Bortförda barn tvingas att själva föra sin frihetskamp

En av dem i reportageteamet som hade kontakten med de hedersutsatta och bortförda barnen var Katia Wagner. Amineh intervjuar här Katia om hedersförtryck och bortförda flickor och pojkar.

*Bild: Hussein El-Alawi

Programmet som SVT sände hösten 2023 handlade om bortförda barn. Inom VHEK har detta länge varit ett känt fenomen, vars existens vi försökt att få svenska politiker och myndigheter att uppmärksamma. Nu nådde SVT-programmet en bredare allmänhet.
Programmet handlade om föräldrar, som säger sig ha flytt sina hemländer pga krig och andra umbärande, men som sedan lurat sina barn genom att påstå att man skulle resa på semester till de länder de kommer ifrån. När man sedan väl anlänt dit har barnen fråntagits sina Id-handlingar . Föräldrarna har lämnat dem under fängelseliknande förhållanden i främmande länder.

Det handlar om både om flickor och en del pojkar. Ofta görs dessa s.k. uppfostrings- och omvändelseresor för att barnen ska uppfostras i enlighet med familjens seder och kultur. Många flickor gifts bort. Små flickor löper risk att bli könsstympade under dessa resor. Föräldrarna lämnar barnen och reser tillbaka till Sverige.

De program som SvT sänt har handlat om tre flickor – Amina, Hiba och Nadia samt två pojkar Moussa och Yasine.

I Sverige är barn- och tvångsgifte förbjudet och är det förbjudet att föra bort barn i syfte att gifta bort dem. Ändå sker sådant hela tiden.. Vid varje skolstart efter sommarlovet saknas årligen hundratals barn.
Katia berättar om hur hon fått kontakt med flickor som blivit bortförda av sina föräldrar,

– Om vi börjar med Amina så var det, en tjej som jag fick kontakt med för drygt ett år sedan, när hon var bortförd. Hon kunde då kommunicera med mig på en hemlig chat. Vi var tvungna att bestämma särskilda tider, eftersom det var förenat med fara för henne att kommunicera med någon i Sverige. Hon befann sig i ett av världens farligaste länder och hölls isolerad bakom en hög mur där hon fortfarande sitter.

När vi fick kontakt berättade hon för mig att hon hade då varit bortförd drygt ett år. Problemen med hennes familj började när hon kom upp i tonåren och gick i högstadiet. Familjen började begränsa och kontrollera henne. Hon skulle bära slöja och hon fick inte träffa kompisar, hon blev utsatt för våld och det var väldigt mycket regler och isolering hemma. Till slut vände hon sig till socialtjänsten och bad om hjälp och berättade att hon var utsatt för hedersrelaterat förtryck och våld. Amina placerades då till en början i ett familjehem men föräldrarna fortsatte att kontrollera henne i familjehemmet och till slut flyttade hon hem igen, berättar Katia.

Sedan fortsatte familjen ändå att ha kontakt med socialtjänsten och fick hjälp. Det var mycket konflikter hemma, hon rymde hemifrån, och ville inte underordna sig familjens regler. Hon gick i nian och ville vara med sina kompisar, ville vara som vilken annan ung människa som helst .

Så småningom berättar föräldrarna för socialtjänsten att det är frid och fröjd hemma och att de inte behöver någon hjälp från myndigheterna som godtar familjens beskrivning av förhållandena i hemmet. Några veckor senare far familjen iväg med Amina och hennes fyra syskon till pappans hemland, där hon befinner sig idag.

-Amina blev väldigt chockad för hon trodde att de skulle på semester. Det var vad man sagt till henne. Hon hade packat en väska med grejer för en vecka. Hemma hade hon lämnat kvar sina kompisar, sin pojkvän och alla grejer som hon tyckte om – kläder och allting.

Hon tog kontakt med hjälp av en kompis hemma i Sverige och berättade att hon hade blivit bortförd. Kompisen kontaktade socialkontoret och gav det kontaktuppgifter direkt till Amina. Men istället för att ta kontakt med Amina valde socialsekreteraren att ta kontakt med föräldrarna och berättade att Amina hade larmat. Man försatte därmed Amina i livsfara. Hon blev grovt misshandlad av sin pappa och några veckor senare så blev hon och syskonen avregistrerade i den svenska folkbokföringen.

