Det går att vända sitt liv bort från hedersförtrycket!

Men Rands erfarenheter och insikter växte och hon bröt sig loss från hedersförtrycket. Det var inte någon enkel sak. Men det går att göra sig fri. Det är viktigt att hennes röst hörs och kommer på pränt. Många berättar på Hederspodden och i Förortsfeministen om sina erfarenheter. Rand är en av dem. Idag är hon aktiv i kampen för kvinnors rättigheter.

Kan du, Rand, inledningsvis berätta hur du uppfattade dina år som barn och hur du under din uppväxt ”upptäckte” förtrycket och blev medveten om att det fanns hedersnormer och hedersförtryck.

Det började när jag var typ 13 år. Innan dess visste jag inget om  hedersförtryck. Jag var ju ännu bara ett barn. Man tänkte inte på sådant. Jag trodde att jag levde ett vanligt normalt liv som alla andra. Men i och med att  jag kom i tonåren började jag uppfatta att livet förändrades.

Det blev lite mer kontroll av mitt liv från familjens sida. Jag blev kontrollerad av mina bröder. Jag trodde det var normalt för så lever många kvinnor och flickor från  Mellanöstern. Det är inget man kan eller ska göra någonting åt. Det var det sätt familjen valt att leva, trodde jag. Men andra grejer kom in i bilden.

I skolan förekom många aktiviteter av olika slag. Vissa av dem fick jag inte vara med på. Jag fick inte heller umgås med vem jag ville. Familjen och andra la hinder i vägen. Det blev mer och mer sådant. Förbuden och begränsningarna ökade. Jag fick inte använda mobilen på mitt eget sätt. Det blev en del våldsamheter också, men mest bestod förtrycket i att min familj hela tiden begränsade min rörelsefrihet på olika sätt. Det var så det började. Och jag mådde inte bra av det.

Är du född i Sverige eller när kom du hit? Kom du med familjen till Sverige? Har du syskon som också varit utsatta eller var det bara du som drabbades av hedersförtryck?

Vi kom till Sverige 2008. Vi hamnade upp i Norrland. Det var mina bröder som kontrollerade mig när jag blivit lite äldre. Jag var den enda dottern i familjen. Det var bara jag som blev kontrollerad, medan mina bröder  egentligen fick göra vad de ville. Man skyllde hela tiden på att min hälsa var så bräcklig.

Man jag mådde dåligt därför att mina föräldrar också mådde dåligt av att hela tiden oroa sig för att vi kanske inte skulle få stanna i Sverige. Det var inte sant. Det fanns ju andra familjer och de hade det inte på samma sätt som vi. Deras barn upplevde helt andra saker. Deras döttrar upplevde något helt annat. Jag hade ju mina närmaste vänner, som bodde i samma port som vi och jag började helt enkelt fråga om hur de hade det hemma. Jag hade ju lagt märke till att det var bara jag som blev utsatt för en massa saker som dom slapp att bli utsatta för.

Att jag mådde dåligt började snart att märkas i skolan. Jag fick jättedåliga betyg. Jag mådde med tiden allt sämre. Jag orkade inte med att gå till skolan. Och i skolan märkte man att det var någonting fel i hemmet.

Så skolan upptäckte att det var något fel. Sa du något till dina föräldrar om den saken? Vågade du berätta för skolan om du var utsatt för hedersförtryck hemma?

Jag blev ju ganska mycket utfrågad av skolkuratorn och skolsköterskan om hur det var hemma, för man såg att jag inte mådde bra. Jag försökte inte dölja att jag hade en sorg över hur det var hemma. Jag var helt ärlig. Jag sa att jag inte hade det bra. Jag sa som det var, att jag blev kontrollerad och även slagen och så skulle det ju inte vara. Jag hade ju märkt att mina vänner inte hade det på samma sätt som jag hemma. Det jag fick uppleva hemma – i vår familj – var jag helt ensam om.

Var dina vänners familjer från samma land som dina föräldrar?

De kom från samma land som min familj och vi hade hamnat i en liten stad Norrland. När jag träffade mina vänner märkte jag att det var någonting som inte stämde. Jag upptäckte en sak till – det fanns något som kallas för ”rykten”, som jag till en början inte förstod riktigt vad det var. Vad är rykten? Det är ju något som kan skada en människa, ens familj eller den ställning man har bland dem man har omkring sig. Det betydde ungefär samma sak som status. Man skulle vara rädd för att det skulle ”gå rykten” om familjen.

