Hedersvåldet och dess kulturella ursprung  

Han har också varit representant för nätverket ”Män mot hedersförtryck” och arbetat med ett stort skyddat boende för hedersutsatta flickor. Han har skrivit remissyttranden till ett par statliga utredningar gällande barn-, tvångs- och fullmaktsäktenskap samt ordnat en departementsserie  om Sveriges tillträde till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet samt vissa frågor om kontaktförbud avseende gemensam bostad. Ds 2012:52) Här samtalar han med Amineh Kakabaveh för Hederspodden och Förortsfeministen.

Du och jag känner varandra väl sedan länge, men jag skulle vilja att du presenterar dig för Förortsfeministens/Hederspoddens/Förortfseministens läsare.

Ja, mitt namn är Rasool Alwa och jag har varit engagerad i frågor rörande hedersförtrycket sedan mitten av 1990-talet. Jag kom till Sverige som asylsökande 1984. Jag började läsa statskunskap och sociologi vid Göteborgs universitet och skrev mina C- och D-uppsatser i de här ämnena. De handlade om islams syn på sexualitet, kvinnans status och roll inom islam, men också om hedersrelaterat våld och förtryck, inte minst om barn- och tvångsäktenskap. Jag har varit med och startat några nätverk och organisationer, som syftat till att just motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Jag har skrivit både uppsatser och en del rapporter och debattartiklar i ämnet. 

Utöver detta har jag jobbat i knappt tre år på ett skyddat boende, där de flickor som flyr från sina familjer på grund av att de är utsatta för hedersförtryck och försöker skapa sig ett anständigt liv. Jag har alltså utfört praktiskt socialt arbete med de utsatta flickorna, men också med deras familjer. Vår verksamhet gick då och där ut på att försöka återförena de här flickorna med familjerna. Mina kontakter med kommuner i landet, med skolpersonal och andra myndigheter har varit ganska omfattande. Många gånger har jag anlitats som föreläsare av dem.

Du har skaffat dig en bred akademisk utbildning på de områden där du är praktiskt verksam i kampen för kvinnor rättigheter. Så ser i korthet ditt liv ut i Sverige, men innan du kom hit var ditt liv säkert annorlunda om man jämför med hur du lever i Sverige.

Skulle du vilja berätta hur det var när du växte upp i Kurdistan? Varför blev du så engagerad i frågor rörande kvinnornas situation? Det är ju miljontals människor som är utsatta, men inte så många som är aktiva och engagerade i sådana frågor, särskilt inte män. Hur kom det sig att du blev det?

Den frågan har jag fått flera gånger tidigare, eftersom det inte är så särskilt vanligt att män intresserar sig för kvinnors situation i landet jag kommer ifrån. Jag växte upp på landsbygden, någonstans utanför den stad som är huvudstad i Kurdistan/Irak, som i det officiella Irak heter Erbil , men bland kurderna kallas för Hawler.

Hederskulturen var där egentligen den enda samhällsordning som fanns och som vi levde med.Hederstänkandet, hederskulturen och hedersnormerna som var styrande och reglerade  relationerna i lokalsamhället. Något annat fanns inget annat. 

Min pappa hade två fruar – samtidigt måste jag tillägga – och det var faktiskt en del av anledningen till att jag engagerade mig för kvinnoförtrycket i hederskulturen. Jag såg hur det fungerade hemma hos oss, men också hos grannarna. När jag blev lite äldre och kommit tonåren började jag läsa lite litteratur om kurder och om Mellanöstern, om islam m.m. Det var ju mest europeiska och ryska författare som utmålade kurder och kurdiska kvinnors situation på ett mycket positivare och ljusare sätt än vad jag såg i verkligheten.

Det som skrevs och det som sades också av politiker och intellektuella, stämde inte överens med mina egna erfarenheter av det område där jag växte upp. Det gjorde att jag kände mig tvungen att på något sätt engagera mig i kvinnornas situation i mitt hemland.. I slutet av 1990 talet och början på 2000 talet engagerade mig i den svenska hedersdebatten, framförallt efter hedersmorden på Pela och Fadime. 

