete med att hantera stora och svåra sociala problem. Det är lätt att man missar mycket. Ser jag tillbaka på människor som jag träffat och undervisat kan jag ibland haja till och tänka: ”Oj, här hade jag ju kunnat gripa in på annat och bättre sätt!”.

Det är säkert som du säger. Inom VHEK träffar vi många kvinnor som ”Elma”. Det hon berättar i boken du skrivit är helt ofattbart. Det är svårt för många svenskar att förstå det hon genomgått. Jag har under min egen tonårstid både hört och sett sådana saker som drabbat kvinnor som hon. Men idag är ”Elmas” svenska ganska bra och hon har kommit in i det svenska samhället. Det är ju tack vare lärare som du och andra, som varit engagerade i ert arbete, som medverkat till att göra henne starkare.

Det är oerhört viktigt att man har lärare och rektorer som är engagerade och som kan ge den hjälp och det stöd som eleverna behöver. Dem man vänder sig till är ju vuxna kvinnor – och även män för den delen – som måste lära sig hur det svenska samhället fungerar. Alla – både unga och äldre – behöver veta hur det svenska samhället är uppbyggt. Det måste också vara dina, andra lärares och samhällets övriga insatser som gjort att ”Elmas” varit framgångsrik i sin kamp.

Det är viktigt för den yngre generationen att vi pekar på de goda resultaten och visar att det är möjligt att vara framgångsrik även i ett samhälle som brottas med att få bukt med kriminalitetens förrädiska lockelser bland unga människor.

Ja, en av de saker jag slogs av när jag lämnat ”Elma”, efter att jag första gången hade hört henne berätta om sitt liv, var att jag själv just genomgått en stor förändring. Jag förstod att jag inte kunde gå tillbaka och vara den person jag varit innan jag hört hennes berättelse. Och det var ändå bara en del av det hon hade varit med om som jag hade fått höra. Jag hade fått nya viktiga insikter, som jag inte hade innan jag träffade henne. Hennes historia var för mig en ögonöppnare.

Jag hade innan jag träffat ”Elma” levt i föreställningen, eller haft en förhoppning om, att det fanns ett system i Sverige som fungerar, men efter att jag hade mött henne förstod jag att det inte fungerar alls. Visst har hon fått hjälp, men hon har själv haft en otrolig kraft att gång på gång, trots motgångar, kunna återhämta sig.

När jag träffade henne efter det där året då vi inte hade setts var hon fysiskt sjuk på grund av den stress och press hon hade varit utsatt för. Hennes dotter hade också haft svåra problem. Det var först efter det här återseendet som jag förstod vilka spår våldet skapar efter att själva våldshandlingen begåtts. Våldet dröjer sig kvar på så många olika sätt. Det finns ett långvarigt ”eftervåld” att hantera.

Idag är ”Elma” anpassad till och lever i det svenska samhället, men våra insatser räcker fortfarande inte. Vi måste bli bättre på att möta människor som ”Elma”. Det finns så många dimensioner i anpassningsprocessen som vi måste lära oss att uppfatta och förstå. Vi måste bli bättre på den punkten.

På vilka sätt menar du att vi måste bli bättre. Menar du i vårt bemötande, våra sociala insatser, utbildning eller vad?

Ja, i alla de avseenden du nämner, men ska någon förändring inträffa måste den ske i en vidare utsträckning än vad som sker idag. Det vi gör nu räcker inte. Man tror till exempel att efter vidtagna åtgärder så lever utsatta kvinnor i säkerhet. Det gör de i själva verket inte alls. De här frågorna är så mångfacetterade och kräver så många olika slag av ingripanden. Det krävs både en högre och bredare medvetenhet i samhället om hur livet ser ut för dem och vad som måste göras. Det röjs till exempel alldeles för många skyddade identiteter. Många förstår inte vilka konsekvenser en röjd identitet kan få. Många tror att vi har ett fungerande system, men det har vi inte.

På den punkten tycker jag att din bok är särskilt viktig. Den kan starkt bidra till att lärare och elever kan få djupare insikter när det gäller hedersvåldet. Men hur lång tid förflöt från det att ni först möttes till att ni började lära känna varandra på allvar?

Jag minns inte exakt hur lång tid hon var elev hos oss på SFI innan hennes identitet röjdes. Under denna fösta tid lärde jag bara känna ”Elma” ytligt. Jag förstod att hon inte mådde bra, men inte varför. Efter det att hennes identitet röjts och det fanns en risk att hennes man och son skulle kunna hitta henne, tog det ett år innan jag träffade henne igen. Då sågs vi vid ett enda tillfälle och då berättade hon viktiga delar av vad hon genomgått.

Det räckte för att jag själv inte skulle kunna gå vidare i mina tidigare hjulspår utan att jag måste göra något. Jag ville skriva om ”Elma”. Jag hade ju skrivit böcker tidigare – lättlästa böcker och ungdomslitteratur. Men jag ville skriva om hederskulturen och hedersvåldet och hur den drabbat en kvinna som ”Elma”.