”Ryktet” var något mycket viktigt. Jag förstod efter ett tag vad ”rykten” betydde. Ryktet betydde egentligen allt för min familj, visade det sig.

Det är viktigt att konstatera att alla människor som kommer från Mellanöstern eller något annat land i Asien eller Afrika inte utövar hedersförtryck. Hur upptäckte du skillnaden mellan din och de andra  familjerna där?

Det fanns ju vissa familjer som till och med kom från samma ort som vi. Dessa familjer hade det helt okej. Barnen fick vara ute och hade sina mobiler med sig. De kunde vara med på olika skolaktiviteter. De hade inga problem med klädseln eller hur man skulle bete sig. De hade pojkvänner som de träffade. Men jag själv fick inte ens träffa min bästa kompis, som bodde granne med oss.

Jag fick inte umgås med tjejkompisar heller. Jag hade inga killkompisar för jag visste att det skulle inte bli bra för mig hemma om jag hade sådana. Så jag valde alltid att umgås med tjejer.

Vad skulle hända om du umgicks med någon av det motsatta könet, en pojkvän?

Alltså, det gick ju bara inte. Det var omöjligt och totalt förbjudet i min familj. Det var inte ens att tänka på, därför att familjen accepterade inte att deras dotter umgicks med någon kille. Det var bara så.

Vad hände i skolan? Du berättar att du var 13 år, när du började känna av förtrycket- begränsningarna och kontrollen. Hur påverkade det din skolgång av förändringarna när du blivit tonåring?

Vi kom till Sverige när jag var elva år. Första året gick jag i förberedelseklass för att lära mig svenska. Jag gick sedan i sjuan och åttan. Jag märkte att det som var normalt i  Mellanöstern inte var normalt här. I Mellanöstern är det normalt att en tjej eller en kvinnas rörelsefrihet är begränsad. Och det är ju inte bara jag som säger det, det är många som upplever det. Bristen på frihet för kvinnor är något normalt. Det är liksom hedersamt att en tjej eller kvinna inte umgås med någon av motsatt kön. Man ska till exempel inte ha någon pojkvän. Men när vi kom till Sverige upptäckte jag att här var det inte alls så. I skolan märkte jag att det svenska samhället var något helt annat än det som vi kom ifrån. Det var svårt för mig att hantera.

Du började må dåligt i skolan av allt du lade märke till där – skillnader som du såg. Var det någon i skolan som upptäckte hur du hade det?

Det började med att jag blev utsatt för psykiskt våld av olika slag, men snart blev jag även fysiskt misshandlad. Jag fick slag och sparkar och sånt där. Jag berättade för skolsköterskan, men det tog lång tid innan man tog mig på allvar i skolan. Det var ju ganska svårt på den tiden för barn som behövde omhändertas. Jag kunde berätta om vad jag var utsatt för, men andra i skolan hörde liksom inte på vad jag sa. Och man frågade inte om hur jag hade det hemma.

Det ledde till att jag började skada mig själv. Jag försökte till sist att begå självmord. Jag gjorde det därför att jag märkte att ingen egentligen brydde sig om mig i skolan heller. Jag skickades till sjukhuset.

När jag låg där i sjuksängen tänkte jag: Nu måste de hjälpa mig. Det här går inte. Jag kan inte stanna kvar i familjen som det är nu. Jag kan inte bo hemma. Och på sjukhuset  tog  man mig faktiskt på allvar – och jag fick hjälp. Man tog hand om mig och jag slapp återvända hem.

Att inte bli tagen på allvar

Det var väldigt starkt av dig. Jag blir både mycket berörd och upprörd för jag vet att den lilla frihet man har som barn vill man ha kvar. Det som händer sedan handlar så mycket om anpassning och tvång. Jag lovar att du är inte ensam om den erfarenheten. Jag möter väldigt många, både unga och vuxna, som berättar om när hedersnormernas krav skall uppfyllas, utsätts för allt grövre våld – först verbalt förtryck, sedan till psykiska påtryckningar och hot som kan leda till självskadebeteende och till sist fysiskt våld. Det är många som under sådana omständigheter hamnar i drogberoende. Jag tycker att du var klok som berättade hur du hade det för skolkuratorn och skolsköterskan.  Når du första gången berättade om dig själv i skolan gick skolan tydligen inte vidare och orosanmälde ditt fall till socialtjänsten?

