Devin Rexvid är forskare i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han har i flera år arbetat med hedersrelaterat våld och har själv upplevt hur det präglade samhället under hans uppväxt i Kurdistan/Iran. Hans forskning har dock inte bara varit inriktad på hur hedersförtrycket drabbar flickor utan även på den ställning pojkar och unga män har inom hederskulturen och hur den uppstår. Inledningsvis i denna intervju berättar Devin något om sig själv och sin uppväxt. Han var fyra år 1979, då den islamistiska revolution inträffade i Iran.
Eftersom du kommer från och är uppvuxen i Kurdistan/Iran skulle jag vilja att du tillen början kort försöker beskriva den politiska och sociala situationen där.
Specifikt för det kurdiska samhället i Iran under min uppväxt var den politisering som fanns mellan två politiska krafter. Det fanns ett traditionellt nationalistiskt parti och ett vänsterorienterat parti. Det var tydligt vilka frågor som engagerade grannar och familjer. Man tillhörde antingen den ena eller andra gruppen. Antingen var det ”kurdfrågan”, dvs. frågan om kurdernas självbestämmanderätt, som var huvudfrågan eller så var det andra frågor som till exempel jämställdhet, grundläggande individuella fri- och rättigheter, arbetarnas rättigheter, kvinnors rättigheter, som sattes främst.
Hedersförtrycket fanns där – det kom till uttryck i lagstiftning och motiverades utifrån hävd och tradition. Kvinnor sågs i bästa fall som ”ofullkomliga män” eller som ”en halv man”. När det kom till vittnesmål och arvsrätt hade kvinnorna inte samma rättigheter, inte heller samma rätt till skilsmässa som män. Flickor betraktades i biologisk mening som kvinnor när de fyllt nio (9) år och ansågs då vara giftasmogna och skyldiga att fullgöra religiösa plikter. Föräldrar gifte bort sina döttrar i tidig ålder. Hedersförtryck utövades av alldeles vanliga människor. Detta präglade samhället i dess helhet – ingen stod utanför.
Men vad var det som fick dig att i ditt forskningsarbete att inte inrikta ditt huvudintresse på de förtryckta flickorna utan på förtryckarna, dvs. männen/pojkarna?
Mitt intresse för forskning inom det här området uppstod då jag insåg att det mesta som skrivits om hedersförtrycket framförallt hade handlat om flickor och kvinnors villkor och utsatthet. Varken inom forskningen eller i de rättsfall som tagits upp fanns det några beskrivningar av männen eller av hur pojkar socialiseras in i hederskulturen. Den forskning som fanns om mäns heder handlade om hur pojkar blir män, vilka förväntningar som finns på dem om hur en “riktig man” ska bete sig.
Forskningen har stora brister när det gäller män, heder och maskulinitet. Det fattas beskrivningar av hur kopplingen mellan heder och maskulinitet ser ut. Min ambition har varit att förena dessa båda företeelser. Hur kan man förstå pojkars och mäns villkor i en hederskultur – inte bara när det gäller deras beteende gentemot systrar och mödrar utan också hur de själva påverkas av att upprätthålla hedersnormerna. Hur är det att leva upp till förväntningar som att man ska disciplinera, trycka ner, begränsa, misshandla och i värsta fall ta livet av en av sina kvinnliga familjemedlemmar? Det kan i vissa fall även handla om att eliminera en utomstående man som har en kärleksrelation eller sexuell relation med en närstående kvinna.
Du har säkert sett eller hört åtskilligt och tidigt blivit medveten om vad det var du egentligen hade sett och hört i din omgivning. Kan du ge något exempel på någon händelse som särskilt upprört dig och som du inte kunnat släppa?
Jag minns ganska tydligt att när jag var 13 år var det en flicka där jag bodde som hade blivit utsatt för incest av sin farbror som hade gjort henne med barn. Det var hon som fick stå till svars när det kom fram att hon blivit gravid. Flickan dränktes av sina bröder och sin far. Den här historien berättades för oss barn. Det ingick som en del i socialiseringen av små pojkar och barn i hederskulturen. Det var ingen som problematiserade frågan. Ingen ställde frågan om vem som bar skulden till att flickan blivit gravid. Hon sågs inte som något brottsoffer. Det var ju inte hon som hade gjort något fel eller begått något brott, men ingen såg hennes utsatta situation utan man såg henne som en brottsling.
Det var för övrigt jättevanligt att flickor i 13-14 årsåldern giftes bort och sedan fick ta hand om sina barn istället för att gå i skolan och studera.
Du säger ofta att ingen i det samhälle du levde i undgick hedersförtrycket. Hände liknande saker i din egen familj?
Om vi tar upp kvinnlig könsstympning, som är en kontrollmekanism och en del av upprätthållandet av hedersförtrycket, så kan jag berätta att tre av mina systrar blev könsstympade.
Vi visste inte att könsstympning utfördes i Kurdistan?
Jo, men lyckligtvis avtog just den traditionen senare och mina två yngsta systrar blev inte könsstympade.
Hur gamla är de av dina systrar som blev könsstympad idag?
Mina äldre systrar är i 40-50 årsåldern idag.
Pratade ni om detta inom familjen?
Man pratade inte så mycket om det, men man hörde mycket om det som barn. Jag såg aldrig själv några övergrepp. Jag kallar det övergrepp – inte ingrepp. Vi pojkar blev också utsatta för det motsvarande – omskärelse – men det handlar om två helt olika traditioner. Flickorna blev utsatta för könsstympning i det tysta, men kring pojkarna samlades det fler människor som bevittnade ceremonin. Vi pojkar fick godis och sedlar. Det var en initiationsrit. Från och med den dagen man blivit omskuren var man en del av den manliga gemenskapen. Könsskillnaderna blev tydligt markerade. Den kvinnliga könsstympningen skedde i det fördolda. Pojkarnas omskärelse uppmärksammades och firades.
Vi känner till många flickor som blivit könsstympade – även här i Sverige. De har skickats på så kallade uppfostringsresor. Många av dessa flickor blir även bortgifta när de är mycket unga. Hur såg allt detta ut i det sammanhang som du befann dig?
Det här är en väldigt intressant fråga där vi behöver ha mer kunskap. Jag ser könsstympning som en av flera kontrollmekanismer för att upprätthålla två grundläggande ideal i hederskulturen, det vill säga oskuldsidealet som gäller ogifta flickor, och kyskhetsidealet som omfattar gifta kvinnor. Men även äktenskapstraditioner som kusinäktenskap, tvångsäktenskap, invaderande föräldraskap där föräldrarna definierar och bestämmer vad som är bäst för barnen, framförallt när det gäller döttrarna, har samma kontrollerande syfte. Det är alltså frågan om en form av paternalism. Det handlar även om könssegregation, både fysiskt och socialt.
Fysiskt i den meningen att flickor och pojkar är åtskilda i hemmet och i skolan. Den sociala segregationen rör frågor om hur man ska bete sig i offentligheten – i klassrummet eller på arbetsplatsen. I vissa delar av världen är dessa kontrollmekanismer mer framträdande. Vi vet bl.a. att i 28 afrikanska länder är könsstympning mycket vanligt. Samtidigt vet vi mycket lite om hur det är med förekomsten av de andra kontrollmekanismerna i dessa länder. I andra delar av världen ser vi att man tillgriper andra kontrollmekanismer. I Mellanöstern använder man bland kurderna den mildare varianten av könsstympning (i World Health Organization:s terminologi typ 1 och typ 2) där man skadar/bränner/prickar delar av klitoris och skär bort delar av de yttre blygdläpparna. Man gör det för att minska sexlusten hos flickan. Det är en sorts säkerhetsåtgärd för att skydda flickans oskuld.
Men man nöjer sig inte med det utan tillgriper ytterligare en kontrollmekanism t.ex. barnäktenskap. Utöver könsstympningen ser man till att gifta bort flickor innan de hinner förälska sig i ”fel” person och därigenom vanhedra familjen. Handlar det om en invaderande föräldraskap i exempelvis Sverige, tar mamman och pappan kontrollen och hindrar barnen på olika sätt från att leva sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar.
Det finns även olika form av social könssegregationen, där flickor inte får sitta vid samma matbord som en man eller överallt ledsagas i offentligheten av exempelvis en äldre bror. Om han inte kan följa med så kan man även skicka med en lillebror. En femårig pojke kan alltså ledsaga sin mamma eller sina äldre systrar om de ska ut på stan.
Du sa att det blivit mindre vanligt med könsstympning i den del av Kurdistan där du kommer ifrån. Var könsstympning något som diskuterades?
Vi saknar kunskap om varför det blev så och jag kan bara spekulera. Om det var ökad medvetenhet om dess komplikationer som bidrog till att könsstympningen minskade, vet jag inte? Jag har pratat med familj och släkt och frågat om man har utsatt sina döttrar för könsstympning och de säger att de inte längre utför könsstympning. Själv kan jag inte påstå att ingen gör det, men mitt intryck är att trenden att könsstympa flickor är på nedgång. Det behöver göra fler studier av detta i den här delen av världen. Fokus i de studier som gjorts hittills har främst varit inriktade på hedersmord, eftersom vi på senare år har sett ganska många sådana som blivit uppmärksammade både i och utanför Iran.
Som en följd av dessa och en del andra erfarenheter blev du tvungen att lämna Iran. Du blev politisk flykting och hamnade i Sverige. Kan du berätta lite mer om det? Hur påverkades du av de hedersmord som inträffade i Sverige?
Jag tror det var mordet på Fadime som lämnade de djupaste spåren hos mig. Det skilde sig ganska mycket från morden på Sara och Pela. Dessa båda flickor ville leva sina egna liv – inte pappas liv, inte det liv släkten stakat ut. De värderade vissa saker som självständighet och kärlek högt. Allt detta var enkelt att sympatisera med.
Men med mordet på Fadime var det annorlunda. Hon var inte bara ett offer för hedersrelaterat förtryck och våld. Hon var också en aktivist som på den tiden rörde om i kvinnorörelsen i Sverige. Hon kämpade på ett annat sätt än kvinnorörelsen i Sverige. Här har kvinnor drivit frågan om att bli betraktade och behandlade som fullvärdiga medborgare och fullvärdiga människor och haft stora framgångar i den kampen. Kvinnorörelsen i Sverige brottades med andra frågor som lika lön för lika arbete, sex timmars arbetsdag, hur man ska dela på ansvaret i hemmet, osv.
Den kvinnorörelse, som finns bland invandrarkvinnor och som kämpar mot hederskulturen har helt andra frågor på sin dagordning – existentiella frågor. Den kräver att kvinnor ska behandlas som människor, fullvärdiga människor! Inom hederskulturen får en kvinna inte ens välja sin partner. Och tala om jämställdheten i hemmet – otänkbart! Det är alltså en helt annan rörelse som Fadime var en del av. Hon var inte ensam om detta men gjorde en enorm insats för att synliggöra denna nya kvinnorörelsen i Sverige. Hon gav den en röst och ett ansikte. Men hon fick betala ett väldigt högt pris för det. Den rörelsen har behandlats styvfaderligt (inte styvmoderligt) av den äldre och större kvinnorörelsen i samhället, som lidit av främlingsfientlighet, vilket är väldigt synd.
I Sverige och andra delar av västvärlden viker sig delar av den feministiska rörelsen och antirasistiska rörelsen för reaktionära krafter när det gäller hedersförtrycket av kvinnor, eftersom man så gärna vill distansera sig från reaktionära främlingsfientliga krafter i det land man lever i. Men samtidigt bortser antirasisterna från att dessa främlingsfientliga krafter är mycket destruktiva och och gör sitt bästa för att bekämpa kvinnofrigörelse och jämställdhet.
Dessa reaktionära populistiska krafter motverkar en demokratisk utveckling av samhället, ett samhälle där alla är lika mycket värda och ett samhälle som värnar om rättssäkerhet, om allas likhet inför lagen m.m.
De religiösa och högerpopulistiska krafterna har rört till den politiska ekvationen. Inom vänstern identifierar man sig så starkt med antirasismen att man hamnar i famnen på reaktionära krafter när det handlar om kvinnors rättigheter. Inom högern försöker man distansera sig från dessa reaktionära högerpopulistiska krafter samtidigt som man är beredd att helt plötsligt dela vissa ståndpunkter med de populistiska högerpartierna.
Och priset för detta har kvinnor och barn betalat i tusentals år och ska alltså fortsätta att betala!
Ja, så är det definitivt! De reaktionära religiösa krafterna, framförallt flera islamistiska strömningar, men även andra, är inte intresserade av dem som faller offer för hedersrelaterat förtryck. De vill rentvå förövarna. De högerpopulistiska krafterna är inte heller intresserade av offren. De är måna om att demonisera förövarna. Till sist är det hedersförtryckets offer som kommer i kläm. Egentligen är det en ganska enkel ekvation. Ingen av dessa strömningar är intresserad av offren. Den ena vill demonisera förövarna och de andra vill rentvå förövarna. Det kan kännas som en förenkling, men så ser jag på saken.
Den antirasistiska kampen under det tidiga 1900-talet var i flera avseenden framgångsrik, men under senare årtionden verkar den var på tillbakagång. Partier som SD har vuxit snabbt på bara några mandatperioder i riksdagen.
Men tillbaka till din forskning och ditt arbete, vad är det som gör att man, trots alla satsningar och nya lagar, misslyckas med att utrota det hedersrelaterade förtrycket? Hedersförtrycket i olika former breder ut sig i skolor och i religiösa samfund – till och med i förskolan. Varför blir det inte som politiker lovar när de säger att detta inte ska få förekomma.
Den iakttagelsen är helt korrekt. Vad vi ser är två parallella utvecklingstendenser – två processer som pågår samtidigt. Om vi går tillbaka till mordet på de unga flickorna med invandrarbakgrund Sara, Pela och Fadime präglades diskussionerna därefter av en väldigt stor förvirring. Vad är det här för någonting! Vad är hedersmord? I samband med mordet på Sara tog polisen inte ens in Saras pappa till förhör. Inte heller Saras farbröder, trots att det fanns uppgifter om att man hade bildat något slags familjerådslag inför mordet. Utfallet blev att Saras bror och kusin – båda minderåriga – fick i uppgift att ta livet av Sara. Det var först efter att journalisten Jesus Alcala i en artikel i DN uppmärksammat mordet på Sara som polisen kallade pappan och en av farbröderna till förhör.
Efter mordet på Fadime blev skiljelinjerna tydligare. Kvinnor med utländsk bakgrund som Fadime höll på att skapa en rörelse som handlade om deras specifika frågor. Fadime gav den här nya kvinnorörelsen i Sverige ett ansikte. Andra kvinnor kunde känna igen sig i flickornas öde och berättelse. Men så fanns det förnekare, som menade att det här med hedersmord inte var någonting viktigt. Det hade ingenting med tradition, kultur eller religion att göra utan var bara ett uttryck för universellt patriarkalt förtryck.
Det motståndet finns än idag. Men efter en tid kom man i stat och myndigheter till en vändpunkt. År 2002 antogs en resolution i FN, som byggde på mycket forskning om hedersmord och äktenskapstraditioner. Resolutionen var författad av kvinnor från Pakistan. Bakom resolutionen stod bl.a. kvinnor som Asma Jahangir, advokat från Pakistan. I rapporten fanns en hel del statistik som angav antalet hedersmord, om hur barn gifts bort, hur kvinnor tvingades in i äktenskap och man skrev om könsstympning. Detta hade stor betydelse för den svenska regeringens förhållningssätt till hedersfrågan. Det har varit en successiv process.
Förnekandet och nedtystandet av hedersfrågan, grundat i föreställningar om att allt tal om hedersförtryck var en form av rasistisk propaganda riktad mot olika etniska grupper, övergick stegvis till att man började erkänna problematiken. Denna förändring har dock inte fått genomslag över hela linjen inom partier och myndigheter.
Att politiska partier inte riktigt har kläm på hedersvåldets utryck och följder, det vet vi men hur kommer detta till uttryck i myndigheternas verksamhet?
Samtidigt som man satsar medel och resurser på att motverka hedersrelaterat förtryck och våld genom kompetenshöjande insatser, utbildning av olika yrkesgrupper som möter de utsatta, kampanjer för att stödja de utsatta och kampanjer riktade mot allmänheten för att höja allmänhetens kompetens och kunskapsnivå, anslår man pengar till verksamheter som verkar för hedersförtryckets bevarande – grupper som aktivt arbetar för att stödja och främja hederskulturen. De upprätthåller och legitimerar därmed det hedersrelaterade förtrycket och våldet. Det handlar om att man ger bidrag till föreningar och församlingar som är bärare av hedersnormer. Det är inte sällan som etniska föreningar och religiösa föreningar reproducerar dessa normer.
Statsmakten bedriver alltså ett dubbelspel?
