Jag brukar prata rakt från hjärtat, och idag började jag fundera på vad som dök upp i hjärtat på vägen hit.

I slutet av 90-talet flyttade jag till Sundsvall för att plugga, och en annan ung kvinna gjorde detsamma samtidigt. Jag minns det här väldigt väl, för jag minns att jag gick över campusområdet.

Hon var sammanbiten men gick målinriktat, med en skarp blick. Det var Fadime Şahindal. Vi var två unga kvinnor på samma plats, kanske med samma eller liknande önskningar och drömmar, men med helt olika förutsättningar och erfarenheter.

Tack vare Fadime och många andra modiga kvinnor fick jag då ta del av en verklighet som jag inte alls kände till – en verklighet som alldeles för många kvinnor och flickor fortfarande lever med i Sverige.

Då reste sig en väldigt modig, rakryggad och tydlig Fadime i Sveriges riksdag och sa: ”Jag vill stå på mina egna ben. Jag vill ta ansvar för mina egna handlingar.

”Jag vill stå på mina egna ben.”

Jag vill inte låta någon annan bestämma över hur jag ska tycka, tänka eller handla.’” Denna önskan om frihet utgjorde det största hotet mot det som var allra viktigast för andra människor runt henne i hennes familj: familjens heder.

Tragiskt nog blev hon sedan brutalt mördad av sin pappa.

Det är Fadime och många andra modiga kvinnor – och många av er är här i rummet idag – som gjorde och har gjort det som kanske är det svåraste av allt: att säga det som är sant. Inte det som folk tror, inte det som folk önskar vore sant, utan det som faktiskt är sant.

Kära vänner, Varken hora eller kuvad firar i år 20 år av hårt arbete. Det är ett arbete som tveklöst fortfarande behövs, kanske mer än någonsin.

I en tid där individen står i fokus och fasader i sociala medier porträtteras som sanning, är det än viktigare att säga det som är sant. När rasismen och sexismen steg för steg kräver tillbaka mark som förlorats, fortsätter ni att arbeta vidare.

Ni arbetar för kvinnor och flickor, och för att alla människor ska få leva sina liv fria från våld, ha demokratiska rättigheter och få vara en del av samhället de lever i.

Vi på Unizon brukar ibland säga att vi önskar att vi inte behövde finnas. Och så är det – jag önskar att kvinnor och flickor fick leva sina liv fria från våld.

Men verkligheten ser tyvärr inte ut så. Fadime avslutade sitt tal i riksdagen med orden: ’Jag hoppas att ni inte vänder tjejerna ryggen och att ni inte blundar för dem.’

Tack för att ni aldrig vänder dem ryggen. Tack för att ni säger det som är sant. Grattis till 20 år av livsviktigt arbete. Nu fortsätter vi, så länge som det behövs. Tack.

Rebecka Andersson, general sekreterare i Unizon