Jag tror att de inte tog mig riktigt på allvar faktiskt. De trodde inte på vad jag hade att säga om hur jag hade det hemma. Jag hade många möten med skolams personal. Jag hade min egen kurator som jag gick till och pratade med då och då. Det tog väldigt lång tid innan man insåg att det jag sa var sant.

Att det gick så långt som till ett självmordsförsök låter mycket allvarligt och det är minst lika allvarligt att skolan reagerade så långsamt eller inte alls.

Ja, lärare och annan skolpersonal måste vara uppmärksamma på vad som sker och lyssna på dem som är utsatta för hedersförtryck. De vet inte och kan ofta för lite.

Jag jobbar ju inom den här verksamheten idag och jag är ute på möten  med skolsköterskor och sjuksköterskor. Jag tror att jag och andra som arbetar med detta är till stor hjälp för för dem – att sjukvårdspersonal får klart för sig att det de hedersutsatta drabbas av är på riktigt. Vad jag säger till dem är :”Ni måste ta det på allvar när någon kommer och knackar på dörren och säger: Hallå, jag har det inte bra hemma” eller ”Jag mår inte bra i min familj.”

Och inte bara lyssna förresten. Man måste gör något åt saken också. Om inte det sker kan det sluta med att någon dör eller blir mördad eller eller gör så som jag gjorde; att man försöker begå självmord för att man inte orkar med längre. Hedersvåldet är en stor utmaning för alla dem som arbetar där ute i skolorna. De har ett stort ansvar som man inte kan smita ifrån.

Hur regerade dina föräldrar när du hade tvingats att gå så långt som till ett försök till självmord? Vad sa de?

Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände. Jag fick någon sorts blackout och har inte kunnat prata om den saken med någon. Jag har börjat prata om det idag. Men jag har tagit i kontakt med en kompis, som står mig nära. Jag har pratat med henne om vad som hände efter mitt självmordsförsök. Hon hade ju berättat för sjukhuset om hur jag hade det hemma. Det viktigaste för mig på sjukhuset var att jag blev omhändertagen. Jag har fått veta att man hade många möten med mina föräldrar om hur vi hade det hemma.

Jag har idag förstått hur mina föräldrar hade det. De mådde ju själva mycket dåligt. Men det är naturligtvis inte någon ursäkt för att slår sina barn. De var hårt pressade för att de hade ju svårt att få uppehållstillstånd. De mådde dåligt av att ha lämnat sitt hemland och kommit till Sverige med en helt annan kultur än den i hemlandet. Det var inte lätt för dem heller, men det är ingen ursäkt.

Du gör skarpa iakttagelser, men hur behandlade dina bröder dig Mådde  de  också  dålig? När det handlar om hedersvåld handlar det nästan alltid också om kön. Du har fler bröder som är äldre än dig och hur behandlades du av dem? Och var det så att din mamma själv var utsatt i släkten?

Hedersnormerna gäller för alla. Ingen är undantagen. Alltså vågar inte någon gå emot dem, Ingen står upp och säger: ”Nu går jag ut( Jag ska träffa kompisar när skolan är slut för dagen! Jag ska skaffa mig killkompisar och en pojkvän.”

Min mamma tycker att det är helt normalt att hon är hemmafru, men jag accepterar inte det idag. Jag vill inte vara hemmafru. Jag är en självständig människa. Jag vill arbeta. Mina bröder lyssnade på mina föräldrar. De var offer och förövare samtidigt.

Är din mamma fortfarande  hemmafru eller har hon kunnat förändra sitt liv efter flera år i Sverige?

Min mamma jobbar ju och min pappa jobbar. Mina bröder är välutbildade. De har kommit in i samhället väldigt bra. Idag kan man säga att allt har vänt. Idag är förhållandena helt annorlunda inom familjen.

Försoning

Du och din familj verkar ha försonats. Hur var den processen? Tog det lång tid? Du har sagt att du blev omhändertagen – hur gick fosterhemsplaceringarna till? Längtade du hem?

Självklart längtade jag hem. Mamma och pappa hade jag ju bott tillsammans med i hela mitt liv. Så jag saknade dem trots allt och ville komma hem. Men det var inte lätt att fatta beslutet att åka tillbaka.