Det har blivit bättre relativt sett om man jämför med hur det såg ut för 10-15 år sedan. Men staten bedriver fortfarande detta spel genom att å den ena sidan finansiera krafter som upprätthåller hederskulturen samtidigt som man å den andra har gjort betydande insatser för att stötta de utsatta. Det är ett problem. De insatser som görs måste bli mer genomtänkta och ha en mer konsekvent målinriktning.
Idag – inte minst sedan januariöverenskommelsen – har det gått någon slags politisk inflation i hedersfrågorna. Politiska partier tävlar nästan om vem som satsar mest på hedersfrågorna. Utgångspunkten borde vara vem som satsar bäst, inte om vem som satsar mest.
Vi behöver utvärdering och mer samordning av de insatser som görs. Vad har vi gjort så här långt i Sverige mot hedersrelaterat våld och förtryck? Vad har varit framgångsrikt? Hur kan vi vidareutveckla det? Hur bar vi oss åt när vi misslyckades och vilka lärdomar kan vi dra av det?
Vi har gjort för svaga förebyggande insatser. Tidigt på förskolestadiet har man möjlighet att fostra barn och påverka föräldrar. Hur blir personalen mer uppmärksam på hederskulturen? Kan man synkronisera olika myndigheters insatser så att de inte motverkar varandra? Det vi saknar idag är satsningar på samordning av insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. En sådan samordning borde utgöra en del av det förebyggande arbetet.
Jag tycker att man också ska ställa krav på föreningar och organisationer som får stöd av samhället genom skattemedel. Vilka kriterier ska vara uppfyllda? De ska inte bara skriva i sina anslagsansökningar att de arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och barns rättigheter. Det är väldigt lätt att skriva ner lite snygga formuleringar på ett papper. Det krävs att dessa församlingar och föreningar också aktivt och konkret redovisar hur de motverkar hedersrelaterat våld och förtryck. Sådana krav och insatser är mycket viktiga. Det har gjorts mycket i Sverige sedan början av 2000-talet, både när det gäller konkret arbete i form av stöd och skydd till utsatta. Men det har även stiftats lagar som har en stark symbolisk betydelse.
Men trots dessa viktiga åtgärder tvingas fortfarande flickor i religiösa skolor att bära slöja. Vi har intervjuat svenska flickor med bakgrund i kristna religiösa skolor. De med islamisk bakgrund känner igen sig i allt när det gäller den hårda kärnan av frihetsinskränkningar. En medicin borde vara information och utbildning. Vad händer på universiteten och högskolorna? De saknar till exempel utbildningar för socionomer, lärare, och jurister när det gäller hedersförtryck. Det återstår åtskilligt att göra på det området. I VHEK har vi blivit kontaktade av förskollärare som berättat att föräldrarna krävt att de ska ta bilder på barnen så att de kan kontrollera att flickorna bär slöja. Personalen hamnar i en konfliktfylld situation. Hur ska de ställa sig till dessa krav från föräldrarna?
Vilsenheten tror jag har att göra med en del genomgripande världshändelser som vi upplevt under senare årtionden. I samband med Sovjets kollaps så omformades flera politiska, kulturella, sociala ekonomiska ekvationer. Människor som fram till dagen före murens fall identifierade sig som radikala, socialistiska människor med “klassglasögon” ville fortsätta att vara radikala aktörer. Men arbetarklassen framstod inte längre som motorn i den sociala utvecklingen. Man började då leta efter andra exploaterade grupper. Då blev det minoriteter av olika slag, etniska, sexuella minoriteter, gayrörelsen m.fl. i vars kamp man började engagera sig.
Det uppstod en trend inom akademisk forskning och utbildning, som riktade sitt fokus på språket istället för på de materiella förhållandena. Allt började handla om “diskurser”. Akademin har haft en ganska destruktiv roll och tystat ner vissa frågor, t.ex. problematiseringen av förtryckande kulturella och religiösa sedvänjor. Universiteten fungerar som uppfostrare av en eller två generationer av funktionärer i samhället – av journalister, poliser, socionomer, jurister och lärare. Oavsett om de är höger- eller vänsterorienterade så påverkas de av framförallt de postmoderna teorierna som relativiserar praktiskt taget allt bl.a. företeelser som hedersrelaterat våld och förtryck. Medan en del aktörer som t.ex. politiker och journalister samt praktiker nu har vaknat till har strukturerna inom den akademiska utbildningen varit betydligt segare. Där ser vi inte något liknande uppvaknande. De postmoderna relativiserande teorierna är fortfarande relativt starka i Sverige. Det leder till strukturproblem i form av verksamheter som inte grundar sig några kunskaper om hedersrelaterat våld.
