”Jag kör mitt race. Det har jag rätt till!”

Vi vet att homofobin är utbredd i stora delar världen. Sverige är inget undantag. HBTQI-personer löper risk överallt i världen att bli utsatta för grovt våld. I Mellanöstern, Iran och Pakistan löper de risk att avrättas om de upptäcks. I Sverige råder inte lika barbariska villkor. Kan du, Alina, som är transsexuell, inledningsvis berätta vem du är och hur det var att upptäcka att du inte var riktigt som de flesta andra.

Jag tror att man inom min familj ganska tidigt upptäckte att det var någonting som var annorlunda med mig jämfört med mina syskon. Själv visste jag också mycket tidigt – när jag gick i grundskolan – att jag inte var som andra. Jag skulle nog också vilja påstå att jag tidigt gjorde mitt val när det gällde vem jag skulle vara. Redan som 13-åring valde jag att gå ifrån min familj och bara ha sporadisk kontakt med den. Jag höll därefter ett bestämt avstånd till min familj.

Mina problem handlar till stor del om min relation till min familj. Ett annat problem jag har har med sociala medier att göra. Men jag har en fin vänkrets som stödjer mig och många vänner som är i samma situation som jag.

Att bryta upp från familjen

Varför bröt du med din familj? Varför ville du inte ha kontakt med den? Alla barn behöver ju sin familj.

För att utrycka det enkelt: Vi kommer från en kultur där hbtqi-personer inte accepteras. Min familj vill inte veta av mig. OK, då slipper de mig. Så måste det bli om jag vill vara mig själv och inte må dåligt. Jag vet att de har haft svårt att acceptera att jag drar mig undan och inte kan förändra min identitet. Jag kommer ju från en muslimsk familj med en stor vänkrets och många släktingar, där man helt enkelt inte kan acceptera mig som transsexuell.

Har du syskon ?

Ja, det har jag. Jag är yngst. Jag är sladdbarn.

Hur reagerade dina syskon när din mamma och pappa inte kunde acceptera att du var transsexuell? Hur reagerade omgivningen och dina släktingar?

Jag har lite svårt att beskriva mammas och pappas reaktion, men de tror att min transsexualitet är någon sorts fasad eller en pose som jag intar. De tror inte att den är på riktigt. Jag tror att de hoppas och ber om att jag någon gång i framtiden ska komma tillbaka och bli ”mitt gamla jag”, vilket inte kommer att hända.

Vad är ”ditt gamla jag” för dem? Vad har de för bild av dig?

Jag tror att de hoppades och kanske fortfarande hoppas på att jag ska komma tillbaka som den ungen de vill att jag skulle vara.

Hur reagerade dina syskon när du kom ut som transsexuell?

Reaktionerna från mina syskon skulle jag inte beskriva som särskilt stödjande. De är ganska gammalmodiga. Vi lever ju i en förort, där det finns många invandrare och med en hel del kriminalitet, och där en sån här sak som transsexualitet är tabu. Min bror säger typ så här till mig: ”Du kan göra som du vill. Gör din grej. Men vi, du och jag, är som dag och natt.” Jag och min bror kommer inte alls överens. Min bror och jag har ingen kontakt alls. Mina systrar har  inte riktigt accepterat att jag är som jag är, men de har lärt sig att på något sätt respektera mig.

Har du kontakt med någon av dem?

Jag har på det hela taget inte så mycket kontakt med min familj. Med min storebror har jag som sagt ingen kontakt alls. Jag vet att han visserligen önskar mig det bästa i livet och att jag önskar honom detsamma. Jag hoppas att han ska leva lycklig i hela sitt liv. Sedan vet jag inte så mycket mer om hur det kommer att bli i framtiden. Saker och ting kan förändras med tiden. Hade vi levt i rikedom med bättre ekonomi hade situationen kanske varit annorlunda. Kanske hade vi under andra omständigheter haft lättare att komma överens.

Och så mådde jag ju psykiskt så dåligt. Jag tog och fick problem med droger. Jag rökte på hela tiden. Nu har jag varit drogfri i fyra månader. Det har varit mycket som min familj inte har kunnat acceptera. Idag är jag inne på en bana i mitt liv där jag försöker att tänka på mig själv, fokusera på och ta tag i saker som jag behöver göra.

För om inte jag hjälper mig själv så kommer inte någon annan kunna hjälpa mig heller. Så det enda jag försöker göra när jag vaknar på morgonen är att se mig i spegeln och tänka på att jag måste ta mig någonstans vidare i livet. Jag ska inte vara den där misslyckade personen. Jag ska bli bättre, till och med bättre än mina syskon.

