Av Sakine Madon
Sakine Madon är statsvetare och opinionsbildare. Hon är född i Turkiet och av kurdiskt ursprung. Hon har varit kolumnist i flera stora svenska tidningar. Sedan december 2018 är hon politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. I bland annat denna egenskap har hon uppmärksammat hedersvåldet och varit en flitig deltagare i debatten om hederskulturen. Här berättar om sina erfarenheter av kampen mot våldet hederns namn.
Jag är uppvuxen i Uppsala och anledningen till att jag blev engagerad i den typ av frågor, som Varken hora eller kuvad (VHEK) arbetar med, har mycket att göra med min egen bakgrund. Jag har vuxit upp i den kurdiska kulturen och med vänner, som drabbats av hederskulturen och det förtryck som finns inom den. Själv har jag dock kunnat leva ett förhållandevis fritt liv. Jag fick flytta hemifrån för att plugga. Det gjorde även många av mina vänner, vilka liksom jag bodde och levde i Gottsunda i Uppsala. Flera kunde använda mig som ett exempel för att själva argumentera för att kunna få flytta hemifrån och börja plugga.
För oss blev det ett sätt att bryta sig loss från hederskulturens begränsningar. Hederskulturens normer och värderingar har luckrats upp sedan 90-talet när jag växte upp.
När min familj för ett par årtionden sedan kom till Sverige fanns det ingen religiös fanatism av betydelse. Men i dag finns det en sådan som riktar sig mot kvinnors grundläggande rättigheter.
I tonåren brukade vi unga skoja om att äldre landsmän satt med anteckningsblock och registrerade så fort de fick se en tjej som rörde sig fritt och gick på kafé. Det fanns ju något slags övervakning, men på den tiden hade vi väldigt svårt att sätta ord på det. Begreppet hederskultur användes ännu inte. Det sattes inget namn på den.
Det var först när jag hade flyttat hemifrån och i samband med mordet på Fadime som pusselbitarna hamnade på plats. Fadime hade rötter från samma område i Kurdistan som jag.
Jag hade kunnat hålla en viss distans till mordet på Pela Atrushi och tidigare hedersmord. Pela-mordet inträffade utomlands, i irakiska Kurdistan. Men när det gällde Fadime kom det mer ”nära”. Jag kände en del av hennes släktingar.
Den första TV-debatt jag deltog i var för tjugo år sedan och handlade om mordet på Fadime. På den tiden ordnade Kurdiska ungdomsförbundet möten om det som hade hänt för mordet berörde väldigt många.
Inte bara ett enskilt fall
Mordet skakade om hela Sverige, men särskilt den kurdiska gruppen här. Det var många som tyckte att det var jobbigt att man pratade om det här som en fråga om strukturer och kultur. Man ville få det till att det vara en fråga om någon psykiskt sjuk man som begått ett brott, men jag menade att man måste prata om mordet på Fadime som ett problem som hade att göra med värderingar. Det var väldigt uppenbart för mig. Jag blev provocerad av att folk försökte förneka det, och de blev provocerade av mig och andra som argumenterade på liknande sätt.
Det fanns kurdiska killkompisar som kritiserade mig, som kallade mig ”aggressiv feminist”. Om man talade om kultur och struktur så förtalade man alla kurder, verkade inställningen vara. Kurder skulle inte få jobb i framtiden, menade de. Jag saboterade för hela gruppen. Men nu, många år senare med facit i hand, vill jag säga att de hade fel.
Debatten inget bakslag för kurderna
Det anfördes ganska ofta att det sätt debatten fördes av mig och andra, som intog samma ståndpunkt som jag, förstörde kurdernas anseende i Sverige, men jag tror att bilden av kurder inte alls förstördes. Hederskulturen tvingades upp till ytan och blev synlig. Jag tror att kurdiska feminister som envist drivit den här typen av frågor som ett strukturellt problem har åstadkommit precis raka motsatsen. Bilden av kurder som grupp är mycket bättre i dag än vad den var för 20 år sedan. Jag tror inte en sekund på att debatten ledde till färre jobb för kurder. Snarare ledde de diskussioner som följde efter mordet på Fadime till en väldigt nyttig debatt som medförde att många av våra yngre syskon idag kan leva ett friare liv.
Idag är det i det i närmaste politiskt självmord att förneka hedersförtrycket.
Jag vet också att andra grupper gärna vill fördjupa den här typen av diskussioner för att helt enkelt kunna föra utvecklingen framåt. Det är väldigt viktigt. Diskussionerna kan handla om barn- och tvångsäktenskap, könsstympning, m.m. Det allra viktigaste är den öppna och fria diskussionen. Fri diskussion och kritik är alltid en förutsättning för att kunna föra utvecklingen framåt.