Jo, men det är vad som hänt ute i vida världen och på universitet och högskolor, men vilken inverkan har det på samhället i övrigt. Vad betyder den här utvecklingen för oss i vårt vardagliga liv?
Vi har många inom välfärdssektorn såsom skolpersonal, socialarbetare, jurister m.fl. som i sin vardag träffar människor som utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld. De har ofta inte med sig några kunskaper om hedersrelaterat våld från sina grundutbildningar. Men det är likafullt de som ska möta de utsatta människorna och ge dem stöd och hjälp. Det har inte funnits några krav på obligatorisk undervisning om detta. En sådan inleddes, vad jag vet, först 2017. För mig är det oklart om det har gjorts någon uppföljning eller utvärdering av det direktivet som kom från dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér. Det behövs obligatorisk undervisning på grundnivå om hedersrelaterat våld på yrkesutbildningarna. Vi måste införa grundläggande utbildningar om våld i nära relationer och om hedersrelaterat förtryck och våld. Gör man inget åt detta på allvar blir konsekvensen att en stor grupp socionomer lämnar universitet och högskolor utan att ha något med sig i sin grundutbildning om hedersförtryck och hedersvåld.
Det krävs en hel del av fingertoppskänsla när man arbetar med den här typen av frågor. Man kan ha haft några föreläsningar på sin grundutbildning, vilket dock är ganska sällsynt. Man kan även ha gått på fortbildningar som arbetsgivaren har ordnat eller lyssnat på föreläsningar från frivilligorganisationer. Detta är nödvändigt men inte tillräckligt. Man behöver kunna mycket mer om hedersförtryck, eftersom det är något som avsevärt skiljer sig från andra typer av våld. Jag menar inte att förminska eller bagatellisera andra typer av våld, men det som vi kallar för hedersrelaterat våld och förtryck skiljer sig i så många avseenden från andra typer av våld som vi ser i Sverige att vi måste särskilt uppmärksamma det.
Sverige är ju ett av världens mest moderna länder. Men så har det inte varit i alla tider. Vi har haft ett Fattigsverige. Har det längre tillbaka i tiden i det i den svenska eller nordiska historien funnits något som liknat hedersvåld och hedersmord?
Efter mordet på Fadime var det en grupp medeltidshistoriker som tog sig an uppgiften att titta på hur det har varit i Norden när det gäller könsrelationer och våld. Har vi haft hedersmord i Norden? De trodde att de skulle hitta bevis eller tecken på att det har förekommit något liknande, men till sin förvåning kunde de konstatera att det inte har förekommit hedersmord i Norden under den perioden de studerade – dvs. 1600-talet till slutet av 1800-talet.
Föreställningar om heder, föreställningar om skam och vanheder har funnits och visst har det mördats. Ett exempel är hur utomäktenskapliga barn och deras mödrar blivit behandlade. Det har varit framförallt kyrkan och staten som har straffat dessa kvinnor. Man har krävt att barnet ska lämnas till en institution. I sällsynta fall har kvinnan gjort sig av med barnet, men då har hon inte blivit hyllad av samhället som en hjältinna. Detta skiljer sig från hederskulturen. Inom den blir man hyllad som en hjälte om man tar livet av sitt barn. Den norska professorn i socialantropologi Unni Wikan skrev efter mordet på Fadime i sin bok ”En fråga om heder” att det handlar om ett system som ger legitimitet åt barnamord och som betraktar en barnamördare som hjälte. Ett system, som ger föräldrarna rätten att ta livet av sitt barn, lämnar barnet utan skydd.
Hederskulturen är ett system med mycket specifika särdrag. Det lämnar barnet utan skydd där det ska känna sig som tryggast, dvs. i hemmet. Det är hos föräldrarna som barnet ska finna sin fasta punkt. Men när föräldrarna blir en fara och till och med något livshotande då blir man utan skydd. Man blir värnlös.