Jag förstår att det är mycket svårt. Du är fortfarande i tonåren och har redan gått igenom åtskilligt sedan du var 13 år. Då behöver man sin familjs kärlek, omtanke och stöd. Det är inte ovanligt att man under de förutsättningar du levde hamnade i den situation som du gjorde. Jag vet ju att din familj är från ett land i Mellanöstern, men hur länge har din familj bott här i Sverige? Är du född här?

Ja, jag är född I Sverige. Mina syskon däremot invandrade med familjen.

Hur länge har familjen bott här?

Jag skulle nog säga i 30 år ungefär. Min familj är ganska religiös. Jag har en stor familjekrets i Stockholm, som är min födelsestad. Jag möter många människor. Men så länge inte någon säger något olämpligt eller kränkande till mig så säger jag inte något till dem och kan fortsätta att vara som jag är. Jag kommer att ha kontakt med min familj men på mina villkor.

Grejen med mig är att jag fortfarande är jag, men jag försöker ändå anpassa mig när jag träffar min familj. När jag träffar dem sminkar jag mig inte och klär mig inte jättekvinnligt, det skulle var utmanande för dem. Jag borde egentligen vara mig själv helt och hållet, men jag har valt att möta dem på halva vägen.

Det tycker jag är starkt av dig. Det kanske är på tiden att du börjar agera när du i flera år varit på flykt från din familj. Men hur var det i skolan? Fick du något stöd från någon där? Utsattes du för hot eller trakasserier?

Jag tror att det hade varit mycket enklare för mig om min bror inte varit med i bilden. Då hade allt varit mycket enklare. Men i skolan tog jag själv inte upp min situation så mycket. Jag har varit ett vuxet barn hela livet. Jag blev vuxen mycket snabbt. En dag bestämda jag mig. Det här livet i familjen är inte okej. Jag bara gick min väg – utan pengar, utan någonting.

Vart gick du och vad hände?

Jag sov hos mina vänner, men fattade att jag måste få till något mer stabilt i längden. Jag kontaktade socialtjänsten som hjälpte mig att komma till ett familjehem, eftersom jag var så ung. Jag fick sedan min första lägenhet 16 år gammal. Idag försöker jag fokusera på mig själv, och jag ska börja jobba. Allt detta har gjort att jag fick motivation att sluta med drogerna.

Jag vet att det är många som har gått igenom samma grejer som jag och börjat missbruka, men jag kan säga att missbruk är inget att rekommendera. Det hjälper inte någon. Man blir bara latare och latare för var dag som går. Så ett av mina tips till folk som kanske går igenom samma saker jag gjort eller som ännu inte vågar komma ut: Börja inte med något missbruk! Du kommer bara att förstöra för dig själv!

Skulle ändras på

Började du ta droger när du var hemma hos dina föräldrar eller började du med drogerna efter att du flytt hemifrån?

Jag började ganska tidigt och redan när jag bodde med familjen.

Och familjen upptäckte att du tog din tillflykt till droger, vilket du gjorde på grund av dina problem, vilka berodde på att du inte blev accepterad av din familj och din äldre bror.

Just så, ja.

Hur är det att vara HBTQI-person i en muslimsk familj där hederskulturen också är rådande? Många ungdomar får inte stöd och hjälp och många i omgivningen vill inte veta hur det förhåller sig. De ryggar inför verkligheten. Det är viktigt att du berättar med egna ord. Du har en stor familj och en stor släkt, de är religiösa och de accepterar dig inte, men vad gör de konkret? Hotar de, slår de? Vad gör de i ditt fall?

Nu snackar jag utifrån mig själv. Jag vet att det finns många som har det svårare än jag. I mitt fall utsätts jag inte för några hot, men jag utsätts för verbala trakasserier. Man pratar om att de ska ”fixa till” mig. De lovar att de ska ta mig utomlands. De säger att de ska ta mig till hemlandet och att jag då kommer att ändra mig – min läggning ska ändras då alltså. Att jag är som jag är beror på de vänner jag har. Min familj tror att det är något med dem som gör mig till den jag är. De tror, som jag sa tidigare, att min läggning är en fasad, en attityd. Det är faktiskt ganska svårt att vara både trans och muslim, för jag räknar mig faktiskt fortfarande som muslim.

Jag är inte jättetroende, men jag tror på Gud. Jag tänker att så länge jag inte skadar någon annan, så länge jag är en bra person ska det inte vara någon annan som ska döma mig. Den ende som kan döma mig är Gud. Detta har jag sagt rakt upp i ansiktet på min familj. Det är mitt liv det handlar om och ni kan inte ändra på mig. Då har de blivit tysta för de vet någonstans inom sig att jag har rätt.