Jag var utöver detta varit medlem i en delegation med uppdrag av en statlig myndighet, att resa till Mellanöstern och undersöka förekomsten och omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i olika länder, och vad myndigheterna där gjorde åt det här problemet.i

Det är jätteintressant att höra dig berätta om ditt arbete. Jag har ett par frågor. Den första knyter an till det liv du har levt i en hederskultur. De flesta som vi samtalat med och intervjuat har varit flickor och unga kvinnor. Men hur upplevde du som man hederskulturen? Vilka erfarenheter utgår du ifrån när du talar om hederskulturen? Du sade att du levde i den och menade att det saknades alternativ. Man kunde inte undkomma hederskulturen. Den andra frågan jag vill ställa är: Vad är det du har studerat och vad du kommit fram till i de här rapporterna som du har skrivit.

Förutom de uppsatser och rapporter har jag skrivit, håller jag på med en doktorsavhandling på Institutionen för socialt arbete. Det är där som jag tycker att jag har fått mycket kunskap baserad på intervjuer, som jag gjort både med ett 20-tal socialarbetare och ett 15-tal flickor som varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck och som lämnat sina familjer. Familjerna ville ha kontroll över flickorna och deras liv, deras sexualitet, deras framtid, utbildning och mycket annat. 

Jag brukar dela upp hedersnormerna i två delar – hårda och mjuka. De hårda är till exempel att man inte får ha kärleksrelationer. Man får inte heller umgås med med pojkar eller med det motsatta könet. Det är detta som utgör kärnan i av de hårda normerna och de som leder till de allvarligaste skadorna. Bryter en flicka mot dessa normer så drar hon skam över sin familj. Alltså allvarlig skam över sin familj. Jag måste också även påpeka att om en flicka har en kärleksrelation, vilket är förbjudet enligt hederskulturen, då drar hon tillsammans med pojkvännen skam över sin familj.

Hederskulturens män och kvinnor

Och vad händer då? Vad följer av detta skambeläggande?

Ansvaret för vad som hänt läggs då på flickans pappa, bröder eller någon annan i familjen. Enligt hedersnormerna har den eller de, vars heder kränkts av flickan, “rätt” och ”skyldighet” att bestraffa både flickan och pojkvännen. Det behöver dock inte alltid vara med döden.

Det är alltså i normalfallet inte bara flickorna som utsätts för våld eller förtryck och begränsningar. Även pojkarna drabbas. Pojkar dödas också i hederns namn. Vi har till exempel flera välkända rättsfall här i Sverige – mordet på Abbas Rezai är ett i mängden. Pojken dödades av flickans mamma, pappa och bror. Det är viktigt att påpeka att Abbas dödades av hela flickans familj. Hedersrelaterat våld och förtryck skiljer sig, menar jag, markant från det som brukar kallas ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”, som egentligen handlar om män som misshandlar eller dödar en kvinna som mannen har eller har haft en sexuell relation med. Det är en stor skillnad. Sedan finns det naturligtvis många andra skillnader. Hedersnormerna föreskriver att könssegregation ska råda. Ingen kärleksrelation och inte heller några sexuella handlingar vare sig före eller utanför äktenskapet ska förkomma ostraffad. De är straffbelagda och de är förbjudna.

Hur reagerade du när du levde i Kurdistan på att din pappa hade två fruar? Var månggifte också en del av den här hederskulturen? Och hur upplevde du situationen när det gällde förhållande till dina syskon? Eller till din mamma? Hur ser sådana äktenskap ut där mannen lever med två kvinnor?

I området där jag växte upp var flickorna knappast medvetna om hedersnormer. De hade ju sedan barnsben fått lära sig vad som förväntades av dem vad de fick göra och inte göra. Flickorna blev därmed väldigt försiktiga. De gjorde bara det som ansågs ”normalt”.

De gjorde sig inte ”skyldiga” till brott mot hederskulturens regler. Risken var ju att de kunde bli bestraffade – kanske till och med mördade.