Det fanns ingen hjälp för henne att få.

–Amina tog kontakt med polisen i Sverige, och fick beskedet att socialtjänsten, polisen och Utrikesdepartementet kommit fram till att de inte kunde göra något. Det fanns ingen hjälp för henne att få. Man förklarade att man inte kunde göra något för henne.

Socialtjänsten kunde inte heller göra något och inte heller Utrikesdepartementet. För deras del var alltså ärendet avslutat, förklarar Katia.

Det Katia berättar vittnar om är en häpnadsväckande brist på kunskaper hos socialtjänsten och en förfärande inkompetens hos de myndigheter som haft att hantera Aminas ärende. För att inte tala om den brist på empati som man uppvisar gentemot flickor som utsätts för hedersrelaterat våld.

–Jag tänker mycket på vad Jämställdhetsmyndigheten, som gjort flera kartläggningar, kommit fram till. 64 procent av de som blir bortförda har varit i kontakt med myndigheter tidigare. Myndigheterna har känt till deras utsatthet och ändå har många barn förts bort.

–Vi gjorde en räkning utifrån UD:s siffror av faktiska fall som man där har haft på sitt bord. Mellan 2018 och 2022 så var det 538 minderåriga. Det är alltså 18 skolklasser med barn och ungdomar som förts bort under dessa år. Och det är mycket svårt att få hem dem,

Det är farligt att vända sig till myndigheterna

Man frågar sig naturligtvis om man från reportageteamets sida talat med sociala myndigheter som haft Aminas ärende på sitt bord vad som blivit följden deras hantering ?

–Vi kunde inte ta kontakt med socialtjänsten i det här fallet på grund av Aminas säkerhet, eftersom socialtjänsten redan tidigare tagit kontakt med föräldrarna. Då skulle vi utsätta henne för väldigt stora risker om vi ställde frågor om henne eller konfronterade den med de uppgifter vi fått dels av Amina, dels genom att kunnat ta del av socialtjänstens akter och dokumentation. Amina sitter alltså kvar inlåst i ett muromgärdat hus i sin pappas hemland och har ännu inte kunnat få någon hjälp, säger Katia.

Den andra flickan, Hiba är även hon fast i sina föräldrars hemland. Hur kom det sig att hon fördes dit? Slutresultatet när det gäller svenska myndigheters hantering av Hibas ärende är detsamma som för Amina.

Teamet fick dock kännedom om Hibas situation på annat sätt.

–Den andra tjejen Hiba, som är med i SVT- programmet har vi i reportageteamet inte haft kontakt med henne själva. I hennes fall är det hennes lärare och hennes fotbollstränare som har kontaktat oss och slagit larm om att Hiba var utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck. Hon kom till sin lärare när hon hade blivit slagen hemma och gav uttryck för att hon var rädd för att bli bortförd. Jag ska säga att det gjorde också Amina. Även hon gav uttryck för att hon var rädd att bli bortförd. I Hibas fall tog skolan med henne till socialtjänsten, vilket medförde att även Hiba placerades i ett familjehem, berättar Katia.

Även i Hibas fall blev det så att hon så småningom återvände hem. Man skulle också, liksom i Aminas fall, resa på semester med familjen. De reste iväg och reste först på semester en vecka i ett annat europeiskt land. Hiba tog foton från poolen och hotellet, som hon skickad till sina kompisar. Sedan blev det tyst. Då hade Hiba och hennes syskon förts vidare till föräldrarnas hemland och lämnats där. Föräldrarna lät sedan avregistrera Hibas och hennes syskon i den svenska folkbokföringen.

Mycket hade dock hänt långt dessförinnan som borde ha fått socialtjänsten att ana oråd.

Skolan informerade socialtjänsten och sedan…

Katia berättar vidare att skolan hade larmat socialtjänsten som kopplats in som låtit föräldrarna resa iväg med barnen utan att göra någon överenskommelse med föräldrarna. Man skrev inget kontrakt med dem. Socialtjänsten följde inte heller upp ärendet. Man gjorde ingen polisanmälan. Avregistreringen tilläts passera.

Skolan och tränaren och hennes fotbollsklubb skrev flera orosanmälningar om att hon var utsatt för våld och kontroll och begränsningar, att hon var rädd för att bli bortförd och att hon behövde skydd.