Religionens inverkan på Mellanösterns kulturer
När min familj för ett par årtionden sedan kom till Sverige fanns det ingen religiös fanatism av betydelse. Men i dag finns det en sådan som riktar sig mot kvinnors grundläggande rättigheter.
Religiositeten varierar dock inom och mellan grupperingar och generationerna. Allt handlar inte heller om religion. Somliga vill gärna hålla fast vid sitt hemlands kultur och blir därmed en konservativ kraft när det gäller kampen för jämställdhet. Det är ju många som har vittnat om att man i exilen gärna vill bevara en del av det man upplever som sitt ursprung. Det är förståeliga mänskliga reaktioner.
Kampen för jämställdhet är internationell
Det har blivit så populärt att prata om ”svenska värderingar”. Men ”svenska värderingar” är inte desamma idag som de var på 50-talet.
Ofta syftar man på mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är inget svenskt påfund. De är universella. Därför är det bättre att tala om ”värderingar som är förhållandevis starka i Sverige”, när man diskuterar exempelvis jämställdhet.
Kampen för jämställdhet har varit framgångsrik i Sverige, men själva jämställdhetskampen är inte något som är unikt för Sverige. Kampen mot hederskulturen har länge bedrivits av feminister i Mellanöstern och andra delar världen. Samma sak gäller ju kampen mot religiös fundamentalism och konservativa värderingar överhuvudtaget.
Jämställdhet och/eller nationell självbestämmanderätt?
Kampen för jämställdhet hanteras och vinklas i relation till andra strider för friheten ofta på ett besynnerligt sätt. Att folk blir utsatta för rasistiskt förtryck måste bekämpas. Men vad händer om det inom de förtryckta folken pågår en kamp för jämställdhet, ska den kampen läggas åt sidan?
I sådana sammanhang sägs det ofta att man måste respektera andra folks kulturer. Man hamnar i en kulturrelativistisk ståndpunkt som rangordnar olika former av förtryck. Det är lätt att inse vilken typ av förtryck som hamnar längst ned på rangskalan.
Jag vill bort från de de där kulturrelativistiska resonemangen, och ser kampen för jämställdhet som universell. Kampen för jämställdhet pågår nu och kan inte vänta.
När det gäller kampen för jämställdhet är den inte något så simpelt som att svenskar måste upplysa de stackars invandrarna om att det ena och det andra är fel. Man ska inte heller anamma i den så kallade välmenande föreställningen att man absolut inte får säga något om att man anser att det inom andra religiösa eller etniska grupper finns idéer och förställningar som är felaktiga. Den inställningen tyder inte på någon sorts omsorg om eller respekt för invandrarna, alls. Det är ju det synsättet som har förvärrat problemen.
Sedan ska det nog sägas att debatten idag är väldigt annorlunda jämfört med vad den var för 20 år sedan. Det har ju hänt väldigt mycket. Idag är det i det i närmaste politiskt självmord att förneka hedersförtrycket.
Men man såg länge mellan fingrarna. Nu gäller det att även uppmärksamma de religiösa skolorna och deras brist på jämställdhet.
Skolan, jämställdheten och traditionen
Då handlar det om barnen man ser som religiösa och deras rättigheter, hur deras social situation och rättigheter ser ut. Genom åren har till exempel det man sett som muslimska barn undanhållits viss undervisning. De har, med många kommuners och skolledningars godkännande, undanhållit flickor gemensam idrotts- och simundervisning. Man har vikit sig för de mest högljudda konservativa rösterna och gått dem till mötes.
På senare år har jag skrivit mycket om könsseparation. Jag började med det för sex-sju år sedan. Att dela upp barn är absurt. Vad är då nästa steg – könsseparerade skolbibliotek, könsseparerade matsalar?
Att folk blir utsatta för rasistiskt förtryck måste bekämpas. Men vad händer om det inom de förtryckta folken pågår en kamp för jämställdhet, ska den kampen läggas åt sidan?
Vi kan inte ha en så släpphänt politik att så snart en grupp inom en minoritetsgrupp kräver särbehandling så ska kraven förverkligas. I samma stund som man gör det sviker man de barn som vill lära sig mer om världen och livet samt att det är fult att pojkar och flickor är tillsammans.
Här måste det svenska samhället stå på flickornas sida, inte på föräldrars och på etniska föreningarnas och religiösa samfundens sida.
Könsapartheid till vardags
Bärandet av hijab (slöjan) går ner i åldrarna.
Naturligtvis ska ingen bli trakasserad för att hon bär slöja. Den som angriper beslöjade uppträder rasistiskt. Det är tvånget, ofriheten vi ska bekämpa.
Jag minns hur besvärligt och knepigt det blev när Amineh Kakabaveh och min mamma och en rad andra förortskvinnor skrev om problemen med moralpoliser i våra förorter. Det var något som inte alls var särskilt politiskt bekvämt.
