Det är inte första gången vi intervjuar Lina i Förorts-feministen. Första gången var för fem år sedan. Hon var då en ung tonårstjej som berättade om det hedersförtryck som hon och hennes mor var utsatta för. I dag är hon en ung vuxen kvinna som har kämpat och kämpar för sin och andras fri- och rättigheter. I det följande kan det hända att läsaren känner igen en del av den intervju vi publicerade för några år sedan. Vi hoppas och tror inte att de inledande avsnitten uppfattas som störande upprepning utan snarare som en erinran och en service åt läsaren innan Lina svarar på frågan: Hur gick det sedan?
*Av säkerhetsskäl framträder Lina fortfarande inte med sitt riktiga namn. Hon lever fortfarande under skyddat namn och sekretessmarkering.
För fem år sedan gjorde vi, i Förorts-feministen, en intervju med Lina. Hon och hennes mamma hade just befriat sig från hennes förtryckande far och mammans brutala make. Nyfikenheten på hur det har gått för henne och modern sedan dess är stort. De kämpade hårt för att göra sig fria från det hedersförtryck de blev utsatta för.
Vi ber alltså Lina att berätta om när hon märkte att hon var utsatt för hedersförtryck och hur det tog sig uttryck.
Amineh: Jag vet ju en del om dig, och fler har kanske inte läst det du berättade för oss för fem år sedan när vi intervjuade dig. Fler bör få veta vad du har varit med om.
Lina: Ja, det var flera olika tecken som fick mig att inse att min pappa inte behandlade mig på samma sätt som mina bröder. Han sa till mig att oavsett vad saken gällde skulle jag alltid lyssna på mina bröder. De hade alltid rätt, och jag, som flicka och yngst i familjen, skulle göra som mina bröder sa. Ja, vad som än hände så hade de alltid rätt.
Sedan började jag se deras beteende mer och mer, särskilt när jag var på väg in i tonåren. Min mamma hade berättat att jag skulle vara försiktig med underlivet. Hon var orolig för att något skulle hända mig där, men hon sa inte varför.
Senare förstod hon att hennes mamma hade varit rädd för att hon skulle förlora oskulden, och då skulle Linas pappa bli så arg att han kunde döda henne.
I Irak visade bröderna en video som gick runt i hela världen. Den handlade om en flicka som var yezidi och blev kär i en muslimsk kille. Hennes familj och släkt var helt emot deras förhållande och planerade att döda henne. Videon visar hur familjen kastade stenar på flickan tills dess att hon gick bort. Det var många människor som bevittnade den dödliga stening av henne. När jag såg den videon insåg jag att tjejer inte hade samma rättigheter och valmöjligheter i livet som män och killar. Jag fick klart för mig att mina bröder skulle få välja vem de skulle gifta sig med, så länge som hon var muslim. Men inte jag.
När Lina kom till Sverige var hon i tidiga tonåren. Det är då man i stora delar av Mellanöstern betraktas som giftasvuxen. På den punkten hade Linas pappa inte ändrat ståndpunkt efter flytten till Sverige.
Lina: Min pappa kom till Sverige två år före oss. När min pappa åkte till Sverige så överlämnade han uppdraget att övervaka oss i familjen till min äldsta bror. Jag blev övervakad i Irak inte bara av min bror utan också av min pappas familj, som bodde i huset bredvid vårt. Under de här två åren hade vi haft flera problem av olika slag.
En gång när jag behövde klippa mitt hår gick vi till en frisör. Vi, mamma och jag, gick själva. Min pappas familj ringde direkt och berättade för min pappa att vi hade gått till frisören utan att en man eller en gammal betrodd kvinna följt med oss dit. Efter det fick vi stora problem.
Min mamma ville inte resa till ett land där hon inte kunde träffa sin familj. Men jag hade däremot hört talas om att man inte fick slå barn eller kvinnor i Sverige. Jag hade ett hopp inom mig att det kanske skulle bli bättre i Sverige än det var i Irak. Jag visste redan när vi bodde i Irak att vi inte levde som resten av planeten. I tecknade serier och filmer hade jag sett att det fanns starka kvinnliga gestalter och de behövde inte täcka hela kropparna eller lyda under männen i samhället. Jag hade hopp om att det fanns ett annat ställe där jag inte skulle bli övervakad – en plats där jag skulle få möjlighet att välja själv.
Lina har berättat att hennes föräldrar är skilda, men att de ändå kom att bo i samma lägenhet.
Lina: Mina föräldrar var skilda enligt religionen, men inte enligt det svenska juridiska systemet. Det fungerade så i hos oss att om mannen inte talar med sin hustru på sex månader räknas man och hustru som skilda. Pappa hade alltså blivit så arg på mamma att han inte talade med henne på sex månader.
Det räcker med att mannen blir arg på sin hustru och tre gånger säger att han vill skilja sig, så är han skild. Om det har gått sex månader och mannen inte har talat med sin hustru och han vill att äktenskapet ska fortsätta, måste man gå till imamen på nytt och bli omgift.
Lina: Att min mamma skulle vilja skilja sig fanns nog inte på kartan. Men det var inte förrän min pappa hade bestämt att han hade tröttnat på min mamma som mina föräldrar blev skilda. Men än så länge bara enligt religionen. I den kultur vi kommer ifrån har kvinnan ingenting att säga till om när det gäller skilsmässor.
Det är mannen som har rätt att skilja sig och kan göra det när som helst om han vill. Min pappa kunde i princip göra vad han ville. Han hade dessutom gott om pengar. Han pratade med en hel del kvinnor på nätet redan innan han åkte till Sverige. Han åkte till ett annat land och köpte till och med tjänster från prostituerade och min mamma visste det men det fanns ingenting hon kunde göra.
Lina har berättat att hon, bröderna och mamman i början höll ihop riktigt hårt; att man ofta pratade och skrattade och hade kul men när hennes äldsta bror blev lite äldre, blev han kär i pappas kusin, vilket gjorde att han mer och mer valde min pappas sida. Långsamt började han vända sig mot Lina och mamman och började styra dem allt mer och försöka kontrollera dem. Han gick och gjorde pappans ärenden.
Lina: Jag var till slut lika rädd för min bror som jag var för min pappa, vilket kändes konstigt. Vi hade varit jättenära när vi var yngre, och jag förstod mig inte på honom när han bytte sida helt plötsligt, det hände snabbt.
Lina har idag inte haft någon kontakt med sin bror på 14 år. Orsaken till detta var fler än att han var kontrollerande gentemot Lina, vilket vi kommer att ta längre fram.
Lina: Vi flyttade till Sverige efter mycket bråk och tjafs och mamma följde med. Pappa var ofta våldsam och slog mig, mamma och mina bröder.
Situationen blev alltmer ohållbar, vilket ledde till att Linas mor en dag bröt ihop när hon var på en lektion på SFI, och personalen där kontaktade socialtjänsten, som ingrep och hjälpte till så att Lina och hennes mamma kunde rymma från den förtryckande pappan och placera dem först på hotell, som de inte fick eller kunde lämna under några dagar, och därefter på en kvinnojour i en annan stad.
Pappan, som enligt Linas mamma hade varit avvisande gentemot Lina under hennes tidiga uppväxt, hade i och med att hon närmade sig puberteten blivit intresserad av henne och började intressera sig för hennes fysiska mognad.
Lina: Han slog mig om han tyckte att jag gjorde något som han ansåg vara fel, om jag till exempel inte lyssnade på mina bröder. Han pratade inte med mig så mycket över huvud taget. Men när vi kom till Sverige och jag blivit mer än tolv år började han ställa närgångna frågor som “Behöver du en bh?” eller “Vad har du för storlek på din bh?” Det kändes konstigt. Jag blev direkt rädd, för om jag fick min mens skulle han direkt börja planera att hitta en man åt mig och gifta bort mig. Han skulle genast börja betrakta mig som en vuxen kvinna om jag fick mens.
Kontrollen av Lina bestod. Hon kunde inte lämna hemmet. Hennes pappa hade frågat lärarna om hennes schema och visste när hon skulle börja och sluta varje dag. Hennes bröder eller han själv följde med henne varje dag – dit och hem.
Lina: Någon av de tre stod alltid utanför skolan när jag slutade för dagen. Jag minns att jag hade två vänner i klassen. De hade klänningar som slutade lite ovanför knäna, och jag tyckte att de var så fina. Jag ville också kunna ha på mig sådana kläder, men en gång när min pappa skulle hämta mig efter skolan såg han att jag och mina två vänner var på väg ut tillsammans. Han blev jättearg och började kalla mina kompisar för horor för att en av dem hade en kort klänning på sig, vi var bara 12 år gamla. Han ansåg att det var opassande men klänningen var precis ovanför knäna. Jag fick absolut inte träffa några kompisar efter skolan.
Lina berättade ingenting för någon om sin situation i skolan. Hon gick där i bara en eller två månader innan det var dags för skolavslutning.
Jag minns faktiskt skolavslutningen på skolan mycket väl. Det verkade vara så kul för alla andra utom för mig, för jag visste att jag inte skulle ha någon chans att vara fri från min pappa och mina bröder. Alla andra verkade så glada och hade nästan glädjetårar. De verkade vara så avslappnade efter att ha klarat av ännu ett år och längtade till sommaren, men inte jag.