Men min pappa hade två fruar, och det var en del andra byn som också hade det. Polygyni har egentligen inte med hederskulturen att göra, som jag ser det, utan det är islam som tillåter en man att ha flera fruar samtidigt.

Hemma hos oss var det ju konkurrens mellan mina mammor. De tävlade om pappas ynnest. De försökte båda framställa sig som bäst och mest lojal mot pappa. Och min mamma var ju äldst av dem och hon hade massor av barn. Jag var det sjunde. Och så har jag en yngre bror också. Det blev väldigt mycket konflikter inom familjen på det viset. Men de där konflikterna hade, som sagt, inte med hederskultur att göra. Det var också någonting som många i omgivningen reagerade på. Ja, varför ska en man ha  eller tre fruar? Det är bara något som förpestar familjelivet.

Men det var dessa erfarenheter som gjorde att jag engagerade mig i frågan. Månggiftet stärkte kvinnoförtrycket i stort. Men som sagt, det fanns inget annat att se och uppleva i vårt område där jag växte upp än hederstänkande, hedersvåld och hedersförtryck.

Hederskulturen kan leda till konflikter och till blodshämnd. I byn som jag kommer ifrån fanns det två familjer som hade haft konflikter som hade pågått i generationer.

Kulturen, brottet, skammen och tystnaden

Vi säger ofta att männen inom hederskulturen är både offer och förövare. De är en produkt av sin miljö. De som inte ingår i hederskulturen godtar inte hedersförtrycket, eftersom de inte är en del av den. Hur man förhåller sig till hederskulturen och våldet borde, tycker man, bero på familjens status. Om familjemedlemmarna är låg- eller högutbildade, om de har hög inkomster eller är låginkomsttagare i en segregerad förort. Många blir påverkade av grannar och släktingar och andra i den sociala omgivningen. Så därför tänkte jag att det skulle vara intressant höra dina synpunkter på den saken.

Alltså, när vi talar om att både män och kvinnor är både offer och förövare på en och samma gång inom olika hederskulturer, så menar jag, liksom många med mig, att så snart vi män och pojkar blir socialt medvetna om hur problemet ser ut. får vi samtidigt veta vilka uppgifter vi har och vilken roll vi ska spela och hur problemet ska ”lösas”.

Vi ska kontrollera våra systrar och våra kvinnliga kusiner och få dem att uppträda så att de inte riskerar familjens heder. Om de ändå gör det måste vi bestraffa dem.

Det är inte någonting som vi gärna vill göra, men vi är tvungna att göra det så länge vi har omgivningens förväntningar på oss. När vi pratar om att flickor inte får ha kärleksrelationer så får ju pojkar per automatik inte ha det heller. Pojkar riskerar också sitt liv om de har en kärleksrelation. Abbas Rezai och flera andra som har dödats här i Sverige är exempel på detta. Allt detta påverkar ju våra relationer till våra systrar och våra kusiner.

Tänk dig själv att du som flicka lever i en familj och har flera bröder. Ni älskar varandra. Ni umgås med varandra, men någonstans vet du att om du tar ett ”felsteg”, gör något som strider mot hedersnormerna, så kan dina bröder faktiskt döda dig.

I den här studien som jag håller på med nu, så finns det faktiskt flera sådana exempel. Låt mig ta ett av dem. En flicka har två äldre bröder – det är ungefär ett år mellan henne och en av bröderna. Hon berättar att hon och hennes äldsta bror varit som tvillingar: ”Vi var ständigt tillsammans. Vi älskade varandra. Vi hade inga hemligheter för varandra. Många trodde att vi var tvillingar. Vi liknade varandra.” Men så hade hon en kärleksrelation med en pojke, en landsman. När detta uppdagades blev hennes äldsta brors reaktion, enligt henne, värre och starkare än pappans och den andra broderns reaktion. Från den som älskat henne mest mötte hon det starkaste hatet. De slog henne och misshandlade henne och hennes favoritbror ville döda henne. Han öppnade balkongdörren och skrek åt henne: ”Vill du hoppa själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?”