Till en början visste jag inte riktigt hur jag skulle bära mig åt i mitt skrivande. Det tog ganska lång tid för mig att komma fram till hur berättelsen skulle se ut.

Berodde det på att det här fallet var så speciellt, eller…?

”Elma” blev ju på något sätt min drivkraft för att skriva om henne och hedersutsatta kvinnor. Jag ville belysa problemen, fortsätta att prata om dem och i bästa fall med min bok bli en ögonöppnare för andra.

Kvinnomisshandel har ju funnits i alla tider och överallt i världen, men vad är det som skiljer alla dessa fall som vi kallar ”våld mot kvinnor” från ”våld mot kvinnor i hederns namn”? Går det skilja ut våld mot kvinnor i hederns namn som en särskild avskild kategori? Vad är det som är specifikt med med våldet i hederns namn”?

Finns det många fall som ser utom som ”Elmas”. Många säger fortfarande: Det räcker väl med att tala om “mäns våld mot kvinnor”. Det omfattar väl även hedersvåldet. Har du med något om detta i din bok?

I boken finns det två kvinnor som var för sig har levt i relationer med våldsamma män. Den ena är alltså ”Elma” tecknad utifrån delar av hennes liv. Det finns andra delar av boken om ”Elma” som dock är ren fiktion.

Den andra kvinnan i boken är mer lik en i kulturellt avseende svensk kvinna. Det som är skillnaden mellan dessa två kvinnor är att ”Elma” ingår i en betydligt mer komplex struktur än den andra kvinnan.

I ”Elmas” fall handlar det inte om en relation till en enda person som beter sig illa mot henne utan om ett vidare socialt sammanhang där hon ingår som en del. Även om ”Elmas” man skulle försvinna så skulle hotet mot hennes person finnas kvar. I fallet med den andra kvinnan är det så att om den man som utövar våldet försvinner så försvinner hela problemet.

Javisst, så är det. ”Elma” blev ju livrädd när hon träffade någon som var från hennes hemstad. Ryktesspridning kan leda till att människor dödas. Det är inte ofta man talar om faror av det här slaget inom SFI. Därför är det så viktigt att din bok blir läst. Som yrkesgrupp spelar ju SFI-lärarna en viktig roll när det gäller att åstadkomma förändringar.

Vad säger du själv? Du är något av en expert, med egna upplevelser av hederskulturen? Vad skulle du ge för råd till dem som arbetar inom SFI? Ursäkta att jag kastar om våra roller och jag frågar och du får svara.

Då säger jag så här. Inom VHEK arbetar vi med att resa runt till olika vuxenskolor och vanliga skolor. Vi genomför föreläsningar, diskussioner, workshops och diskuterar med lärarna. Men inte bara med dem utan också med eleverna. Ofta är det så att lärarna tror att det är eleverna som ska lära sig om hedersvåldet, men jag anser att lärarna behöver lära sig minst lika mycket.

För kvinnorna är det ju så att de genomgått en process där de lärt sig att hedersförtrycket i olika former blivit någonting normalt. Det är svårt att bryta ett livsmönster. De lärare som vi träffar i skolorna möter tusen olika föreställningar, kulturmönster och regler att förhålla sig till. De måste få kunskaper, så att de kan se och uppfatta vad som sker bland eleverna. Det är svårt, för de här eleverna berättar inte öppet i klassrummet om hur de har det. Man är så rädd att det man säger ska nå fel persons öron.

Lärarna har knappast tid att träffa varje elev i enskildhet. Antalet kuratorer är för litet och utsatta elever har inte för vana att tala med främmande människor och myndigheter om vad som sker i ens eget liv. När det ser ut på det här sättet blir skolan blind för vad som händer i verkligheten. Man tror att när ingen berättar så finns det inget problem. Det finns en tystnadskultur som gör det svårt att berätta för andra. Särskilt om man blir utsatt för sådana vedervärdiga saker som tvångsäktenskap, skenavrättningar med mera. Skolan måste veta vilka människor man har att göra med. Det måste finnas tid och resurser till utbildning och vidareutbildning om allt detta inom skolväsendet och universiteten och alldeles särskilt på lärarhögskolan.

Vi ska ju alltid utgå från människors lika värde. Vi säger också att ingen har rätt att bruka våld mot någon annan människa, men likafullt har vi svårt att ta till oss vad människors lika värde konkret innebär.

Det är ofta så att det som sägs inte tillämpas. Människor tillmäts inte lika värde. Invandrare tillmäts inte samma värde som infödda svenskar. Kvinnor tillmäts inte samma värde som män. Tusentals barn tillmäts inte samma värde som vuxna och så vidare. I samhället talar vi överallt om människors lika värde. Politikerna talar om det. Lärarna i skolan talar om det. Men i samhället är det få som i praktiken ställer upp på vad som ständigt sägs i alla möjliga sammanhang. Vi måste fråga oss: Vad är det som gör att vissa människor inte tillmäts samma värde och inte får sina rättigheter tillgodosedda..

