Kristen fundamentalism och hedersförtryck

Stina: Du och jag är ju idag två unga människor som har varit med i en kristen frikyrka hela vår tidiga barndom och hela vår tonårstid. Vi har känt varandra länge och tillhört samma religiösa samfund.

Lisa: Ja, vi har i allt nästan samma historia och samma erfarenheter. Skillnaden mellan oss är att vi inte haft samma föräldrar.

Stina: Fast våra föräldrar är ju kvar i det där, i frikyrkan alltså, men inte vi längre. Vi kanske ska börja med att tala lite om oss själva och prata om vår barndom, för man kan nog lugnt säga att den var ganska speciell. Den handlade om begränsningar på olika sätt – om vilka man fick umgås med, vad man fick göra och inte göra, vad man fick säga och inte säga. Hela vår barndom var ju en sorts hjärntvätt.

Lisa: Vårt umgänge var begränsat till vissa människor – en bestämd krets. Vi utestängdes på olika sätt. Man fick inte titta på vissa tv-program och vissa filmer. De betraktades som vidskepelse.

Stina: Jag fick till exempel inte ha Pokémon eller läsa Harry Potter. Det ansågs vara något som kom från Djävulen och då var det förstås något syndigt. Som barn sågs vi av den del av omgivningen som inte tillhörde vår frikyrka som ganska udda. Vi blev sedda som udda under hela vår uppväxt.

Lisa: Man passade liksom inte in.

Stina: Jag gick större delen av min skoltid i en kristen friskola – från och med mellanstadiet. Men innan dess, i lågstadiet, gick jag i en vanlig kommunal skola. Det blev mycket annorlunda när jag började i en ny kristen friskola. I och med att jag gick i en sådan skola blev det så viktigt för mina föräldrar att jag skulle stå upp för den kristna tron. Jag fick inte svära eller uppträda på ett visst sätt. Jag skulle förhålla mig till en massa regler.

Lisa: Mycket handlade om att predika inför alla andra om sin tro och visa att man var kristen utåt. Det var liksom det främsta målet i livet.

Stina: Det hade inte funkat så bra för mig att gå i vanlig kommunal skola. Jag blev ganska mobbad på grund av att jag var lite speciell. Jag kom ju från den där familjen… Jag blev mobbad för att jag inte vågade vara lika häftig och svära och göra sådana saker som ansågs som coola på den tiden. Och då tänkte väl mina föräldrar att det skulle gå bättre för mig om jag gick i en kristen friskola där alla var likadana. Men det har jag förstått i efterhand att det var något som inte alls var någon bra miljö. Exempelvis hade vi inte naturkunskap på det sättet man ska ha naturkunskap. Vi hade istället bibellära där vi lärde oss att evolutionen inte fanns. Det var något som Djävulen hade hittat på, men att vi kristna visste detta, vi kände den sanna vägen och skulle komma till himlen men inte några andra. Allt trodde vi ju på, både du och jag. Vi blev hjärntvättade.

Lisa: Ja, och man var väldigt präglad av rädslan för Gud och det var en rädsla på flera plan. Man var rädd när man var i skolan, man var rädd när man träffade andra människor utanför kyrkan och man var rädd när man skulle skaffa pojkvän eller flickvän. Man var hela tiden präglad av den där rädslan som hela tiden förmedlades av kyrkan som vi var med i.

Stina: Det fanns ju vissa normer man var tvungen att följa. Man skulle mycket väl kunna kalla dem för hedersnormer. Hedersnormerna är ju oftast kopplade till företeelser som könsstympning och tvångsäktenskap. De kopplas inte till de saker vi har varit med om och upplevt. Men det finns såklart olika nivåer av hedersförtryck. Det kan var mer eller mindre brutalt. Men jag vill påstå att det absolut finns hederskulturer i en del svenska frikyrkor och att de lever vidare där.

Lisa: Mycket handlade det om att man skulle vara heterosexuell och att man skulle vara oskuld. Skulle man ha en partner skulle han eller hon vara kristen och tillhöra samma frikyrka.

Stina: De fanns olika typer av bestraffning som församlingen eller familjen kunde ta till. Både du och jag har släkt som varit med i vår frikyrka i generationer tillbaka. Gör du fel och det kommer fram får det obehagliga följder. Det kan vi berätta om både du och jag. Vi har gått mot normen och då har vi hamnat utanför – oavsett om det var vårt fel eller inte. Det var aldrig tal om något annat än att man skulle vara den där ”fina flickan”. Och så fanns det olika regler och normer för flickor och pojkar. Av oss förväntades det att vi skulle vara oskulder. Vi skulle absolut inte ”vara för mycket” eller klä oss utmanande.

Lisa: Vi skulle inte bara vara ett perfekta exempel på en ”fin flicka”. I det ingick också att man ”visste sin plats”.

Stina: Ja, och det där eskalerade ju när man kom in i tonåren.

Lisa: Det var då allt mer synligt hur normerna förhöll sig till verkligheten. Man började ju intressera sig för sex, pröva på att dricka alkohol och roa sig på andra sätt. Man ville börja bryta normerna, bryta mot allt det som man blivit lärd att inte göra.

Stina: Det gick ju inte riktigt ihop med att leva så inskränkt som våra föräldrar gjorde och ville att vi skulle göra. Deras värderingar gick inte ihop med vad en normal tonåring tänker och känner.

Lisa: Det var mycket förbud.

Stina: Det gjorde att det skapades problem när man kom upp i tonåren, problem som inte funnits tidigare när man var ett litet barn. Man började ifrågasätta gudstron, fast det vågade man inte säga något om. Samtidigt hade man väldigt stora förväntningar på oss – att vi skulle döpa oss. I vår frikyrka var det så att man inte döptes som spädbarn utan först när man blivit lite äldre.

Lisa: Det fanns helt enkelt inget som hette barndop. Det var så att när man skulle döpas så blev det andliga ännu viktigare. Man skulle på något sätt bli ännu mer kristen. Du fick förresten inte komma till himlen om du inte hade blivit döpt. Det var väldigt mycket kring själva dopet och många ville döpa sig tidigt. Man fick mer respekt om man hade blivit döpt och man fick konfirmeras efter att man blivit döpt. Som döpt blev man inskriven i kyrkan. Det hade man inte varit dessförinnan.

Stina: Det var liksom det där medlemskapet som gjorde att du kom till himlen. Man fick en biljett dit.

Lisa: Jag minns väldigt tydligt redan som tioåring hur stressigt det var. Jag är ju redan tio år, nu måste jag skynda mig att bli döpt!

Stina: Föräldrarna pressade ju på. Mig i varje fall. De pressade mig till att ”ta emot Gud”. Jag var ju bara elva år, men ansågs ändå att vara vuxen nog att bestämma att jag ville ”följa Jesus”. Det är en grej jag måste säga något om. Vi skickades ju på läger och eftersom vi två var barndomsvänner sändes vi till samma läger.

Lisa: Det var väldigt många läger. De inträffade under sommarlovet, sportlovet och påsklovet. Ja, man var praktiskt taget aldrig ledig. Det handlade mycket om att begränsa våra liv. Man ville begränsa vårt umgänge med andra människor, sådana som inte var en del av vår frikyrka. Det blev väldigt många läger och vi skulle inte få erfarenheter av livet utanför frikyrkan.

Stina: Nej, verkligen inte. Det har i efterhand kommit fram – att många har upplevt samma saker som vi gjort. Det var mycket kring det här med tungomålstalande eller tungotal. Min pappa var ju pastor i samfundet och jag såg honom som djupt andlig. Det förekom tungomålstalande. Jag kunde inte förmå mig till det. Man höll på med förböner som en sorts påtryckning för att jag som 13-14 åring skulle få den helige anden och börja tala i tungor. Det måste vara något fel på mig för jag fick aldrig den där gåvan. Jag skämdes mycket för det.

Lisa: Jag kommer ihåg en händelse där du fick låtsas att du kunde tala i tungor för att kunna bli insläppt.

