För 20 år sedan invaderade USA Afghanistan. Såväl amerikanska som svenska insatser motiverades tidigt med att trupperna skulle försvara kvinnors och barns rättigheter. Två decennier och otaliga miljarder dollar senare slås de landvinningar som gjorts i spillror när islamistiska fundamentalister återigen tar makten i landet och inför sharialagar.
Sverige måste hålla den feministiska fanan högt i FN och EU
Talibanerna har inte ändrat på sina islamiska fundamentalistiska ideologier utan försöker i likhet med många andra kvinnohatande fundamentalistiska stater och terrorgrupper, hålla västvärlden i schack genom att använda kvinnor under sharialagarna som gisslan.
Det nya talibanska styret i Afghanistan, säger att den vill handla och utvecklas tillsammans med västvärlden och försöker framstå som en legitim partner. Utåt ger man sken av att ha lagt tidigare extrema idéer och praktiker bakom sig. De flesta länder verkar dock se igenom denna lögn. Varför skulle de annars evakuera sina egna medborgare och lokala anställda? Samtidigt lämnas miljontals utsatta kvinnor och barn kvar i landet. Men kvinnor kommer än en gång tvingas leva under uråldriga sharialagar. Redan nu kommer rapporter om hur kvinnor och flickor inte tillåts gå till skolor, universitet osv. Allt färre kvinnor rör sig utomhus och det blir förbjudet att ha sex före eller utanför äktenskapet. Under talibanskt styre bestraffas sådant med 100 piskrapp offentligt.
De, vars rättigheter EU och FN:s insatser syftade till att försvara, är lämnade åt sitt öde. Det återstår att se om Sverige, EU och FN framöver kommer att välkomna talibanerna med handelsavtal och andra politiska och ekonomiska samarbeten, och därmed fullt ut legitimera ett styre med könsapartheid och framöver behandla kvinnor på samma sätt som exempelvis Daesh och länder som Saudiarabien, Iran, m.fl.
Globalisering och kvinnoförtryck
År 2002 antogs en resolution i FN, som byggde på mycket forskning om hedersmord och äktenskapstraditioner. Resolutionen var författad av kvinnor från Pakistan. Bakom resolutionen stod bl.a. kvinnor som Asma Jahangir, advokat från Pakistan. I rapporten fanns en hel del statistik som angav antalet hedersmord, om hur barn gifts bort, hur kvinnor tvingades in i äktenskap och man skrev om könsstympning. Detta hade stor betydelse för den svenska regeringens förhållningssätt till hedersfrågan. Det har varit en successiv process.
Förnekandet och nedtystandet av hedersfrågan, grundat i föreställningar om att allt tal om hedersförtryck var en form av rasistisk propaganda riktad mot olika etniska grupper, övergick stegvis till att man började erkänna problematiken. Denna förändring har dock inte fått genomslag över hela linjen inom partier och myndigheter men debatten har vänt i Sverige och flera andra EU-länder.
I en rad länder är brott mot de mänskliga rättigheterna fullt lagliga. I Saudiarabien kan en kvinna inte lämna huset, besöka läkare eller myndigheter utan sin man. Det handlar alltså om nationellt lagliga handlingar som strider mot internationell lag. Dessa lagar drabbar unga människor – främst kvinnor. Brott mot kyskhetslagen kan bestraffas med avrättning. Flera länder har lagar där samkönade relationer straffas med döden, andra accepterar eller till och med uppmuntrar barnäktenskap.
Amnesty International rapporterade om ett fall där en tolvårig flicka dött efter bröllopsnattens våldtäkt, utförd av en över femtioårig man som lagenligt gift sig med henne. Vad det handlar om är inget annat än mord och pedofili med lagens stöd.
Att stater som är medlemmar i FN legitimerar brott mot de mänskliga rättigheterna är orimligt. FN måste införa dessa nationellt legaliserade brott mot mänskliga rättigheter och agera resolut. Det duger inte att vänta ytterligare en trettioårsperiod – som förflutit sedan FN:s kvinnokonferens i Beijing – innan man tar ett nytt tuppfjät framåt när det gäller kvinnors och barns rättigheter. Ett land som Sverige med politisk demokrati och som strävar efter jämställdhet bör i FN:s säkerhetsråd med kraft driva frågan om att utvidga kampen mot det vardagliga grova våldet mot kvinnor så att den även omfattar våld i hederns namn, könsstympning, barnäktenskap och likartade former av förtryck av kvinnor och barn.