Allt du säger håller jag givetvis med om. Men det finns ju när det gäller SFI och
svenskundervisningen ytterligare svårigheter och den allra största svårigheten är ju språket. Det är svårt att lära sig ett nytt språk. Det är denna första svårighet som måste övervinnas. Språket går före allt annat.

Jag har arbetat med utbildningsmaterial för SFI och där vill ju förlagen, som ska ge ut det, inte ta upp frågor som de anser vara ”alltför känsliga”. Det tycker jag är fel. Jag tycker att vi måste börja se sanningen i ögonen och inte vara så himla rädda hela tiden. Sedan har vi ju hela det här systemet med skolpeng. Om en elev tycker att den skola han eller hon går i inte passar kan eleven välja en annan. Tycker barnet och dess föräldrar att skolan är för provokativ i förhållande till deras egna värderingar, så låter man barnet byta till en annan skola. Få är redo att diskutera de frågor vi talar om här på ett tydligt och öppet sätt.

När det kommer till kritan handlar det alltså också om pengar. Det kostar för mycket att ta upp kontroversiella ämnen även om de är livsviktiga. Man håller igen när det gäller att ta itu med hedersvåldet och hederskulturen för att man måste få in skolpengarna. Det handlar inte om att förverkliga kravet på människors lika värde utan om att se till att man tjänar pengar. Det låter förfärligt, men vilka delar av texterna var det som var för känsliga för bokförlagen? Vad var det som var så känsligt?

I det specifika fall som jag kommer att tänka på var det kanske inte frågan om någon särskilt känslig sak – men en ändå viktig. Det handlade bara om hur ett annorlunda eller avvikande utseende kunde få människor att skapa sig förutfattade meningar om sådana personer. Om man börjar backa redan när det gäller en sådan sak, hur blir det då när man kommer till frågor som är betydligt mer kontroversiella än människors utseende? Det finns ju tyngre ämnen att ta upp. Faktum är att det inte finns några sådana läromedel idag av den sort som jag skulle vilja se.

Hur skulle ett sådant läromedel kunna se ut?

Ett sådant läromedel skulle kunna börja med att man tog upp och talade om vad som är manligt och vad som är kvinnligt, och vilka förväntningar vi med olika kön har på varandra. Idet avseendet har ju det svenska samhället kommit mycket längre när det gäller jämställdhet och mycket annat, men som man likafullt inte ens vågar viska om i ett SFI- klassrum.

… som t.ex. hetero- och homosexualitet…

Javisst, det är ett bra exempel på ett sådant tabu. Du nämnde själv tidigare kuratorernas roll. Det har blivit lite vanligare på senare tid att man kopplar en kurator till SFI-utbildningen. Det är naturligtvis en kostnadsfråga, men det finns samtidigt förutfattade meningar om att söka hjälp. Man kanske inom vissa kulturer inte gärna talar om sig själv med andra om problem man brottas med. Det finns en förlegad syn på den som söker hjälp. Det är skambelagt att söka hjälp.

Jag håller med. Är det dessutom en person som företräder en myndighet man ska berätta något för så bär det emot ännu mer.

Men vad skulle hända om några SFI-lärare eller skolor gick ihop och skrev en debattartikel om de problem vi talar om? Skulle skolorna och deras rektorer backa från de grundläggande värderingar som skolan officiellt ska stå för och slå vakt om sina skolpengar eller…? Det finns ju så mycket fagert tal, men när det kommer till kritan ryggar man tillbaka och undviker att ta ställning.

Vad jag skulle önska mig är en bättre samordning mellan olika instanser inom skolan och SFI, där man kan stödja varandra när man tar upp kontroversiella ämnen.

Just precis. Det är därför som vi ordnat ett seminarium med dig – förhoppningsvis flera sådana längre fram – där du kan berätta om dina erfarenheter och kunskaper till oss och andra. Din bok är som jag ser det en början och en inspirationskälla till att ta itu med ett problem som när det kommer till kritan påverkar det svenska samhället i dess helhet.

Jag skulle vilja tillägga att min bok egentligen inte är skriven som ett debattinlägg. Den är skriven som en spänningsroman, men den är skriven ur ett kvinnoperspektiv. Det är den kvinnliga huvudpersonen som bär den tyngsta bördan. Det är hon som tvingas fly. Det är kvinnan som måste hålla sig gömd. Det handlar om kvinnor som förändras och genomför förändringar av sin och barnens situation, medan mannen fortsätter att leva sitt liv på samma sätt som förut med den enda förändringen att hans fru inte längre är med i bilden.

På något sätt så handlar min bok djupast sett inte om det problem den borde handla om.

Kvinnorna har stora problem som de tvingas att lösa. Därom råder ingen tvekan. Men det är inte kvinnorna som ytterst är det stora problemet, utan männen.

CategoriesNummer Tio

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *