Hur kan en statlig utredning se hedersförtrycket som en bisak

Det drabbar även unga män som tvingas underkasta sig hederskulturens normsystem även om de inte drabbas lika hårt som kvinnorna. Hedersförtrycket drabbar homo- och transsexuella. Det drabbar i barnaåren i förskolan, under ungdomsåren och när man är vuxen.

Vi i Varken hora eller kuvad (VHEK) blir dagligen kontaktade av människor som till följd av hedersförtrycket förnekas och berövas sina grundläggande fri- och rättigheter och utsätts för olika frihetsinskränkningar av sina egna föräldrar och bröder – inte sällan av hela släkten. Årligen förs hundratals barn och unga ut ur Sverige till föräldrarnas hemländer där de lämnas för att ”uppfostras” . Bara i Västerås skolor försvann 38 barn under sommarlovet och Västerås är inte den enda kommun där liknande saker hänt.

I förskolorna har det hänt att personal inte följt svenska lagstiftning att stå upp för barnens rättigheter. I Malmö, Göteborg, Stockholm, Gävle mfl kommuner har personal hjälpt föräldrar att övervaka flickor och pojkar och se till att de inte sover i samma rum, leker med varandra osListan på dessa exempel av förtryck, begränsningar och diskriminering av barn och unga flickor motiverade utifrån hedersnormer är många.

Likafullt lämnades nu höst till regeringen en utredning som avvisar förslaget om ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål om att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. I stället föreslås en omformulering av det nuvarande sjätte delmålet om mäns våld mot kvinnor, så att detta något tydligare ska inkludera även hedersrelaterat våld och förtryck. Vi VHEK har i vårt remissvar koncentrerat oss på att argumentera att det krävs ett särskilt delmål om man avser att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.

Utgångspunkter för vårt remissvar

I utredningens bakgrundsbeskrivning redogörs för regeringens uppfattning om att området hedersrelaterat våld och förtryck behöver ges en större samhällelig uppmärksamhet. VHEK:s verksamhet har alltid varit inriktad på ett synliggörande av hedersförtryckets olika uttryck. I detta arbete har vi skaffat oss erfarenheter som inte kommer till uttryck i utredningsbetänkande. Det motstånd som vi har mött i vårt opinions- och folkbildningsarbete har huvudsakligen kommit från tre håll.

För det första har det funnits röststarka grupper som öppet och direkt velat misstänkliggöra oss som talat om hedersförtryckets realitet. Det har hetat att vi skulle ha ”pekat ut svaga grupper” och därmed gått främlingsfientliga ärenden.

För det andra har det funnits grupper, som med hänvisning till teorier om ett universellt patriarkat eller övergripande könsmaktsordning, visserligen erkänt existensen av hedersrelaterat våld och förtryck, men då endast som ett bifenomen till samhällsproblemet om mäns våld mot kvinnor.

För det tredje har det funnits grupper med en övergripande främlingsfientlig politisk dagordning, som visserligen i sin retorik demagogiskt uppmärksammat hedersrelaterat våld och förtryck, men där engagemanget för de utsatta helt har saknats.

Det nu aktuella betänkandet är representativt för den ovannämnda andra grupperingen, där HRV-frågorna behandlas som en underkategori till det könsrelaterade våldet.

Utredarna reflekterar överhuvudtaget inte över att deras intagna position i själva verket varit en del av problemet och som har gjort det svårare att belysa frågor om hedersrelaterat våld och förtryck.

Den svenska debatten om hedersfrågorna tog fart i början av millenniet, i kölvattnet av de uppmärksammade hedersmorden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Debatten fördes alltså mot bakgrund av dödligt våld som drabbat två unga kvinnor. Som en följd av detta kom också komplexiteten i hedersfrågorna bort. Kort före sin död talade Fadime Sahindal i Sveriges riksdag. Hon levde då på flykt från sin familj och under hot om våld, men det hon framför allt ville uppmärksamma politikerna på handlade om en vardag som många unga flickor och kvinnor levde i:

”Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve. Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden.

Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person.”

Det Fadime Sahindal på ett så imponerande tydligt sätt beskrev handlade om de hedersnormer som helt krockar med det svenska majoritetssamhällets uppfattningar. Hedersförtrycket är rotat i dessa normer om kyskhet och kollektiv heder och kommer i uttryck i en mängd vardagliga begränsningar. Att i stället beskriva det hedersrelaterade våldet och förtrycket som ett särfall av våld mot kvinnor kommer därför att förfela analysen.

Ändå är det precis detta som utredarna gör när de avvisar förslaget om ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål och i stället väljer att behandla HRV-frågorna i en reviderad formulering av det nuvarande sjätte delmålet om våld mot kvinnor. På detta sätt missar utredarna att hedersnormernas betydelse för de jämställdhetsfrågor som tas upp i de övriga delmålen och som handlar om medborglig makt, ekonomi, utbildning, hemmet och kvinnors hälsa.

Vår övergripande kritik mot utredningsförslaget om att inte införa ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål om hedersrelaterat våld och förtryck handlar alltså om att detta skulle innebära HRV-frågornas komplexitet går förlorad.

Utredarna skriver förvisso det finns en viktig skillnad mellan hedersrelaterat våld och förtryck och våld mot närstående och våld mot kvinnor, men man drar inte konsekvenserna av dessa skillnader. I stället väljer man att omformulera det sjätte delmålet på ett sådant sätt att hedersrelaterat våld bara utgör en subkategori av ett övergripande begrepp om våld.

Utredarnas argument för att inte införa ett särskilt delmål om hedersrelaterat våld (HRV)
För att motivera sitt avvisande av ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål anför utredarna en rad argument som känns såväl tillpassade som långsökta.

Så påstås till exempel att ett nytt delmål skulle innebära ett brott mot Istanbulkonventionens åtagande om at föra en sammanhållen politik på området våld mot kvinnor och våld i hemmet. Detta är en halsbrytande slutsats. Regeringens direktiv handlar just om att tydliggöra HRV-frågorna i det jämställdhetspolitiska arbetet.

Istanbulkonventionen reglerar inte antalet delmål i konventions ländernas politiska strategidokument.

Ett annat argument som förs fram i utredningen handlar om att ett nytt delmål på sikt skulle kunna ”leda till att fler delmål om våld införs för att öka synligheten för andra våldsformer där det finns behov av ökade insatser, exempelvis prostitution och människohandel”. Utredarna ger bilden av att kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck skulle föra in jämställdhetspolitiken på ett sluttande plan där en okontrollerad politisk process i förlängningen riskerar att urholka jämställdhetspolitiken och upplösa den i en myriad av motstridiga delmål. Den risken finns helt enkelt inte.

VHEK vill se ett jämställdhetspolitiskt delmål som formuleras med inriktning mot att avskaffa de förtryckande och begränsande normer om kollektiv heder och kyskhet.

Avslutning

VHEK:s uppfattning är att det svenska samhället förlorat många viktiga år i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det är bra att vi nu har fått en lagstiftning som blivit tydligare i frågor om tvångs- och barnäktenskap, samt att hedersmotiv blivit en särskild straffskärpningsgrund i brottsbalken.

Vi har också välkomnat införandet av hedersförtryck som ett särskilt brott och möjligheten att skydda hedersutsatta barn med utreseförbud. Tyvärr konstaterar vi att nuvarande regering också har förlorat fart i arbetet. Redan i november 2021 kunde VHEK:s ordförande Amineh Kakabaveh tillsammans med dåvarande justitieministern Morgan Johansson gemensamt presentera direktiven till en utredning om att förbjuda så kallade oskuldsoperationer, oskuldskontroller och oskuldsintyg.

Detta arbete har sedan försinkats av sittande regering, och trots att utredningen presenterade sitt slutbetänkande i juli 2023 har regeringen i skrivande stund inte lagt fram någon proposition på riksdagens bord. Samma senfärdighet har vi noterat i den viktiga frågan om att strypa skattemedel till organisationer och samfund inom civilsamhället som upprätthåller hedersnormer. Mot denna bakgrund är det angeläget att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck tydliggörs i de jämställdhetspolitiska målen.

För Varken hora eller kuvad (VHEK)
Amineh Kakabaveh, Ordförande