Människor i hederskulturen lever ett liv under ständig högspänning och i ovisshet från det att man är små barn tills man blir gammal och dör. Detta känner man väldigt dåligt till i västvärlden.

Forskarnas ansvar

Men somliga förnekar att förtrycket finns. De som inte ingår i hederskulturen vill av en rad olika skäl inte höra talas om den. Bland dem som är hedersutsatta finns många som också förnekar hederskulturens existens eller bagatelliserar den, därför att man inte vill bli utpekad bland dem som finns utanför hederskulturen. Man vill inte skämma ut sin familj inför andra. Hederskulturen blir därmed en tystnadskultur. Hederskulturen förtigs och tystas ner inte bara bland oss kurder utan i hela Mellanöstern, i Banglasdesh, i Indien, i vissa delar av östra Europa, och i stora delar av Afrika. Hederskulturen finns inte bara bland muslimer utan också bland judar, kristna, hinduer och yazidier m.fl. Det finns en tystnadskultur som alla inom denna kultur är en del av. Hur kan det i så fall blivit så. Man tiger för att man vet hur det ligger till och vill dölja det.

VHEK och jag menar att det är viktigt att hederskulturen och hedersförtrycket tas upp på allvar på hög akademisk nivå, på högskolor och universitet. Där finns idag väldigt få som öppet förmår prata, skriva rapporter, presentera forskningsresultat och så vidare. Därför uppskattar jag mycket ditt och Devin Rexvids engagemang och att ni ägnar er åt vetenskaplig forskning när det gäller hedersförtrycket samtidigt som ni pratar om det och talar om det med stort engagemang.

Vi har ju i VHEK ganska länge drivit att det inte duger att smita från hedersproblematiken genom att ta till kulturrelativistiska argument och i debatten slå under bältet genom att anklaga dem som kämpar mot hedersförtrycket för rasism. Beskyllningarna om att vår kamp är rasistisk är bara dåliga argument för att slippa gör något åt saken och bevara tystnadskulturen.

Det är en mycket intressant fråga. Så här är det. 2016 bestämde regeringen att Jämställdhetsmyndigheten skulle se till att kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck skulle höjas bland studenter på högskola och universitet för att de i sin tur skulle sprida och tillämpa kunskapen i ämnet. Regeringens initiativ var en följd av att alla rapporter och utredningar under åren hade visat att kunskapen bland yrkesverksamma som kommer i kontakt med hedersutsatta och deras familjer är låg och bristfällig. De intervjuer som jag har gjort för min pågående studie visar samma sak.

Regeringen menade att man inom åtta utbildningar skulle börja ta upp ämnet hedersrelaterat våld och förtryck. Utbildningen av socionomer var en av dem. Jag anser att det är den viktigaste utbildningen i sammanhanget därför att alla som går den utbildningen i praktiken ofta börjar arbeta som socialsekreterare och skolkuratorer. Det är dessa båda yrkesgrupper som i första hand kommer i kontakt med flickor och pojkar som kan vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

När jag började vid Göteborgs universitet för många år sedan hade jag varje termin tre timmars undervisning om hedersförtryck.

Efter ett par år minskade antalet undervisningstimmar till två timmar. Från 2018 skulle åtta utbildningar på högskole- och universitetsnivå skulle innefatta kunskap och undervisning om hedersrelaterat våld och förtryck. I enlighet med regeringens uppdrag försvann då mina undervisningstimmar. I stället för att utöka antalet undervisningstimmar infördes en halv temadag, som man kallar det, om ämnet. Jag, som är den enda som representerar institutionen, har runt 45 minuter att tala om ämnet. Representanter från en enhet från Göteborgs stad och en representant från Jämställdhetsmyndigheten deltar också i denna halvdag. De har lika lång tid att tala. De talar om sina verksamheter.

Själva undervisningen och kunskapen om hedersförtrycket är alltså undermålig eller obefintlig vid våra lärosäten och det i en tid när man i våra socioekonomiskt utsatta områden brottas med snabbt växande sociala problem varav flera kan sökas i hedersförtrycket.

