Hon är flykting från Afghanistan, 17 år gammal kallar sig Negar och har tillbringat större delen av sitt liv i Iran innan hon kom till Sverige. Vi träffade henne vid ett av de många möten som Varken hora eller kuvad genomför på olika skolor runt om i landet. Negar har, efter att en tid ha våndats och brottats med sig själv och sin rädsla, beslutat sig för att berätta sin historia för oss -men anonymt. Negar har berättat för oss och vi har nedtecknat hennes skakande berättelse.
Situationen för kvinnor och flickor i Iran är vedervärdig. Är man dessutom afghan är livet oerhört riskfyllt. Man ska veta en sak om Iran. Narkotika finns överallt. Det mesta kommer från mitt hemland Afghanistan. Det ingår som en närmast ofrånkomlig beståndsdel i stora delar av samhällslivet, inte minst bland den afghanska befolkningen i landet. Det är naturligtvis förbjudet av den iranska regimen att driva handel med narkotika – t.o.m.belagt med dödsstraff – samtidigt som det är lika naturligt att det handlas med knark överallt och i stor skala. Ur moralisk synpunkt handlar det om dubbel bokföring och hyckleri. Inledningsvis vill jag att ni lägger detta på minnet innan jag börjar min berättelse.
Jag är född i Iran av afghanska föräldrar. Jag är inte iransk medborgare utan afghan. Flyktingstatusen ärvs i Iran. Jag fick gå i flickskola i Iran, men inte i persisk skola utan i en afghansk skola med afghanska lärare, men vi undervisades på persiska. Lärarna var brutala och slog oss barn – både de manliga och kvinnliga lärarna slog oss. De bestraffade oss för minsta förseelse. Det var en dålig skola på alla sätt med dåliga lärare och dålig pedagogik. Våra studieresultat blev därefter.
Ett påbud som jag ofta bröt emot var att man ständigt skulle bära slöja. Jag gillade inte slöja. Jag brukade försöka lätta på den på olika sätt, vilket ledde till att moralpolisen ofta var efter mig och beordrade mig att rätta till min klädsel. Jag var uppstudsig.
Vid ett tillfälle tog de mig till polisstationen. Där slog de mig och man bestraffade mig genom att ge mig el-chocker.
Många unga afghaners situation är fruktansvärd. Detsamma gäller också för åtskilliga iranska ungdomar. Men är du afghan behandlas du extra illa av myndigheterna. Jag vet flera barn som blivit förnedrade , torterade och våldtagna. Är du afghan i Iran behandlas du som en tredje klassens människa. Man måste ta de värsta och sämst betalda jobben. Dessa slavjobb gör att många afghaner hamnar i drogmissbruk. Jag själv drogs redan som barn in i en situation som jag än idag lider av. Vid ett tillfälle, när jag var 13 år, tog polisen mig. De slog mig, gav mig el-chocker och sa sedan till mig att om jag ville bli utsläppt från polisstationen måste jag ha sex med dem. De våldtog mig alltså. Därefter blev jag utsläppt. Som tjej var jag rättslös. Som afghansk tjej var jag extra rättslös.
”Äktenskap”
Det var i denna situation som jag kom att sammanföras med den man som jag tvingades att gifta mig med. När min familj fick veta att jag har förlorat oskulden var detta skamligare än att vara knarkare eller gripen, slagen och våldtagen av polisen.
Efter min vistelse hos polisen var jag alltså 13 år, men inte längre någon oskuld, och utifrån värderingar i den del av världen där vi levde, var jag helt värdelös. Det spelar ingen roll om man blivit tagen med våld.
Om flickor förlorar oskulden är det alltid deras eget fel.
Och flickor med förlorad oskuld betraktas med förakt och behandlas därefter. När man förlorar oskulden drar man skam över familjen och alla snackar skit om ens familj. Så är det där jag kommer ifrån och så är det också bland många av de familjer som kommit till Europa och Sverige.
Som 13-åring blev jag i praktiken såld till en knarkförsäljare, fast det kallades för äktenskap. I närvaro av en imam överläts jag till min blivande man, en mansperson i min fars ålder – omkring 50 år gammal.
I Iran, Pakistan, Afghanistan och andra länder i Mellanöstern betraktas en 13-årig flicka som vuxen kvinna. Under detta s. k. äktenskap våldtog knarkförsäljaren mig och misshandlade mig ofta. Det var oundvikligt att jag blev sammankopplad med och inblandad i hans affärsverksamhet. Allt det som hände mig var en av orsakerna till att vår familj till sist beslöt att fly från Iran.
