Lina är 21 år fyllda. Hon kom till Sverige 2010 från Irak. Hennes familj hade flytt från kriget och otryggheten, men otryggheten upphörde inte.
Hennes flykt från Irak omvandlades till en fortsatt flykt inom Sverige undan hedersvåldet – en flykt som nu pågått i åtta år. Den pågår fortfarande. Hon tvingas leva under skyddad identitet. Lina är således inte hennes riktiga namn. Hon framträdde med sin berättelse vid ett seminarium i Sveriges riksdag på årsdagen till minne av Fadime Sahindal. Vi har intervjuat Lina om hennes liv och erfarenheter.
Hur var din första tid i Sverige?
Mina föräldrar var skilda i religiös mening. Men de var det inte i svensk juridisk mening. Så småningom skiljdes de även på svenskt sätt. När jag var tretton år blev jag tvungen att bo en tid hos min pappa. Jag var alldeles i början av min pubertet. Under de dagar som jag bodde hos min pappa ställde han gång på gång frågor som handlade om min könsmässiga mognad och om hur min kropp utvecklades. Det var alltså dags för att mitt liv skulle börja kontrolleras noggrannare. Min pappa såg mig egentligen inte som en människa. Han såg mig som en produkt – en vara vars värde skulle stiga i och med min utveckling till vuxen kvinna. Men för att värdeökningen skulle kunna ske måste jag övervakas så att jag inte förlorade min oskuld. Sedan skulle det med tiden bli dags för förhandlingar om vem som skulle bestämma över min framtid, vems ägodel och barnafödare jag skulle bli och hur mycket jag kunde var värd.
Vad hade du för tankar om din pappa under den här tiden hos din pappa?
Jag var livrädd för den man som skulle föreställa min pappa. Jag uppfattade läget som att det handlade om två olika sätt att dö på.
Det ena sättet att dö på skulle vara att man blev våldtagen och förlorade sin oskuld och sedan bli halshuggen som de tjejer man hörde talas om eller såg på min pappas videoinspelningar. Videoinspelningar av halshuggningar och massakrer ifrån hans intresse för IS, Al-Qaida och de där terrororganisationerna.
Det andra sättet att dö på var att jag skulle få mens och bli en vuxen kvinna, sluta att vara barn. Jag skulle bli bortgift och tvungen att resten av mitt liv och leva som min mamma gjort. Hennes frihet och identitet fanns inte. Den fick inte finnas.
Hur reagerade din mamma på din pappas efterforskningar och planer för dig?
Min mamma ville inte tro på mig när jag talade med henne om pappas planer att gifta bort mig. Hon vågade inte prata om saken med min honom. Han brukade misshandla min henne. Han gjorde det gång på gång. Han misshandlade till sist min mamma så mycket att hon ringde mina morbröder och åkte till min mormors hus. Men efter ett par månader kom min pappa och hans systrar och krävde att vi skulle åka tillbaka till honom. Min mamma hade inget val. Min mammas egen pappa hotade med att döda henne om hon inte återvände till min pappa. Men att åka dit var som att återvända för att bli utsatt för ännu mer misshandel. Men vi gjorde det illa fall. Så fungerar hederskulturen.
Vilka föreställningar hade du om livet i Sverige? Vad hade du för förväntningar på det land dit hade flytt?
Jag kommer ju från en del av världen där religionen inverkar mycket på människors liv, men jag hade en egen vision av vad Gud var för någon – eller snarare något. När jag hörde talas om Sverige så visste jag att det var det närmaste man kunde komma något man skulle kunna kalla Gud. Sverige var ett bra land där man inte fick slå barn eller kvinnor. Det lät som paradiset i mitt huvud. Där skulle jag äntligen kunna prata högt och inte vara rädd för att bli mördad. Men riktigt så var det ju inte.
Du har i tidigare sammanhang sagt att du flytt två gånger – en gång från Irak och sedan en gång inom Sverige?