Detta därför att de frågor som har med hederskulturen och hedersförtrycket att göra inte anses vara någon prioriterad fråga vare sig i Göteborg eller på andra lärosäten. 

Studenterna säger att den magra utbildning de fått är klart otillräcklig för att de ska klara jobbet som socialsekreterare när de möter klienter som är utsatta för hedersförtrycket. De 20-tal socialsekreterare och andra socialarbetare som har deltagit i min studie säger: ”Vi lärde oss inte något om hedersproblematiken när vi gick våra utbildningar på universitetet.” De står handfallna och är rädda och oroliga att tilldelas hedersrelaterade ärenden på sitt jobb. Och som du sa, många är rädda att betraktas som rasister om de definierar ärenden som hedersrelaterade.

Många försöker få det till att vi i och med att vi använder begrepp som hedersnormer och hederskulturer pekar ut särskilda etniska eller religiösa grupper, men det är en både felaktig och grov anklagelse. Hederskulturen ska betraktas som en paraplykultur som sträcker sig över en stor del av världen. Den överskrider nationella, religiösa och etniska grupper. Så vi pekar inte ut någon särskild grupp. Men vi ska inte vara rädda för att bli kallade rasister. Det är däremot rasistiskt om en socialsekreterare, en lärare, en skolkurator eller vem det kan vara, inte behandlar ett invandrarbarn med ursprung från Mellanöstern på samma sätt som ett svenskt barn. Det som är rasistiskt är, att inte tillvarata ett invandrarbarns fri- och rättigheter på samma sätt som till exempel ett svenskt barns rättigheter, av rädsla för att bli kallad rasist. Det som är rasistiskt är att blunda för ett barns utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck genom att inte definiera utsattheten som hedersrelaterat våld och förtryck. Det är rasistiskt att inte vidta de åtgärder som regeringen har beslutat. Vi får inte glömma två saker:

(1) De som säger att det är rasistisk att kalla vissa problem inom vissa invandrargrupper för hedersproblematik försöker dölja sina egna grumliga ideologiska föreställningar och politiska agendor.

(2) De absolut flesta som säger att det finns hedersrelaterat våld och förtryck, som vissa invandrargrupper har tagit med sig till Sverige, är själva invandrare som har sitt ursprung från samhällen där hederskulturen och hedersnormer har sina tusenåriga rötter. Det var de som aktualiserade problemet under 1990-talet, när några flickor mördades av sina familjemedlemmar; det var inte invandrarfientliga etnisk svenska grupper som gjorde det; det är inte heller invandrarfientliga etniskt svenska grupper som – misshandlar och mördar offren; det är offrens egna familjemedlemmar.

Man kan fråga sig: Hur kan regeringen och offentliga instanser låta någon så kallad expert på hedersproblematik undersöka omfattningen av företeelsen, om vederbörande förnekar existensen av hedersproblematik! Kan man mäta något som man redan från början menar inte finns? Vilken trovärdighet har en sådan expert?

Kan invandrarkvinnors erfarenheter utan värde

En del forskare får av myndigheterna ekonomiska medel för att studera hedersrelaterat våld och förtryck. En del av dessa betraktar problemet som en generationskonflikt och inget annat. En av dessa forskare säger att lösningen på den här typ en av generationskonflikter är att inte definiera hedersproblematiken som ett problem i sig. Man benämner problemet annorlunda och behandlar de utsatta annorlunda. Man förklarar att det krävs en socialpolitik som utjämnar inkomstskillnaderna mellan de grupper där hedersvåldet förekommer och andra grupper i det svenska samhället. Då försvinner hedersförtrycket av sig själv, menar man.

Andra forskare säger till exempel att regeringen gör fel när den lyssnar på kvinnor från Mellanöstern som till exempel Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad, Maria Rashid och andra som har levt i en sådan kultur och har erfarenheter av den i stället för att lyssna till etablerade “västerländska” forskare. De syftar på kvinnoaktivister som själva har fallit offer för hedersrelaterat våld och förtryck och lyckats fly från sina hemländer och kommit till Sverige. De berättar om sina erfarenheter. Men vissa forskare tillmäter inte dessa kvinnors egna erfarenheter och utsatthet något värde och säger följaktligen: Nej, vi ska inte lyssna på dem.