Flyktingsmugglarna
Självklart kunde jag inte berätta något om allt detta för Migrationsverket när jag kom till Sverige. I Sverige och Europa är ju knarkhandel ett grovt brott. Det skulle inte se bra ut. Allt som hände i Iran och under flykten klarade jag inte heller av att prata om. Inte heller kunde jag tala om mitt ”äktenskap” och våldtäkterna för då skämde jag ut mig och min familj om det kom ut.
Jag har tidigare inte klarat av att berätta för någon enda människa om knarksmugglandet, mitt eget missbruk, mitt s.k. äktenskap eller vad som hände med min pappa under vår flykt. Jag har hemska skuldkänslor för honom. Min pappa var ju äldst i den grupp vi flydde med. Han hade svårt att hänga med och gå i den takt som smugglarna krävde. De slog honom och till slut dumpade de honom på vägen. Jag vet än idag inte vad som hände honom. Jag vet inte om han lever eller är död. Och jag vill inte veta. Jag är rädd för att få veta att han är död.
Under flykten från Afghanistan till Iran och från Iran vidare till Turkiet, valde flyktingsmugglarna, som hade våra liv i sina händer, ut unga kvinnor och flickor – och även unga pojkar för delen – och tilltvingade sig vid flera tillfällen under färden sexuella tjänster. Ingen vågade säga något. De våldtog oss under förnedrande former och i närvaro mödrar, bröder och fäder.
Flyktingsmugglare är inte några hjältar. De räddar inte människoliv av några ideella skäl. De utnyttjar flyktingarnas svåra belägenhet och skor sig på deras utsatthet.
De tog med oss flickor för att använda oss på olika sätt sexuellt. De bedrev också sexhandel med flyktingar. Även pojkar blev utnyttjade. Det är totalt tabu och förbjudet bland oss som drabbats att tala om det jag just beskrivit. Därför sa varken jag eller några andra pojkar och flickor något om allt det vi blivit utsatta för till den persisktalande tolken på Migrationsverket. Jag kunde inte sitta där och skämma ut min landsmän, mina släktingar och min familj. En ung flickas upplevelser och känslor betyder ingenting. Familjen och släktens anseende är viktigare i hederskulturen.
Religionen
Efter allt som hänt, särskilt efter alla de vidrigheter som flyktingsmugglarna begick mot oss, har jag fullständigt tappat tron på religionen. Att riva av sig slöjan när vi hade kommit till Europa var en fantastisk lättnad för mig. Men i skolan här i Sverige ser killarna, som kommer från samma del av världen som jag, ner på mig som tagit av slöjan. I många killars ögon blir man en ”svensk hora”. De är respektlösa mot flickor och kvinnor. De vill gärna ha en tjej för att ha kul med, men när vi flickor, som är från samma kultur som de här killarna vill ha samma rättigheter som svenska tjejer då möts vi av förakt, då pratar de skit om oss. Jag bryr mig inte om det, jag struntar i dem, för jag kommer aldrig att vara religiös och aldrig mer bära hijab. I Iran och Afghanistan tvingades vi till det. När man var liten och växte upp i Iran tvingades man underordna sig alla – den egna familjen, skolan, regimen, grannar, släktingar, föräldrar alla ville styra över oss flickor och kvinnor. Jag kom ju hit för att bli fri och inte för att fortsätta att leva ett liv där våldet fortsätter att vara ständigt närvarande.
I Islams namn gjordes fruktansvärda saker mot oss flickor, pojkar och kvinnor. Än idag kan jag inte öppet berätta för någon om allt som hände under flykten.
Smugglarna kanske hittar oss. Jag är rädd att de skulle kunna döda mig. Jag mår illa och känner mig psykiskt sjuk, när jag tänker på det jag berättat om här. Jag har blivit beroende av alkohol och droger för att kunna spola bort minnena och döva mitt dåliga samvete för min pappa. Ibland vill jag inte leva. Tidigare i livet har jag försökt att begå självmord – flera gånger – men inte lyckats. Idag lever jag bara för min mammas skull. Idag går jag regelbundet hos en psykolog. Här i Sverige har jag mött starka och engagerade kvinnor som kan vara en förebild för mig. Till att börja med borde jag kanske skriva ner allt om mitt liv och om mina erfarenheter mer i detalj och ge ut min berättelse i bokform. Kanske är det ett projekt att börja framtiden med – min framtid, men ofta orkar jag inte med mitt liv.
Nedtecknat och redigerat av
Amineh Kakabaveh
och Hans Arvidsson
