Kampen mot hedersförtrycket i den ”grå vardagen”

Översätter man ordet shanazi från kurdiska betyder det ungefär stolthet eller självaktning. Shanazis hjältar och hjältinnor grundades av   Han och Amineh Kakabaveh samtalar här med varandra. Hoshi börjar med att berätta om organisationens arbetssätt och odramatiska metoder att bekämpa hedersförtrycket både i nätverk, på möten och sammankomster och i vardagliga samtal. 

Du har haft många järn i elden. Kan du berätta om vad du gör idag. 

Jag började arbete med med Shanazis hjältar 2010. Jag har fått gehör för mitt arbete i Gävle och har nyligen fått i uppdrag från Motala kommun att kartlägga hedersproblematiken och undersöka vilka följder hedersvåldet får. 

Du är grundare av Shanazi hjältar som sedan länge arbetat mot hedersförtryck, vilka har du nått och vilken effekt har ditt arbete haft bland dem du vänt dig till?

 Jag gick själv en kurs som anordnades på Fryshuset 2006 som handlade om hedersförtryck och likartade problem. Jag såg då att det fanns en del luckor i det koncept man använde. Det var en utbildning på knappt sex veckor, som vände sig till oss som vuxit upp under patriarkala förhållanden med hedersnormer och få oss att omfatta mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet. 

Jag insåg snabbt att sex veckor var för lite. Förutom att den var för kort upptäckte jag att vi nästan uteslutande arbetade med akuta problem. Vi jobbade alldeles för mycket med att släcka bränder. Vi hade inte tillräcklig kompetens för att jobba mer långsiktigt.

Min ingång blev, när jag startade Shanazi hjältar, att jag genom min verksamhet skulle komma åt hedersproblematikens rötter. Hur bär man sig åt för att hitta dem? Det handlade om att förstå varför hedersförtrycket existerade? 

Den utbildning jag utformade grundade sig till stor del på mina egna erfarenheter och skulle komma att pågå över ett helt år. Jag fick därvid samtidigt möjlighet att arbeta med mig sig själv. Först efter att ha gått igenom hedersvåldets historiska ursprung inleddes utbildningen i mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati, hbtq-frågor och till sist talade vi återigen om hedersproblematiken, vilken kom att ta stort utrymme.

Hur kom det sig att du engagerade dig för hedersproblematiken, hur kom du fram till att du skulle arbeta med de här frågorna och ägna så mycket tid och uppmärksamhet åt dem?

Jag har inget direkt och klart svar på den frågan, mer än att jag redan som liten kille upptäckte att jag hade fördelar och privilegier som tjejerna inte hade. Successivt frågade jag mig själv varför det var på det viset.

Jag började alltså att ifrågasätta den rådande ordningen. Det blev till slut för mig så att det var två saker som intresserade mig på allvar och de var fotboll och jämställdhet.

När jag kommit dithän så ville jag göra något för att bidra till en förändring. Jag visste att vi som är av icke-svensk etniskt ursprung och har en tendens att relativisera problemen och bagatelliserar de negativa fenomenen i de kulturer vi är uppvuxna med och vana vid.

Ju mer jag förstod av problematiken desto mer fattade jag hur den tog sig uttryck i min konkreta omgivning och vardag. Det kunde handla om hur vi såg på saker och ting i min egen familj eller bland mina vänner – vilka värderingar och attityder vi hade och hur vi resonerade – hur vi t.ex per automatik föraktade homosexuella, eller hur vi män såg nedvärderade på flickor och kvinnor. Jag såg alltmer av allt detta och tänkte: Detta är inte okay. vi måste börja ändra på det här. 

Jag minns hur jag försökte nå mina barndomsvänner och prata med dem och få dem att förstå att det här är inte rätt sätt, vi måste ändra vårt tänkesätt och våra vanor, vårt livsmönster. Många gånger så lyssnade de och jag lyckades uppnå viss förståelse

Det låter så enkelt når du talar om kampen mot hedersförtrycket, men jag vet att det inte är någon bagatell man ägnar sig åt. Det är en krävande uppgift om man tar den på allvar Det är inte något som förekommer i svenska förorter. Hedersvåldet är ett internationellt fenomen? 

