Hur kan man som kommunpolitiker driva kampen mot hedersvåldet?

Även stadens egna rapporter visar på detta. Man har i dessa till och med noterat att det finns de som vägrat göra orosanmälningar till socialtjänsten. Man har vägrat att utbilda sig i hur man t.ex. gör orosanmälningar till socialtjänsten. Man lär sig inte om hur man skall hantera hedersförtrycket, trots att lagen ändrades på den punkten för två år sedan. Tilläggas bör att Malmö egentligen inte är något särfall när det gäller dessa problem. Det är bara det att Malmö hamnat i medias blick-fång. Det kunde ha riktat sig mot vilken annan kommun som helst.

Hur skulle du vilja beskriva situationen när det gäller hederproblematiken i Malmö, beskriva ert arbete erfarenheter ni gjort och vilka resultat ni uppnått?

Till att börja med skulle jag vilja berätta om hur vi började arbeta med hedersfrågorna i förskolan. Det hade begärts och beslutats av de tre storstadskommunerna Stockholm, Malmö, Göteborg att man skulle undersöka hur många unga i grundskola och gymnasium som levde under hedersförtryck. Det visade sig i den undersökningen att Malmö stack ut ganska mycket. Det var 20 % av de unga som angav att de levde under någon form av hedersförtryck. 6 Det handlade om allt från att du inte fick lov att gå ut efter skolan och att du måste gå direkt hem från skolan till förväntningar på vem de skulle gifta sig med och att den de gifte sig med skulle ha samma bakgrund i fråga om etnicitet och religion.

Vi anställde i Malmö en konsult som genomförde en hederskartläggning. Hon undersökte inte bara skola och gymnasium utan även förskolan. Det gjordes inte bara kvantitativ studie. Det gjordes även en kvalitativ studie med många intervjuer.

Vår konsult var inne och undersökte förhållandena i 19 förskolor. Hon intervjuade skolpersonalen och upptäckte där att den hade många problem med vårdnadshavare som förväntade sig att de skulle hålla pojkar och flickor åtskilda. Det fanns föräldrar som inte ville att deras barn skulle få ta av sig sina strumpbyxor på sommaren. Det fanns föräldrar som var otroligt upprörda när man lät pojkarna leka med dockor i förskolan m.m.

Men även bland personalen själv fanns det de som tyckte att det inte var ”normalt”att pojkar fick leka med dockor. I vår kultur gör vi så här och så här, men inte så där.Mycket stred mot den värdegrund som fanns i läroplanen för förskolan. Det fanns pojkar som inte ville lyssna på den kvinnlig skolpersonalen. Och det är ju framför allt kvinnor som jobbar i förskolorna. Pojkarna hade lärt sig att män inte lyssnar på kvinnor. När det här kom fram väckte det stor uppmärksamhet. Vi var faktiskt först i landet med att lägga fram en rapport av det här slaget. Efter hand kom det flera.Undersökningar har sedan genomförts på andra håll. De har alla givit ungefär samma resultat. Jag själv gjorde reflektionen att det inte var så konstigt att hitta samma problem i förskolan som i andra delar av vårt skolsystem.Det är knappast på det viset att hedersnormer är något som uppstår under första dagen i förskolan. Det är klart att de finns där långt tidigare inom familjen.

Samtidigt är det så att vi har till uppgift att få barnen att förstå att de faktiskt själva får lov att bestämma hur de vill gå klädda. Det gäller även att få barnens föräldrar att förstå detta, vilket kan vara ännu svårare. Efter det att förhållandena klarlagts genomförde vi en stor informationsinsats. Vi tog fram ut-bildningsmaterial för att sprida kunskap om hederskulturen och hedersförtrycket. Vår konsult var väldigt efterfrågad och var ute i många förskolor och höll föreläsningar och genomförde diskussioner och samtal.Politiskt har vi också prioriterat det här jättemycket, både i skolan och förskolan. Vi har lagt ex-tra resurser på informationsverksamhet, vi har tryckt på och förklarat hur viktigt arbetet mot hedersförtrycket är. Nu har det gått ett par år och vår konsult är inte kvar längre.Tanken var att arbetet mot hedersvåldet skulle införlivas i de olika förvaltningarna själva. Så det blev ju en kalldusch och en besvikelse när vi fick en se resultatet av Stadsrevisionens granskning av hur arbetet med hedersrelaterat våld hade fungerat.