Stina: Jag vet att jag låtsades för jag ville så gärna passa in och jag kände redan då att jag inte gjorde det. Jag fick till exempel inte vara konfirmationsledare i vår frikyrka för att jag en gång haft smink och urringad tröja. Jag var väl inte så tyst alltid heller. Då ansågs jag vara trotsig. Fast jag var pastorsdotter var jag syndig i Guds ögon. Det hände ju mycket på de där lägren. Vad minns du från dem?

Lisa: Jag var ju på ett läger under nyår varje år och där var det väldigt mycket möten om sex och där man pratade mycket om kyskhetsnormer; att man skulle vara oskuld; att man egentligen inte skulle kyssa eller krama sin partner innan man gifter sig.

Det inträffade ju en del mycket obehagliga saker där, som till exempel att man var tvungen att skriva ner sina synder på en lapp och sedan bränna upp dem. Vid ett tillfälle när vi brände upp lapparna filmade vi när vi brände upp våra lappar. Den där ritualen skulle vara som en ny start på året och för att man sedan skulle kunna gå vidare utan synd. Vid ett av dessa nyårsfiranden bestämde man att syndalapparna inte skulle brännas utan att allt som stod på lapparna skulle läsas upp. Visserligen sades det inte vem som skrivit vad, men alla kunde lätt räkna ut det. Det var väldigt integritetskränkande och skambeläggande.

Vi mådde ju extremt dåligt under de här lägren fast jag kommer ihåg att alla mina kompisar ändå sa: ”Åh, vad härligt med en nystart, Gud jag mår så bra”. Innerst inne tror jag att alla mådde lika dåligt som jag efter de där lägren, för man insåg snart att man någonstans inom sig blivit tvingad att falla in i den där jargongen. Och man fortsatte med det när man kom hem. Jag har kämpat mycket med att be Gud om ursäkt för allt jag hade gjort.

Stina: Jag var inte gammal då, men jag var på möten där vi skulle tala om sex. Det var våra ledare som skulle göra det. Det har vi ju båda fått uppleva. Då drog man exempelvis den så kallade skruttliknelsen. Man sa att du är som ett rent och fint äpple från början, men för varje gång du har sex med någon så tas en tugga av äpplet och till slut är det bara ett skrutt kvar.

Lisa: Ja, det var mycket sånt där. Man skulle till exempel bränna en tjugokronorssedel för varje gång man onanerade.

Stina: Man pratade ju aldrig om kvinnlig onani. Onani förekom ju bara bland pojkar.

Lisa: Det var många pastorer som berättade på de här ungdomsmötena att de hade varit beroende av att onanera men att Gud hade rört vid dem och då hade de kunnat sluta med det.

Stina: Det var förstås ingenting som barn egentligen skulle höra. Pastorerna är män, det är ju typ inga kvinnor som är det. Det var alltså inga kvinnor som talade om sex med oss. Det var pastorerna som talade om sitt sexliv med sina fruar ”i utbildningssyfte”. Och syftet med utbildningen var att vi skulle behålla våra oskulder. Jag vet en pastor som fortfarande är aktiv i samfundet. Han och hans fru brukade komma på de här utbildningsmötena och berätta att de inte ens pussades innan de gifte sig. Varje gång de skulle säga att de älskade varandra var de tvungna att lägga till ”men jag älskar Jesus allra mest”.

Lisa: Jesus och Gud kom alltid först.

Stina: Efter att ha kommit hem från alla de här fruktansvärda mötena, som var så obehagliga med tungomålstalande och förböner, mådde jag dåligt. Jag minns att det var särskilt plågsamt när vi hade helandemöten för personer som satt i rullstol- vi skulle be för dem så att de skulle kunna börja gå igen.

Lisa: Det förekom mycket ”funkofobi.”

Stina: Ja, faktiskt. Som 14-åringar skulle vi alltså tro att vi kunde med bönens kraft hjälpa handikappade människor att gå igen. Det var svårt att se besvikelsen hos de där människorna som trodde eller hoppades på bättring, men som inte kunde ställa sig upp från rullstolen. Besvikelsen hos mig blev också stor. De handikappade var tvungna att fortsätta att hoppas. De klagade aldrig utan de fick bara försöka tro att de en dag skulle bli helade.