Att stötta människor på olika sätt har varit drivkraften och motivationen. Sedan vet vi ju alla som jobbar med de här frågorna att det är tungt många gånger. Men så finns också de där ljusa ögonblicken som man håller fast vid och som  stimulerar till fortsatt arbete. Hela tiden är det inte bara en massa problem på kort sikt man kämpar med att lösa utan komplicerade strukturer – grundelement i vår omgivning, som gör att vi tycker att vi inte har kommit tillräckligt långt eller så långt som vi borde ha gjort. Jag tänker på hur länge ni i VHEK och många andra som jobbat med frågorna har hållit på. 

 Det handlar om att påverka framtida generationer. Ungdomarna som jag arbetar med ska ha argument när de vänder sig till sina familjen och sina vänner,   

Alla som jobbar med de här frågorna vet hur svårt det är att nå och påverka den äldre generationen. Det är inte omöjligt, men det är väldigt svårt. 

Min ingång var att jag pratade om hedersproblematiken med mina syskon och mina vänner. Kunde jag få de här unga grabbarna i min vänkrets att göra samma resa som jag kan de sedan i sin tur göra en insats och fungera som ambassadörer bland sina vänner och i sina egna familjer. Det vore verkligen något värdefullt, tänkte jag. 

Det är i de här sammanhangen som jag sett grabbar som till följd av vår utbildning i sina egna familjer t.ex. stoppat tvångsäktenskap, könsstympning och även uppfostringsresor. Många av dessa unga människor ser problemen under sin uppväxt. När vi nådde dem med utbildningen så förstod de vad det handlade om och ville verkligen göra skillnad. Detta gällde till en början killarna, men även tjejerna har kommit med i bilden. 

Idag har flera av dem vi arbetat med vuxit upp blivit allt från läkare och socionomer till jurister och egna företagare m.m. 

Kan du berätta lite för mig hur den fungerar eller ange vad ni gör i praktiken?

Vår verksamhet är inte någonting man ägnar sig åt bara då och då när andan faller på, utan vi träffas regelbundet en eller två gånger i veckan. Vi jobbar intensivt med att nå ut till unga människor.  

Jag har under årens lopp fortsatt att ha kontakt med flera av dem. Många av dem har  idag egna familjer eller lever i samboförhållanden. Vi hör av oss till varandra ganska ofta. En av de här ungdomarna, som idag är egen företagare och som jag pratade med häromdagen förklarade för mig: 

”Hade det inte varit för den utbildning jag fått hos Shanazi så hade jag antagligen blivit kriminell, eller ännu värre – jag hade begränsat och kontrollerat min syster.” 

Hans syster lever idag med sin sambo i en öppen relation. Jag ska inte säga att alla är fullärda på något sätt. Vi når självklart inte ut till alla och lyckas inte alltid fullt ut med dem vi träffar. Men just att vilja prata om och reflektera över olika situationer man hamnar i och göra det tillsammans med andra är befriande. Man behöver inte så sällan resonera med någon och fråga sig: ”Har jag tänkt rätt eller har jag gjort något fel.” Bara det att man ställer den frågan tyder på att man redan börjat att förändras

Jag har talat med forskare som Devin Rexvid, som menar att det verkliga hoppet om förändring står till den yngre generationen; att allt är mycket svårare när det gäller den äldre generation. Uppfattar du saken på samma sätt?