Ett stort problem är att det ser likadant ut i större delen av landets kommuner..

I majoriteten av dem saknas fortfarande rutiner eller riktlinjer för hur man ska agera när det gäller dessa bortföranden. Det spelar ju sannolikt in. Bristerna är stora. Man gör inte tillräckliga risk- och säkerhetsbedömning, menar Katia.

Jämställdhetsmyndigheten slår fast i sin rapport som den nyligen kom med, att fler brott hade kunnat förhindras om man ingripit effektivt, snabbare och skyddat de här barnen och ungdomarna.

Och det finns också sedan ett par år tillbaka en enhet på UD, som ska samarbeta med andra myndigheter bl.a. polisen, så att man till exempel kan dra in passet. Men också för att kunna ge hjälp. Likafullt samverkar myndigheterna med varandra i allt för ringa utsträckning.

Katia berättar att de istället samarbetar med föräldrarna, som faktiskt inte bara för bort barnen utan också hotar och misshandlar dem. Det är helt absurt att man efter de satsningar och lagändringar som gjorts inte ser några väsentliga förändringar Det råder fortfarande kunskapsbrist. Något systematiskt arbete förekommer inte i många kommuner.

Men åter till TV-programmet. Av det framgår det inte riktigt om är Hiba tillbaka eller inte?

Du får vänta tre år innan vi kanske kan hjälpa dig…

–Jämställdhetsmyndigheten konstaterade i höstas att det är barn och unga som själva tvingas ta ansvar för att de inte bli bortförda. Det vi kan se även i Nadias fall och som är med SVT programmet och som jag ska berätta lite om nu. Hon fick ta väldigt mycket eget ansvar för att hon skulle få den hjälp och det skydd hon behövde när hon hade kommit hem till Sverige.. Nadia fördes bort när familjen hade haft besök av socialtjänsten. Hennes lillebror hade larmat på förskolan om våld mot barnen i hemmet. Hon fördes till Jordanien. Hela familjen flyttade till Jordanien och hon hölls där inlåst och isolerad, säger Katia.

–Hon tog kontakt med ambassaden första gången när hon var 15 år gammal och fick då beskedet att hon måste vänta på att få hjälp tills hon blivit 18, därför att hon inte bara var svensk medborgare utan också jordansk. När hon fyllde 18 år tog hon kontakt igen, men kunde inte få hjälp med att fly från hemmet. Hon rymde då hemifrån och gömde sig i huvudstaden Amman. Det var väldigt svårt att få henne ut ur landet just därför att hon var jordansk medborgare och pappan hade anmält henne för polisen i Jordanien som frånvarande från hemmet. Hon greps av polis och återfördes hem till sin våldsamma pappa, men lyckades till slut fly en andra gång och det var då jag fick kontakt med henne. Jag har haft kontakt med henne nu i drygt två år. Hon sökte hjälp hos svenska ambassaden och hos UD, berättar Katia

–Eftersom det var svårt för henne att lämna landet utan pappans medgivande så valde ambassaden att samarbeta med pappan, alltså den person som hotade henne och som hade brukat väldigt mycket våld mot henne och som också hade hotat att döda henne. Hennes lillebror hörde av sig och sa att han skulle hitta henne och döda henne och knivhugga henne, enligt Katia.

I den här situationen väljer alltså ambassaden att samarbeta med pappan och föreslår till slut att det är pappan som ska resa hem till Sverige tillsammans med Nadia. Hon blir alldeles chockad över detta förslag för att hon inser ju att de svenska myndigheterna inte fattar att pappan är farlig för henne.

Man undrar: ”Hade UD inte kunnat sätta press på lokala myndigheter i Jordanien för att få ut Nadia ur landet?” eller ”Hur resonerade UD eller ambassaden när de ville att pappan skulle ta hem Nadia när det var han som utgjorde hotet mot henne?” Enligt Katia har UD inte velat svara på Uppdrag gransknings frågor.

Uselt säkerhetsmedvetande

Men till slut kom Nadia hem till Sverige. Då hade UD informerat den kommun som skulle ta emot henne att hon var utsatt för hot och att hennes pappa hade också han återvänt till Sverige.

