Intervju med jämställdhetsminister Åsa Regnér
Socialdepartementet, 2016-09-05
Förortsfeministen frågar:
Hur ser du på begreppet förortsfeminism?
Åsa Regnér:
-Jag ser inte att det finns olika feminismer, det handlar om en och samma kamp. En kamp mot ett samhälle där män har mer makt än kvinnor, socialt, ekonomiskt och politiskt. Jag trodde du skulle fråga hur jag ser på frågan om hedersrelaterat våld.
Med olika typer av feminism menas exempelvis särartsfeminism, likhetsfeminism, liberal feminism, socialistisk feminism, postkolonial feminism och så vidare.
– Jag menar att de här begreppen bara förvillar oss. Vad det handlar om är att män har mer makt än kvinnor. Särartsfeminism och sådana begrepp har jag lämnat sedan länge. För mig är en feminist en kvinna eller en man som ser att det finns ett systematiskt förtryck och systematiska orättvisor som beror på kön och som vill göra något åt det och är beredd att offra något för att göra något åt det. Det räcker för mig som definition.
– Därför har jag träffat ett antal olika organisationer, bland annat Varken Hora eller Kuvad, som har berättat om olika situationer och att de ser ett allt mer tilltagande förtryck av kvinnor och flickor. Det betyder att våldet i hederns namn bara är en form av förtryck av kvinnor på en skala, men där man har fokuserat på en del av förtrycket, som VHEK menar att samhället inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.
– Jag ser och förstår deras version av begreppet förortsfeminism. Den har jag försökt ta till mig. Det är därför jag har träffat dem och de berättar att i vissa förortsområden, mer än andra, finns det män som tycker att de har makt och rätt att inskränka kvinnors rättigheter och begränsa deras vardag. Det kan exempelvis handla om att man inte får lämna huset där man bor, om att man inte tillåts gå ut och sätta sig på ett fik för att träffa en vän eller om att man inte får åka in till stan på kvällen för att det står någon där och försöker göra ens liv obekvämt eller obehagligt. Det är i sig inte våld, men det är inskränkningar av kvinnors integritet.
Ser du positivt eller negativt på själva begreppet förortfeminism och hur uppfattar du den framväxande rörelsen för förortsfeminismen?
-Jag ser naturligtvis positivt på förortsfeminismen och på att man vill belysa dessa frågor och och skapa aktiviteter kring dem – göra dem till en samhällsfråga. Det ser jag väldigt positivt på. Jag har ju också träffat flera organisationer för att ta reda på vad vi kan göra för att stödja den här rörelsen och inte lämna aktivisterna ensamma – inte lämna de här tjejerna åt sitt öde.
Det finns de som upprätthåller och sanktionerar dessa begränsningar av individers rättigheter. Vi tänker speciellt på de samfund som sanktionerar begränsningar av individens, i första hand flickor och kvinnors, rättigheter.
Om jag skulle vända på frågan. Hur skulle du agera om Svenska Kyrkan skulle bestämma sig för att de idag skulle gå tillbaka till sina historiska traditioner – inte tillåta kvinnliga präster, kärleksrelationer före äktenskapet, fördöma homosexualitet, hur skulle du agera då?
-Jämställdhet gäller alla till att börja med. Och vi har yttrandefrihet i Sverige. Men ska man få använda offentliga medel så måste man omfamna och respektera de jämställdhetspolitiska målen till exempel. Det ska vara lika för alla.
Hur ska du då agera mot dem som får dessa medel och inte respekterar vad du nu säger om rätten till självbestämmande över sin egen kropp och kärlek?
-Om du tänker på medlen till trossamfund så ses de ju över nu och det gör de för att man inte kan använda offentliga medel till en intolerant verksamhet. Så har det varit tidigare också men nu finns det flera rapporter om att det har skett och därför utreds det nu. Jag tycker det är viktigt.
Hur ser du då på att den person som blev utnämnd till att utreda frågan är professor Ulf Bjereld, en person som är själv är aktiv i ett trossamfund, öppnat dörren till socialdemokraternas ledning för Omar Mustafa, ledare för ett stort samfund som bjuder in hatpredikanter, till exempel?
-Det är min kollega, kulturministern, som har tillsatt den utredaren. Men vi är en feministisk regering och direktiven var tydliga när vi tillsatta det här uppdraget. Jag förväntar mig en rapportering i enlighet med direktiven.
Vi har nyligen kunnat läsa om att över 50 procent av de religiösa friskolorna tillämpar olika former av könssegregation i undervisningen. Inte bara muslimska gör det utan även kristna friskolor. Hur ser du på det?
– Jag tycker det är väldigt oroväckande och dåligt om vi går mot en ny samhällsutveckling med könsuppdelning i skolan. Vi har ju en historia där vi faktiskt gjorde på det viset. När jag gick i skolan så hade vi till exempel idrottslektioner som var uppdelade. Orsaken till det var att ”tjejer var så dåliga”. Det berättades också att killarna måste få leva ut sin ”enorma överlägsenhet”. Man sa till och med att tjejer inte kunde få högsta betyg eftersom de var tjejer. Det var inte bra, även om motiven kanske inte var religiösa. Det var en annan typ av manschauvinism som låg bakom det.
– Jag tycker att det kan finnas vissa situationer där man behöver könsuppdela. Man kanske behöver prata om en speciell händelse eller någon specifik fråga. Det går inte att säga generellt att det ska förbjudas i lag. Men jag tycker verkligen inte om en utveckling där man påstår att könsuppdelning är lösningen på ett jämställdhetsproblem. Det är inte bra. Jag tycker att pojkar och flickor ska ha samma möjligheter att träffa varandra. Man får inte mystifiera utifrån kön. Jag ser med oro på en sådan utveckling.