Lisa: Det förekom också obehagliga möten med många s.k. profetior. Helt plötsligt kunde en manlig ledare ställa sig upp och skrika en ”profetia” rakt ut om vad som helst som de påstod sig ha fått av Gud.

Stina: Det hände också att man sa att ”någon här inne har gjort det här”, dvs. begått någon synd av något slag, och sedan fortsatt med att säga: ”Och du som gjort det måste komma till mig och be om ursäkt till Gud – du måste få förbön”. Det var mycket sådant och man var alltid rädd för det var något som kunde ha hänt en själv, för man känd ofta igen sig själv som syndare (i alla fall jag) i de här historierna som pastorerna ropade ut från scenen. Man var extremt rädd för att de andra i församlingen skulle kolla på en och lista ut vem det handlade om.

Lisa: För i våra ögon så var det ju sant. Det var det som var så obehagligt att de sa sig veta vad någon hade gjort och nu skulle alla få veta det. Nu kommer mina föräldrar och alla i släkten att få veta vad jag gjort, tänkte man, och jag kommer inte få vara med dem. Det var ju det man var rädd för hela tiden.

Stina: Eller att bli utesluten helt enkelt.

Lisa: Ja absolut, det var ju det som var så läskigt. Jag vet att de här lägren vi talar om fortfarande existerar eller pågår i skymundan. Jag har ju t.ex. en lillasyster som fortfarande blir skickad på de här fruktansvärda lägren av mina föräldrar och det finns inte mycket som jag kan göra något åt den saken. Hon är inte 18 år än och även om man är 18 år och myndig är det svårt att ta sig ut det här. Det är svårt att be om hjälp.

Stina: En annan specifik grej som jag tänkte på i och med de här lägren. Jag tänker på de här ”bönetågen”, där pastorerna ställde sig upp på var sin sida med uppsträckta armar så att de bildade en sorts port som man sedan fick gå igenom. De sträckte ut sina armar för att välsigna oss och så kunde de skrika olika saker om ens person – exempelvis ”du ska bli fri från din homosexualitet” eller ”du ska inte behöva vara pervers längre”. De kunde vad som helst om vem som helst. Man var ju väldigt rädd för dessa ”bönetåg”. Jag var rädd hela tiden på de här lägren och hade ofta väldigt mycket ångest när jag gick och la mig på kvällen. Jag var ständigt rädd.

Lisa: Jag pratade förut om hur det var i skolan; om skapelsen och evolutionen. Det var ju likadant på de här lägren. Man tog dit högt uppsatta män i samfundet – de teologiskt drillade. Vi blev placerade i små rum. Vi kunde ju knappt sitta stilla – vi var ju små – och de prata med oss om att det finns bara en sanning och att evolutionsläran är ett Djävulens verk. Det har varit jättesvårt att ta sig ur det här tänkandet; att hitta någon annan tankebana.

Stina: Det tog många år att inse att det vi lärt oss var fel och någonstans tror jag att vi alla gick med känslan att något inte riktigt stod rätt till, men i och med att man var så rädd för Gud och rädd för att ifrågasätta gudstron inför varandra, blev vi också rädda för varandra. Jag vågade inte prata med mina syskon om mina tvivel. Min pappa är också högt uppsatt i den här församlingen (eller var). Jag var rädd för att prata med min familj; rädd för att de skulle fördöma mig; för att jag kanske skulle bli utesluten. Senare förstod jag att om vi bara vågat prata med varandra så hade vi kunnat hjälpa varandra att ta oss ur det. Vi vågade aldrig riktigt göra det. När jag var 14 år blev jag gravid. Det var maximalt tabubelagt. Man pratade ju ofta i vår kyrka om att det var mord att göra abort. Jag minns att när jag fick reda på min graviditet var det förenat med stor skam och skuld och att jag lade mycket av allt det där på mig själv. Jag vågade inte berätta för mina föräldrar, men eftersom jag var under 18 år så var jag tvungen att berätta för dem för att man måste ha vårdnadshavarens tillåtelse för en abort. Så till slut kom det fram till mina föräldrar. Min mamma reagerade mycket besynnerligt. I stället för att stötta mig föreslog hon att jag skulle behålla barnet, men gömma mig i nio månader. Sedan skulle hon låtsas som om hon hade fött barnet.