Vi har ju talat med Hanna (Cinthio) och intervjuat henne i Hederspodden. (En intervju med Hanna finns med i detta nummer av Förortsfeministen.) Vi har pratat med henne om den här nedslående rapporten från Stadsrevisionen som du nämnde. De åtgärder som ni vidtagit i kom-munen är alltså att ni anlitat en konsult. Det är konsultens jobb att undersöka situation, eventu-ellt också att ge råd om vilka åtgärder som är lämpliga att vidta mot hedersförtrycket. För övrigt framgår det ju av Stadsrevisionens rapport hur läget är. Måste det vara – som det ofta är – en konsult som skall berätta hur läget är? Det känns som om man lägger ansvaret hos någon annan. Vad är konsultens ansvar? Den verkligt stora frågan är ju annars: Vad gör politikerna själva?

Nedslående resultat, politikernas ansvar och åtgärder

Vi smiter inte från vårt ansvar som politiker. Min uppfattning är att det är politikernas ansvar att hela tiden hålla hedersfrågorna levande. Och det tror jag att vi gör, men det är helt klart att vi har mer att lära. I och med de här rapporterna i samband med att vi gav utrymme i vår bud-get åt hedersfrågorna väckte uppmärksamhet.

Det utgick även direktiv till förvaltningarna om vad de skulle arbeta. Vi förklarade för förvaltningarna: Det här ska ni jobba med. Resultatet av ert arbete ska återrapporteras till nämnden. Vi lade till extra resurser för att man skulle kunna jobba med de här sakerna. Vi har också vidtagit en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder även om socialtjänsten har det övergripande ansvaret. Där finns Resursteam Heder, som är specialise-rade när det gäller de här frågorna. Vi har skapat boenden för hedersutsatta, som också andra kommuner i Skåne har tillgång till.

Genom de här åtgärderna tycker jag att vi visat att vi anser att hedersfrågorna är viktiga och spelar en viktig politisk roll. Men sedan är det ju så i en politi-kers liv att det hela tiden kommer nya bollar, nya frågor och problem som snabbt måste lösas. Då hamnar de frågor som kräver en mer permanent verksamhet och uthållighet lätt i skymun-dan. Det är när man hamnar där som man kan tala om ett misslyckande.

När det blir så betyder det att vi inte har varit tillräckligt tydliga med att vi vill ha uppfölj-ningar, att vi vill se att det här arbetet fortskrider. Så uppfattar jag att det har blivit. Hedersfrå-gorna har legat lite undangömda, men att de har sipprat ut lite då och då. Så är det tyvärr.

Det finns ibland en verkligt duktig kompetent person som ihärdigt jobbar med de här frågorna som får andra att jobba väldigt starkt. Då händer det saker. Men tanken är ju inte att det ska hänga på en person. Man ska egentligen inte behöva ha en konsult. Tanken är att man ska få in det här i ryggmärgen hos personalen på förskolorna, i förvaltningarna, i det dagliga po-litiska livet.

Men så ser det inte ut. Vi har ju ett långvarigt jobb kvar att göra och jag beklagar j verkligen att vi inte kommit längre än vi gjort. Jag trodde att vi hade kommit en bit på väg. Det gjorde mig besviken när jag fick veta att vi har mycket jobb kvar att göra.

Men den största besvikelsen kommer att drabba de barn som inte har samma rättigheter som andra barn; att de inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det finns ett motstånd mot att arbeta mot hedersförtrycket. Det ligger i ofta i politiska ledningarna i olika delar av samhället. Det fanns där långt innan de där storstadsundersökningarna och andra undersökningar gjordes. Hur uppfattar du situationen idag när det kommer vårt samhälles politiska ledningar?

Så här är det: Jag håller helt med dig – det har funnits ett stort motstånd. Det har funnits länge. Det var starkt framför allt innan de där kartläggningarna. Kartläggningarna innebar ett genom-brott. De visade att hederskulturen och hedersvåldet inte var något påhitt. Att man inte ville se och inte ville ta itu med hedersproblematiken tror jag i grund och botten handlade om att man var så himla rädd för att bli utpekad som rasist. Man var så himla rädd för att hedersfrågorna var så obehagliga att ta tag i. Du kan bli anklagad för att peka ut en viss grupp, driva förföljelse.

Malmö har vi en stor andel invandrad befolkning. Över hälften av våra barn i skolorna har en annan bakgrund än svensk – det handlar om allt från danskar och norrmän till människor från Irak, Iran, Somalia – från Afrika, Mellanöstern. Det är länder där det finns hederskulturer som är starka. Det innebär dock inte att alla barn från dessa länder lever i hederskulturer. Heders-kulturerna varierar för övrigt i sin styrka och tillämpning inom olika etniciteter, klaner och fa-miljer.

