Varför tiger man om att flera FN:s medelemsstater i sin lagstfiftning sanktionererar våld och diskriminering AV kvinnor?
Frihetsälskande människor världen över betraktar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som en milstolpe i mänsklighetens historia. Trettio år senare enades FN även om Kvinnokonventionen, CEDAW.
Att det finns universella grundprinciper som alla stater ska leva upp till ger oss hopp om en bättre framtid för världen. Samtidigt måste man granska alla stater och undersöka hur de i praktiken lever upp till dessa principer.
Ingen stat är perfekt, men när vissa stater går på tvärs mot principerna, ibland till och med stöd sanktionerar förtryck av kvinnor i sin nationella lagstiftning, har vi ett problem som skadar hela världssamfundets anseende. Åtgärder behövs, anser vi.
Vi vill särskilt uppmärksamma problemet med det våld som riktas mot miljontals unga kvinnor världen över, mot kvinnor som saknar rätten till sina egna kroppar och rätten att själva få välja sina kärlekspartners.
Sverige skakades år 2002 av nyheten att en far hade, bokstavligen, avrättat sin dotter därför att hon hade haft vad han ansåg vara en otillåten kärleksrelation.
Dottern hette Fadime Sahindal, en känd kvinnorättsaktivist som med exceptionellt mod och under dödshot kämpade mot förtryck och våld i hederns namn. Hennes far dömdes till livstids fängelse.
En annan ung svensk kvinna, Pela Atroshi, mördades också av sin far. Men det mordet skedde vid ett besök i Irak. Fadern fick där inget fängelsestraff. Hans handlande ansågs vara ett legitimt försvar av familjens heder.
Det sistnämnda exemplet illustrerar det problem vi vill ta upp. I vissa länder är brott mot de mänskliga rättigheterna fullt lagliga. Därför anser vi att FN måste agera.
En rad exempel på liknande brott mot FN:s mänskliga rättigheter som legitimeras av nationell lagstiftning kan ges. I flera länder är det förbjudet att ha kärleksrelationer utan att vara gift.
De som bryter mot kyskhetslagen kan straffas eller avrättas. Flera länder har livshotande lagar mot homosexuell kärlek, andra accepterar eller till och med uppmuntrar barnäktenskap.
Enligt Amnesty Internationals rapporter har det till exempel hänt att en tolvårig flicka dött efter bröllopsnattens våldtäkt, utförd av en över femtio år gammal man som lagenligt hade gift sig med flickan.
Detta är ett mord och kan också ses som pedofili med lagens stöd. I flera länder kan en man som våldtagit en kvinna erbjuda offret äktenskap och därmed komma undan straff. Den våldtagna kvinnan tvingas leva med den som misshandlat henne som ett resultat av en ”överenskommelse” som hennes familj tvingas godta.
Att flera av FN:s medlemsländer i nationell lagstiftning legitimerar brott mot de mänskliga rättigheterna borde inte längre accepteras. Vi förslår att FN agerar resolut utan och utan dröjsmål.
Generalsekreteraren bör som ett första steg tillsätta en kommitté som får till uppgift att inventera förekomsten av nationella lagar som strider mot de mänskliga rättigheterna. En allvarlig varning bör sedan riktas mot de stater där detssa förbrytelser förekommer.
Om reformer uteblir bör berörda stater berövas rösträtten i generalförsamlingen. De ska endast få delta som observatörer till dag deras lagstiftning str i överensstämmelse med FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Att medlemsstater som aktivt bidrar till brott mot de mänskliga rättigheterna ska få delta i världssamfundets arbete och styrning på samma villkor som länder som efterlever principerna är absurt och därmed oacceptabelt.
Den 25 november inträffade varje år den av FN proklamerade internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Hur många visste om detta? Sannolikt ett fåtal. Jag är rädd att många fler vet om när Kanelbullens dag infaller. Samtidigt vet vi alla att det idag finns starka politiska krafter – enskilda personer, organisationer, partier och stater – som utövar ett både brutalt och avancerat våld mot kvinnor.