–Hela Nadias familj, de som har hotat henne är alltså i Sverige. Nadia placeras till en början mindre än fyra mil ifrån familjen och dessutom helt ensam i ett stort hus där hon får bor ensam i fem veckor. Man gör ingen risk- och säkerhetsutredning, alltså en så kallad patriark-utredning, förrän hon har varit i Sverige i två månader. Där säger socialtjänsten till oss som vi har kontaktat, att man i anser att man har givit henne det skydd och det stöd som hon har behövt, förklarade Katia.

Man har gjort rätt bedömning, menar man på socialförvaltningen, berättar Katia. Den uppfattningen delar inte Nadja för att hon levde under hot. Hon fick till exempel på omvägar veta att hennes mamma ringde runt och letade efter henne. Nadia har varit fruktansvärt rädd. Man hade så när satt Nadia i knäet på sina förföljare.

–Hon fick skyddade personuppgifter, men samhället ville inte bekosta ett nytt namn åt henne, som skulle kostat 1 800 kr. Mottagandet av henne försatte henne i livsfara och under mycket stark stress och press. Till slut så kände Nadia sig så osäker här i Sverige att hon var tvungen till att lämna landet. För här kunde hon inte leva som en fri människa. ”Jag trodde att allt skulle bli bra när jag kom hem till Sverige”, säger hon till oss i reportaget. Men så blev det inte.

När man lyssnar till Katias redogörelse undrar man verkligen om det för de här flickorna finns samma rättigheter som för etniskt svenska barn.

Nyligen har anslagen fördubblats. Nu har polisen egna resurser. Nu har skolans läroplaner ändrats och så vidare. Det finns kommunala och regionala satsningar på de här områdena. Men ändå är kunskapen inte tillräcklig och resurserna ändå för knappa eller fel använda. Kanske är det så att det inte finns mod och civilkurage nog att våga stå upp för de här barnen på samma sätt som när det gäller etniskt svenska barn och familjer.

Det säger något om svenska myndigheter när Nadia tvingas flytta till annat land för att kunna leva i fred och säkerhet.

Pojkarna är också utsatta

Uppfostringsresorna handlar också om pojkar. Repotageteamet fick bland annat kontakt med Mousa, som vi kallar honom, som också skulle på semester med sin pappa. Han skulle resa till pappans hemland. Han förstod eller misstänkte att han inte skulle få komma tillbaka till Sverige. Så han larmade sin mentor.

–Han gick till sin mentor i skolan och sa att han var rädd. ”Jag är rädd. Jag ska åka om fyra dagar och jag vill inte åka. Hjälp mig!”. Och mentorn satte igång direkt. Kallade socialtjänsten till skolan. Hade möten med skolpersonal, rektor, socialtjänsten om Moussa som gav uttryck för sin rädsla. Socialtjänsten skulle agera. Ett dygn senare hade mentorn fortfarande inte fått besked om vad som skulle hända.

–På måndag morgon går mentorn till klassrummet där Moussa ska vara om allt fungerat, men hans stol i klassrummet är tom. Han är borta och hans telefon är avstängd. Från socialtjänsten får han besked. Det fanns en returbiljett. En returbiljett som socialtjänsten litar på, men som mentorn förstår aldrig kommer att användas av Moussa. Läraren får dock kontakt med honom igen och har kontakt med honom under de två år som han blir borta.

Tack vare hjälp från frivilliga, som samlar pengar så att han ska kunna ta sig tillbaka till Sverige när han fyllt 18. Idag är han tillbaka i Sverige. Han själv och mentorn säger att han är väldigt traumatiserad av det han upplevt. Det har påverkat honom starkt. Han har svårt att sova och svårt att koncentrera sig. Han har svårt att klara skolan.

Varför ville föräldrarna få bort honom?

Uppfostringsresor drabbar också HBTQI-person. Då vill föräldrarna ”omvandla” dem eller ”uppfostra” dem i sina gamla hemländer i tron att de ska bli heterosexuella, genom sk kallade omvandlingsförsök.

Så var fallet för Yasine som också var med i reportaget. Han reste iväg för att hälsa på sin pappa och blev kvarhållande i Somalia och inlåst på en ”uppfostringsanstalt” där han utsattes för fruktansvärda saker.

Han hölls instängd där i sju månader. Och om det berättar han väldigt berörande i i vårt reportage. Reportageteamet funderade, när man gjorde programmet om pojkarna, över utreseförbudet, förklarar Katia.