Så återigen, jag ser inte att vi når ut till var och en, men de flesta fall jag jobbat med ser jag väldigt stor skillnad mellan äldre och yngre i både attityd, synsätt och värderingar. Och som sagt, vi har också varit med och bidragit till att höja kompetensen bland många ungdomar, vänner och familjer. Vår verksamhet har även satt spår bland äldre anhöriga, som säger att de har fått lära sig väldigt mycket av sina barn. Och det är fantastiskt att få  höra unga människors äldre anhöriga som säger att deras syn på t.ex. homosexualitet har  ändrats; att de börjat få förståelse för att alla människor ska få älska någon oavsett sexuell läggning.

Så jag förstår vilket arbete du och VHEK lagt ned på att bekämpa hedersförtrycket , men vi måste fortsätta och våga testa nya metoder och förhoppningsvis komma åt roten till det onda och få till en djupare förändring. Inte bara lappa och laga när det gäller dagens missförhållanden utan lägga grunden för framtid generationers utveckling..

Visst är det  så att vi för det mesta jobbat med ungdomar, medan vi betraktar  föräldrarna som motståndare. Och när vi gjort det så har motståndet blivit mer hårdnackat. Gäller det inte att försöka att överbrygga den klyfta som finns mellan generationerna och övertyga föräldrarna om att deras barn inte svikit dem när de bekämpar hedersförtrycket? 

Kan det inte vara så att vi själva i alltför hög grad satt ungdomarna i första rummet? Mångaunga människor lyckas att ta sig fram i det svenska samhället och är stolta över det. Samtidigt menar den äldre generationen att de unga glömt sitt ursprung och övergivit sin kultur och sina traditioner – att de ”försvenskats”. Samhället står inför en stor utmaning men saknar bra metoder för att nå den äldre generationen. Vi har lämnat den äldre generationen därhän. Vi har inte lyckats nå föräldrarna. 

Du har helt rätt. Anledningen till att jag började i Motala var faktiskt att jag inledningsvis  skulle börja att jobba med föräldrastöd. Nu har vi inte varit i varenda kommun, men man har i alla fall på olika håll undersökt hur det förhåller sig med arbetet med vårdnadshavaresom har en icke-svensk bakgrund.

Vi har använt en metod som heter Resursteam och med den nått väldigt långt. Den är  inriktad på samarbete mellan skola och vårdnadshavare. Inte bara barnens attityder och värderingar har stått i fokus utan även de vuxnas. Man har haft gruppträffar. Man ville där arrangera träffar kring hedersproblematiken.

Precis som jag hade jobbat med ungdomarna om detta tänkte jag att man kunde göra samma sak med vuxna som vi gjort med ungdomarna. Jag minns att jag genomförde fem träffar där första träffen handlade om demokrati, mänskliga rättigheter och barnkonventionen där vi i dialogform diskuterade dessa ämnen.

Vid dessa tillfällen mötte vi vårdnadshavare som sa: 

”Vi kommer från länder där det råder diktatur – där en familj, en person har styrt i ett par generationer och så kommer vi till Sverige som är en demokrati,  men det är ingen som förklarar för oss hur ett sådant styrelseskick fungerar. Vi förstår inte systemet, för vi är ju vana vid något helt annat.”

Min tanke var att vi tillsammans måste diskutera vad demokrati är. Vad finns det för fördelar med demokrati? Vi måste börja med de mest grundläggande frågorna. Är Sverige ett bra land att bo i? Man går vidare till nästa fråga:Vad är det som är bra med Sverige? Jo, välfärdssystem, demokrati, mänskliga rättigheter har man lärt sig svara, Men vad betyder de där orden? Vi börjar med att prata om att vi tillsammans bidrar till samhället, som i sin tur ger något viktigt tillbaka till oss. Vi talade mycket om skola, utbildning, sjukvård, välfärdssystem och sådana saker. 

Det måste väl ändå en stor svårighet att en del människor inte förmår ta till sig det du vill att de ska förstå? Det kan vara så väl inrotat sedan urminnes tider att myndigheterna fattar besluten och jag som medborgare underkastar mig dem eller att patriarken i familjen, klanen bestämmer och jag som individ underordnar mig.

