Sakine Madon, journalist och författare
Bild: Niklas Palmklint
Man kan ibland få intrycket att striden om hedersförtrycket är vunnen. ”Alla”, från höger till vänster i politiken, säger sig vilja bekämpa sådant som barnäktenskap, oskuldskontroller och könsstympning.
När en namnkunnig journalist som Erik Fichtelius påpekar att ”I Sverige undvek många redaktioner länge att skriva om hedersmord för att inte ’gynna de mörka krafterna’” (Expressen, 27/8) känner man en lättnad över att det inte längre är så.
För några år sedan ifrågasatte jag i en SVT-debatt Feministiskt initiativs ovilja att bekämpa hedersförtrycket. Gudrun Schyman kallade mig onödigt ”konfrontativ”. Hennes rörelse hade ju utvecklats fick jag veta, ”läs in dig”, uppmanade Schyman.
Var och är det bara fånigt att klaga?
Okej, det svenska samhället hamnade lite fel vid millennieskiftet och ville inte bidra till rasism, men då var då och nu är nu, är ett förekommande resonemang. Det är en lockande tanke att allt är bra och kommer att förbli det.
Men i vanlig ordning är det bra att skrapa på ytan. Som jag påpekade för Schyman i tv- debatten försvarade hon till exempel religiöst och kulturellt motiverade könsseparata badtider för flickor. Om man nu är så mån om att bekämpa hedersnormer, varför vill man då inte ens se dem när de uppenbarar sig mitt framför en?
Schyman har förstås inte varit ensam om att inte vilja se. För några år sedan lanserades två antologier om feminism. Den ena av LO och ABF, med titeln ”Det feministiska löftet”, den andra av näringslivets tankesmedja Timbro med titeln ”Feminism – en antologi”.
De båda böckerna hade en sak gemensamt: hedersförtrycket var som bortblåst. Timbros bok var en enda lång skrift om liberala filosofer, teorier och västerländsk kvinnohistoria.
Inget fel på det, men när jag läste meningen ”Den som har läst eller sett The Handmaid’s Tale vet vad som står på spel” undrade jag om bokens författare verkligen var tvungna att gå till fiktion för att konstatera att kvinnor kan leva i kvinnoförtryckande skräckvälden.
LO:s och ABF:s antologi presenterades som ”ett bidrag till en progressiv idédebatt för ett bättre samhälle” men kändes mest som en oändlig socialdemokratisk debattartikel med klyschor. I boken uppmanades det att lyssna på alla som ropar ”Rör inte min hijab!”.
Det är sympatiskt. Men som jag undrade i min recension av boken:
”Finns samma solidaritet med flickorna som tvingas täcka sig? Är det inte skillnad på troende kvinnor och förskolebarn?”
Den svenska feminismen, sammanfattad av Timbro, LO och ABF, borde ha kommit lite längre än så på 2020-talet.
Ett ytterligare sätt att ”slippa” hedersförtryckets allvar har varit att lätta upp bildspråket. Som när Socialstyrelsen gav ut broschyren ”Information till dig som är gift med ett barn”. Eller som när Vänsterpartiet i sociala medier tog ställning mot barnäktenskap (bra!) – men bildsatte det med tre glada tjejer med skandinaviskt utseende. Den ena flickan såg ut som kaviar-Kalles storasyster.
Det har alltid funnits en ängslighet, ibland tydligare uttalad, ibland inlindad. I sommarens avsnitt av Hederspodden med Amineh Kakabaveh berättar Paulina Brandberg, åklagare och fram till nyligen jämställdhetsminister, att det fortfarande råder ängslighet i politiken. Som exempel nämner hon diskussionen om barnslöjan, att det ibland kan ses som rasistiskt att ens prata om frågan.
Men vad är rasism, om inte den kulturrelativism som osynliggör ofrihet för att offren och förövarna har en viss etnisk eller religiös bakgrund? Kan man inte se att det både existerar vuxna kvinnor som väljer att täcka håret, och små flickor som tvingas att göra det?
Hur är det möjligt för någon som kallar sig feminist att inte vilja se maktlösheten hos de sistnämnda?
Det är tack vare engagerade ”marknära” feminister i föreningar som Varken Hora Eller Kuvad som hedersförtrycket inte längre kan avfärdas eller viftas bort. Feminister som är fria från ängslighet, fluffigt politikerprat och med blicken på de förtryckta och ofria.
Högt uppsatta politiker, tankesmedjor och tongivande skribenter har mycket att lära.