Sverige är ingen isolerad ö i en globaliserad värld
Ett utvecklat land som Sverige med en hög bildningsnivå och en stark demokratisk tradition skakades år 2002 av nyheten att en far avrättat sin dotter därför att han ansåg att dottern, Fadime Sahindal, ingått en kärleksrelation som han och hans omgivning ansåg kränkte familjens heder. Vi har hundratusentals hedersutsatta kvinnor och barn i vårt land. Vi inom VHEK och andra kvinnoorganisationer har drivit frågorna stenhårt, vilket lett till en förbättrad lagstiftning. Men mycket är kvar att göra – inte minst när det gäller förbud mot religiösa skolor och samfund som med skattemedel reproducerar hedersnormer.
Den svenska kvinnorörelsens organisationer har under de senaste åren uppmärksammat regeringen på de förskjutningar som skett inom FN-systemet mot en relativisering av kvinnors och flickors rättigheter. Denna relativisering har gått så långt att man inom delar av FN-systemet förespråkar “sexarbete”, (den rätta benämningen är faktiskt prostitution). Sveriges regering har alltid arbetat för att FN ska hålla sig till sina kärnkonventioner och till överenskommet språk vad gäller kvinnors och flickors rättigheter.
I UNFPA:s (United Nations sexual and reproductive health agency, FN:s myndighet för sexuell och reproduktiv hälsa) senaste State of the World Population Report förordas dock såväl “sexarbete” som surrogatmödraskap och man förordar dessutom att länder ska undvika lagstiftning såväl mot hedersnormer som mot barnäktenskap.
Detta är det senaste exemplet på den långtgående relativisering av kvinnors och flickors rättigheter som pågår. Istället för att söka förbättra sexuell och reproduktiv hälsa handlar det nu om att man förespråkar sexuell och reproduktiv handel med kvinnor och barn. Här är det uppenbart att Sverige i FN måste göra stora ansträngningar för sätta stop för dessa uppenbara dumheter.
Sveriges strategi för UNFPA och andra kvinnoorganisationer inom FN
Det förväntas att vår feministiska regering tar upp dessa frågor när Sverige nu står inför att teckna nya s.k. kärnstödsavtal och ta fram nya strategiska planer för UNFPA och andra FN-organisationer. När FN-organisationer allt oftare relativiserar fundamentala delar av kvinnors rättigheter måste Sverige agera och med kraft trycka på för att FN fortsätter att utgå från sina kärnkonventioner och grundläggande internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter, icke-diskriminering och alla människors lika värde, som man tidigare varit ense om när man diskuterar ny strategier för olika FN-organ.
Kvinnorörelsen och kvinnoorganisationer i Sverige har vid flera tillfällen – senast i december 2020 – uppmärksammat Utrikesdepartementet och givit exempel på förskjutningar inom FN-systemet, där man försöker glida bort från tidigare utfästelser som tillexempel Kvinnokonventionen, Beijingkonferensen 1995, och andra viktiga överenskommelser som fungerat som ledstjärnor för kvinnors rättigheter och för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Villkoren för Sveriges finansiella stöd till FN-organ
Sverige bidrar med en väsentlig del till finansieringen av dessa organisationer som UNFPA och UN Women. Det är viktigt att Sverige säkerställer att skattebetalarnas pengar inte går till organisationer inom FN-systemet, som upprätthåller hedersförtryck, hedersnormer och andra kvinnoförtryckande mekanismer. Jag och många andra som arbetar för kvinnors rättigheter har stora förväntningar på att Sverige inte tecknar nya fleråriga stödavtal gällande FN-organ som inte säkerställer kvinnors och flickors rättigheter och som inte förbjuder barnäktenskap, könsstympning, trafficking, prostitution och andra former av könsförtryck.
Jag har under mina 13 år i riksdagen ställt flera interpellationer, motioner, frågor och debatterat med olika utrikesministrar om dessa frågor, men tyvärr har man aldrig fått något klart besked om var Sverige står och gör konkret i kampen mot regimer som bedriver könsapartheid. Man möts endast av allmänna formuleringar och försäkringar om att man gör vad man kan för att stärka kvinnors rättigheter och företagande. Man vill veta mer om vilka åtgärder och satsningar som görs och framför allt vad dessa satsningar konkret resulterat i.