Vi föreställer oss att våra myndigheter är till för vårt eget och våra barns bästa, men när vi börjar föra våra diskussioner med människor av annan etnicitet har vi tydliga bevis på att våra svenska myndigheter inte blir uppfattade på det viset, därför att de har vuxit upp i andra kulturella  sammanhang – andra samhällsförhållanden.

Vi måste alltså våga testa nya vägar och metoder när det gäller att vinna förståelse. Trots att de kanske inte alltid fungerar så måste vi våga testa något nytt för att se var vi landar. För om vi fortsätter att bara rulla på i samma hjulspår så vet vi att vi inte kommer att  uppnå någon förändring. 

Många av de vårdnadshavare jag möter i skolorna där de har sina barn säger att  föräldrarna efter diskussioner med oss blivit mer engagerade i barnens skolarbete. De ställer frågor utifrån sina egna erfarenheter. De infinner sig oftare på de vanliga ordinarie föräldramötena. De har uppstått en bättre samverkan mellan hem och skola, personalen och föräldrarna. Skolpersonalen känner att de kan prata med vårdnadshavarna utan att trippa på tårna. Det sker alltså förändringar. Men vi måste göra mer.

Vi i Vhek är i vårt arbete ganska otåliga och påstridiga. Vad är det som inte riktigt fungerar, trots alla de här insatserna? Vad är för fel samhället gör? Vad är det för fel frivilligorganisationerna gör?                                                                                               

Jag skulle inte säga att organisationerna gör fel. Om man ser på situationen utifrån tycker jag att socıaltjänsten och liknande institutioner och de ideella organisationerna gjort många bra saker. Det ska man inte sticka under stol med, men strukturerna, samhällsstrukturen, har inte ändrats så mycket eller anpassats till idag rådande förhållanden, vilket gör att förändringarna går trögt. 

Ser vi på socialtjänsten eller skolan och de som arbetar där finner vi att kompetensen  inte ökat i någon nämnvärd grad Strukturerna är  praktiskt taget oförändrade. På  individnivå har vi blivit bättre, kunnigare och mer aktiva. Många människor har engagerat sig och lärt sig hur man kan bekämpa hedersförtrycket. Men det handlar hela tiden om individuella insatser som i och för sig blir alltfler, men de övergripande strukturerna är likafullt kvar. 

När det ser ut på det sättet blir det ett lotteri när man söker hjälp och stöd inom socialtjänsten eller skolan. Träffar man någon som vet och kan något om hedersvåldet och hur olika situationer ska hanteras eller möter man någon som  saknar insikt och kunskap? Alltsammans blir till ett lotteri när det ska grunda sig på individuellt engagemang. Drar den hjälpsökande en vinst- eller nitlott? Och tänk på att det är människors liv vi talar om! 

Så ska det självklart inte vara. Alla ska ha grundkunskaper och förstå vad det handlar om. Man måste t.ex. förstå, veta och arbeta utifrån insikten att det finns en viktig skillnad mellan hedersvåld och det som benämns som ”våld mot kvinnor i nära relationer”. Stoppar man hedersrelaterat våld och ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” i samma fack, då hamnar man fel. 

Du har redan sagt mycket om traditionens betydelse och de invanda tankesätten, men inte så mycket om vad som händer när man kommer till ett modernt land som Sverige och möter  ett samhälle som främmande och mycket annorlunda. 

Sverige är ett dynamiskt och föränderligt samhälle, till vilket det kommer stora grupper av människor från samhällen som är djupt traditionalistiska, där månghundraåriga sedvänjor bestämt människors livsmönster och format samhällsstrukturen. 

”Så här har vi gjort i tusen år, varför ska vi ändra på det”, är något som man får höra då och då. Många som kommer till det moderna Sverige möter mycket som är annorlunda och det är inte lätt för människor att ändra sig.  