Politisk känslighet

Jag tror att allt detta har varit väldigt politiskt känsligt i en stad som Malmö där där de politiska partierna har kontakter och förgreningar inom olika delar av befolkningen. Vissa politiska par-tier har mer omfattande förgreningar och kontakter än andra. Man har tassat runt frågan om hederskulturen och hedersvåldet för att det har handlat om så känslig saker och man varit så orolig för att bli anklagad för rasism.

Men jag uppfattar idag att det har skett en viss förändring. Idag finns det inget parti alls – var-ken från vänster eller höger – som när vi diskuterar de här frågorna förnekar eller försöker för-ringa problemen. Tvärtom är vi väldigt eniga om att hedersfrågorna är mycket viktiga. Sen är vi inte riktigt eniga om exakt hur vi ska hantera dem. Alla har sina idéer och förslag och sina lös-ningar. Ingen förtränger dock längre problemen.

Jag talar faktiskt för samtliga partier som jag har att göra med. Och det gäller alla såväl från Vänsterpartiet som till Sverigedemokraterna. Det har inträffat en viktig förändring. Man är inte längre lika rädd för att prata om detta. Jag vet inte riktigt hur det är på nationell nivå – i parti-ledningarna – men i Malmö stad kan man nu notera en helt annan öppenhet kring de här frå-gorna än tidigare. Men jag tror att att den här öppenheten kanske fortfarande inte finns på alla nivåer, utan att man på olika håll fortfarande är en smula försiktig.

Utbildning som botemedel?

Efter över två decennier med mängder av forskningsresultat och vetenskapliga bevis, vilka klar-lagt både existensen av hedersförtryck och hur det tar sig uttryck kan man inte yttra sig klart och tydligt när det gäller hedersproblematiken utan rädsla för att bli beskylld rasism och isla-mofobi. Allt detta trots att hedersförtryck förekommer överallt i världen – långt utanför vårt lands gränser. Det är ju en internationell företeelse.

Det har sedan länge varit känt att t.ex. könsstympning förekommer i Etiopien, Somalia, Eritrea och en lång rad andra länder. Det går inte längre att låtsas som det regnar när det gäller hedersförtryckets existens. Det måste alltså bekämpas, men hur hanterar man personal som vägrar att ta itu med hedersförtrycket?

Är det inte rimligt att anta att människor som accepterar hedersförtryck inte ska få fortsätta att arbeta med barnen? Hur ska man bemöta människor som håller fast vid hederskulturen, trots de följ-der den för barnen? Hur ska man arbeta i skola och förskola?

Hos oss i Malmö håller vi nu på och tittar på den här typen av frågeställningar. Personligen tycker jag att om du inte delar den värdegrund som gäller här i Malmö så ska du inte jobba med de här sakerna här.

Men så har vi ju den tunga och krassa verkligheten när det kommer till våra förskolor. Försko-lelärare är ett bristyrke idag. Vi har alltför få förskolelärare. Inom hela skolväsendet klagar vi över att det råder så stor brist på behöriga lärare. Endast 80 procent är behöriga. Tänk då på hur det är i en del förskolor. På vissa förskolor är det bara 15 – 20 procent av personalen som är be-höriga. Utbildningsgraden hos personalen varierar kraftigt. Medan den är mycket låg på flera håll kan det dock förekomma förskolor med hundraprocentig behörighet bland de anställda.

Jag säger inte att det inte förekommer hedersförtryck bland förskollärare för det gör det säkert, men jag har noterat att många gått igenom en utbildning där man pratar mycket om skolans värdegrund och sådana saker. Jag tror dock ändå att en orsak till att hedersförtrycket lever vi-dare beror på att vi brottas med en stor brist på utbildad personal.

Jag vänder mig mot att man ska kunna välja bort de här utbildningarna.

Jag tycker inte om att man anställer obehöriga förskolelärare. Men när bristen på behörig perso-nal är så stor tvingas man kanske till att ändå gör det. Vad man då kan göra är att begära att de man anställer åtminstone ställer upp på vår värdegrund; att man helt enkelt frågar: Ställer upp på vår värdegrund? Kan du skriva under på det? Kan du inte det så är du nog inte lämplig att jobba i förskolan.

Pedagoger ska gå vidare med sin kunskap. Men det är faktiskt en del av både skolans och för-skolans uppdrag att skapa det som ligger till grund för demokratiskt tänkande och för demokra-tisk samhällssyn. Det är klart att vi inte kan ha personal med normer som inte stämmer överens med varken läroplanen eller Malmö stads värdegrund.