Jag lever mitt liv. Hade det varit en fasad, vilket jag försöker lära dem att det inte är, hur skulle jag då ha kunna stå ut med all den skit som sociala medier dagligen vräkt ur sig om mig? Varför skulle jag vilja att folk tittar på mig på ett sätt som om jag var dum i huvudet, sjuk eller knäpp på något sätt?

Våra föräldrar, invandrarföräldrar, är väldigt gammalmodiga. Varför flytta till ett land som de vet är på ett sätt som de inte vill acceptera och inte kan stå upp för?

Exakt. Det är jättebra sagt. Vad sa de när du sa detta till dem?

De säger inte så mycket då. Det blir bara stel stämning. Jag försöker att inte prata med dem så mycket. Jag har kontakt med min familj och kollar hur de mår. Självklart bryr jag mig fortfarande om min familj även om de inte accepterar mig som jag är. De är ändå fortfarande min familj – mitt ursprung. Som barn till din mamma kommer du alltid att vilja ha din mammas kärlek.

Så är det naturligtvis. Du behöver dina föräldrar och det är sorgligt att höra allt det här. Jag känner igen allt från andras berättelser. Jag hört dem i 40 års tid – historier om hur föräldrar, syskon, kusiner inte accepterar dem som är annorlunda och avvikande. Jag har hört många historier om unga människor som tvingats fly från sina familjer av den orsaken.

Men du är så stark, Alina. Jag skulle vilja höra dig berätta om dina kompisar i förorten, om hur det var i skolan och om din syn på sociala medier. Jag förstår att de flesta inte är särskilt schysta, men man har ju faktiskt inte rätt att diskriminera människor för att de ser annorlunda ut eller beter sig annorlunda.

Det är förresten en sak som jag tänker på när jag hör dig berätta. Jag vill hela tiden säga: Res aldrig, aldrig någonsin, till hemlandet. Det har hänt att unga hbtqi-personer från hederskulturer fråntagits sina pass, ibland tvingats till giftermål och i en del fall även mördats.

Ja, men allt detta har jag redan själv tänkt på, men jag känner min familj och jag vet att de aldrig skulle ta det till den nivån att de skulle kunna tänka sig att ta mitt liv. Jag brukar ju vara inne mycket på sociala medier, på TikTok och sådant. Där får man mycket kommentarer om sin person typ: ”Oh la la, du ser ju jättefeminin ut. Men du låter ju som en man!” De skriver att jag borde tänka på min familj och säger: ”Tänker du inte på din familj? Att du inte skäms! Du har ju skämt ut hela din familj!” En del skriver att jag borde ta mitt liv. Men jag tar inte åt mig av sådana kommentarer. Verkligen inte! Jag är en ganska stark person i mig själv och jag är snabb när det gäller att säga ifrån.

Vilka är personerna som skriver sådana saker? Är det folk som kommer från samma kultur som du, är det personer med en bakgrund som liknar din egen?

Jag skulle säga att det är många invandrare jag själv får skit av för vad jag gör. Tyvärr är det bland dem som den här homofobin verkar finnas. Vi gjorde för några år sedan en undersökning i skolor i Stockholms och Göteborgs förorter. I samband med detta hade vi ett stort möte i en aula med flera 100 elever. 90 procent av dem förklarade öppet sin avsky för HBTQI-personer. Det är alltså ett stort problem vi står inför. Det är ett stort bekymmer som man inte talar så högt om. Men hur var det i den skola och i den förort där du växte upp? Vad tror du skulle hända om du gick ut sminkad och klädd som du är nu där?

Jag har ju vänner från den förort jag kommer ifrån och de säger faktiskt ingenting. Och det är det som är så bra. Kanske är det så att dessa människor sett mig växa upp och hela tiden vetat vem jag är. De känner min familj. De vet också vem min storebror är. Så de säger ingenting till mig.

I grundskolan hängde jag i princip bara med tjejerna. När jag var yngre fick jag kränkande hemringningar flera gånger i veckan. Om någon sa något kränkande till mig öppet var jag ganska snabb att slå till den personen. Men det var ju egentligen inte bra.

Men att få höra taskiga saker varje dag i skolan och sedan komma hem till familjen som säger att jag ska ”ändras på” skapade aggressioner, som jag sedan tog ut på andra i min omgivning. Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag ska ändras på. Jag blev aggressiv och slogs. Men det finns en annan sida av mitt beteende. Jag stod alltid upp för mig själv och det är jag stolt över. Jag lät mig inte dras ner. Jag märkte också att många människor som var så där hatiska ofta var osäkra själva.