Ingen i skolan hade märkt något när det gällde hennes situation. Ingen frågade henne varför hon inte var lika glad som alla andra. Ingen frågade varför hennes bröder eller pappa hämtade henne varje dag.
Lina: Det enda jag kan komma ihåg är att min pappa hade sagt till min rektor och mentor att vi var muslimer och att jag inte fick umgås med killar. Ingen lade märke till någonting, för jag är rätt så glad av mig utåt. Jag ler väldigt mycket. Så jag antar att det var ingen som märkte något. Ingen frågade om mina hemförhållanden.
Ungefär en vecka efter den skolavslutning som Lina berättat om bröt Linas mamma tystnaden på SFI, vilket förmådde socialtjänsten att ingripa. Om själva flykten har Lina berättat följande:
Lina: Jag kommer knappt ihåg något, för jag var så rädd. Jag var så rädd att jag inte vågade vända mig om under flykten och titta efter för att se om min pappa kom efter oss; rädd att han skulle kunna ta tag i håret på mamma. Mamma sa till mig: ”Titta inte bakåt, spring bara.” Och jag lyssnade. Vi sprang till bilen så fort vi kunde, där vi fick böja oss ner och inte synas genom bilrutan när den körde iväg.
Min yngre bror var inte hemma i vår lägenhet när detta hände. Han var hos min faster. Jag, min mamma, polisen och en person från socialtjänsten knackade på hos min faster för att ta med oss min yngre bror. Min faster kunde ju inte säga emot när vi stod där med polisen, och det kändes jättebra. Min bror var jätterädd, så rädd att han ville att vi skulle åka tillbaka. ”Han kommer att kunna hitta och döda oss. Vi ska inte göra det här, vi kommer att dö.” Vi försökte lugna ner honom och bestämde att istället för att vara med oss skulle han få bo hos en jourfamilj. Min mamma och jag fick bo på hotell i stan.
Att Linas yngsta bror inte fick följa med till hotellet utan placerades på jourhem berodde, tror Lina, på att han var så rädd och att socialtjänsten fruktade för att han skulle avslöja dem på något sätt eller att han skulle gå tillbaka till pappan. Pappa hade hotat och varnat familjen så många gånger ifrån att försöka lämna honom.
I efterhand kan man undra om kvinnojouren där Lina och hennes mamma hamnade vid den tiden helt och hållet förstod att de var utsatta för ett förtryck som var kulturellt betingat; att de var utsatta för hedersvåld.
Lina: Jag tror att man på kvinnojouren först uppfattade vårt fall som vilket annat fall som helst av det som idag kallas ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” – min pappa sågs alltså bara som en våldsam person i största allmänhet. Jag kommer inte ihåg att man nämnde ordet ”heder” i något sammanhang och vi hade många möten med tolk. Men nej, det kom inte fram något om heder. Det handlade bara om att min pappa var våldsam.
Kvinnojouren visste att Lina och hennes mamma blivit slagna, att Lina hade blivit inlåst i hemmet, att hon blivit eskorterad till och från skolan och inte fått träffa vänner. Men handlade det verkligen om att hennes pappa bara var en våldsam man med kort stubin, eller var det en del av ett helt system av traditionella och kulturellt betingade förtrycksmekanismer?
Lina: Jag tror det hände en hel del på den där kvinnojouren, som kanske gjorde det lite jobbigare för mig än vad det var för mamma och min bror. Jag kommer ihåg att jag fick typ många frågor om jag hade varit utsatt för sexuellt våld – om jag hade blivit våldtagen.
Jag fick någon sorts formulär med många frågor, som tolken gick igenom med mig. Jag visste då ingenting om hedersmord och hedersvåld. Jag visste inte ens om att det som jag hade varit med om var sexuellt våld. Jag visste inte att jag hade blivit våldtagen förrän de för mig började beskriva vad det var.
När jag sedan började berätta för dem vad jag hade varit med om tog de in min mamma och berättade det för henne och frågade henne om hon visste vad jag varit med om så svarade hon – alltför bestämt och tydligt nej. ”Nej, något sådant har inte hänt min dotter.” Jag tror att hennes svar kan förklaras av skamkänslor hon upplevde och en stark önskan att det aldrig hade hänt något sådant.
Hon blev helt rasande på mig för att jag hade berättat om det som hänt och min yngre bror blev också jättearg. Nej, de var inte glada. Jag hade dragit skam över familjen. Hur kunde jag prata så om min äldre bror på det sätt jag gjort? Visst, han hade slagit mig. Men att prata om att han hade gjort något sexuellt mot mig, det fick jag inte berätta. Det var en skam för familjen.