När man hör sådana resonemang framföras måste man fråga sig, Vem är det som är rasist här egentligen?

Jag tillhör dem som menar att hedersrelaterat våld och förtryck har kulturella förklaringar och att vi invandrare har tagit med oss hederskulturen till Sverige och andra länder i väst och praktiserar den här. Jag tycker också att hedersvåld och hedersförtrycket är något helt annat än ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”.

De som väckte opinionen en gång i tiden väckte den var framför allt kvinnorna själva. Det var också kvinnorna själva som drev frågan. Det är vi själva som sagt att det hedersrelaterade våldet var kulturellt betingat. Vari ligger rasismen i detta? Och varifrån kom dessa påståenden?

Det är klart att de senaste två decennierna har kvinnokämpar – oavsett om de varit män eller kvinnor i Sverige – gått i bräschen i kampen mot förtrycket i våra hemländer. Det är våra egna familjemedlemmar, kusiner och insiktsfulla människor i Mellanöstern, eller i länder som Indien, Pakistan, Afghanistan och flera afrikanska länder kämpat mot lagar och uråldriga sedvänjor som är av den arten att de inte tillåter andra sexuella relationer än de som ryms inom ett heterosexuellt äktenskap. Varför skall det vara rasistiskt att bekämpa ett sådant förtryck när detta även förekommer i Sverige.

Teorier som leder bort från problemets kärna

Jag brukar också säga på tal om detta att vi i Sverige talar mycket om ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”. Kring detta har utförts en omfattande forskning. Den forskningen handlar emellertid om något helt annat än hedersrelaterat förtryck.

Som sagt när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck är båda män och kvinnor offer och förövare på en och samma gång även om kvinnor drabbas oftare och effekterna för kvinnor är mycket, mycket allvarligare än vad de är för män. Men om vi förhåller oss enbart till kvinnan som offer finns ändå skillnader mellan de två formerna av våld och förtryck. Offren är visserligen i båda fallen kvinnor, men när det gäller hedersförtrycket är det främst bröder och pappor som använder våld mot en kvinnlig familjemedlem som bryter mot hedersnormer. Det är inte den äkta mannen, sambon eller före detta mannen eller före detta sambon som bestraffar kvinnan. Gärningspersonerna är alltså av olika slag. Det handlar om stora skillnader när det gäller förövarna och deras motiv. De drabbade är visserligen oftast kvinnor -främst unga kvinnor som ännu inte blivit gifta.

Det är inte, som många forskare och debattörer menar, arbetslöshet eller dålig integrationspolitik, som är upphovet till hedersvåldet. I våra hemländer har det hedersrelaterade våldet funnits så länge att vi inte ens vet när denna sedvänja började. Den har förekommit långt före Kristi födelse och islams uppkomst.

Uppdelningen av ”vi och ”dom” har inget med hedersförtrycket att göra. De som bryter mot hederskulturens regler i samhällen, där hedersvåld och hedersförtryck har uppstått och pågår. är pojkar och flickor som bor nära varandra geografiskt och tillhör samma kultur, har samma etniska tillhörighet, samma religion och talar samma språk. Det är de som blir kära i varandra och det är de som mördas för att de inte följer hederskulturens regler.

Det handlar egentligen inte, som många gjort gällande när det gäller Fadime, att hon dödades på grund av att hon blev kär i “fel pojke”; att hon var var kurd och muslim  medan pojkvännen var vare sig kurd eller muslim, osv. Det är den typen av beskrivningar av problemet som skapar rasism.

Man måste helt enkelt kunna beskriva problemet korrekt och noga och sluta gissa eller spekulera, Man måste söka hedersvåldets historiska rötter och noga undersöka hur det fungerar i dagens Sverige för att sedan i nästa fas försöka hitta lösningar.