Att man har genomgått en utbildning innebär ju inte att man har blivit av med förlegade värde-ringar när det gäller synen på förhållandet mellan könen – särskilt när det gäller synen på flickor. I frågor som handlar om sexualitet, om beteende och klädsel och mycket annat kan personalen inte svära sig fri från ansvar. Inte heller skolledningar, myndigheter och politiker kan göra det.

I rekryteringen måste krav på utbildning medfölja och därefter fortbildning. Det måste ske i olika steg. Det går inte bara att förlita sig på att anställda personer i skola och förskola känner till och delar skolans grundläggande värderingarna. Det har ju tyvärr inte inträffat några större förändringar sedan den förra rapporten lades fram. Och det här fortsätter bara.

Jag tycker absolut att politikerna har ett ansvar. Jag försöker inte på något sätt prata bort den saken utan tvärtom. Vårt ansvar är att visa på och förklara att kampen mot hedersförtrycket är en prioriterad fråga bland oss som är politiskt verksamma. Det är vi politiker som fattar besluten om hur resurserna skall fördelas.

Vi ska se till att förvaltningarna får de resurser som krävs, men det är inte politikerna som rekryterar och anställer personalen. Det handlar om tusentals barn och tusentals anställda.

Självklart kan vi inte gå in och ha koll på varenda förskola. Det är förvaltningens uppgift. Förvaltningen ska ju liksom nämnden som är det högst beslutande organet i en förvaltning ska se till att förvaltningens dagliga arbete anpassas till det som politikerna bestämt.

Men vad händer sedan i förvaltningarna när politikerna väl fattat sina beslut Har arbetets in-riktning och resurstilldelningen förändrats.?

När det gäller hedersförtrycket så menar jag att i Malmö har politiken varit tydlig, men att man från förvaltningarnas sida inte sett hedersförtrycket som en högprioriterad fråga. Man har gjort en del men inte allt man borde kunnat. Och när man gjort en del så tänker man: Nu har vi gjort en del så nu behöver vi inte tänka så mycket mer på det där längre. Det är en falsk förnöjsamhet med den egna insatsen som infinner sig och det är ju självklart fel.

Ett annat fel är också att vi i politiken inte har legat på mer. Vi kan ju begära och kräva mer. Det har vi nu gjort i grundskolenämnden, där jag är ordförande. Utifrån den här granskningen av förskolan som gjorts så har vi begärt att en utvärdering av allt jobb vi har gjort på grundsko-lan kring hedersbrott och hedersförtryck ska genomföras. När denna utvärdering är klar skall resultatet presenteras för nämnden och åtgärder föreslås på hur vi ska jobba vidare.

Det är här som vi politiker kan trycka på ovanifrån. Jag vill att det här ska genomsyra våra skolor. Du ska inte komma till Malmö och få jobb på våra skolor eller grundskolor och förskolor och tro att här kan jag bara upprätthålla mina gamla förlegade normer och föreställningar.

För att vara en smula mer konkret: Vilka regler gäller vid anställning av personal på förskolor i Malmö. Såvitt jag kunnat se har det inte gjorts några uppföljningar av allt du berättat om. Jag träffade igår etiopiska och somaliska kvinnor som pratad om sin situation. De sa: ”Det är sant Amineh. Vi är från länder där man inte har så mycket respekt för kvinnors rättigheter eller barns rättigheter. Många vill upprätthålla och bevara denna brist på respekt.

Men samhället lär inte oss det vi borde veta och kunna. Samhället med grundskola, förskola och gymnasium är ju till för att barn och föräldrar ska lära sig om det svenska samhället och om jämställdhet.” De sa så många bra saker. Förskolan är något mycket grundläggande för människors fortsatta liv. De talade om detta inte bara för barnens skull utan också för sin sak som föräldrar.

Om man vill göra ett förebyggande arbete mot hedersförtryck, könsapartheid, rasism och mot mobbning och mycket annat, då kan man faktiskt börja där. Jag tror att det mycket handlar om direktkontakt med föräldrarna. Handlar det verkligen bara om resurstilldelning och kunskap?

Jag skulle vilja säga att det inte handlar om brist på resurser för sådana finns. Vi har lagt massa extra pengar och skulle förvaltningarna komma och säga att de skulle behöva X miljoner till för att klara det här arbetet så skulle vi fixa det. Så nej, det handlar inte om resurser.

Hur är det då med kunskaperna?