Lisa: Blev de inte arga på dig, du hade ju begått en jättesynd?

Stina: De blev oerhört arga. Minns att min pappa slog hårt i väggen. Jag blev livrädd och gömde mig under täcket. Jag var en stor skam för familjen och det var inte bara på grund att jag blivit gravid. Det förfärliga i hela saken var att jag hade haft sex. Det var någonting som blev väldigt stort. Det var svårt för dem att acceptera att jag skulle göra en abort. Det var många veckor som var väldigt jobbiga. Vi pratade inte med varandra innan aborten och det är inte heller något vi pratat om i familjen efter att aborten blivit genomförd. Det har tystats ner väldigt mycket, eftersom många i släkten var med i Pro life-rörelsen. Det är väl dina föräldrar också?

Lisa: Ja precis, det är ganska vanligt i den här kretsen att man är med i Pro life. Man har den åsikten att blir man gravid så får man ta konsekvenserna, oavsett om man är ett barn eller om man blivit våldtagen eller vad det kan vara. Du ska föda det här barnet annars är du en mördare.

Stina: Jesus har satt det här barnet till världen av en anledning, förklarar man, därför måste du föda det.

Lisa: Men du gjorde i alla fall en abort!?

Stina: Ja, det gjorde jag, men det var inte särskilt uppskattat. Det var ingenting jag berättade för någon inom samfundet eller för någon av mina vänner där. Det tystades ner och jag fick bearbeta de här händelserna väldigt mycket senare i livet.

Lisa: Men dina föräldrar ville att du skulle föda barnet, men att de skulle uppfostra det? Så de såg det som sitt?

Stina: Barnet skulle vara mitt syskon. Men du har väl också upplevt väldigt jobbiga saker under dina tonår?

Lisa: Ja, en sak blev svår när jag började plugga på universitetet. Universitetet blev en väg till frihet för mig, eftersom jag då inte behövde bo hemma längre. Kontrollen blev inte densamma, men mina föräldrar försökte att på olika att sätt att kontrollera mig, även om man inte bodde hos dem. Det finns ju appar där andra kan se exakt var man befinner sig. Det var likafullt en ny tid för mig under nya omständigheter. Jag berättade absolut inte vad jag gjorde efter det att jag flyttat hemifrån. Allt skedde i smyg. Jag kunde inte riktigt hantera den nyvunna friheten. Jag festade väldigt mycket, drack mycket alkohol och försökte ta igen allt man inte hade fått göra när man bodde hemma och varit kontrollerad.

Stina: Jag tror att det blev så att man ville vara en rebell för att man skulle ta igen allt som gått förlorat under uppväxten.

Lisa: På något sätt så trodde de fortfarande att jag var deras lilla flickan som var duktig. De var bergfast övertygade om att jag bara fortsatte att vara det. I hemlighet gjorde jag en massa saker som de inte kunde föreställa sig. En gång gick jag med en kille hem och det är ju fullt rimligt när man är ung, men jag blev våldtagen. Jag valde att inte berätta det för någon. Jag valde också att inte anmäla det, för att jag skämdes så mycket. Tänk om mina föräldrar skulle få veta det. De skulle inte bli glada och de skulle säkert berätta det för släkten som inte heller skulle bli så glada. På något sätt skulle det förstöra mitt rykte och det var så pass jobbigt att jag valde att bara lämna det därhän.

Flera år senare i samband med att metoo-vågen svepte fram och jag hade bott hemifrån ett bra tag och lyckats frigöra mig valde jag att skriva om det här övergreppet på sociala medier. Jag vet att de såg mitt inlägg. Efteråt är det ingen i familjen som pratat med mig.