Samhället misslyckas helt enkelt att hantera hedersvåldet, därför man sitter fast i föreställningen att man måste respektera andra folks kulturer och glömmer eller bortser från att dessa innehåller misogyna föreställningar och ett kulturarv som ger upphov till kvinnoförtryckande handlingar.

När människor kommer till det moderna, jämställda landet Sverige har de sina djupt inrotade föreställningar med sig obearbetade. Och möjligheterna att bearbeta dem har inte varit av den art som krävs för att en vettig anpassning till det svenska samhället ska kunna ske. I stället har de i flera årtionden mötts av segregation och isolering i storstädernas förorter och av ett inte så litet mått av diskriminering. Resultatet har blivit att man i förorterna bevarat och odlat inslag av föråldrade kvinnoförtryckande föreställningar som inte hör hemma i demokratin.

Hur skulle du vilja beskriva resultatet av din forskning? Hur har de påverkat läget i den akademiska världen? Vad har du kommit fram till i de här forskningsrapporten?

Jag tror personligen utifrån mina erfarenheter att kulturrelativister och en del vänsterfeminister, som utgår ifrån kön och patriarkat, som enda förklaring till alla samhälleliga problem, ligger bakom den utveckling som ägt rum på universiteten. Jag tror att de här två skolorna har kidnappat frågan om hedersrelaterat våld och förtryck. De vill inte att själva begreppet hedersrelaterat våld och förtryck ska användas överhuvudtaget. 

Vi vet hur mycket de kritiserade både regeringen men också regeringens definition eller förståelse av det här problemet. För att inte tala om deras kritik mot oss, som har en kulturell förklaring till det här problemet. De dominerar universiteten eller den akademiska världen. De vill helt enkelt inte att det här ska vara en fråga som ska uppmärksammas. Jag tror att det är det som ligger bakom den utveckling som ägt rum.

De grupper som jag nämnde tidigare utgör maktfaktorer på universiteten. De sätter stopp för både det ena och det andra om det inte går deras väg. Vi har till exempel utbildning på ett av våra universitet i landet samtidigt som de ansvariga för kursen förnekar hederskulturen, hedersvåldet och hedersförtrycket. Man redovisar kanske alla teorier, men man ser i alla fall hedersförtrycket som en generationskonflikt. Jag måste säga att det är mycket hyckleri som förekommer i den allmänna debatten om hedersrelaterat våld och förtryck och att det finns många forskare och debattörer som skor sig på ämnet på bekostnad av maktlösa och drabbade tonåringar.

Men det innebär inte som du säger att det ena skulle utesluta det andra, utan man skulle lära ut och lära sig alla teorierna. Du har talat en hel om de kulturella och historiska ursprungen till hedersförtrycket och olika feministiska riktningars syn på hedersförtrycket. Vänstern har ju alltid förklarat samhälleliga fenomen utifrån ett klassperspektiv. Klassförhållandena påverkar klassmedvetandet. Det moderna svenska klassamhället borde bryta ner och få hederskulturen att falla sönder, men det går i så fall ytterst  långsamt. Varför?

Bland de 15 flickor jag intervjuat säger några att deras pappor eller familjer är rika. Några av dem säger att de är enormt förmögna. I de flesta familjerna har åtminstone papporna genomgått en högskoleutbildning i sina hemländer. De har haft mycket bra högstatusjobb i sina hemländer. Många av dem har också likartade jobb här i Sverige.

Som sagt, det går inte att generalisera resultatet av mina studier. Några få är mycket dåligt utbildade. Jag menar att hedersförtrycket inte har med social klass, utbildningsnivån att göra. Det har inte heller med ekonomisk styrka eller status att göra. Inte heller har hedersförtrycket något med etnicitet eller religion att göra. Kulturen är något mycket större och övergripande. Som jag tidigare sagt menar jag att hederskulturen kan ses som en paraplykultur som sträcker sig över en stor del av världen. Den ingår i många nationella, religiösa och etniska grupper. Följaktligen pekar vare sig jag eller andra som anser att hedersrelaterat våld och förtryck har kulturella grunder ut någon särskild grupp.