Jag tror att i grund och botten så handlar det om en väldigt svår men viktig fråga. Det är ett svårt och känsligt ämne. Man är så orolig och rädd för att bli kallad för islamofob eller rasist. Det är den ena sidan av saken.

Den andra är att vi fått den här kampanjen, som drivits mot den svenska socialtjänsten,. den s.k. LVU-kampanjen, vilken gjort att många blivit ännu mer försiktiga. Det vi har gjort i Malmö, som jag också tror på och som verkar ha gett en del resultat, är att vi har jobbat med ”lotsar”, som vi kallar dem, som är ute på familjecentraler och i föreningar, vilka har till uppgift att sprida information och öka kunskapen om hedersförtrycket.

Du nämnde att du varit i kontakt med de somaliska kvinnorna för att ändra bilden av social-tjänsten. Tyvärr har den där bilden av att socialtjänsten i Sverige vid minsta anledning kommer och tar barnen från föräldrarna, vilket sin tur gjort att socialtjänsten blivit ännu mer försiktig. Vid minsta ingripande eller åtgärd sprids lätt rykten om att nu kommer socialtjänsten och tar barnen. Man flyttar eller till och med flyr landet. Det är väldigt komplexa saker det här. Männi-skor reagerar på något som inte finns annat än som lösa rykten.

Och allt detta sker samtidigt som vi har en enorm brist på förskolelärare. Det är inte svårt att få jobb i förskolan idag. Jag önskar att det vore ett mer attraktivt yrke. Men det är det ju inte. Det kan var ganska lätt att få jobb i förskolan, men det har skett till priset av sjunkande kompetens bland de arbetssökande. Jag tror tyvärr att den här utvecklingen har gjort att man inte har lika höga krav vid rekrytering av socialarbetare och barnskötare.

När vi vet att det förhåller sig på det viset blir nästa steg att att vi måste säkra rekryteringen.

I den granskning som gjordes framkom att förskollärare och barnskötare inte vågar orosanmäla på grund av att de är oroliga och rädda för vad föräldrarna kan hitta på. I förskolan möter vi ännu ett annat problem. Från och med lågstadiet är ju skolan obligatorisk. Vi har allmän skol-plikt i Sverige. Förskolan är däremot frivillig. Jag tror också att det finns en rädsla för att mycket bråk med föräldrarna kan leda till att föräldrarna väljer att ta barnen ur förskolan. Och åt det kan vi inte göra någonting. Jag tycker det är väldigt synd att detta inte togs på allvar i Lotta Ed-holms utredning som lades fram för ett par år innan hon blev skolminister.

Hon visade då att det kunde finnas fördelar med att ha en obligatorisk förskola från fem års ål-der till exempel. Det tror jag också hade stärkt personalen när det gäller att våga anmäla miss-förhållanden.

Ingenting när det gäller dessa frågor är enkelt. Jag förstår också att personal hamnar i ett di-lemma. Man kanske ser att ett barn inte mår bra och misstänker att det lever ett liv som dikteras av föräldrarnas hedersnormer, som innebär orimliga krav på barnet. Samtidigt tänker man: om jag nu bråkar om det här betyder det kanske att föräldrarna tar barnet ur förskolan och då har vi inte några möjligheter alls att hjälpa barnet. Föräldrarna kan vara hotfulla. Vad händer ifall mitt namn står på en anmälan? Kommer de att komma hem till mig och börja bråka med mig? Malmö är ingen jättestor stad. Det är inte svårt att hitta  .

Jag förstår den rädslan. Jag tycker inte man kan lämna ut personalen heller. Det gäller istället att stärka den och kunna hantera de konflikter som kan uppstå. Då handlar om att man utvecklar en samtalsmetodik och om att personalen känner att den har har en stöd från en stark chef i ryggen.

Kunde man analysera de här anmälningarna utan att det avslöjas vem som gjort dem tror jag att det skulle kunna förbättra personalens arbete. Sedan vet jag inte riktigt hur det skulle fungera med sekretessregler, men det finns ju helt klart saker man kan göra för att stärka personalen. Misstänker du att ett barn far illa? Då ska du självklart orosanmäla. Finner man att förväntning-arna på barnet är av den arten att man kan ana hedersbrott, hedersvåld, hedersförtryck eller ett begynnande sådant tycker jag också man ska anmäla, men dit tror jag inte vi riktigt nått fram till idag.