Det är två viktiga saker här vi bör diskutera. För det första: Vi måste få lyssnarnas uppmärksamhet. Under 1900-talet skedde stora förändringar i Sverige när det gällde synen på kön och på sexualitet. Främmande kulturers föräldrar har inte genomlevt något av detta. Idag undervisas deras barn i svenska skolor om sex och samlevnad.

Ämnet är kontroversiellt, men har skrivits in i läroplanerna. Men det räcker ju inte med att skriva en läroplan. Den skall ju också sättas i verket, tillämpas. 

Då krävs det tid och resurser att förklara. Situationen är på den punkten väldigt svår för väldigt många. 

I VHEK blir vi dagligen kontaktade av elever på alla nivåer i utbildningssystemet – alltifrån grundskolan till universiteten. Vi har sett att det också finns enstaka lärare som är väldigt alerta. Men det är oftast bara en eller två lärare per skola med flera hundra barn, ibland kanske tusen barn. Det går inte att förändra en väl etablerad  ordning och inövade rutiner med några enskilda eldsjälar. Debatten om hedersförtrycket har pågått i över två decennier. Det har gjorts olika satsningar under lika lång tid. 

Vi återkommer ständigt till strukturproblemen. Efter årtionden av debatt står vi därför och stampar på samma fläck. Man hävdar att kampen mot hedersförtrycket  stigmatiserar och riktar sig mot en grupp som framställs som en enhetlig – invandrare. Men invandrarna har sina rötter i olika kulturer, och länder. 

Hedersvåldet har djupa rötter i kultur och historia som starkt präglar vardagslivet och formar det livsmönster som utgör de strukturer som vi finner i hederskulturen. Det är något som är svårare att hantera. Framför allt kräver det andra metoder om det ska kunna bekämpas.

Rationalitet, lag och ordning ersätts av tradition, sedvänja och religion. Det sistnämnda är en mycket en mycket seg materia att hantera. 

Det finns strukturer i hederskulturen, som inte är alls finns med eller ens liknar de som finns med när vi talar om ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”. Inom hederskulturen handlar det mycket om begränsningar av flickors och kvinnors rörelsefrihet på en lång rad områden.  Det handlar om allt från när man ska komma hem efter skolans slut till, umgängeskrets, utbildningsväg och yrkesval till vem man skall gifta sig med. Inget av detta finns med i bilden när vi talar om ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”. Några likartade begränsningar finns inte när det gäller killarna inom hederskulturen. 

Det finns ännu en viktig skillnad mellan ”våld mot kvinnor i nära relationer” och hedersvåldet. 

I hederskulturen finns en ingrediens som inte finns med i ”våld mot kvinnor i nära relationer”. Hedersförtrycket drabbar inte bara kvinnor. Hedersvåldet drabbar även män, särskilt unga män, på olika sätt. Pojkar får kanske vara ute längre på kvällarna, men när det kommer till giftermål så är pojkarnas val av brud i lika hög grad dirigerat av föräldrarna och släkten som kvinnornas. Något motsvarande hittar vi inte när det gäller ”mäns våld mot kvinnor i  nära relationer”.

Naturligtvis är det så att hedersväldet inte är något som uppstår i det ögonblick människor anländer till Sverige, utan är något som ingått i det kulturella bagage man haft med sig från det land man ursprungligen kommer ifrån, där hedersförtrycket ingår som viktig del. Det är ju därför ganska naturligt att man bland många svenska myndigheter och politiker inte skaffar sig kunskap om dessa kulturers historiska rötter.

Läroplanen har nyligen ändrats och Skolverket har lagt till ett avsnitt om hedersrelaterat våld och förtryck i utbildningen. Det har medfört att jag dagligen får samtal från olika skolor. Man frågar: Hur ska vi göra och vad ska vi tänka på?

Det har i läroplanen länge stått inskrivet att vi skall ta upp frågor som rör jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati. Det är i sådana sammanhang som vi kan ta upp diskussioner om hedersvåldet. Det finns alla möjligheter att göra det. Man kan få två olika reaktioner i sådana sammanhang. 