Nu handlade det alltså inte bara om en våldsam pappa. I det här sammanhanget borde man på kvinnojouren ha förstått att det inte bara handlade om en våldsam pappa.På kvinnojouren blev det därefter istället min mamma och min bror som ställdes mot mig.
Linas mamma har genomgått mycket. Vid flera tillfällen under möten inom VHEK har hon delat sina erfarenheter – allt från att hennes far under pistolhot tvingade henne att gifta sig med Linas pappa, till den fysiska misshandeln av den man som tvingats på henne. Trots det hon varit utsatt för har hon lyckats bryta sig fri. Hon har visat stor styrka och tagit med sig två barn på en farlig och dramatisk flykt från sin man. Idag talar hon svenska och har skaffat sig ett arbete. Det är ett stort och viktigt steg.
Men Lina är ung. Hur ser hon på den tid som har förflutit, och framför allt, hur ser hon på framtiden? Under större delen av sin barndom och sina tonår har hon varit utsatt för mycket våld och förtryck, men hon har också lyckats göra sig fri. Lina är i dag i full färd med sin utbildning. Hon och hennes mamma har kommit in i det svenska samhället, men lever fortfarande med skyddad identitet. Man undrar: Hur klarade Lina sin skolgång? De måste rimligen ha fått viss hjälp. Vem kunde förstå deras situation fullt ut?
Lina: Jag är en mycket nyfiken person. Jag vill hitta svar på frågor och hjälpa andra att få svar på sina. Jag ifrågasatte även de svar jag fick. Jag minns att jag som liten började ifrågasätta bland annat religionen och verkligheten runt omkring mig. Jag ville hela tiden lära mig mer, särskilt efter att vi hade kommit iväg från min pappa.
Det blev en del polisförhör kring det jag varit med om, och jag fick berätta mycket om mina upplevelser, men det blev ingen rättssak av det som hänt. Åklagaren ansåg inte att det fanns tillräckligt med bevis för att kunna fälla min pappa. I flera år fortsatte jag att ringa polisen, men min bror och min mamma var båda för trötta och klarade inte av att ställa upp och vittna och dessutom skulle äldsta brodern vittna på pappas sida.
I skolan läste jag psykologi och fick lära mig om mina egna känslor och tankar och varför jag gör som jag gör, och andra gör som de gör. Just eftersom jag var nyfiken så ville jag veta varför det var så för mig under uppväxten men ändå var det inte förrän jag var kanske 16 eller 17 år som jag fick höra talas om hedersvåld, hedersmord och hederskultur, att kunna hitta ett namn för det. Jag insåg på vilket sätt som hedersvåld var något helt annat än mäns våld mot kvinnor i generella drag. Jag försökte verkligen förstå varför sådant fanns i Irak, men inte här i Sverige. Det tog tid att få ett vettigt svar på den frågan.
Under tiden tvingades jag flytta många – ja, jättemånga gånger. Min pappa lyckades leta upp oss på olika sätt. Det hände bl.a. därför att socialtjänsten hade skickat brev till min pappa med mammas nya namn och vår nya adress. En annan gång var det CSN som bar sig klumpigt åt. Vid ett tillfälle tvingade pappa mamma att skriva på något slags gemensamt inflyttningslån för möbler till vår lägenhet. Min mamma skulle bli skyldig att betala tillbaka hälften av den summan. Det blev rättegång om saken. Hon gick faktiskt emot min pappa och vägrade att betala. ”Jag tänker inte betala för något som jag inte fått ut något av – inte en enda krona,” förklarade hon. Det resulterade faktiskt i att min pappa fick betala tillbaka hela lånet. Även om hon slapp betala tillbaka så röjde CSN hennes skydd och konsekvenserna blev stora för henne, hon fick byta namn och flytta men CSN fick inte någon påföljd för att de gjorde det stora misstaget.
Myndigheterna röjde alltså åtskilliga gånger mammans och därmed Linas identitet, vilket ledde till att de tvingades flytta runt mellan olika städer för att undkomma pappan.
Lina: Ja, jag kan räkna upp ett tiotal grundskolor, tre olika gymnasieskolor och en folkhögskola där jag varit elev, men tvingades lämna på grund av att pappa utsatte oss för förföljelse.
Hur kan man överhuvudtaget gå ut nionde klass och sedan börja gymnasiet när man tvingas flytta så ofta? Hur påverkades Linas skolgång av sådana omständigheter? Hur har detta format henne som person?