Vänsterpartiets ledning angrep dem som lyfte problemen och anklagade dem för ”ryktesspridning”.Vänsterpartiet var inte ensamt om denna hållning. Förnekande och förminskande har präglat dessa frågor.
Officiell hållning och praktisk tillämpning
Mordet på Fadime medförde en omfattande diskussion som var trevande och famlande.
Hur skulle den svenska regeringen och myndigheterna ställa sig? Mona Sahlin utsåg en särskild utredning, som fick en klar slagsida under ledning av Masoud Kamali. I princip förnekade man hederskulturen och misstänkliggjorde dem som talade om hederskulturen. Hur många år förlorade vi inte på dessa misstag?
Barns rättigheter
Det ska inte göras någon skillnad om barnet har kurdisk, somaliskt eller svensk bakgrund.
I Göteborg var det till exempel en judisk ortodox familj som ville hålla barnen helt borta från skolan och undervisa dem själva. Det beviljades som tur var inte. När det handlar om skolan är det likabehandling av alla barn som ska gälla – inte särbehandling. När undantag görs handlar det ofta om det man ser som ”muslimska barn”.
Ett ganska välkänt fall behandlades av förvaltningsrätten i Växjö för några år sedan. En minderårig flicka levde i ett äktenskapsliknande förhållande med en man. Kommunen hade slagit larm. Förvaltningsrätten hävdade trots det i sin dom att flickan var ”brådmogen” och ”fast förankrad i sin kultur och religion”.
Förvaltningsrättens ställningstagande är tyvärr inte helt unikt. Jag har arbetat länge inom media och i mitt arbete mött många politiker som sagt att de som företrädare för sitt parti inte kunnat eller vågat ta upp ”känsliga frågor”. Jag har även mött journalister som sagt liknande.
Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh är ett exempel på hur motarbetad man kan bli när man ändå gör det.
Kan man förbjuda bruket att bära slöja?
Även i slöjfrågan tassar man – även om den är något svårare att hantera – också alltför försiktigt. När det gäller vuxna människor är det oproblematiskt. Vuxna människor ska ha rätt att klä sig som de vill och utifrån sin egen uppfattning – religiös eller inte.
I princip förnekade man hederskulturen och misstänkliggjorde dem som talade om hederskulturen. Hur många år förlorade vi inte på dessa misstag?
När det gäller barn ser jag användandet av slöja på annat sätt. Jag har hittills drivit linjen att man ska rikta in sig på klädernas funktion.
Jag bodde i många år i Flemingsberg söder om Stockholm med färgglada, härliga höghus. På nedre botten i grannhuset fanns det en förskola som jag brukade gå förbi när jag skulle till Flemingsberg centrum. Där kunde jag se en del små flickor med heltäckande dräkter ända ner till fötterna. De andra barnen kunde springa runt och leka, men inte de här flickorna. I sådana fall måste skolmyndigheter och personal ingripa mot rörelsehämmande klädsel.
När jag var liten fick lära mig att cykla, gå i simskola och mycket annat, även om det redan då förekom ifrågasättanden mot att flickor tilläts göra det. Det är jätteviktigt att markera att barn har rätt bära klädsel som inte hindrar dem från att vara med och leka som andra barn.
Religiösa symboler är svårare att finna någon bra lösning på. Man kan få effekter av ett slöjförbud som man inte alls vill ha, som att människor kan känna sig utpekade eller att förbud mot religiösa symboler bara rör muslimer som en grupp och inga andra. I Frankrike har man ett generellt förbud mot alla synliga religiösa symboler i skolan, det är en rimligare lösning.
Många äldre kvinnor bär slöja av kulturella skäl. Det är något annat än att små barn täcks.När jag var Tensta senast såg jag i en butik barn-hijabs med glitter på.
Vi ska samtidigt hålla i minnet att kvinnor i länder som Iran riskerar livet på grund av att de vägrar bära slöja.Debatten om slöjan blir ofta ytlig och rörig. På den ena sidan samlas kulturrelativister, varav en del är hemmahörande på vänsterkanten, och på den andra högerpopulister.
Sverigedemokraternas uppgångI
SD-kretsar används hedersförtrycket i syfte att ifrågasätta invandring. Man har i både bildspråk och retorik gärna utmålat muslimer som det stora hotet.Partiets existens och tillväxt blev att andra partier länge tonade ner problemen. Liberalernas Nyamko Sabuni fick inte fortsätta att arbeta med frågorna efter sin tid som integrationsminister i alliansregeringen. Det var synd. Att lägga locket på har varit ett svek mot offren och knappast motverkat SD.
För mig spelar det ingen roll om Fadime mördades i Uppsala eller i sina föräldrars by i hemlandet – brottet är lika stort och brutalt var det än begås.
Där skiljer jag mig från nationalister.