Hur bemöter man desinformation

Men Sara, vi talar om gigantiska och svåra problem. Samtidigt vet vi att det finns krafter som propagerar föråldrade synsätt och sprider desinformation. Det handlar om välorganiserade kraf-ter Det handlar om etniska föreningar, religiösa samfund med tongivande ledare. De finansierar sin verksamhet med skattemedel och driver lobbyverksamhet. De träffar politikerna och verkar bland andra inflytelserika personer.

Genom att stödja dessa bakåtsträvande föreningar och organisationer ekonomiskt legitimerar man hedersförtryck. Det är inte vårt demokratiska samhälle som skall anpassa oss till grupper med kvinnofientliga och förtryckande värderingar och sedvänjor. Här föreligger ett systemfel som innebär att vi faktiskt undergräver och motarbetar våra grundvärderingar eller det vi kallar ”vår värdegrund”?

De föreningar som driver dessa desinformationskampanjer utnyttjar föräldrars och andra män-niskor sårbarhet och brist på kunskap. De driver propaganda mot Sverige, mot vår demokrati. Man har nått utanför Sveriges gränser – till Mellanöstern och Afrika.

Politiker på kommunal nivå är ju de som kommer nära de här föreningarna och samfund en som driver den här propagandan, som går på tvärs mot våra lagar, regler och strider mot vår värdegrund.

Man kan ana en ovilja när det gäller att ta itu med de här svåra och jobbiga problemen. Så var det långt innan barnkonventionen blev lag. Vi hade egna lagar som som avsåg att stärka barnens rättigheter. Barnens rättigheter skulle alltid stå i centrum och komma första hand i allt besluts-fattande. Det innebär att vi kan ställa krav på föräldrarna.

Likafullt är det många blir rädda för vad som kan komma att följa av en polisanmälan eller anmälan till socialtjänsten. Men samtidigt undrar man varför ansvaret ska läggas på enskilda individer.

Alltsammans är komplicerat och svårhanterligt. Jag tycker att vi många gånger varit väldigt naiva. I Malmö har vi många och mycket olika föreningar – en del bättre och mer välfungerande än andra. Men på det hela taget har man uppfattat det som positivt från kommunernas sida med ett rikt föreningsliv, men snart det har visat sig att några personer som är förespråkare för föreningarna tar sig för stora friheter och blir dominerande.

Ofta är det männen som träder i för-grunden – särskilt när det gäller de religiösa samfunden. Männen, tar så att säga patent ta på frågorna och blir föreningarnas talespersoner. Inte sällan frågar jag mig: Var finns kvinnorna? För det finns ju väldigt många kvinnor i föreningarna men de kommer aldrig till tals. Det är inte de som blir talespersoner. Få kvinnor syns och märks i sådana sammanhang. Säkert är att vi varit naiva i Malmö kommunen när det gällt valet av samarbetspartners

Jag tänker på imamen Salahuddin Barakat, som i Amman fick pris för sitt samarbete med den judiska rabbinen i Malmö. Vi understödde projektet för att han och rabbinen skulle kunna komma ut till skolorna och prata närmare med eleverna. Att det fanns konflikter – antisemitism och islamofobi det visste vi. Tanken var god och den fungerade i viss utsträckning på vissa sko-lor. Samtidigt visade det sig emellertid att Barakat i andra sammanhang drev extremt unkna åsikter.

Nu har han tillsammans med en annan imam startat en podd, där de egentligen bara spyr ut sin homofobi, misogyni och dessutom sitter och hånar och kränker hedersdrabbade kvinnor.

Denne Barakat har länge varit en framträdande person bland Malmös muslimer och haft nära kontakter med kommunledningen här i stan, vilket gör mig bekymrad. Det är ju så lätt att det blir, precis som du säger, att vissa personer som skaffar sig och får väldigt mycket uppmärksam-het och inflytande och sedan till och med får pris för sitt s.k. arbete när det gäller mänskliga rättigheter.

Sedan finns det ju många som skriver att de är precis vad de verkligen är och vad de tycker och öppet medger att de är homofober och misogyna män och sticker inte under stol med det. Allt det här finns ju tyvärr i vårt samhälle i Sverige idag och jag tror att vi börjar erkänna att det är så, fast man inte velat medge det.

Malmö är en mycket mångkulturell stad. Jag tycker det är en fantastisk stad. Jag är visserligen född och uppvuxen i Göteborg och kom till Malmö för 20 år sedan. Mina barn är födda och uppvuxna här och jag älskar Malmö just för att staden är en så fantastisk smältdegel av människor. Det finns ingen annanstans man kan åka ut på sommaren och folk badar i minimala bikinis, kvinnor bär slöja och röker vattenpipa och andra dansar salsa. Allting finns.