Lina: Under den tiden gick jag i sjuan och åttan gick jag i nio olika grundskolor. Mina betyg blev därefter. Jag hann inte ens göra några prov innan jag tvingades flytta. Mina resultat betraktades som ”ofärdiga”, som om jag hade påbörjat en massa kurser som jag sedan inte avslutat. Jag hade inga fullständiga resultat att ta med mig till nästa skola. Men på en skola i åttan sa alla lärarna till mig att jag verkade kunna mycket mer än vad som krävdes av en åttondeklassare, så efter en termin i åttan blev jag flyttad till nian. I nian fick jag en till termin och fick en underbar lärare som hjälpte mig enormt mycket vilket gjorde att jag lyckades avsluta årskurs 9 på en termin.
Därefter fortsatte jag att fullfölja gymnasiet. Jag kämpade med det i fem eller sex år innan jag lyckades. Jag hade som mål redan när jag bodde i Irak att jag skulle gå på universitet. Jag ville gå på universitet och jag har hela tiden varit orolig för att inte hinna göra det innan jag gifter mig och skaffar barn. Till slut lyckades jag ta mig igenom gymnasiet på en folkhögskola. Jag gick på två olika kurser som pågick under ett år vardera. Den ena var omvärldsanalys och den andra sociologi/psykologi.
Jag har sedan velat fram och tillbaka kring vad jag egentligen vill bli. En viktig sak för mig är att jag verkligen vill förstå människor. Så när jag studerade psykologi, gick jag in på neurologi och sedan biologi men nu har jag gått tillbaka till sociologi och psykologi, för när det kommer till biologi är det mycket uträkningar och laborationer, och det blir väldigt mycket uträkningar, som inte är min starkaste sida. Så nu har jag gått tillbaka till psykologi och jag planerar att söka till universitet till nästa höst. Jag har nu alla kurser jag behöver för att gå på det programmet jag vill. Jag ska lyckas även med den!
Lina har alltså lyckats ta sig från de hemskaste förhållanden man kan leva under som barn och ung människa, med ständig övervakning, omfattande begränsningar och återkommande hot mot sitt liv. Vad är det som givit henne styrka att stå emot allt detta och samtidigt staka ut en egen väg för sin framtid?
Lina: Jag tror det kommer från min mamma. Hon har varit en bra förebild och har lärt mig mycket. Och min mormor. Min mormor i Irak var och är den starkaste person jag träffat. Hon var barnmorska och hade jobbat på sjukhus i många år. Jag har varit med när kvinnor kom till henne. Jag fick hjälpa till med förlossningar när jag var liten. Det är en erfarenhet som jag är mycket glad över att jag haft.
Idag vill jag faktiskt bli polis. Efter att jag läst kognitiv neurovetenskap planerar jag att försöka jobba inom polisen med bland annat hedersvåld men det är planer för kanske 8-9 år fram i tiden. Jag var i många år arg på polisen för att de inte kunde hjälpa mig mot min pappa. Idag förstår jag att det inte var polisens fel. Det var en åklagare som hela tiden sa att bevisen var otillräckliga. Det var inte polisen – det var åklagaren som utifrån vissa ramar bedömde att det inte skulle gå att ta till domstol. Jag har hursomhelst släppt ilskan jag hade och vill kunna hjälpa andra när jag har passande universitetsutbildning.
Det finns kunskapsluckor i stora delar av det svenska rättsväsendet när det kommer till hedersförtryck. De är inte jämnt fördelade över landet. I vissa områden är polisen utbildade, i andra inte. Det händer att även socionomer saknar utbildning. Bland poliser, lärare, socialarbetare och jurister krävs det uppenbarligen en bättre utbildning om hedersförtryck. Det är dessa yrkesgrupper som har kontakt med tusentals människor som behöver stöd och hjälp för att lösa sina problem.
En ordentlig kompetenshöjning inom dessa yrkesgrupper är nödvändig om man ska komma till rätta med hedersvåldet. Om detta inte sker kommer människor med stor sannolikhet att drabbas på det sätt som drabbade Lina och alla de som inte är lika starka som Lina. Det dröjde för Linas del tills hon var 16 eller 17 år innan hon fick höra talas om att det fanns något som kallades hedersförtryck och hedersvåld.
Lina: Det som man kanske inte hör så mycket om bland utsatta människor är att vi i våra liv måste kämpa hela tiden, inte bara för oss själva, utan också för dem som kom efter oss. Vi har ett ansvar att förändra saker och ting. Det är min starka övertygelse. Jag har fått möjligheten att studera, och jag hoppas kunna bidra till en förändring.