Jag var ju rädd och tänkte:”Vad ska hända nu?” Jag hade gjort det där självmordsförsöket , hamnat på sjukhus med mera. Det var ju handlingar som var riktade mot dem, deras synsätt och handlande. Men jag visste också att de hade saknat mig väldigt mycket och att de hade förstått att det de gjort var fel. Jag hade fått många brev och kläder från dem. Det var svårt att fatta beslut om att återvända hem. Vad var det jag skulle komma hem till? Jag var rädd.

Det är många andra flickor som har varit och är i din situation och återvänt hem som exempelvis Zara i Lissabon, som mördas i början av maj i år. Tre släktingar blev  gripna misstänkta för hedersmord. Vänner och kollegor har berättat att hon ville ha kontakt med sina föräldrar, trots allt vad de gjort mot henne. Din familj, liksom många andra förändras, vilket är väldigt fint. Vad jag vet har du kontakt med dem. Men det finns vissa som aldrig försonas. Du tog faktiskt en viss risk.

Ja, det gjorde jag. Men mina föräldrar fick och tog hjälp av socialtjänsten. Och vi hade en familjebehandlare som hade många samtal med dem. Jag fick också träffa mina föräldrar då och då. De tog emot den hjälp som fanns att få för att de ville ha mig tillbaka, men under en lång tid vågade jag inte åka tillbaka. ”Det får dröja ett tag innan jag kommer  hem”, sa jag alltid när jag träffade dem. ”Det är inte läge än.”  Men så vid årsskiftet 2016-17 valde jag att komma hem. Men då var jag 18 år och visste vad jag kunde göra om det skulle hända någonting. Och jag hade blivit en ung kvinna stark nog att möta mina föräldrar. Jag hade bott själv ganska länge och gått igenom ganska mycket. Jag var inte rädd längre. Mina föräldrar hade börjat läsa och utbilda sig. De hade köpt hus och de hade fått nya vänner.

När du kom hem första gången, kom du då hem själv eller var socialtjänsten med?

I början hade jag med mig min kontaktperson. Jag träffade mina föräldrar i olika städer i Sverige. Vi fick byta stad varje gång vi träffades för det skulle inte vara så lätt att hitta mig. Jag fick bara träffa en av mina familjemedlemmar i taget – först mamma, sedan  mina bröder och till sist pappa. Mötena var olika långa. Vissa gånger varade de fyra timmar, vissa gånger fem timmar. På så sätt kunde jag avläsa hur de förändrades. De hade kommit in i samhället. De visste att de gjort fel, men de behövde bearbeta sin insikt. Det var inte lätt. Men 2017 fattade jag beslutet: Nu åker jag hem.

Jag gör det som ett test, tänkte jag. Jag tog risken, men var ändå lugn för jag visste att de hade förändrats mycket under den tid som gått.

Ja, många gör det tack och lov. Men tyvärr inte alla. Trots att åren går begås likafullt hedersmord och andra hedersrelaterade brott. Många har bott i Sverige länge. De förändras inte. Men det är glädjande att förändringar är möjliga. Många tar steget, som du säger, och utbildar sig, skaffar sig jobb och integreras. Många bor i  segregerade område, där det nästan bara finns landsmän. Bor man bland landsmän  är det ofta mycket svårare att bli integrerad. Där löper ryktena och skitpratet snabbare och lättare. Allt detta drabbar särskilt  kvinnorna och barnen.

Ja, Idag är mina bröder väl utbildade och har sina egna familjer. Vi bor alla väldigt nära varandra och vi umgås regelbundet. Men det gäller fortfarande att bearbeta allt som varit – både det som hände under tiden vi levde i Mellanöstern och det vi upplevt i Sverige. Det gäller att få ihop alltsammans. Vi kan ju göra saker tillsammans. Men det kan hända att vi ibland sopar saker och ting under mattan. Det är en komplicerad process vi alla i familjen går igenom.

För mig har mitt arbete med internationella frågor och kvinnors rättigheter inneburit ett befrielsearbete även för mig själv. Det arbete jag har gör att jag kan komma till rätta med det trauma jag brottas med. Jag har ju stängt till och låst om mig så länge. Ibland flyter mitt trauma upp till ytan. Som när jag hade min första föreläsning för ett tag sedan. Då bröt jag ihop. Jag kunde inte fortsätta när jag gick in på min egen historia och började tala om detaljer.