Manschauvinisternas nickedockor
Vi vet att kvinnor i många länder inte är lika inför lagen. Kvinnors ord och vittnesmål har inte samma tyngd inför myndigheter och domstolar som mäns. Kvinnor måste först få tillstånd av sin man, fader, bror m.m. innan de får starta företag eller ens på egen hand besöka läkare, resa vart de vill eller arbeta utanför hemmet. Man får inte låta sig föras bakom ljuset av att det i internationella sammanhang framträder privilegierade kvinnor, utsedda av ländernas mycket ofta mansdominerade regeringar inte minst i könsapartheidregimer som Iran, Saudiarabien, Qatar m.fl. Dessa kvinnor förklaras företräda kvinnorna i dessa länder, när de ställer sig bakom sina statsledningars kvinnofientliga politik. De ska inte betraktas som annat än regimernas nickedockor.
En absurditet i FN-systemet
Sverige måste stå upp och hålla fanan högt i FN och andra sammanhang för kvinnor och barns rättigheter.Det framstår som fullständigt absurt att Sverige ger finansiellt stöd till FN-organ som förordar en kvinnofientlig politik. Ett sådant stöd blir faktiskt ett stöd till en politik som stödjer brott mot mänskliga rättigheter.
Sverige måste i FN ta strid mot de stater som godtar eller tolererar könsstympning, barnäktenskap eller på andra sätt för en politik fientlig som hotar kvinnors frihet, liv och hälsa. Sådana stater förtjänar knappast fullt medlemskap i FN på samma villkor som andra stater, som eftersträvar frihet och demokrati för sina medborgare. Sverige måste gå i bräschen för att säkerställa att kvinnors och flickors rättigheter när nya strategiska planer tas fram i FN och andra internationella organisationer där Sverige har inflytande. Sverige måste stoppa vapenexporten till regimer tillämpar könsapartheid och länder som Pakistan m.fl. som stödjer talibaner och andra islamistiska terrorgrupper.
För att börja råda bot de missförhållanden och det barbari som breder ut sig i olika delar världen borde Sverige i FN ta initiativ till en konferens i FN:s regi för att stoppa det våld som finns legitimerat och ingår i flera medlemsländers nationella lagstiftning och strider mot mänskliga rättigheter och i allra högsta grad mot kvinnors mänskliga rättigheter. Det är kvinnorna och barnen som får betala det högsta priset i konflikter och krig där omfattningen av brott mot kvinnors mänskliga rättigheter är mycket vanligt förekommande. Det är kvinnor och barn som drabbas allra hårdast av stormakternas geopolitiska äventyr. Då gäller det naturligtvis att se till att de FN-organ som har till uppgift att stärka kvinnors rättigheter inte gör motsatsen.
I skrivande stund är kvinnors och flickors situation i Afghanistan i allvarlig fara under talibanernas sharialagar. Även om kvinnorna var långt ifrån fria även innan talibanerna återtog makten. Då mer än 40 procent av flickorna kunde gå i grundskola. Detta tack vare olika internationella insatser. Men i ett land som saknar demokratiska traditioner och där rättssystemet är grundat i en klanstruktur blir myndigheter och utbildningssystem lätt offer för korruption. Försöken till modernisering hänger på sköra trådar. En demokrati som införs ovanifrån blir bräcklig.
Man kan lätt föreställa sig vad som drabbar kvinnor och barn när sådana bräckliga struktur bryter samman. Risken är idag överhängande att kvinnor och etniska minoriteter drabbas på samma sätt som yesiderna i Syrien, då dessa utsattes för Daeshs/IS attacker. Mycket tyder på att Daesh/IS och andra terrorgrupper håller på att stärkas. Man reorganiserar sig efter talibanernas triumf. Risken är påtaglig att jihadister genomför nya attacker i Syrien, Kurdistan, Irak, Libyen m.fl. stater.
Sverige som har en feministisk utrikespolitik, borde hjälpa kvinnorättsförsvarare i Afghanistan och i andra islamistiska diktaturer. Behovet av sådana kommer att öka mycket snabbt.
Amineh Kakabaveh , ordförande Varken hora eller kuvad
Bild: Olav ”Viggo” Andersen på Blå Vägen