Men du har inte möjlighet att sätta stopp för den här utvecklingen?
– Läroplanen säger ju att jämställdhet ska råda i skolan. Om du tänker på det fall som nyligen kom upp här i Stockholm så har utbildningsministern sagt att han vill se över lagstiftningen. Men jag ska inte gå in och tolka myndighetens beslut. Så är det enligt grundlagen. Jag hänvisar till utbildningsministerns arbete på det här området. Jag tycker inte om könsuppdelning. Jag tycker det är fel väg att gå. Jag köper inte könsseparation som metod.
Vi har en 20-30 årig historia av metoder för jämställdhet och dem kan man använda, men vi är överens om att den sker en tillbakagång. Jag tycker det håller på att ske en tillbakagång. Jag oroar mig över den utvecklingen.
När ska professionell undervisning och samtal om kvinnors rättigheter, mänskliga och sexuella rättigheter nå fram till alla nyanlända, genom flyktingmottagande och SFI? Kommer det vara obligatoriskt?
– Vi har redan tagit initiativ till att ta fram en manual. Den riktar sig på att nå personer i första hand HVB-hem (Hem, vård, boende, red. anmärkning). Den skulle kunna utvidgas till att gälla asylboenden i största allmänhet. Det här ska också ingå i SFI. Vad som är viktigt för mig att säga är att jag tycker att den här informationen ska nå ensamkommande och asylsökande. Men det är också viktigt för mig att få sagt: vi vet redan att generellt sett har våldsnivån i Sverige, som vi inte kunnat påverka, legat konstant sedan 10 år tillbaka. Därför måste vi idag nå alla män och killar med förebyggande insatser. Jag viker inte för någon. 1981 förbjöd man omskärelse av kvinnor i Sverige.
Också pojkars omskärelse räknas till skadliga sedvänjor. Vi jämför inte skadan av de två olika ingreppen men undrar ändå varför man ännu inte förbjudit omskärelsen av pojkar? Det gäller ju pojkars mänskliga rättigheter att bestämma över sin kropp.
-Det är min kollega Gabriel Wikströms fråga. Jag känner väl till den men den ligger inte på mitt bord. Vi har ju haft en debatt om slöjor och burkini under lång tid men framförallt på den senaste tiden.
Ska det vara lagligt att sätta på sin femåriga dotter en slöja eller är det så att vi borde ha någon typ av åldersgräns, till exempel 15 eller 18, efter vilken det är okej att börja bära slöja. Vi tänker framförallt på skolmiljön här.
– Vi har inte diskuterat lagstiftning på det här området. Men jag ser verkligen med oro på att flickor till skillnad från pojkar har kläder som hindrar dem från lek eller på annat sätt skärmar av dem från andra skolkamrater. Men vi planerar ingen lagstiftning på det här området.
Finns det ingen diskussion alls om det?
– Nej, eller rättare sagt i viss mån. Frågan finns där men det är upp till oss allihopa. Vi har en dialog med Utbildningsdepartementet om att undervisningen ska nå alla skolbarn – sexualundervisning till exempel. Vi måste modernisera och aktualisera de här frågorna och även inkludera föräldrarna innan man börjar prata om tvingande lagstiftning.
Lagändring liknande den franska om att man inte får ha religiösa symboler i skolan har ni alltså inte diskuterat?
– Ännu så länge så har vi inte det, nej.
Vi tackar för intervjun.
PS
Under intervjun har Åsa Regnér hänvisat till tre andra ministrar för att vi ska kunna få svar på en del frågor. Vi har försökt och lyckats få en kommentar från en av dem.
Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström svarade på frågan om pojkars omskärelse och redaktionen tackar för ett sakligt svar.
Statsrådet Gabriel Wikströms svarade följande:
– Sedan 2001 har vi en lagstiftning som bland annat innebär att omskärelse endast får utföras av legitimerade läkare eller personer med särskilt tillstånd. Syftet med lagen är att se till att pojkens bästa kommer i första rummet och förebygga att pojkar kommer till skada.
– Innan omskärelselagen kom till fanns ingen särskild reglering av omskärelse av pojkar. I propositionen diskuterade regeringen olika alternativ för en sådan reglering, bland annat ett förbud. Efter att ha vägt olika aspekter mot varandra kom man fram till att det bästa alternativet, inte minst för de pojkar som berörs, är en lag som reglerar under vilka förutsättningar ett sådant ingrepp får göras. Det här är naturligtvis en fråga som man kan ha olika synpunkter på och det är viktigt att följa utvecklingen. I dagsläget finns dock inga planer på att förbjuda omskärelse av pojkar.
Denna intervju gjordes på socialdepartementet den 5 sept.2016
Kommentar från redaktionen
Ministern har helt rätt, man kan ha olika synpunkter på saken (som vanligt). Ändå är det ett steg framåt att charlataner sedan 2001 inte längre är tillåtna att omskära pojkar i Sverige. Dock är det uppenbart att pojkars individuella mänskliga rättigheter att bestämma över sin kropp står ännu idag lägre på agendan än respekten för tusenåriga kollektiva traditioner. Det kan man också ha olika synpunkter på. Vi följer naturligtvis utvecklingen av denna ritual som lanserades för 4000 år sedan och introducerades i Egypten. Vi vill dock tillägga att VHEK naturligtvis är betydligt mer bekymrat över att 95 procent av flickorna i dagens Egypten omskärs/könsstympas (enligt UNICEF). Likafullt anser vi att båda flickor och pojkars rättigheter borde stå högre upp på dagordningen än respekten för antika sedvänjor.
Bild och intervju av Nicklas Kelemen