Jag resonerar så här när jag tänker på dem: Det är du som väljer att kolla på mig. Det är du som kommenterar min person. Det är du som väljer att bli störd. Det är alltså du som stör dig själv. Det var samma sak när jag gick i skolan. Det fanns de i låg- och mellanstadiet som störde sig på mig. När jag började i högstadiet inträffade inte sådana grejer – förutom en enda gång när jag råkade i slagsmål. Det var så grovt att jag vid det tillfället blev så vansinnigt irriterad att jag inte kunde låta bli att slå till. Men idag har jag lugnat ner mig och kan hålla tillbaka sådana aggressioner.

Men på sociala medier är det annorlunda. Många skriver ju från fejkkonton. De som skriver är ofta unga. Jag kastar inte skulden på dem. Jag lägger skulden på deras föräldrar som uppfostrat dem till att bete sig som idioter.

Ja, det är verkligen inte ditt fel att de inte klarar av att acceptera dig som den den du är. Men hur är det idag, går du på gymnasiet nu eller?

Jag går inte i skolan. Jag har valt att inte gå i skolan på grund av mitt missbruk. Jag måste komma bort från det och börja må lite bättre för att kunna ta itu med mitt liv på allvar.

Att inte vilja veta

Men vem är det, Alina, som säljer och sprider de här drogerna till barn? Du är ju faktiskt fortfarande ett barn. Hur fick du tag på drogerna? Det vore bra om du kunde berätta om detta för det är ju så att det ofta är invandrarbarn som dras in i kriminell verksamhet. En del av dem köper eller säljer. Man mår dåligt och man tar sin tillflykt till droger och mår inte bättre för det. Hur fick du tag på drogerna?

Vem som levererar, langar och värvar kunder är inte lätt att reda ut. Det är en snårskog. Att knarket kan flöda beror mycket på att invandrarföräldrarna, som kanske har det taskigt ekonomiskt, inte vill veta varifrån pengarna kommer som barnen kommer hem med.

Det är också så i våra kulturer att männen ska ta hand om familjen, ansvara för allt, skaffa fram pengarna. Männen ska komma hem och lägga pengar på bordet, fattar du?

Patriarkatet är starkt. Man blir stolt över att killarna, oftast sönerna, kommer hem och har skaffat pengar. Det har också många gånger kommit fram att föräldrarna egentligen vet att deras barn köper och säljer droger. Det är ett hyckleri du beskriver, när du säger att föräldrarna ska ta hand om barnen samtidigt som de har förväntningar på att unga killar ska fungera som familjeförsörjare. Det finns outsagda och underförstådda tvingande krav.

Ja, det är sant. Så ser det ut på många håll i våra förorter, men man kan inte förlägga allt till förorten och skylla på fattigdomen där. Barn i svenska förorter har det jättebra jämfört med barn i andra delar av världen. Men så finns då dessutom den här lockande möjligheten att på ett enkelt sätt tjäna pengar på knarket.

Barn ska inte lära sig att tjäna snabba pengar. Barn ska ha trygghet, kärlek och omtanke och inte utsättas för påtryckningar och outtalade krav. I de kulturer du och jag kommer ifrån är ju alkohol tabu. Kring alkohol och droger finns det ett jättehyckleri. Samtidigt som islam förbjuder vin och sprit tolererar man andra och ännu farligare droger. Varför denna inkonsekvens? Är det för att de inte nämns i Koranen, eller…?

Min misstanke är att föräldrarna helt enkelt är för själviska; att de bara tänker på sig själva. Det finns inte några problem så länge det finns mat på bordet. Jag tror att de blundar, men egentligen vet ändå många exakt vad barnen håller på med, men förmår inte stoppa dem. Många föräldrar borde ju se sanningen i vitögat och faktiskt bli vuxna.

Vad jag förstår är det oftast män som ägnar sig åt drogförsäljning. Hur var det för din del?

Jag var bara köpare. Det är mest män som säljer, även om det också finns en del tjejer som gör det. Dem jag köpte av var män.

Det är naturligtvis inte bara föräldrar som blundar. Många gånger är det politiker, myndigheter och även en del journalister som blundar. Sanningen finns ju hos sådana som du, som har gått igenom alltsammans. Du har ju varit utsatt för ett dubbelt utanförskap – ett från familjen och ett från samhället. Du har blivit jämförd med andra familjers söner och i flera sammanhang funnen för lätt. Socialtjänsten reagerade, tydligen mest på att du var i en utsatt situation inom din familjen och att du missbrukade cannabis.