Lagen om utreseförbud kom 2020 just för att förhindra att barn fördes bort.
Förbudet i Sverige fick kritik ganska snabbt för att vara för snävt. När SVT- teamet tittade på domar från 2020 till slutet av 2022, hade fyra fall av tio fått avslag. Lagen i sig var ganska svag. Den fungerande inte heller för tjejernas del.

Då satte förra regeringen igång en process om ett utvidgat reseförbud som skulle börja gälla från 1 juli 2023. Lagen utvidgas och utreseförbud gäller även uppfostringsresor från sommaren 2024. Men den har inte genomförts. Lagen om utreseförbud handlar om påtaglig risk för barnäktenskap, könsstympning. Lagen säger fortfarande ingenting om omvändelseresor, för hbtq-personer.

Katia berättar vad som hände med Yasin i Somalia; vad gjorde med honom för att han skulle ”omvandlas” från att vara HBTQI-person till det som föräldrarna ville.

-Hans pappa sa om honom, ”Det är bättre att han är död än att han är homosexuell.” Yasin blev inspärrad på en sk uppfostringsanstalt, där de intagna blev slagna och isolerade under lång tid för att han skulle bli ”bättre”. Pappan sa till honom att han skulle bli ”frisk”.
I den senaste kartläggningen som Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck som ganska nyligen presenterades kan man läsa att av 159 kända fall var 40 % pojkar och unga män. Det är en ganska stor andel.

–Naturligtvis är tjejer mycket mer utsatta och många fler, men det betyder ju inte att vi inte ska se hur pojkarna har det. Det man kan säga som är gemensamt för dem alla är faktiskt att de har upplevt en hopplöshet i kontakten med myndigheter. De sitter inlåsta, de är utsatt för våld och dödshot och möts, när de har förts bort, av ”att det inte finns någonting att göra”. Det finns ingen hjälp att få. De måste ofta själva driva sin sak. De måste själva ta kontakterna.

–De måste själva ta ansvar för sin situation, genomföra sin flykt själva. För tjejernas del i länder där kvinnor inte ens kan vistas ensamma utomhus. Kvinnor måste ha förmyndarskap eftersom de inte får resa eller vistas utomhus utan männnens tillåtelse.

–Myndigheternas oförmåga innebär att de här barnen och ungdomarna måste utsätta sig själv för livsfara. Det är väl också ett av skälen till att de här ungdomarna har valt att berätta för SVT.

Norge ett föredöme

I programserien berättar reportageteamet om erfarenheter som gjorts i andra länder för att komma till rätta med hedersförtrycket. Ett exempel är Norge. Vad säger man och göra man där? Man hanterar uppenbarligen inte hedersproblematiken med samma tassande försiktighet, slapphet och ignorans som i Sverige? Vad är det som gör att barn och unga med invandrarbakgrund i hederskulturen efter mer än två decennier av satsningar och samlade erfarenheter fortfarande är utsatta.

–Vi kan jämföra med hur man gör i Norge, förklarar Katia. Där avsätter man flera månader till mottagande av dem som varit bortförda och som har lyckats ta sig hem. Vi reste dit och fick komma på besök. Man har fem hemliga skyddsboenden. Vi fick besöka ett av dem, där man berättade hur man tar emot de drabbade. Man jobbar tillsammans med alla myndigheter, alltså socialtjänst, polis, vård, skola. Det är polisen som tar emot, säger Katia.

–Här i Sverige är det bara socialtjänsten som tar emot när någon lyckas ta sig hem. Myndigheterna är i Norge kontaktade och polisen står redan vid gaten på flygplatsen och tar emot dem. Det är polisen som gör risk- och säkerhetsbedömning. Mottagandet utformas utifrån den situation som var och en befinner sig i när det gäller hot och säkerhet. De får hjälp att komma tillbaka till det norska samhället och återhämta sig. Ofta har de varit med om fruktansvärda saker. De får psykologhjälp, de får hjälp att komma tillbaka till skolan och de bor tillsammans med andra ungdomar med liknande erfarenheter och möter personal med spetskompetens.

Om man jämför detta med att Nadia kommer till Sverige och placeras ensam i ett hus och att man inte gör någon utredning av hennes säkerhetssituationen – en s.k. patriark-undersökning – förrän efter två månader så är skillnaderna väldigt stora – och graverande för Sverige.