Jag var förberedd och hade bilder med mig och så där. Det var första gången jag skulle berätta för människor, som alla trodde att jag hade haft det väldigt bra. Men det ligger ju alltid någonting hos mig eller inom mig som gjort att jag inte alltid mår bra.

Trauman måste bearbetas

Vi är inte annat än människor. Vi bearbetar saker och ting på olika sätt. Vi tar in det som händer oss på olika sätt. Vi utsätts för traumatiska händelser och bearbetar  sedan våra trauman.

Sannolikt brottas vi alla som kommer från Mellanöstern, oavsett vad vi gör och hur vi formar våra liv, lever med olika trauman. Många av dessa är kulturellt betingade. Man talar inte ofta och ogärna om de värsta sakerna man varit med om. De kan vara alltför smärtsamma. Men det hjälpar att bearbeta dem, men det tar tid.

Men jag tror också att man känner skam och tänker eller säger: ”Vi skäms för det som har hänt vår dotter. Det är skamligt det som hänt i vår familj.”  Familjen har sjunkit i status. Den får dåligt rykte. Om vi pratar om det så finns det släkt och vänner där ute som kan få höra det. Och vad händer om de hör det? Och vad händer om vi går igenom det igen? Och vad händer om folk får reda på att det faktiskt har hänt? Det handlar mycket om rykte och anseende. Det borde inte hända oss, tycker man inom familjen och så sopar man  problemen under mattan. Man säger ”förlåt” utan att mena det man säger och går vidare eller ”glömmer”. Men så går det inte till om man vill komma till rätta med ett trauma. För det handlar faktiskt om ett sår som behöver hjälp att läka – både för offret och förövaren.  Man måste prata om det som hänt om man ska bli fri från sitt trauma. Det finns ju faktiskt så mycket hjälp man kan få.

Det är sant, och det är viktigt att få människor att prata. Du är ju enda dottern,. Dina bröder har idag egna familjer. Det gäller att se till att delar av den kultur som du växte upp inte återskapas och upprepas av kommande generationer. Sådant kommer att ske om man sopar problemen under mattan av rädsla, skam och skuld. Därför är det till stor hjälp för många att du berättar om dina erfarenheter. Det handlar inte om några stycken utan tusentals unga människor som behöver ta del av dina erfarenheter.

Det är inte ditt fel att kvinnor och unga flickor berövas sina mänskliga rättigheter. Det är en mänsklig rättighet att kunna ha vänner, att kunna bejaka sig själv och utveckla sina intressen och sin begåvning. Att gå i skolan, simma och cykla och gå på sex- och samlevnadslektioner i skolan och bestämma över sina  fritidsaktiviteter. Allt det här är en mänsklig rättighet för alla barn.

Allt det där förkvävs i hederskulturer. Det börjar när man är kring tio år gammal. Då börjar kvävningsprocessen. Sedan följer tiden mellan 10 till 25 år, under vilken man känner att det ställs allt hårdare krav. Det är mycket man ska tänka på. Och hela tiden måste man ta hänsyn till vad familjen och omgivningen tycker, tänker och säger. När man är väldigt liten så får man göra vad man vill.

Det är då ju när man är i tioårsåldern som den stora förändringen sker. Det är då man upptäcker sin kropp. Man kommer sedan i puberteten. Det är då man vill testa saker. Det var det jag försökte göra. Jag ville undersöka världen omkring mig, inget annat. Jag började se vad andra gjorde, höra vad andra tyckte. Jag upptäckte att mina vänner fick göra en massa saker, som jag inte fick göra och jag frågade mig: Varför får jag inte göra det? Det är helt normalt att man får vara ute, att man får träffa killar, att man får ha på sig  de kläder man själv väljer. Mina vänner fick vara med på alla möjliga aktiviteter, men inte jag.

Det blir mycket som man blir utestängd från om man lever i en hederskultur, eller hur?

Ja, det är mycket som man hindras från att uppleva och det under de bästa åren i ens liv när nyfikenheten och upptäckarglädjen är som störst.