Jag var ju rädd när jag lade ut det hela på nätet och jag skulle inte ha gjort det om jag fortfarande bott hemma eller i samma stad som min familj. Det var emellertid ingen som hörde av sig och pratade med mig om övergreppet eller frågade hur jag mådde. Man är ju annars så så van vid att man ska få stöd av närstående, men något stöd i den situation jag hamnat får man inte när man är med i vår frikyrka. Det är precis som i de hederskulturer som figurerat i debatten. Ansvaret läggs inte på förövaren, våldtäktsmannen. Det läggs på på offret, på kvinnan som blivit våldtagen.

Stina: Det ansågs att det var ditt fel, eftersom du ansågs ha bjudit in till det.

Lisa: Det var inte bara det att jag blev våldtagen och hade haft sex. Nu är ju våldtäkt ett övergrepp och inte sex, men för mina familj och mina släktingar var det samma sak.

Stina: Jag har en annan vän som var med i frikyrkan, hon var med om en våldtäkt. Hon lyckades filma det och skulle använda filmen som bevis. I filmen sa hon svordomar vilket gjorde att hon inte vågade visa filmen på förhöret. Det var viktigare att det inte kom fram att hon hade svurit än att våldtäktsmannen blev fälld. Hon var så rädd för att föräldrarna skulle höra det.

Lisa: Det är fruktansvärt, det är så tabubelagt. Jag mådde extremt dåligt efter det som hände mig. Man hade så stort behov av frihet. Man blev rebell, gjorde saker som inte var så bra för en.

Stina: Man gjorde saker för att kunna bryta sig loss. För att man aldrig hade fått göra det. Man hade så mycket sex man kunde, bara för att man aldrig fått det innan.

Lisa: Fast det var efter att man tog sig ur kyrkan.

Stina: Det var svårt med sex och relationer, man visste inte hur det skulle vara. Man hade inte lärt sig om samtyckte, utan skulle bara finnas där för mannen. Om ingen pratar med en om sex, vet man ingenting och kan råka hamna med människor som utnyttjar en. Jag är bisexuell, det var väldigt jobbigt under min uppväxt när jag kom på det. Jag visste inte vad homosexualitet var, förrän jag förstod att det var fel, vilket jag fick lära mig i kyrkan och av mina föräldrar.

För mig var det förnekelse rakt igenom, i hemlighet, jag mådde fruktansvärt dåligt över det här långt upp i åldern och även idag kan jag känna en skam över att jag är attraherad av kvinnor. Det är verkligen på grund av att jag har den här bakgrunden och uppväxten.

Lisa: Jag upplevde väldigt mycket evighetstankar. Hela min uppväxt trodde jag att jag aldrig kommer att dö, utan att man lever vidare i himlen. Det upplevde jag som svårt när jag tog mig ur dessa tankar, att jag kommer dö en dag. Det gjorde att jag fick extremt mycket dödsångest som jag behövt bearbeta i terapi. För många kanske det är tvärt om. Man har mycket dödsångest när man är ung, för mig kom det senare. Jag var väldigt rädd för Gud. Att allt jag gjorde skulle leda till att jag skulle bli bestraffad. Jag vågar inte förneka Gud riktigt, även om jag vet vart jag står idag tyckte jag att det var fruktansvärt då. Jag vill inte utsätta mina barn för hedersnormerna eller begränsa deras miljö. Men jag är så pass rädd att om något hänt idag, en olycka eller så, så hade jag bett Gud om förlåtelse. För att jag är så jävla rädd.