Bland elever och föräldrar kan man möta olika reaktioner. En del reagerar genom att säga: ”Så här har det sett ut för alla andra i min familj och i flera generationer, så varför skulle det vara skillnad för mig?” 

Andra reagerar tvärtom. De kommer med konkreta fall, som kräver någon form av ingripande t.ex, ett hot om att som dotter i familjen bli bortgift eller hot om en nära förestående s.k uppfostringsresa. I det förstnämnda fallet handlar det om att kanske föra långvariga diskussioner som kräver uthållighet. I det andra fallet handlar det om förebyggande arbete och ta itu med att bekämpa ett månghundraårigt kulturarv.

Fastän att jag försöker jobba förebyggande så blir det så att jag hamnar i det andra fallet så att jag måste engagera mig och tvingas till brandkårsutryckningar. 

I en del fall har det varit så illa att den som är utsatt för hedersförtryck mycket väl kan beskriva sin utsatta position men har svårt att sätta ord på det de upplever. Offret för hedersförtrycket har inte någon klar uppfattning om vad det är han eller hon är utsatt för. Någon utomstående tvingas göra det istället.

Det är viktigt att man sätter ord på det som de hedersutsatta är drabbade av och jämföra det med vilka lagar och regler som gäller i Sverige. I sådana sammanhang kan man förklara att vi alla i Sverige har samma rättigheter, möjligheter och skall ha samma förutsättningar att skapa oss ett bra liv. Det duger inte att hänvisa till sin nationella, religiösa eller etniska tillhörighet och kräva undantag varken när det gäller sexualundervisning, simundervisning eller demokratiska och mänskliga rättigheter.

För att rättfärdiga sina undantag händer det att en del drar det där eländiga rasistkortet, som alla är livrädda för och som har blivit en så het potatis att det begränsar och förhindrar människor som jobbar med barn och unga att ställa rätt frågor till dem eller tala om vilka lagar som gäller i Sverige. 

Vad de gör, som drar rasistkortet i tid och otid, är att de kräver att man skall göra diverse undantag. Vad de kräver är egentligen fördelar och privilegier framför andra. Det är de som kräver undantag, privilegier, är de som diskriminerar. Det är de som kräver särbehandling som är de verkliga rasisterna. I skolan innebär det att man ställer krav på att de ska slippa undervisningen i sex- och samlevnad, slippa att gå till simhallen m.m. 
Ganska nyligen fick jag ett samtal från en rektor på en skola som frågade: ”Jag står med två grabbar här som vägrar gå till sina lektioner, för att enligt deras religion så får de  inte låta sig undervisas av en kvinna. Hur ska jag hantera den här situationen?” Jag var ganska stressad och var kanske lite bryskt och sa. ”Det är du som är rektor. Det är du som bestämmer och tolkar lagen. Tänk efter och föreställ dig att det var Kalle och Pelle och inte Ali och Ahmed som kom och sa något liknande.” Vi har ju ingen lagstiftning som underblåser kvinnofientlighet. 

Den rektor jag talade med hade blivit osäker på sin roll på grund av rädslan för att beskylld för rasism. Viker vi oss för dessa beskyllningar så kommer rasismen, rädslan och segregation i samhället att  öka. Vi måste hålla stenhårt på svenska lagar och förordningar stiftade i demokratisk ordning, våra grundlagar och de internationella konventioner vi undertecknat.

Men jag tänker faktiskt på de där ensamma lärarna som ska ta på sig uppgiften att faktiskt undervisa om hedersförtryck och hedersvåld. Det handlar till stor del om dem som undervisar i statsvetenskapliga och humanistiska ämnen. De blir ju särskilt utsatta för tryck från flera olika håll. Jag sa förut något om att det kanske finns en eller två lärare på en skola som har ordentliga kunskaper om hedersförtryck och hedersvåld.