Egentligen är Sverige ett mångkulturellt och ett väldigt vackert och fint land. Likafullt måste vi ställa krav på våra makthavare och kräva att de lyssnar, reagerar och handlar. Framför allt lyss-nar på vad invandrade kvinnor har att säga. Vi finns faktiskt och vi har funnits länge och vi har varnat politikerna.

Jag var själv en av dem som redan 2017 varnade för Salahuddin Barakat, men istället för att granska hans verksamhet gjorde man honom till en sorts ambassadör. Man låter sig luras så lätt och tror att man låter muslimer och judar tala med varandra så har man gjort ett stort framsteg. Det kan låta tjusigt men jag sväljer inte de där resonemangen om att det är så bra att olika religiösa ledare pratar med varandra? Politiker ska i sin egenskap av makthavare ta reda på vilka sociala följder de religiösa ledarnas budskap består i och medför – särskilt när det kvinnornas belägenhet. I stället för att tala om kvinnor och barns mänskliga rättigheter brännmärker de kvinnor och män som kämpar gör mänskliga rättigheter och kallar dem rasister och islamofober.

Nalin Pekgul, Sara Muhamed, Sakine Madone och många andra blir brännmärkta och förolämpade. De kvinnor jag nämner talar alla för hundratusentals flickor och unga kvinnor som inte själva vågar höja sin röster och kräva sin rättigheter, men de brännmärks i ett samhälle där politiska partier kallar sig eller åtminstone nästan kallar sig – för feminister och vurmar för jämställdhet. Men så snart det handlar om religion, då lierar sig politikerna med manliga bakåtsträvande religiösa ledare. Det är här skon klämmer.

Det handlar om att politiker vill framstå som inkännande och tolerant varpå man utan närmare granskning tilldelar religiösa ledarna ekonomiskt stöd – ett stöd som finansieras med skattemedel.

Jag är definitivt klar över om att man hos våra myndigheter måste på något sätt skapa någon form av kvalitetssäkring framöver när det gäller kontakterna religiösa ledare. Vilket mandat har de som företräder olika etniska och religiösa minoriteter? I vems namn talar de? Myndigheter bör sälla sig frågor som: Hur förverkligar dessa föreningar sina påstådda demokratiska ideal? Företräder de även kvinnorna? Hur tillvaratar man kvinnors rättigheter och intressen?

Och som sagt efterlyser jag liksom du konkreta svar på de här frågorna. Jag skulle vilja höra fler kvinnliga röster och att det funnes fler kvinnliga förebilder i debatten. Vi borde som politiker söka fler kvinnliga samarbetspartners bland grupper med icke-svensk etnicitet. Det är något jag reflekterat över och varit inne på tidigare i olika sammanhang.

Vi har många föreningar som är aktiva i skolorna. Där träffar jag ofta jätteroliga och jättetrevliga killar. De är aktiva och gör bra saker. Men jag har ofta tänkt: Var är de mysiga tjejerna ? Var är de här tjejerna som tar initiativ och är drivande och som kan vara våra samtalspartners i politiken? Några har börjat röra på sig, men de borde kunna vara många fler – jag upplever deras frånvaro som att jag missar deras kunskaper och erfarenheter. Jag saknar dem. Extremt mycket stark och bra kvinnokraft går till spillo här.

Men man måste i de här sammanhangen ha med en annan del av bilden när det gäller hedersförtrycket. Det är inte bara männen som upprätthåller hedersnormerna i samhället. Även kvinnor gör det. Det är inte lätt bryta mot sedan århundraden invanda traditioner och kulturmöns-ter hur förtryckande de än kan vara.

Vi pratar med de religiösa ledarna och de är alla män. Men männens dominerande ställning är ett starkt argument för att vi politiker borde inrikta oss mycket mer aktivt på att söka utveckla kontakterna med de etniska minoriteternas kvinnor. Jag är den första att leta efter ett sammanhang eller ett forum där vi kunde utveckla kontakterna med olika minoriteters kvinnor.

Jag vill se många starka och stridbara kvinnor där. Vi behöver starka kvinnliga förebilder – fler kvinnor som vågar ta plats i den här debatten och i politiken. Till mig – och säkert till en hel del andra – är de mycket välkomna..