Stina: Man har också det här inpräntat i huvet, det är så djupt rotat i en att Gud finns. Jag kan inte förneka att han finns. Det är för farligt, då hamnar man i helvetet, det vill man inte. Det är så jävla komplext. Fast det var så längesen, så bär man på rädslan. Det finns vissa i min släkt som jag tagit avstånd från mig- de som är med i Pro life-rörelsen eller har problematiska åsikter. Men när man var ung trodde man inte att det skulle vara möjligt att ta avstånd till dem. Det handlade också om att man var rädd för vad släkten eller familjen skulle göra eller tänka. Man ville inte stå själv på gatan. Det var jag rädd för, framförallt när det handlade om min läggning. Att om det kom fram skulle jag bli utkastad. Idag har jag mycket annat att leva för än min grundfamilj. Idag vet de om att jag kan lämna dem, och inte prata med dem på månader. Det är något som de är medvetna om. Idag vågar de inte lägga sig i så mycket längre. Det är också en räddning, att man inte är kvar i samma stad, följer samma normer och ingår i samma strukturer. Man fick börja om. Man vaknade upp och insåg att det var sjukt det man levde i.

Lisa: Men det är klart att man är försiktig. Vi för ju det här samtalet anonymt. Det hade inte varit kul eller blivit bra om de hemma fick veta vad vi pratade om här.

Stina: Det är så tabubelagt att prata om vad man blivit utsatt för. Man ska inte prata om våra upplevelser. Det är en tystnadskultur. Jag minns en gång när jag pratade med en ungdomspastor att jag hade varit med om jobbiga saker på ett läger. Hon tystade ner mig, sa att vi inte pratar på det här sättet. Det är en stor del av kyrkan. Vi pratar inte om det som är fel utanför kyrkan.

Lisa: De använder sig av taktiker, man blir utestängd om man gör fel. Några av mina vänner hade en relation och flyttade ihop. De var båda över 18 år. Det togs inte emot bra av kyrkans ledning. De blev utkastade ur gemenskapen för att de flyttat ihop som ogifta. Ett annat äldre par skiljde sig. Mannen fick fortsätta vara med. Kvinnan blev helt utesluten, eftersom det var kvinnan som ville skiljas. Det var hon som var syndaren.

Stina: Det är mycket sånt. Det är den tekniken man använder. Man gör så att församlingen är hela din värld. Familj, vänner, släkt. Det är allt du har. Gör du fel kan de ta ifrån dig hela ditt liv. Om vi ska summera våra erfarenheter: Vad kan vi göra för att få stopp på det här?

Lisa: Jag tänker att en viktig sak är att våga prata om det, uppmärksamma det mer i skolan. Skolan måste uppmärksamma om det är någon som mår dåligt. Jag vågade inte prata om det med någon, men jag hade önskat att någon hade frågat mig om hur jag mådde. Även om man veta om alla tabun och hinder så måste frågan om hur vi egentligen mår ställas.

Stina: När man tvingar på ett barn eller en ung människa, som har svårt att vara kritisk, är man inte precis någon anhängare av religionsfrihet.

Lisa: Det är viktigt att prata om att alla ska få välja själva. Att det ska finnas ett samtyckte om man vill vara med i kyrkan eller församlingen. Om man vill tro på det ens föräldrar tror på.

Stina: Jag skulle också vilja att man pratar mer om rättigheter. Att man frågar hur det är hemma, känner du dig trygg? Hur behandlar dina föräldrar dig? och så vidare. Det hade varit så skönt. Jag hade ingen som jag kunde berätta för om den tro jag påtvingades. Framförallt fanns det ingen att prata med om det i den religiösa friskolan.

Lisa: Det är ännu viktigare att man vågar fråga. Det rådde en stark tystnadskultur, där vi inte fick prata om vad vi kände. Det måste finnas trygga vuxna i ens närhet som man kan tala med utan att löpa risk att bli fördömd eller bestraffad.

Stina: Jag tänker också att religiösa friskolor som underblåser hedersförtryck, borde stängas ner. Skolinspektionen borde granska skolorna och stänga ner dem. Det försiggår saker där som inte är okej. Skolinspektionen måste vara noggrannare och mer kritisk. Ungdomar i sådana skolor mår inte bra. Man förstör människors liv. Vi är två exempel på det. Det är så viktigt att vi pratar om de här skolorna och samfunden.

Huvudbilden:

Kristen fundamentalism…   Study after Velázquez’s Portrait of Pope Innocent X, painted by the artist: Francis Bacon, 1953.