Vad man absolut inte får göra att angripa enskilda lärare eller socialarbetare för att de försöker göra sitt jobb och för att de följer Skolverkets beslut och anvisningar. Ofta är det så att de är, som du säger,  ganska ensamma och mycket ofta är det så att stödet från sina ledningarna i socialförvaltningar och skolor är klent. Ja, hela  tjänstemanna- och ämbetsmannahierarkin är vacklande och oklar och man vet för lite om hedersvåldets sociala effekter. Man är genomgående ganska okunnig och valhänt. Därmed faller man lätt offer för dessa föreställningar om stigmatisering.

Det finns lagar, som du påpekar, men det finns också strukturer i samhället, som du också pekat på, som gör att lagarna inte tillämpas i avsedd utsträckning – dit hör pratet om stigmatisering.

Men det är inte bara så att det finns ett strukturellt hinder som verkar under den officiella ytan och de vackra orden. Där finns en brist på utbildning av lärare, socionomer, poliser och jurister. Den magra utbildning som finns saknar både bredd och djup och blir dessutom blir tämligen verkningslös, eftersom den präglas av den stigmatiseringsrädsla jag talat om.

Och hur blir det för de lärare, socionomer, poliser m.fl. som skall ta itu med hedersförtrycket när man samtidig talar om kampen mot förtrycket som stigmatiserande? 

Unga människor gifts bort, begränsas och kontrolleras dagligen och skickas iväg på resor mot sin vilja. Vi kan inte säga att svenska myndigheter och diverse frivilligorganisationer kan och vet tillräckligt om hederskulturens och hedersförtryckets villkor. Och återigen, det räcker inte med att vi har individer här och där som kan tillräckligt mycket. Dessa individer behöver uppbackning. De behöver kraftfullt stöd och uppmuntran från sina ledningar i skolor och förvaltningar. De behöver få rektorers, socialchefers, och polisledningars massiva stöd. För att vi ska komma åt problemen så måste myndigheter också samverka. 

Vi måste samverka, för isolerade organisationer och personer kommer inte att lösa problemen. För att vi ska komma åt dem så behöver de ha kopplingar till varandra och de måste vilja arbeta i samma riktning.

Bara för att ta ett exempel. 2005 blev jag i mitt arbete kopplad till ett projekt i Botkyrka. Jag hade varit anställd i kommunen sedan 2000. Jag fick i uppdrag att göra en kartläggning bland 200 barn och unga från 12 till 18 år. Vi upptäckte att flera av barnen var utsatta för hedersförtryck och gjorde en kartläggning av det. Men inte bara det, vi tog även fram en handlingsplan grundad på vår kartläggning. Jag skrev handlingsplanen och föreslog där att det inte bara skulle handla om Botkyrka. Jag menade att det i varenda kommun i Sverige skulle finnas  ett kompetensteam, inte en central myndighet väl separerad från dem som gör grovjobbet utan väl synlig för allmänheten i kommunen. 

I en annan handlingsplan tog man sedan fram material som i huvudsak  handlade  om ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”.  Detta arbete är väldigt viktigt. Men  de flesta av kommunerna ligger dock idag efter i kampen mot hedersvåldet.  

Du och jag har ofta sagt samma saker. Vi har båda erfarenhet av ett ytterst trögrörligt system. Man hittar i alla kommuner, på skolor och socialförvaltningar  personer som knappt vågar prata om hedersvåldet för att man själv blivit utsatt för allehanda trakasserier. De utsatta vågar inte vittna och berätta av rädsla för repressalier från familjen och släkten. Det finns dessutom en massa relativister som är väldigt bra på anklaga en för rasism. 

Man måste fråga sig: Är rasismen produkten av kampen mot hedersvåldet? En sak är säker: I Sverige var rasismen en välkänd företeelse långt före man kände till begreppet hedersförtryck. De som idag beskyller dem som bekämpar hedersförtrycket för rasism försöker vända historien ut och in eller skriva den baklänges.