Historiker har alltså visat att hedersmord inte förekommit i Norden under tidigmodern tid (1600-1800), i den meningen att man ger “legitimitet åt barnamord och betraktar en barnamördare som hjälte”. Det ingår inte i den svenska kulturen och traditionen. Men när det till de nordiska länderna kommer stora grupper av människor som är bärare av en hederskultur uppstår det meningsskiljaktigheter och kulturkrockar – vilken är den första åtgärd vi borde vidta om vi vill se en framtid där hederskulturen är förpassad till historiens skräpkammare?
Som avslutning vill jag berätta att jag tillsammans med andra forskningskollegor har ett forskningsprojekt som handlar om ”moderskap i en hederskontext”. Vi har intervjuat mödrar med rötter i hederskulturen, men även förskolepedagoger. Det som framträder tydligast när det gäller konflikter är att förskolepedagoger möter vårdnadshavare som ställer krav på könssegregation i förskolan. Könssegregationen är första steget på trappan till hedersrelaterat våld och förtryck. Döttrar ska inte få vara på en avdelning där det finns en man. Manlig personal får inte byta blöja på flickor eller får inte följa med vid toalettbesök. Om en flicka blir ledsen, slår sig eller ramlar så får hon inte bli tröstad av manlig personal. En flicka får inte vara själv i ett rum tillsammans med pojkar. Att familjens son skulle få följa med till badhuset är helt okej, men inte dottern. Hon får gå till en annan avdelning med bara flickor, medan resten av flickorna i hennes grupp följer med till badhuset. Den typen av könssegregation grundlägger och befäster tidigt vad som ska vara norm – redan på förskolestadiet.
Det är just i dessa sammanhang vi kan bedriva effektivt och långsiktigt förebyggande arbete. Det är där barn formas. Medan familjen står för hedersnormerna så står förskolan för normer som handlar om människors lika värde. Men förskolepersonal och lärare får inte mycket stöd i den befintliga skollagen och läroplanen eller i det organisatoriska regelverket och riktlinjerna mot hedersrelaterat våld ska bedrivas.
Många känner sig väldigt ensamma och utsatta som pedagoger. Den lagstiftning, de regelverk, och rekommendationer, den utbildning och forskning som finns framtagen är för ett annat Sverige med andra problem och andra målgrupper. Förskolepedagogerna är en målgrupp som inte fått så mycket stöd och vägledning i hur man ska handskas med de hedersrelaterade krav som kommer från vårdnadshavare. Könssegregation är ett problem. Det är den enda kontrollmekanismen som vi inte har rättsligt reglerad. Den borde uppmärksammas mycket mer. Könssegregationen uppfattas som en väldigt känslig och kontroversiell fråga svår att ta sig an. Samtidigt sviker vi barnen. En flicka som från förskoleåldern blir utsatt för könssegregation och påtvingad slöja blir väldigt ensam i vuxenvärlden och samhället. Det handlar inte bara om själva klädseln. Ett sådant tvång är ofta förbundet med många andra begränsningar. Att inte kunna bada – det är en aktivitet som är rolig och som stärker gemenskapen mellan barnen. Det påverkar pojkars och fickors förhållningssätt till varandra. Men idag handlar det om att flickorna inte får dansa, inte sjunga och inte visa sitt hår. Budskapet till flickorna är att män är farliga för dem. Det är ”någonting” med flickorna och deras kroppar. Genom sexualiseringen av flickornas kroppar – även om de inte kan artikulera vad det är – så förstår de att det är något med dem som är laddat med deras kroppar. De förstår att det är någonting specifikt med deras kön.
Någonting som borde finnas i läroplanen är att lära pojkar och flickor att de är lika mycket värda, lära dem kringgå alla stereotyper och könsroller. Det här området måste absolut uppmärksammas mer. Motståndet är stort och okunnigheten är enorm. Hela diskussionen om könssegregationen och slöjan är känslomässigt präglad och där har media spelat en mycket destruktiv roll. Journalister – dock inte alla – skriver om att slöjan är någonting frivilligt. Men det finns forskning om kvinnor med muslimsk bakgrund och deras åsikter om slöjan, både nationellt och internationellt, som vi borde lyssna på. Det handlar inte bara om enskildas upplevelser utan vi måste närma oss detta som ett socialt problem knutet till andra samhällsproblem – det handlar faktiskt om samhället i stort. Det är ett område som är värt all uppmärksamhet.