Då möter hederskulturen upp med med förbud och hårda straff om man bryter mot förbuden. Självklart har man i Sverige regler och normer för barnen, men man förbjuder dem inte att delta i aktiviteter, få sina mänskliga rättigheter uppfyllda, klä sig eller sminka sig som de vill eller träffa sina vänner.

Dessutom: Flickor ska inte skratta högt. Kvinnor skall hålla sig bakgrunden osv. Inom  hederskulturen är det mycket som utgör en mänsklig rättighet tabubelagt. Resultatet blev för mig kulturkrockar och konflikter.

När du är över 18 år och myndig är du helt och hållet en självständig människa. Men enligt hederskulturen i vissa länder har du varit giftasvuxen i ganska många år. Hur kommer det att gå när du får en pojkvän? Kommer man att lägga sig i den saken? Ska de ha något inflytande över vem du gifter dig med.

Det hände mycket under tiden innan jag återvände hem. Jag levde i familjehem och hade skyddat boende under väldigt lång tid. Jag håller på att samla material för att skiva en bok om vad som hände när jag bodde i  familjehem och hur jag behandlades av socialtjänsten under den tiden. Jag håller på att samla ihop minnen och material för att kunna skriva.

Det är bra att socialarbetare och andra får ta del av och utvärdera det som hänt mig så att de inte gör om de misstag som de ibland gjort. Blir det en bok blir det en bok tillkommen i utbildningssyfte. Det är jag som sitter inne med erfarenheten av att leva sitt liv i ett familjehem, inte dom. De ska lyssna och ta del av vad jag har att säga.

Jag kan redan nu på ett allmänt plan ange några fel socialtjänsten gjorde. Man måste var noggrannare med att ha koll på var man placerar barnen. Detaljerna sparar jag till boken. Det räcker inte med att man får veta att socialtjänsten beslutat att man skall flyttas på. Det är inte ett skåp som skall flyttas utan en ung människa. Det måste finnas någon att prata med före och under flyttningen. För att det ska kunna ske på ett vettigt sätt krävs det  utbildad personal. Det finns de som begått självmord på skyddat boende. Man ska ha en ordentlig och nära kontakt med barnet som man  placerar.

Ja, jag håller med fullständigt. Ibland händer det att den som omhändertas bara stoppas in och placeras i ett hem där man inte har någon kännedom om vem det är man ska ta hand om. Jag har själv varit med om att placera barn när jag jobbade på socialjouren på Södertörn. Jag kommer ihåg att jag en nyårsafton placerade en tjej, som blivit omplacerad flera gånger. Henne var jag tvungen att stanna hos till klockan klockan sju på morgonen dagens därpå, för att hon var så  livrädd för allt och för alla omkring henne, som hon inte visste vilka de var. Jag var den enda människa hon kände, eftersom jag länge varit hennes socialarbetare. Hon var rädd för allt som var främmande för henne. Hon hade massor av sorg och oro att att bearbeta. Det händer också ibland att barn placeras hos släktingar – släktingar som har samma mentalitet, samma hederskultur som föräldrarna. Det kan leda till fullständig katastrofer.

Men jag tror också att de som tar emot i familjehemmen inte alltid vet eller har klart för sig vad den man tar hand har gått igenom. Mig hände det att jag hamnade hos familjer som inte hade en aning vad hederskultur var för någonting. Det blev till och med jobbigt att  äta. De hade dåliga matvanor, kylskåpet var ofta tomt. Jag fick pengar till mat istället. Jag fick bo i en källarliknande lokal. Så ska det inte vara. Kommunerna och deras myndigheter behöver utöva en strängare kontroll av omhändertagandet av barn.

Jag hoppas att de har blivit bättre nu, men jag är säker på att det i många delar av landet kan en vårdbehövande fortfarande hamna hos en ny och oerfaren socialsekreterare  som inte vet så mycket om hedersnormer, hedersvåld och om vilka behov de hjälpsökande har.

Framtidsplaner

Det har gått några år sedan du blev myndig och kunde reda dig själv? Vad har du gjort sedan blev 18 år?

Jag var redan då utbildad som barnskötare, men drömde om att utbilda mig till socionom, men jag har inte haft möjligheten att göra det. År 2017 träffade jag min man. Jag vill påpeka att det var jag som valde honom – inte mina föräldrar. Det är  jag är glad idag. Jag tror också att det var rätt beslut att jag gifte mig med honom. Jag blev snabbt gravid så  jag hann inte börja plugga vidare. Vi fick ju vår lilla tjej. Vi köpte en lägenhet och idag har vi det bra.