Hederskulturen och hedersförtrycket drabbar alltså även män. De tvingas att vara förövare. Deras brott accepteras av den sociala omgivningen. Dessa brott begås alltså i mer vitt omfattande sammanhang.

Ansvaret vilar på yrkesverksamma som i sin profession möter människor och då är det ju skolan, allt från förskolan, öppna förskolan, grundskolan, gymnasieskolan men även SFI och vuxenutbildningen, arbetsmarknaden och socialtjänsten. Och sen är det då  civilsamhället. 

Vi pratade om att var femte kommun i Sverige har rutiner och handlingsplaner mot hedersrelaterat våld och förtryck. Motala kommun är en av de kommunerna, men de rutiner som finns i kommunen har inte reviderats på många år och så är det många som jobbar på skolor och inom socialtjänsten som inte känner till dem

Det här är inte på något sätt att smutskasta Motala kommun eller baktala Motala kommun, utan när jag började här så fanns det röster som sa ”Vi har inte hedersrelaterat våld och förtryck här” och då hade de precis haft ett hedersmord i kommunen. Motala har också ett konsultationsteam innehållande polis, socialtjänst, elevhälsan och andra professioner.

Om man möter ett ärende eller om man har ett ärende så kan man komma in med det och diskutera det och göra en anmälan på plats om det skulle behövas, eftersom socialtjänsten också medverkar. Där har jag varit med. Jag har blivit kallad att besöka flera skolor, både grund- och gymnasieskolor kring individärenden där det solklart varit frågan hedersrelaterat våld och förtryck.

Så generellt så särskiljer sig inte Motala från någon annan kommun där kompetensen och kunskapen är väldigt låg .och där någonstans man lever i. Att vi har nog. Problematiken är inte så utbredd här, samtidigt som det finns människor från alla världens hörn  som bor i kommunen och där det finns väldigt mycket problematik. Det bygger på att kompetensen och kunskapen saknas och då ser man inte problematiken på samma sätt. 

Om man sätter etiketten expert på sig själv så är man någonstans nöjd med det man kan och känner att jag kan tillräckligt mycket. Eller jag kan allt och jag kan inte allting. Jag tror inte att någon människa kan allting för det är nya områden.

Och då kan inte vi nöja oss med det.

Ja, absolut. Själva den här skeva debatten också har satt skugga på dolt reella problem. Vi har faktiskt. Jag träffar en del kvinnor från Ukraina. Flyktingar. De är faktiskt också utsatta på många sätt när det gäller. De känner igen hederskulturen. Det finns starka patriarkala kulturer och hederskulturer överallt. Därför är det här fältet väldigt omfattande och stort. 

Därför måste man se hela luften  bilden och inte bara en grupp, inte bara genom ett par glasögon, och sitta och tro att det är bara en kommun, en skola, Motala eller något annan socioekonomiskt utsatt område. Det här är mycket, mycket utbrett, därför har vi anledning att återkomma och att också ta del av resultatet av din kartläggning. 

Vi har samma erfarenheter både av arbetet och att  de här olika hindren  faktiskt drabbar unga barn och unga flickor, kvinnor och homosexuella som fråntas  sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Det är det vi vill kämpa för att alla ska ha omfattas av  samma rättigheter och möjligheter.

Ja, som du säkert förstår så finns det väldigt mycket att prata om, men jag tycker att vi har varit inne och berört väldigt mycket bra saker. Det är jag som ska tacka för att jag får vara med . Och tack för allt fantastiskt arbete ni gör så att jag tänker att fortsätt och vi får inte sluta kämpa så som du säger

Men det jag vill avsluta med att säga är att det är alltid bättre att göra någonting än ingenting alls, men också att våga ställa de svåra frågorna. Linda inte in frågor och trippa inte på tårna utan ställ de frågor ni vill ha svar på när ni möter människor som ni misstänker är utsatta för att kunna göra en bedömning och ge någon ditt stöd och hjälp.