Flera av FN:s medlemsstater sanktionerar lagligt våld mot kvinnor. Till dessa hör bland andra Iran, Qatar, Saudiarabien mfl. Bland de organisationer får stöd från t.ex. Saudiarabien, Qatar och Turkiet finner vi IS/Daesh, Boko Haram m.fl. Här utövas ett barbari där våldet rättfärdigas utifrån en fundamentalistisk tolkning av islam. Vi kan också se hur president Erdogan i Turkiet förflyttar sig mot en fundamentalistisk position och vill tillåta barn- och tvångsäktenskap. Under denna kvinnofientliga politik döljer sig patriarkala maktambitioner och fåfänga drömmar om en återgång till en svunnen ”guldålder”. Det är unga flickor, barn och kvinnorna som får betala det högsta priset för dessa maktambitioner och ideologiska fantasier.
Men det är inte bara i Mellanöstern som man försöker vrida klockan tillbaka. I Putins Ryssland angrips och fängslas feministiska aktivister. I Brasilien drivs den folkvalda Dilma Rousseff från makten med hjälp av falska korruptionsanklagelser, och hon ersätts av en ny genomkorrumperad president med en regering som enbart består av män. I USA lyckas en första klassens mansgris erövra presidentmakten.
Men i Sverige är det väl ändå ganska hyggligt? Vi lever ju i världens mest jämlika land, sägs det. Och det stämmer. Men de bakåtsträvande krafter som vi kan se på andra håll i världen finns även här. När feminister förtalas och hånas får det ett allt större gehör –särskilt i de medier som oförtjänt benämns som ”sociala”. Och när högljudda fundamentalistiska islamiska fundamentalister försöker göra sig till talespersoner för stora muslimska invandrargrupper i Sverige, samtidigt som det beskyller sina kritiker för rasism och islamofobi, då hukar de svenska politiska partierna och flyr in i en ansvarslös kulturrelativism som bara innebär en enda sak: accepterandet av brutalt kvinnoförtryck.
Detta kommer till uttryck i en könsapartheid genom separata badtider, hedersvåld och ”balkongflickor” (påstådda självmord som döljer mord). Detta accepteras så länge våldet begränsas till förorter och invandrargrupper.
Men kampen mot våldet mot kvinnor kan inte ha några undantag! Sverige har över hundra års erfarenheter av kvinnokamp. Det vore bedrövligt om denna rörelse inte orkar stå upp för att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla alla.
Vad bör göras?
Det är ett unikt tillfälle för Sverige, som kommande år kommer att var medlem av FN:s säkerhetsråd, att ta en rad initiativ. Det är då bl.a. viktigt att verka för att den nya generalsekreteraren som ett första steg bör tillsätta en kommitté med uppgift att inventera förekomsten av nationella lagar som strider mot de mänskliga rättigheterna och mot deklarationen om kvinnan och barnets rättigheter. En allvarlig varning bör därefter riktas mot de stater där dessa brott begås.
Om reformer uteblir bör berörda stater utsättas för sanktioner – t.ex.berövas rösträtten i generalförsamlingen. De bör endast få delta som observatörer så länge deras lagstiftning inte står i överensstämmelse med FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om kvinnors och barnets rättigheter.
Att medlemsstater som i sin lagstiftning tillåter brott mot de mänskliga rättigheterna ska få delta i världssamfundets arbete och styrning på samma villkor som de stater som efterlever principerna är absurt och oacceptabelt.
Sverige med den enda feministiska regeringen i världen bör alltså i FN:s Säkerhetsråd verka för att medlemsstaterna ökar efterlevnaden när det gäller de mänskliga rättigheterna och FN:s deklaration om kvinnan och barnets rättigheter.
Sverige bör också i Säkerhetsrådet driva och utvidga kampen mot det vardagliga grova våldet mot kvinnor och barn så att denna kamp även omfattar våld i hederns namn, könsstympning och likartade former av förtryck.
Vi förväntar oss också att Sverige tar intiativ till en konferens i FN för att stoppa det det våld mot kvinnor och barn som återfinns och legaliseras i flera staters nationella lagstiftning men strider mot internationell lag.
Amineh Kakabaveh, ordf. Varken hora eller kuvad