Min mamma råkade komma i kontakt med socialtjänsten via SFI. Man förstod hur vi hade det. Man tog kontakt med socialtjänsten som hjälpte oss att att fly från pappa. Den flykten blev mycket dramatisk. Situationen var farlig och pappa hade fler gånger hotat oss till livet och vi hade förstått att han menade allvar med vad han sa.
Vi bodde sedan på ett hotell i de första dagarna efter att vi flytt från pappa. Sedan dess har jag flyttat många gånger inom Sverige för att min pappa hela tiden lyckats hitta oss. Jag tror inte att jag är helt ensam om den erfarenheten. Att han lyckats göra det gång på gång innebär att jag fortfarande är på flykt. Min situation är inte säker. Jag har inte kunnat ha en normal skolgång och jag har varit tvungen att byta namn flera gånger.
Hur ser ditt liv ut idag? Den osäkerhet som du känner, vilken effekt har den på dig idag?
Mitt liv ändrades radikalt den dagen vi flydde från pappa. Jag har kunnat börja vara människa på så sätt att jag kan ha kompisar, att jag att inte längre kommer att bli slagen eller att jag kan krama en kille – jag fick tidigare inte ens krama mina killkusiner eller bröder, Jag slipper vara rädd varenda dag. När jag fick syn på hur andra levde så förändrades mitt sätt att se på saker och ting helt och hållet. Om jag skulle uttrycka mig med religiösa ord kan jag säga att jag tror att här finns den ”gud” jag letat efter; att jag är på en plats där vi själva kan skapar den himmel vi alla är ute efter. Men jag tycker att det är orättvist att jag ska behöva leva undangömd och med skyddade personuppgifter samtidigt som han, min pappa, borde sitta i fängelse, men är på fri fot. Han har hittat oss flera gånger förut. Han kan hitta oss igen.
Du vet att de åsikter du har om jämställdhet mellan män och kvinnor och kvinnors mänskliga rättigheter inte omfattas av flera religiösa ledare världen över – somliga mycket mäktiga. Hur ser du på religionen idag, när det gäller ett fall som ditt, som du knappast kan vara ensam om?
Jag vill genom att berätta om mina erfarenheter visa att det inte är religionen som sådan, i mitt fall islam, jag skyller på, utan på de människor som stöder eller är anhängare till fundamentalistisk islamism. Vi kan inte låta dem fortsätta att ha makt och inflytande över våra liv. Vi får inte låta oss tystas. Och snälla, hjälp alla dem som inte får och inte kan göra sin röst hörd! Det finns de som har en stark längtan efter frihet, men som gång på gång blir svikna – både ute i världen och i det svenska samhället.
Det finns, både organisationer och enskilda, som mycket väl vet hur det ser när det gäller invandrade kvinnors brist på rättigheter, men som blundar för eller inte bryr sig om att de här extremisterna lever och verkar här. De som försöker släta över eller är likgiltiga inför hederskulturen är lika hemska som extremisterna själva. De låtsas inte om att jag som inte längre bor i det land där jag föddes och förföljdes här i Sverige måste hålla mig gömd i mitt nya hemland, att jag måste byta namn, ha skyddat boende och använda täcknamn om jag skall tala på ett möte! Det är människors tystnad och likgiltighet inför vad som sker mitt för näsan på dem här i Sverige, som ger sådana som min pappa makt över mig och över andra tjejer i samma situation som min! Vakna upp och hjälp oss tjejer och killar som hindras från att leva ett liv ett anständigt liv i frihet!.
Är du inte rädda för att du ibland kan uppfattas som alltför kategorisk när du talar om religionen, hederskulturen och kvinnoförtrycket?
Det finns alltid de som gör sitt bästa för att missförstå av jag säger. Det är borde vara självklart att det finns underbara människor bland alla som är religiösa – bland muslimer, kristna, hinduer, m.fl. Och det är ju många människor här i världen bekänner sig till någon religion. Men det finns extremistiska grupper bland alla sorters religiösa.
Utskrift och redigering: Hans Arvidsson
