Tal av Janine Alm Ericson vid 20-årsjubileet den 24 juni

Tack för inbjudan till det här jubileet. Det markerar en viktig milstolpe i kampen för alla kvinnors och flickors rättigheter. För rätten att välja hur man vill leva sitt liv och vem man vill dela det med.

Och kära vänner, systrar, bröder, utan er hade det politiska samtalet om hedersrelaterat våld och förtryck sett helt annorlunda ut. Ni är en rörelse som inte bara lyft röster utan också förändrar på riktigt.

En rörelse som stått stadigt mot både förtrycket och okunskapen.  ”Varken Hora eller kuvad” är inte bara ett namn utan också ett stridsrop. Ett löfte. Ett nej till kvinnoförakt och hedersnormer, men också ett nej till rasism och könsförtryck. Ni är ett ja till varje kvinnas rätt att definiera sig själv, oavsett var hon bor, hur hon klär sig, vad hon tror på eller vem hon älskar.

Ni har visat att systerskap inte är en slogan, utan en handling. Ni har gått före, när andra tvekat. När politiken var tyst, höjde ni rösten. När samhället vände bort blicken, klev ni fram. Och ni har gjort det med mod, kärlek och vrede.  Den där vreden som måste brinna när friheten hotas och som då också lyser upp vägen för andra. Det har inte varit självklart att den här frågan ens fick finnas.

Det var enklare och bekvämare att inte se. Att låtsas som att alla normer var lika farliga, eller att kultur aldrig kan förtrycka. Men ni vägrade att vara bekväma. Ni sa sanningen också när den var svår att höra. Och tack vare ert arbete talar vi idag om hedersförtryck som det allvarliga människorättsbrott det är.

För det krävs inte bara mod att tala. Det krävs mod att stå kvar, trots att det känns som om ingen lyssnar. Kampen mot hedersrelaterat våld är inte en parentes i feminismen. Den är central.

Kvinnors frihet kan aldrig vara fullständig om vissa tvingas välja mellan att vara lojala mot sin familj eller fria som individer. Om vissa kroppar är bevakade, medan andra är befriade. Då är ingen kvinna riktigt fri.

Jag tänker på alla de berättelser som ni lyft fram. Alla flickor som vittnat om sin uppväxt i något som borde kallas fångenskap. Och det mitt i vårt annars så öppna och fria Sverige! Deras mod att dela med sig av det som varit svårt är stort.

Många kan ha en dödsdom hängande över sig om de inte gör som föräldrarna och släkten kräver. Men det finns också andra, mer hoppfulla berättelser, där er kamp och flickors berättelser kunnat förändra en familj, förändra mångas framtid till det bättre. Det är därför jag står här i dag, som miljöpartist, som feminist, som syster och ambassadör med den största respekt för ert arbete.

För ni visar vad rörelser kan vara när de bottnar i verklighetens kamp, i människors vardag, i modet att aldrig kompromissa med sina principer.

Ni påminner oss om att man i politiken inte får vara rädd. Att det som är obekvämt ofta också är nödvändigt. Att den feministiska kampen måste drivas med hela hjärtat.

Så tack! Tack för 20 år av envishet, vrede, kärlek och förändring.

Och framför allt:

För att ni aldrig har låtit er tystas. För att ni aldrig nöjt er. Ni har burit rörelsen. Ni har höjt era röster. Ni har räddat liv.

Nu fortsätter kampen för kvinnors och flickors rättigheter. Vi fortsätter med fyra ord: Varken – Hora – Eller – Kuvad.