Jag har fått stöd av socialtjänsten, men idag är jag ganska klar med socialtjänsten. Nu beror det mesta på mig själv och på att jag kan ta hand om mig själv. Jag är stor nog att klara mig själv. Till andra som har liknande problem som jag haft skulle jag säga att de ska ta tag i dem och ha tålamod och hålla ut, fokusera på sig själva och göra det de mår bra av.

Det är utmärkt, men hur ska du göra med relationerna till familjen, som du inte kan få den kärlek och omtanke av som alla barn har rätt att förvänta sig? Sådana behov har man. Det spelar ingen roll om man är muslim, icke-muslim, ingår i en hederskultur eller tillhör en vanlig sekulär svensk familj – behoven finns där. Det är jättebra att du nu är drogfri, men hur ska du hantera din relation till din familj framöver? Den finns ju där likafullt. Och hur tycker du andra ska göra som är i samma situation som du varit i?

Jag har valt mig en familj. Jag har vänner som jag ser som min familj, många som bryr sig om mig, många som hjälper mig och stöttar mig. De finns där för mig om jag behöver dem – och det gör jag. Jag har vänner jag kan prata med. Det sägs att blod är tjockare än vatten. Men så är det faktiskt inte alltid.

För mig var det svårt att fatta det till en början, men efter en tid märker man att de ansträngningar man gör inte leder till något resultat. Till dem som brottats med samma problem som jag skulle jag säga: Kämpa inte för mycket för att vinna dina föräldrars kärlek! Kämpa för dig själv! Sök stöd hos dem som bejakar och ser dig som den du är!

Jag kommer att ha kontakt med mina föräldrar och syskon, men jag räknar inte med dem. Jag räknar inte med dem, eftersom de inte har stöttat mig. Jag har för min del valt att acceptera att det inte funkar med min ursprungsfamilj,

Kanske kommer det en dag i framtiden då de accepterar mig och tar emot mig med öppna armar, men det ser jag som en osannolik dröm. Jag har istället lärt mig att acceptera att leva med dem som bryr sig om mig. Själv fokuserar jag mig på att vara mig själv och var stark.

Vad är kriminellt här, men inte där

När är du i utsatt läge i förorten?

I förorterna brukar det vara mycket kriminalitet. Och där i den kriminella världen är allt som har med HBTQI att göra fullständigt oacceptabelt. Det är tabu.

Menar du att det finns ett samband mellan kriminalitet och hederskultur?

Javisst, för att i det land där man har sitt ursprung har man blivit uppfostrad på ett sätt som bäddar för handlingar som är kriminella i Sverige.

Nu börjar vi prata tala om kulturskillnader på politikens, lagstiftningens och rättssystemets område. Dessa kulturskillnader berör och ska hanteras av alla viktiga myndigheter som skolan, socialtjänsten, polisen med flera. Det handlar i hög grad om hur man i olika kulturer ser på individens rättigheter, barnuppfostran, kvinnors och barns rättigheter, föräldraansvar och mycket annat. Till stor del handlar det om respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi sa nyss: Om man inte vill respektera de rättigheter och den demokrati som finns här, varför då komma hit? Här är barnarbete, barnmisshandel och barnäktenskap förbjudet.

Du sade att det finns människor som inte accepterar eller respekterar den demokrati vi har i Sverige och de individuella mänskliga rättigheter FN:s medlemsstater antagit. Vad ska man göra för att värja sig mot dem?

Vissa personer, som min familj, kommer inte att ändra sig. Det är bara att konstatera. Ta detta med att gifta bort döttrarna. Det där att gifta bort sina döttrar kan i en del fall vara resultatet av en så stark normaliseringsprocess att ingen i omgivningen, inte ens barnen själva, uppfattar att de är utsatta för tvång och våld, att det de är utsatta för är ett brott mot deras mänskliga rättigheter. När det gått så långt är det mycket svårt att bryta sig loss.

Du har ju lyckats ta dig ur det ekorrhjul av hedersförtryck och homofobi som du sprungit runt i. Vad har du för avslutande ord till dem därute som upplever samma sak som du varit med om?

Då vill jag säga följande: Värdesätt dig själv. Du har som alla andra ett människovärde. Ingen ska kunna ta det ifrån dig. Kör ditt race. Var aktiv, och sök hjälp om du behöver hos vänner och myndigheter. Drogsvängen betyder bara att du snurrar runt allt snabbare i ekorrhjulet utan att komma någonstans.

Till dem som inte är drabbade vill jag bara säga : När du möter någon av oss som är utsatt för hedersförtryck och homofobi så tänk på att vi inte är några undantag i samhället. Vi har precis samma rättigheter som alla andra.