Javisst är de välkomna, men vi måste – som du just påpekade – vara beredda på att en del in-vandrade kvinnor är fångna i hederskulturen och av hävd underkastat sig hedersnormerna. Dessutom förekommer det i debatten s.k. kulturrelativister, som menar att alla folk har rätt att utveckla sin kultur på sitt eget sätt. Det de kallar ”kultur” kan då innefatta allt från kvinnofientlighet, demokratiförakt och fientlighet mot andra folks ”kulturer”. Här måste vi föra en hård ideologisk kamp.

Dessutom förhåller det så att det är lätt att på papperet författa tjusigt formulerade stadgar, programtexter och bidragsansökningar, som när det kommer till kritan inte betyder ett skvatt när det kommer till praktisk handling. Därför måste vi hitta metoder att kontrollera att föreningar och organisationer förverkligar och håller det de lovar i sina bidragsansökningar. Det duger inte med att några trevliga, charmerande och talföra kontaktpersoner från föreningarna kommer och som Barakat smörjer våra politikerna, men gör sedan i i praktiken något helt annat.

I Sverige tror man som regel människor om gott och blir följaktligen lurad ibland. När man blir lurad vill man inte gärna erkänna det. Antingen struntar man i att man blivit förd bakom ljuset eller så tänker man att bedrägerierna inte drabbar etniskt svenska barn eller så jobbar man kanske i ett ”utanförskapsområde” varifrån man efter arbetsdagens slut åker hem och bryr sig sedan inte vidare om vad som sker med samhället eller hur det går för de barn man hade hand om i förskolan.

Barnen formas sedan till unga vuxna som kommer att fråga: Vad hade ni för förväntningar på oss? Vad gjorde ni för oss när vi var ett år? Två år? Fem år? Vad trodde ni att vi skulle bli – nu lever jag och andra fortfarande kvar under hedersförtryck? Varför kunde ni inte ingripa och fö-rebygga detta?

Som socialarbetare och aktivist i förorterna kommer jag dagligen i kontakt med unga männi-skor. Ja, jag håller med de här ungdomarna. Vad har man för förväntningar på dem? Det kan gå bra – om de har tur. Det är ont om lärare som är utbildade i hedersvåldet uttrycksformer och som är utbildade i hur hedersfrågorna ska hanteras.

För de som är hedersutsatta är världen helt annan än den är för andra. Hedersförtrycket följer en människa från vaggan till graven. Därför borde det vara dags för Malmö och andra kommuner att på allvar ta itu med hedersförtrycket i skolan och förskolan.

Nu har ni en rapport och undersökningar som säger hur utbrett hedersförtrycket är. Det går inte längre att dölja de verkliga förhållandena genom att beskylla de som vill bekämpa heders-förtrycket för rasism eller islamofobi. Man måste i Sverige se till att kravet att orosanmäla miss-tänkta missförhållanden inte läggs på enskilda förskollärares axlar. Tjänstemännen i chefsställning måste åläggas och ta ett större ansvar. Staten har också ett ansvar.

Vi börjar närma oss slutet på samtalet. Jag vill därför göra en tydlig markering om vilken bety-delse kampen mot hedersförtrycket har för mig.

För mig har hedersförtrycket alltid varit en högt prioriterad fråga. Jag har uppfattat revisions-rapporten som väckarklocka för hela Malmö stad. Kampen mot hedersförtrycket har varit en av mitt yrkesliv. Jag har under merparten av mitt yrkesliv jobbat internationellt och jag har job-bat mycket med kvinnor och flickors utbildning och möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden, skaffa sig jobb och uppnå större frihet. För mig är det en enormt viktig fråga.

Jag kallar mig för stolt liberal, feminist och kommer alltid att vara det. Jag kommer inte att släppa frågan om hedersvåldet. Jag tänker inte som politiker ofta gör; man gör några uttalanden och så har man gjort sitt. Jag menar kommunledningarna måste handla, fatta tydliga beslut, följa upp dem och se till att de verkställs.

Glädjande nog vet jag att Paulina Brandberg, vår jämställdhetsminister, har en utredning på gång om hur man i förebyggande syfte ska driva kampen mot hedersnormerna i skola och för-skola. Så det är lite på gång i alla fall.

Jag skulle vilja understryka att era erfarenheter som kommunpolitiker är väldigt viktiga för det ni som har möjlighet att ta de nära kontakterna med de utsatta. Så borde det vara alla Sveriges kommuner. Idag talar du och jag om Malmö. Sådana samtal borde föras i alla svenska kommuner.

Jag är så tacksam att du har kunnat ställa upp och att vi har kunnat diskutera detta viktiga ämne. Jag hoppas att vi hörs och ses fler gånger. Och lycka till i ditt fortsatta arbete.