Fantastiskt! Du valde honom, säger du. Dina föräldrar var inte inblandade i valet av man. Det är ju ofta så i hederskulturen att det är föräldrarna som sammanför kvinnan och mannen och bestämmer att de skall gifta sig. Brudparet får oftast kort tid på sig att lära känna varandra. I Sverige är det ju inte alls på det viset. Man har pojk- och flickvänner och träffas regelbundet, man förlovar sig kanske, flyttar ihop och blir sambo och till sist gifter man sig – kanske. Men i Mellanöstern och inom hederskulturen år sådant otänkbart. För att ha någon intim kontakt och lämnas ensamma med varandra måste man vara gift.

För mig var det så här: Jag sa tidigare att mina föräldrar förändrats ganska mycket under min tid i familjehem. De hade inte längre den syn på saker och ting som de haft tidigare. Sedan tror jag också att de efter min bortavaro inte riktigt vågade behandla mig på det sätt som de gjort tidigare, för de visste vad konsekvensen kunde bli.

Det var också så att jag kom tillbaka till familjen med med ny kraft och styrka. Jag hade verkligen repat mod. Det var som sådan jag också träffade min man. Vi träffades och gick ut själva, träffades på tu man hand, Men det tog ändå inte så lång tid innan vi gifte oss – tre månader.  Men det var jag som hade valt honom och inte någon annan.

Var det en svenska eller landsman du gifte dig med?

Min man är från Mellanöstern, men han har bott i Spanien hela sitt liv så han är kanske mer spanjor än arab. Jag är glad för att han har rötter i Mellanöstern – för att vi någonstans har något litet gemensamt när det gäller vårt ursprung.

En blandning av svensk, spanjor och arab. Det är kärleken som skall bestämma. Du har berättat att du har ett gott förhållande till dina bröder. De är i sin tur öppna och kärleksfulla i förhållande till sina döttrar. Och du är den första kvinnan i släkten som bryter normer och bekämpar en förtryckande tradition. Det har varit svåra år, men nu är du en stark  ung kvinna och mor. Du skriver, du jobbar. Du är en bra förebild och det  är jätteviktigt för många att sådana som du finns, att du berättar din erfarenheter och kan vara inspirationskälla. 

Vilka råd skulle du vilja ge till unga tjejer idag som befinner sig i situationer liknande den du befann dig i?

Ja, jag vill bara säga till alla tjejer där ute: Ni måste våga ta steget. Det är aldrig för sent. Man ska ha siktet inställt på att allt blir bra till slut. Man måste våga söka och ta emot hjälp och stöd.

Du kan inte släta över missförhållandena och säga: ”Det är så här vi lever i vår kultur”. Det går över. Svårigheterna kan övervinnas. 

Det har inte varit lätt för mig alla gånger. Jag fick gå igenom mycket som var traumatiserande. En del finns fortfarande kvar. Men nu har jag det bra. Hade jag inte sökt hjälp hade jag kanske blivit mördad. Jag hade kanske blivit missbrukare eller dött för att jag mådde så dåligt att jag inte orkade leva längre. Så våga ta det där steget. Det finns faktiskt hjälp att få i Sverige. Ta chansen.

Var det så även i ditt fall att dina bröder i olika sammanhang skulle ha koll på dig. Var det ett uppdrag de fick av föräldrarna?

Jag tror faktiskt det var så till en viss del. De fick i uppdrag vad de skulle göra. Men mina bröder bestämde en del själva. Mina bröder var ju 15-16 år och hade lärt sig vad som var rätt och fel. Jag var ju bara elva och hade en lillebror som var sex år. De kontrollerade mig men inte alltid på uppdrag av mina föräldrar. De hade fått lära sig hur en flicka skulle vara klädd. Det ingick ju i hederskulturen, som de förstås var en del av.

Jag tror att vi kan bli starkare än vad vi anar. Så när en kvinna eller en tjej bestämmer sig för någonting ska hon genomföra det hela vägen. Det har jag alltid sagt. Jag ska göra det jag vill med mitt liv. Jag ska arbeta, läsa och  plugga. Det är mycket jag måste göra och jag ska skriva den där boken jag nyss talade om. Jag lever med den. Jag har den i mitt huvud.